En liberal syn på migration

Under den nyligen avslutade LUF-kongressen behandlades 260 motioner. Jag kommer att under de kommande veckorna ta upp några viktiga nya punkter som dyker upp i handlingsprogrammet.

Framförallt tror jag att det är bra att jag klargör min position i de frågor som kan anknytas till medborgarskapstestet som antogs under kongressen. Därutöver kommer jag i dagarna även gå in mer detaljerat på just medborgarskapstestet, flera kritiska kommentarer har inkommit.

När jag som LUF-aktiv i Göteborg 2008 skrev underlaget till LUF:s kampanj om fri invandring slog det mig vilken fantastisk idé kampanjen var. En förutsättning för detta var dock att det skulle råda en fungerande invandring.. Detta har hela tiden varit LUF:s inriktning: att vi ska kombinera en frihetlig syn på migration med ett system som gör att detta fungerar i en globaliserad tidsålder.

Detta har aldrig slutat vara mitt fokus. Som ordförande i LUF har jag sedan 2009 inriktat majoriteten av mitt skrivande på just frågor som rör migration, invandring, integration, arbetsmarknaden, kultur och identitet.

Min linje har hela tiden varit tydlig och kan sammanfattas i ett antal punkter. Min avsikt är att så tydligt som möjligt förklara vilka positioner jag har tagit, kort förklara varför och dessutom (om möjligt) visa på varifrån jag tagit inspiration till dessa samt länka till andra texter jag skrivit på temat. Listan är utförlig men ofullständig och utan inbördes ordning:

• Fri rörlighet som princip. Det är min övertygelse att människor alltid kommer migrera. Det kommer alltid att existera push (exempelvis krig eller förföljelse i vissa länder) och pull-faktorer (välstånd, rättigheter och frihet i andra länder) som gör att människor migrerar. De största ekonomiska ojämlikheterna i världen är idag inte inom stater utan mellan olika stater, detta skapar ett naturligt flöde av människor på ekonomiska grunder. Mitt mål är att ha fri rörlighet eftersom jag ser att individens rättigheter väger tyngre än ofta arbiträra gränser. I vissa fall har jag inget problem med att argumentera för fri rörlighet när det finns viss avsaknad av nyttoargument. Ett exempel på detta är min debatt med Tino Sanandaji i Axess TV, denna debatt föregicks av ett debattutbyte på Svensk Tidskrift, i mitt svar till Tino utvecklar jag mina positioner i den här frågan ytterligare. På samma sätt som jag gärna ser fri handel, fri rörlighet av kapital och varor ser jag gärna fri rörlighet av människor. Detta är i mina ögon en liberal vision som måste värnas.

• Fri rörlighet som nyttoargument. Min övertygelse i denna fråga har länge varit att rörlighet är ekonomiskt gynnsamt för alla parter på lång sikt. Jag inser att denna fråga inte är okomplicerad och att det existerar mycket forskning som visar att det kan existera utträngningseffekter på arbetsmarknaden inom vissa segment inom ekonomin. På det stora hela är det däremot min uppfattning att vinsterna överväger kostnaderna. Jag vill dessutom betrakta nyttoperspektiven inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv utan även ur ett rättighetsperspektiv (det vill säga att fler människor lever med liberala rättigheter och friheter). Om ett land missköter sitt arbete med MR-frågor och korruption blir andra länder mer attraktiva, i viss mån handlar det om en fri marknad av rörlighet. Dessutom finns det ett egenvärde i människans rätt till fri rörlighet bortom nationalekonomins gränser som också väger tungt. Nyttoargumentationen jag fört har även alltid utsträckt sig till ett globalt perspektiv, jag har länge varit övertygad om att frågan om fri rörlighet inte enbart handlar om Sverige eller Europa utan även de länder från vilka människor migrerar, alla kan tjäna på rörligheten. Här baserar jag en del av mina idéer på det som presenteras i boken Let their people come av Lant Pritchett. Mitt fokus har ofta varit att rörlighet ofta är betydligt mer effektivt än bistånd och mer liberalt i sin välståndsökning globalt. Jag har utvecklat mina idéer om den ömsesidiga nyttan av migration här, här, här och här.

• Gemenskap bortom nationalstaten. Som jag ser det finns tre alternativ för frågan om samhällsgemenskap på den politiska nivån. Jag utesluter här frågan om gemenskaper som är opolitiska eller inte politiskt reglerade (dessa utgör ett helt annat område). Den första modellen, den som tidigare varit rådande i majoriteten av alla västländer är en nationalistisk assimilationsmodell. En stat, en nation och en etnicitet kopplad till denna. Den andra varianten, ofta benämnd som den multikulturella ser samhället som ett lapptäcke av nationaliteter och förnekar någon enhetskultur eller gemensamma normer. Den tredje, låt oss kalla den republikansk eller en typ av medborgerlig gemenskap bygger på sammanhållning kring grundlag, medborgarskap och positiva samhällsnormer. Jag står stadigt i den sista modellen. Jag menar att den förenar det bästa från de föregående två systemen. Den skapar en öppen typ av nationell sammanhållning som inte utesluter någon kultur, identitet, religion eller annan levnadsform. I en global tidsålder där rörligheten är stor upplever jag att denna modellen är den mest hållbara på lång sikt. Det är även min övertygelse att demokratin måste vila på ett avgränsat demos, rättigheter och demokrati bygger på någon typ av ömsesidig förståelse och gemenskap. På detta område har jag skrivit en rad artiklar och flera essäer, bland annat den som fanns i LUF-antologin "Nya tider, nya strider" som jag var redaktör för tillsammans med Joakim Larsson 2009 (finns ex kvar, bara maila mig ifall du vill ha ett ex postat till dig). Författare som påverkat mig på det här området är bland andra Jürgen Habermas Den postnationella konstellationen, Andreas Johansson Heinös Hur mycket mångfald tål demokratin. Jag har skrivit om frågan flera gånger, se ex här, här, här och här.

• Uppvärdering av medborgarskapet. Som en konsekvens av föregående punkt menar jag att det behövs en tydlig och avgränsad vision av medborgarskapet baserad på liberal grund. Jag tror inte på en tillintetgörelse av medborgarskapet så länge vi inte lyckas skapa en välfungerande världsfederation – en vacker, men i dagsläget högst orealistisk, tanke. Eftersom jag är anhängare av fundamentala fri och rättigheter är jag även övertygad om att man måste kunna utkräva ansvar från någon för upprätthållandet av dessa. Dessutom tror jag att en förutsättning för en fri rörlighet är att frågorna om integration och vilken typ av gemenskap som behövs avgörs på ett bra sätt. Med förutsättning menar jag inte bara förutsättningen för min normativa position utan även vad jag tror är realistiskt att genomföra. Om man i bredare folklager ska få stöd för en friare rörlighet krävs en fungerande integrationspolitik och en hållbar idé om vilken funktion medborgarskapet ska fylla bortom den nationellt homogena välfärdsstaten. Jag ser farorna med en växande nationalism, isolationism och främlingsfientlighet. Som svar på detta ser jag inte förkastande av gemenskap och medborgarskap som en framkomlig, önskvärd eller ens realistisk väg. istället vill jag se en liberal uppvärdering av medborgarskapet som stärker sammanhållningen i samhället, förblir öppen och tolerant samt möjliggör en fri rörlighet. En del av inspirationen på detta område har jag tagit från bland andra Christian Joppke, Citizenship & Immigration, och Ruud Koopmans forskning på området, se ex Tradeoffs between Equality and Difference Immigrant Integration, Multiculturalism, and the Welfare State in Cross-National Perspective. Jag kommer i senare inlägg gå in mer detaljerat på hur jag ser på invändningarna mot en uppvärdering av medborgarskapet. Jag har skrivit på temat ex här och här.

• Integration och välfärdsstaten. Ett av de största problemen med utanförskapet är välfärdsstatens utformning. Övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle har gjort att det skapats enorma problem för invandrare, primärt lågutbildade men även högutbildade (problem med validering etc). Men jag menar att ett kanske ännu större problem är de bristande incitament som finns att gå ur bidragsberoende. Det har skapats en välvillig passivisering av människor. Incitamenten är små att gå från bidrag till arbete när marginaleffekterna är enorma. De skapar en typ av utanförskap som inte skulle finnas om bara bidragssystemet var utformade så intjänade kronor inte minskade bidraget. Det finns större problem med välfärdsstaten och integrationen som jag inte ska gå in på här. Men tydligt måste vara att den typ av välfärdsstat som vi har i Sverige inte alltid är optimal för att få in nyanlända på arbetsmarknaden, det kan skapas en falsk trygghet som skapar ett permanent utanförskap istället för att skapa riktigt trygghet. Därutöver är det viktigt att vi går lämnar meningslösa integrationsprojekt bakom oss, däremot är integrationspolitik som minskar byråkratin, validerar utbildning och ger människor arbete välkommen. Jag har skrivit om ämnet här och här.

• Integration och arbetsmarknaden. Det huvudsakliga integrationsproblemet som jag vid flera tillfällen försökt beskriva är den svenska arbetsmarknaden. Dess utformning har fått stora konsekvenser för nyanländas sysselsättningsgrad. Den uppdelning mellan outsiders och insiders genom en rigid arbetsmarknadslagstiftning och fack som medvetet håller outsiders utanför har fått konsekvenser för de med få kontakter och lite socialt kapital. Istället har parallella arbetsmarknader skapats, gråa sektorer där man sällan kan använda erfarenheterna i CV:t eller enbart osäkra anställningar som aldrig övergår till mer varaktiga tjänster. Avsaknaden av lägre ingångslöner och bättre löneutveckling tillsammans med individuella avtal gör att många går arbetslösa istället för att ha större möjlighet att byta jobb som i exempelvis Nederländerna och Danmark. Jag har länge förordat olika typer av flexicuritylösningar där arbetsrätten avregleras i kombination med en hög a-kassaersättning som trappas ned relativt snabbt. Den svenska arbetsmarknaden har genom sina utformning alltmer kommit att börja spegla det segregerade samhället. Jag har skrivit på temat här, här, här och här.

• Rättighetsbaserad asyl och migrationspolitik. Min syn på asyl och migrationspolitik är att den ska vara grundad i en enkel förståelse av de mänskliga rättigheterna - en människas rättigheter bör vara överstatliga (dvs inte kopplade till en stat) i en rad avseenden, detta gäller inte allt utan främst grundläggande mänskliga rättigheter. Det är inte komplicerat att behandla asylsökande rättssäkert och med en rättvis och professionell prövning. Behandlingen av asylflyktingar är själva måttet på ett lands anständighet och efterlevande av grundläggande mänskliga rättigheter. Flyktingar är ofta en totalt rättslös (i vissa fall statslös) grupp. Den reglerade invandringen graderar människors värde olika beroende på födelseort, arbetskompetens eller ekonomi. Flyktingar som snabbare kan komma ur asylprocessen mår bättre, kan snabbare bli en del av samhället och kommer snabbare ut i arbete.

• En neutral stat. Ett grundfundament i min uppfattning av den liberala rättsstaten är att den ska vara neutral, inte för att det är lätt, utan för att det är det mest rättvisa, det är dessutom den enda lösningen i ett samhälle som kännetecknas av en mångfald av etniciteter, kulturer och religioner. Mina tankar i denna fråga är väldigt påverkade av min läsning av Brian Barry och hans Culture & Equality. En liberal stat ska inte göra undantag åt kollektiv av människor baserat på härkomst, religion eller etnicitet. Målsättningen är en rättvis stat som behandlar människor enskilt och inte kollektiviserar. Exempel på när jag uttryckt denna position är när jag kritiserat identitetspolitik (se här, här, här, här och här) eller när ministrar försöker lagstifta kring vissa klädesplagg (se ex här). Jag vänder mig emot positiv särbehandling lika mycket som negativ särbehandling, både bygger på att staten behandlar någon utifrån tillhörighet till kollektiv, inte som enskild person. Att utifrån kulturell känslighet ge religiösa eller kulturella undantag från lagen är i mina ögon enbart en barn och kvinnofälla, särlösningar som förstärker splittringen och ofriheten i samhället, inte minskar dem.

• Antirasism och antinationalism. Som internationalist har jag alltid haft en motvilja mot intolerant nationalism och de som förnekar människor möjligheten att betraktas som individer med autonoma viljor och enskilda drömmar och mål. Kollektivt skuldbeläggande eller kollektivisering av människor, vare sig det görs välvilligt av socialdemokratiska Peter Weiderud eller negativt av Sverigedemokrater är mig helt främmande. Rasism går på tvärs mot all typ av liberalism. Att förneka människor möjligheten att ha flera identiteter är ett exempel. Samtidigt är det min övertygelse att det bör vara tydligt klarlagt vad som är och inte är rasism samt att man kan behandla nationalism med urskiljningsförmåga. Jag vänder mig mot en överanvändning av begreppet rasism och en förenkling av vad nationalism innebär. I vissa fall missar vi den uppenbara rasismen och förnekar annan typ av nationalism. Viktig inspiration i denna fråga har exempelvis varit John F. Welsh antologi After multiculturalism: The Politics of Race and the Dialectics of Liberty som ger ett liberalt antirasistiskt perspektiv. Jag har skrivit på ämnet här, här och här.

Vad jag söker är en liberalt grundad helhetssyn på de frågor som rör asyl, invandring, medborgarskap, arbetsmarknaden etc. I botten ligger alltjämt visionen om ett öppet land som gör invandringen till en framgång. Men för att nå denna vision krävs en välfungerande arbetsmarknad, ett annorlunda perspektiv på medborgarskapet och en välfärdsstat som skapar möjligheter, inte låser in människor.