Med anledning av min Op-Ed i svenskan fick jag ett antal syrliga kommenterar om att jag hyser en svartvit världsbild och/eller är helt dum i huvudet. Självklart är jag inte enig med dessa kritiker. Däremot har jag alltid varit av åsikten att det är bättre att vara korkad och ha polariserande åsikter men ha helt rätt.En läsare som kontaktade mig rekommenderade mig att läsa Eyvind Johnsons vårtal till studenterna från 1951. Det slår mig att inte mycket har förändrats. Sverige står på något sätt stilla i tiden, därför känns Johnsons ord mer aktuella än någonsin:
Man kan säga vad som helst om Amerika tämligen ostraffat, men till sist kommer man fram till, att USA:s styrka är den för närvarande enda fullviktiga garanten för vår egen trygghet. Om Amerika är starkt - och med Amerika Västeuropa - betyder det för oss här, att vi ännu har möjligheten till vårt folks självbestämmanderätt kvar. Ifall den styrkan mattas eller drar sig tillbaka i isolationism återstår oss det andra: att omfattas av, pressas in i en östlig världs intressen, att bli provinsen eller guvernementet Sverige i protektoratet Europa. Förebilden är de så kallade folkdemokratierna med så kallade folkdomstolar, inför vilka själva tanken på västerländsk demokrati betraktas som ett grovt brott, som lands- och statsfientlig verksamhet, värd dödsstraff.Konflikterna är nya, krigen annorlunda men vissa konstanter finns alltid kvar. Den tredje positionen, de som inte tar ställning och med frenesi alltid väljer att spotta på USA först kommer alltid finnas kvar. Sovjetkommunismen är död och begraven sedan tjugo år, det innebär inte att den i någon form inte kommer komma tillbaka. De som längtar till kollektivisering, planekonomi och kapitalismen död försvinner inte. I synnerhet inte i dessa tider. Läs gärna hela Johnsons tal här.
Bilden kan tyckas schematisk och onyanserad men den är inte gjord av drivande rök; den speglar aktuell europeisk verklighet. I den strid om Europas öde, som också vi har en känning av, deltar med eller mot sin vilja, direkt eller indirekt de intellektuella, universitetens, skolornas, forskarsalarnas folk. Det gäller ju inte endast den rättvisa fördelningen av bröder utan också möjligheten att sprida oförfalskad kunskap öppet; det gäller forskningens, diktens, konstens, pressens frihet, folkets rätt att välja bland många partier och religioner, hela det andliga livets frihet.
Många har redan valt den västerländska sidan just därför att Västerlandet, med alla sina uppenbara fel, mer än andra system rymmer möjligheterna att på ett förnuftigt sätt göra världen bättre och samtidigt tar hänsyn till individerna.
Andra har valt motsatta sidan. De anser att världen kan räddas och tryggas bara under Sovjetrysslands ledning och att en visserligen smärtsam men, som de tror, engångsinflation i människoblod är nödvändig för att klara den räddningen och tryggheten. De anser att man måste tysta oppositionen mot det nya världsväldet med slavläger och hastig utrotning av opponenter och att enda metoden är enpartisystem, partiskolor. De är troende eller förbittrat, hatfullt maktlystna: rörelsen i deras själar liknar ofta den som fanns i nazisternas, i de hitlertrognas.
Så finns en tredje kategori intellektuella: de som inte tar klar ställning. Oftast kallar de sig fredsvänner. De kritiserar starkt USA och Storbritannien. De talar om negerlynchningarna - med rätta! - men sällan eller aldrig om de östliga koncentrationslägren och folkdomstolarnas avrättningsverksamhet. De vänder sig mot Atlantpakten, som de anser hota Ryssland, men inte mot de starka östliga och asiatiska allianser, som möjligen kan hota Europa. De yttrar sig med nästan kinesiska ord om Koreakriget och talar med nästan ryska uttryck om den fascistiska anglo-amerikanska rustningskapitalistiska reaktionen och den dollarköpta demokratin, som i sitt enorma profitbegär har överfallit och ödelägger Nordkorea. De talar om hur välordnat lyckligt och fredskärt allt är i Sovjetunionen, som de ibland har besökt som hedrade gäster, ibland bara beundrat på avstånd. De deltar i och yttrar sig frimodigt på så kallade fredskongresser, skriver på stockholmsappeller och talar om hur den amerikanska - aldrig den ryska - atombomben hotar att förgöra kvinnor och barn. Slutligen skäller de lite på USA och England - men de tar inte ställning, de är neutrala fredsvänner.
Inlägg
