Idag skriver Jytte Guteland en lite udda text, hon verkar be om ursäkt för att hon är för interventionistisk politik. Hon har helt rätt i det mesta hon skriver, det är vår skyldighet att inte stå vid sidan av kriget och se på medan Gadaffi slaktar sin befolkning.En invändning kan man däremot ha, i slutet av artikeln tecknas en ny kurs för den socialdemokratiska utrikespolitiken, den lyder:
SSU vill se en ändrat kurs i utrikespolitiken där en rad frågor ses över. Som hur vapenexporten ändras så vi inte beväpnar diktaturer, hur vi ändrar kurs i Afghanistan till en mer civil strategi och hur vi stödjer utvecklingen till demokrati i diktaturerInget originellt där. Men varför inte ha en civil strategi i Libyen? Varför skulle en civil närvaro i Afghanistan vara mer lyckad än en kombinerad militär och civil? Varför inte applicera samma strategi på Libyen? Är talibaner och diverse islamister mer mottagliga för argument än Gaddafi?
LUF ser det som en självklarhet att vi inte ska vänta med någon frågor utan aktivt göra vårt flygvapen disponibelt.
Till sist. Möjligtvis är jag en besserwisser men i Gutelands artikel läser jag i inledningen att:
När Gaddafi tog makten i Libyen för över 40 år sedan efter de italienska kolonialherrarna hyllades han av det libyska folket och omvärlden som en befriare.Möjligen bör man känna till landets historia innan man tänker sätta fingrarna i syltburken. Fascistitalien sparkades med besked ut ur landet februari 1943 och därefter hann man med ett interimsstyre till 1952 då Idris as-Senussi med FN-mandat tog över landet och styrde det tills militärkuppen 1969. Gaddafi tog alltså inte över efter några kolonialherrar.
Dessutom är det något av en överdrift att Gaddafi enigt hyllades som en befriare, varken av omvärlden eller av det Libyska folket. Detta sätts i perspektiv om man betänker att oppositionen idag ofta använder sig av kungahusets flaggor och även av bilder på Idris (se ovan). Men den här typen av information är möjligtvis detaljer i sammanhanget, vi ska ju bara bomba regimen..
Inlägg
