Svenska Dagbladet tillfrågade efter min artikel på Brännpunkt om euron och exitmöjligheter Jan Björklund, EU-ministern och europaparlamentarikern Olle Schmidt om deras inställning till min position. Svaren är sparsmakade och lite magra, förutom Olle Schmidts som jag besvarar nedan.
Svenska Dagbladet kallar det en internstrid. Jag menar ändå att i grunden har vi samma mål, dvs ett starkt och välfungerande EU-samarbete. Däremot är vi inte ense om hur detta mål ska nås.
[Olle Schmidt] ”Om det är något Grekland vill så är det att vara kvar. Det är deras livlina”
Det är fler greker som vill lämna eurosamarbetet än svenskar som vill ansluta sig till det. Om man invänder mot en exitstrategi med argumentet att grekerna vill vara kvar verkar det mycket märkligt att verka för ett svenskt införande av euron. Att det skulle vara en livlina att vara kvar i valutaunionen är svårt att se. Livlinan är ju snarare att man lämnar euron för att kunna återfå konkurrenskraft och skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt.
All hjälp som ges till Grekland idag kommer att kunna göras även om landet inte längre skulle ha euro. Realistiskt sett kommer Grekland troligen att kunna kräva mer omfattande hjälp än idag mot att man lämnar valutaunionen, så om det på något sätt skulle vara en livlina att vara kvar i eurozonen blir livlinan bättre av att ett ordnat utträde.
[Olle Schmidt] ”Jag är lite oroad över den här diskussionen [om exitstrategi]. Om den framsägs av ledande politiker så går räntorna i taket ytterligare och omöjliggör en reformering.”
Vilken reformering? Nedskärningar? Höjd pensionsålder? Höjda skatter? Vilken reformering är idag möjlig som omöjliggörs genom att utträde ur valutaunionen? Och på vilket sätt skulle den stärka den ekonomiska tillväxten så pass mycket som krävs för att periferin ska komma ikapp de andra euroländerna?
Euron har inneburit ökad köpkraft och ökat välstånd för länder såsom Grekland och Portugal, men denna välståndsökning har inte finansierats genom motsvarande produktionsökningar, utan genom underskott och lån. Hur menar de som litar på Grekland och Portugal att man ska öka produktionen tillräckligt? Genom nedskärningar? Fler lån? Ännu en EU-strategi för tillväxt och forskning?
Statsskulderna i Frankrike och Tyskland tickar uppåt. Spekulationer råder kring huruvida Frankrike kommer att få sänkt kreditbetyg eller inte. Om inte eurozonens perifera länder börjar gå med överskott kommer pengarna i kärnländerna att ta slut. Då kommer länder som lever i ekonomiskt beroende att okontrollerat ställa in betalningar och därmed gå i konkurs. Att länder då inte skulle kunna tvingas ut ur valutasamarbetet vore högst förbluffande.
En exitstrategi skulle då som nu uppfattas som en metod för att göra valutaunionen starkare och det är ju just för att valutaunionen ska överleva som en sådan strategi känns logisk.
[Harry Flam] ”Om ett land kan gå ur kan andra också göra det. Det skapar osäkerhet kring länder i farozonen.”
Det finns två aspekter kring detta. Den första är att om euroländer skulle okontrollerat gå i konkurs – vilket idag inte ter sig alltför osannolikt – skulle det skapa dominoeffekter av sällan skådat slag. Ibland är man tvungen att välja mellan två mindre aptitliga förslag, då får man välja det som är minst dåligt.
Den andra aspekten gäller det incitament till ökad skötsel som en exitstrategi skapar för de perifera länderna. Om de inte vill tvingas lämna eurozonen så kommer de behöva genomgå ännu mer omfattande reformer, vilket därför kan bidra till ökad säkerhet snarare än osäkerhet för länderna i farozonen.
Svenska Dagbladet kallar det en internstrid. Jag menar ändå att i grunden har vi samma mål, dvs ett starkt och välfungerande EU-samarbete. Däremot är vi inte ense om hur detta mål ska nås.
[Olle Schmidt] ”Om det är något Grekland vill så är det att vara kvar. Det är deras livlina”
Det är fler greker som vill lämna eurosamarbetet än svenskar som vill ansluta sig till det. Om man invänder mot en exitstrategi med argumentet att grekerna vill vara kvar verkar det mycket märkligt att verka för ett svenskt införande av euron. Att det skulle vara en livlina att vara kvar i valutaunionen är svårt att se. Livlinan är ju snarare att man lämnar euron för att kunna återfå konkurrenskraft och skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt.
All hjälp som ges till Grekland idag kommer att kunna göras även om landet inte längre skulle ha euro. Realistiskt sett kommer Grekland troligen att kunna kräva mer omfattande hjälp än idag mot att man lämnar valutaunionen, så om det på något sätt skulle vara en livlina att vara kvar i eurozonen blir livlinan bättre av att ett ordnat utträde.
[Olle Schmidt] ”Jag är lite oroad över den här diskussionen [om exitstrategi]. Om den framsägs av ledande politiker så går räntorna i taket ytterligare och omöjliggör en reformering.”
Vilken reformering? Nedskärningar? Höjd pensionsålder? Höjda skatter? Vilken reformering är idag möjlig som omöjliggörs genom att utträde ur valutaunionen? Och på vilket sätt skulle den stärka den ekonomiska tillväxten så pass mycket som krävs för att periferin ska komma ikapp de andra euroländerna?
Euron har inneburit ökad köpkraft och ökat välstånd för länder såsom Grekland och Portugal, men denna välståndsökning har inte finansierats genom motsvarande produktionsökningar, utan genom underskott och lån. Hur menar de som litar på Grekland och Portugal att man ska öka produktionen tillräckligt? Genom nedskärningar? Fler lån? Ännu en EU-strategi för tillväxt och forskning?
Statsskulderna i Frankrike och Tyskland tickar uppåt. Spekulationer råder kring huruvida Frankrike kommer att få sänkt kreditbetyg eller inte. Om inte eurozonens perifera länder börjar gå med överskott kommer pengarna i kärnländerna att ta slut. Då kommer länder som lever i ekonomiskt beroende att okontrollerat ställa in betalningar och därmed gå i konkurs. Att länder då inte skulle kunna tvingas ut ur valutasamarbetet vore högst förbluffande.
En exitstrategi skulle då som nu uppfattas som en metod för att göra valutaunionen starkare och det är ju just för att valutaunionen ska överleva som en sådan strategi känns logisk.
[Harry Flam] ”Om ett land kan gå ur kan andra också göra det. Det skapar osäkerhet kring länder i farozonen.”
Det finns två aspekter kring detta. Den första är att om euroländer skulle okontrollerat gå i konkurs – vilket idag inte ter sig alltför osannolikt – skulle det skapa dominoeffekter av sällan skådat slag. Ibland är man tvungen att välja mellan två mindre aptitliga förslag, då får man välja det som är minst dåligt.
Den andra aspekten gäller det incitament till ökad skötsel som en exitstrategi skapar för de perifera länderna. Om de inte vill tvingas lämna eurozonen så kommer de behöva genomgå ännu mer omfattande reformer, vilket därför kan bidra till ökad säkerhet snarare än osäkerhet för länderna i farozonen.
Inlägg
