Liberati lämnar FP

Nås av nyheten att Liberati läggs ner och att man i samma andetag ämnar grunda ett nytt parti, Liberaldemokraterna. Även om jag tycker att det är tråkigt att bra människor lämnar FP så vill jag önska de som väljer att engagera sig i LibDem (blir det den officiella förkortningen?) all lycka. Det finns alltid plats för mer liberalism.

När Liberati försvinner så ökar givetvis ansvaret hos LUF att hålla idédebatten och idékritiken levande inom FP. Det har hela tiden varit min fasta uppfattning att FP behöver hitta hem ideologiskt för att kunna vara relevant på 2000-talet. Det räcker inte med att man hänger upp politiken på ett par sakfrågor. Kommer under den kommande tiden återkomma till den frågan.

Folkpartiet kommer aldrig överleva om vi inte förmår människor som befinner sig utanför partiet att engagera sig i partier och känna att det finns möjligheter till förändring och idédebatt.

Jag är ändå av åsikten att störst påverkan kan göras inom befintliga partier. Det är inte helt lätt att rucka på den fortfarande ganska stabila partistrukturen i riksdagen. Tre undantag på drygt 60 är är ingen uppmuntrande läsning för nya partiet. I båda Centerpartiet och Folkpartiet finns många liberala idéer och det finns stora möjligheter till förändring. Om jag dessutom ser på både LUF och CUF så är jag bara optimistisk när det kommer till FP/C-framtiden.

På samma tema: Gothbarbie, Motpol, Anders Lindbäck, Sverige är inte världen, Amywhere, Svensk myndighetskontroll, Pär, Tianmi, Kunskapssamhället.

SD och framtiden

Jag har nu låtit valresultatet smälta in, under en vecka har jag med ena ögat läst den hord av SD-analyser som trillat in. Vissa är bra, vissa betydligt mindre bra. Vad har de gemensamt? De kommer i elfte timmen. Nu kommer min i tolfte. I stora drag är det samma tema som jag kört under hela våren där jag argumenterat för att många har haft fel taktik för att hantera SD:s inträde i det offentliga samtalet.

Det största hotet mot ett öppet och demokratiskt samhälle är inte ett perifert parti på 5% som är nationalistiskt och främlingsfientligt. Betydligt värre saker har hänt demokratier. Jag är helt övertygad om att SD:s inflytande i riksdagen kommer vara obefintligt. Det största hotet mot ett demokratiskt samhällsklimat är däremot svaret på uppfattade hot , såväl overkliga som verkliga.

Jämför med terrorism: det är inte terrorismen i sig som är det största hotet mot liberala och demokratiska institutioner eller majoriteten av alla samhällsmedborgare. Det är de svar på terrorismen som urholkar liberala principer som rättssäkerhet, yttrandefrihet och föreningsfrihet som är det främsta problemet. Öppna demokratier kommer överleva hotet från terrorismen, men kommer de överleva motmedlet? På samma sätt kan paradoxalt nog fel bemötande av SD vara det största problemet i nuläget: fördummande av den offentliga debatten, politiskt våld, bristande självsäkerhet från etablerade partier och fokus på fel frågor som i slutändan gör SD större.

Den senaste veckans aktioner och manifestationer mot SD uttrycker i sig något vackert: att vi värnar pluralistiska samhällen och vill ha ett öppet land där nationalismen hålls stången. Problemet är att manifestationerna inte kommer nå önskad verkan. Om man ser till en av tre kommuner där SD faktiskt minskade rejält i detta val så får man en helt annan bild av hur SD ska bekämpas. I Landskrona kommun normaliserades SD, men inte normalisering i meningen att deras åsikter blev salongsfähiga. Ingen av deras kärnfrågor fick något gehör, motståndet var kompakt. Istället släpptes de in helt och hållet i kommunens arbete och tilläts bli lika "normala" och dammiga som alla andra partier i kommunen. Snabbt försvann nyhetens behag när väljarna insåg att SD inte var något mystiskt outsiderparti med nycklarna till himmelens portar.

Tiden för symboliska opinionsyttringar, kastande av prylar, glåpord och tomma klyschor är över. Vi vet alla att 95% av Sveriges röstberättigade gillar olikhet. Vi behöver inte en pin för att påminnas om det. Vill vi däremot göra SD:s tid i riksdagen till en historisk fotnot är det helt andra metoder som behövs.

Men kom SD in för att fler debatter inte togs? Flera verkar vara av den åsikten, bland andra Alice Teodorescu, Markus Uvell samt Johan Lundberg och Paulina Neuding. Deras linje (något förenklat) är att man inte vågat diskutera problemen med invandringen som uppstått i Sverige.

Men är det verkligen så? Den problematiska integrationspolitiken har inget annat än kritiserats de senaste åren. Multikulturalismen som politisk idé är på alla andra ställen än postkolonialt anstrukna universitetsinstitutioner helt död. Det är ingen som ifrågasätter faktumet att invandring kan vara problematisk, men överlag - och på sikt - främst positiv. Folkpartiet har länge drivit en integrationspolitik som tydligt deklarerar att det både finns problem men att det även finns en rad outnyttjade lösningar på integrationens problem.

Men linjen att vi vinner bara vi vågar debattera (som jag i huvudsak stödjer!) förutsätter även att de 5% av väljarna som röstade på SD per automatik kommer inse sitt fel när liberaler och socialister samt konservativa börjar diskutera integrationsfrågor. Argumentationen från ovan nämnda personer förutsätter att rationella väljare alltid gör informerade och rationella val när det kommer till policybeslut och de konsekvenser som följer. Jag är inte helt övertygad, troligtvis kommer det finnas människor som hatar invandring oavsett hur bra människor integreras. Det betyder givetvis inte att vi inte ska förhindra att fler söker sig till SD, vi måste däremot vara realistiska med vilka möjligheter en fördomsfri och öppen debatt om integration och invandring ger.

Kanske var det oundvikligt att SD skulle komma in i riksdagen. Det finns ett visst utrymme för främlingsfientliga partier. Väljarbasen alltid funnits där, den har helt enkelt inte kanaliserats till ett tillräckligt välfungerande parti. Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati, det är ingen omogen och halvt färdigbyggd partiapparat vi har att göra med.

Hur bör liberaler agera? I stor utsträckning delar jag Uvells analys om varför SD fått såpass mycket utrymme i samhällsdebatten. Att diskutera krockar mellan kulturer, religioner och idéer om medborgarskapet borde vara naturligt och nödvändigt - helt oavsett SD. Tyvärr har debatten om dessa ämnen först på senare tid börjat mogna, kanske är det därför som SD uppfattats av många som både sättare av agendan men även de som besvarar frågor om invandring bäst.

Invandring är inte och har aldrig varit helt okomplicerad. I synnerhet kombinationen mellan välfärdsstaten och invandringen kan under fel förutsättningar vara problematisk. Detta ställer dubbelt krav på de politiker som både vill ha fri rörlighet och någon form av välfärdsstat. Uppenbart är att många har svikit i sina förklaringar. Man kan inte bara stå för en human och rättighetsbaserad asylpolitik och fri arbetskraftsinvandring och tro att loppet är vunnet. Att övertyga väljare om hur man tänker sig ett land utan extrem etnisk segregation och splittring är centralt. Vi kan börja med att diskutera integrationen och dess allvarliga problem utan att anamma SD:s problemformuleringar. Genom att initiera integrationsdebatter har man möjligheten att både formulera problembilden och lösningarna. Som sagt ovan tror jag inte att det kommer övertyga alla SD:s väljare, däremot kan vi kanske undvika att de blir särskilt många fler.

Idéerna ovan är främst lösa tankar på vad som gick snett, egentligen för en lång tid sedan. Jag säger mig inte sitta inne på någon magisk lösning. Inte heller är det säkert att jag har rätt. Jag är främst intresserad av att bekämpa de idéer som gör att SD får fortsatt existensberättigande. Kanske har vi övriga partier en möjlighet att påverka detta, kanske inte. Det är värt ett försök. Min och LUF:s strategi har under hela året varit att ta debatter mot SD, såväl sakpolitiska som ideologiska. Detta kombinerat med att vi har varit förberedda på integrationsdebatter som kan uppstå tror jag var en enkel och välfungerande strategi.

Paniken inför SD har inte varit bra för den svenska offentligheten eftersom den på sikt minskar möjligheterna att faktiskt bekämpa den främlingsfientlighet som ligger till grund för SD och som är det huvudsakliga problemet. Kanske innebär den kommande mandatperioden ett förändrat förhållningssätt till hur vi ska bekämpa främlingsfientligheten i Sverige? Jag är ändå hoppfull, och framförallt: inte särskilt rädd för SD.

Politik för ett öppet och mångkulturellt samhälle

Mediantiden för en nyanländ flykting för att få ett riktigt jobb är sju år. Det är fullständigt orimligt att människor ska behöva vänta så länge på att få en chans att försörja sig själva och sina familjer. Att många som invandrar till Sverige har det så svårt i mötet med arbetsmarknaden resulterar i de stora integrationsproblem vi ser idag.

Tänk er själva att ni kommer till ett främmande land och inte kan språket. Hur länge skulle ni vara beredda att vänta på arbete, bostad och en ordentlig språkundervisning? Definitivt inte sju år. Jag kan bara föreställa mig vad sju år av utanförskap skulle göra med min självbild och mitt självförtroende.

För en fungereande integration, och för att kombinera öppna gränser och rörlighet med offentlig väldfärd, krävs en arbetsmarknad och ett företagsklimat som tar tillvara på all den kompetens, kreativitet och målmedvetenhet som varje år kommer till Sverige. Sverige måste se potentialen hos alla de inivider som kommer hit.

Under den här mandatperioden har flera steg i rätt riktning tagits. Det aktivitets- och arbetsförbud som tidigare rådde under asylprocessen har tagits bort. Instegsjobben har införts, vilket innebär sännkt arbetsgivaravgift för den som anställer en nyanländ person. Samtidigt lär man sig den svenska som behövs i yrkeslivet. SFI har genomgått ett välbehövligt lyft: 61 miljoner satsas på lärarnas kompetensutveckling, kunskapsmålen höjs och en maxtid på tre år införs. Rut-avdraget, som de rödgröna vill ta bort, har skapat 11000 hel- och halvtidstjänster, och ånga invandrarkvinnor har fått sitt första riktiga arbete tack vare Rut.

Om Alliansen vinner valet imorgon fortsätter reformarbetet. Arbetsförmedlingen ska i framtiden ta huvudansvaret för nyanlända personers introduktion på den svenska arbetsmarknaden, något som tidigare sköttes av kommunerna (vilka inte sällan hänvisade arbetsföra människor rakt till socialkonotret). Integrationslotsar, som kan vara föreningar eller företag, ska finnas som ett komplement till arbetsförmedlingen. En medborgarkurs ska erbjudas för den som vill förstå det svenska samhällets grundläggande drag.

Språk och arbete är nycklarna till en lyckad integration. Men för att det ska finnas jobb att gå till måste det startas fler företag, och det måste bli lättare för små företag att växa. Vi måste också riva de höga murarna som omgärdar den svenska arbetsmarknaden. Då kan fler människor komma till sin fulla rätt och få möjlighet att förverkliga sina drömmar. Det här är en av vår tids största frågor.

Ett annat val, på en annan plats

Dagen innan riksdagsvalet äger ett annat, också det mycket viktigt, val rum: parlamentsvalet i Afghanistan. Den senaste tiden har allt fler börjat tvivlat huruvida det alls går att skapa ett fritt och demokratiskt Afghanistan. Talibanerna har intesifierat sina försök att störta Hamid Karzai och driva bort de utländska trupperna. Barack Obama har svarat med att genomföra samma "surge" som på ett lyckosamt sätt stabiliserade situationen i Irak.

Än har vi inte sett samma resultat i Afghanistan. Obama har, pressad av opinionen i USA, meddelat att trupperna ska börja dras hem. Det är mycket problematiskt att han väljer att sätta en sådan tidtabell, utan att ta hänsyn till läget på marken. Förmodligen kommer han få ta denna hänsyn i slutändan ändå, och anpassa uttågsschemat efter den militära och politiska situationen.

Vad gäller den sistnämnda är det mycket som står på spel idag. Presidentvalet bidrog definitivt inte till att öka förtroendet för Afghanistans stapplande demokrati eller dess ledare. Trots allvarliga anklagelser om valfusk återvaldes till slut Hamid Karzai som president. Sedan dess har valmyndigheten och FN arbetat hårt med att förbättra systemet inför parlamentsvalet. Förhoppningsvis bär arbetet frukt.

Demokrati är inget som kommer i en handvändning. Att redan nu ge upp hopppet och demokrati i Afghanistan är att lägga sig platt för talibaner, krigsherrar och korrupta makthavare. Framför allt vore det att svika den afghanska civilbefolkningen, som efter så många år av förtryck förtjänar ett demokratiskt styrelseskick. Här går också en tydlig skiljelinje mellan Alliansen och de rödgröna: vi inser att bistånd och militärt stöd går hand i hand, och står upp för Afghanistan. Mot den tydliga linjen står de rödgrönas oansvariga politik, dikterad av Lars Ohlys anti-amerikanism.

Det kan kännas tungt när rapporter om våld, korruption och valfusk kommer i strida strömmar. Då kan det vara värt att läsa om människor som Shukria Baazai, kvinnlig parlamentsledamot som kämpar för ett annat Afghanistan än dagens kvinnoförtryckande klansamhälle. Sådant mod inger hopp.

Jag skriver mer om det här.

På samma tema: SvD, Röda Malmö, Fruntimmersbloggen, Sverige och världen, Carl Bildt, Sten Tolgfors.

Idéer istället för sabotage

Att man i en demokrati får lov att acceptera åsikter som man ogillar, bör vara en självklarhet. För somliga är det här mer komplicerat. Vänsterpartistiska riksdagskandidater tycker exempelvis att ett lämpligt sätt att bemöta Sverigedemokraterna genom att sabotera deras möten. Precis som Hanne Kjöller skriver i dagens DN, finns det få sätt som är så effektiva för att ge SD uppmärksamhet och förstärka den offerroll de så gärna vill ha, som att göra just det.

Att komma på egna idéer och formulera en egen politik är egentligen inte så ansträngande. Man slipper dessutom använda raketer, vuvuzelor och svordomar. LUF:s valfilm heter "Det är inget konstigt med friheten", nästa film får definitivt titeln "Det är inget konstigt med demokratin: 5 sätt att bekämpa främlingsfientlighet". Känns som att det tyvärr behövs.

På samma tema: Ove Barkinge, SvD, UNT

Om ett ickeliberalt parti

Det sägs att en anledning att inte rösta på Miljöpartiet, är att en sådan röst också är en röst på Vänsterpartiet. Egentligen är ju Mp ett liberalt parti, så hade det inte varit för deras val av sällskap hade en Mp-röst inte varit något att tveka över. Sägs det. Men saken är den, att en röst på Miljöpartiet är en röst på Miljöpartiet. Och det räcker.

Miljöpartiet är inte ett liberalt parti. Ett liberalt parti samarbetar inte, under några omständigheter, med ett parti vars enda förändring mot den tid när de kallade sig kommunister är att de inte längre kallar sig kommunister. Ett liberalt parti samarbetar inte med ett parti som tycker att sjukvårdskvalitén på Kuba ursäktar samma lands totala brist på demokrati, att andra länders problem inte är något om Sverige bör lägga sig i och att Iran och Israel är två med varandra jämställda länder.

Att Maria Wettertrand är populär är inte konstigt. Hon är påläst och verkar sympatisk. Men att ett partis ledare verkar trevlig och lite lagom liberal, gör inte partiet till ett liberalt parti. Ett parti som vill censurera reklam, starta kommunala biografer, begränsa Sveriges handel med omvärlden, införa 30 timmars arbetsvecka och förbjuda byggande av köpcenter är inte ett liberalt parti. Och framförallt: den som kallar sig liberal samarbetar inte med kommunister.

På samma tema: Ville Nordström, Sofia Nerbrand, Birgitta Ohlsson, Horvendile

Fortsätt reformera biståndet

Skriver idag på Politikerbloggen om det svenska biståndet. Det är mycket viktigt att Alliansen får fortsatt fötroende att reformera biståndet, som alltjämt präglas av stora problem. Biståndet har under lång tid varit ett modernt avlatsbrev, där rika stater köper sig fria från upplevd "moralisk skuld" genom att skänka pengar:

Folkpartiet tror att bistånd är en av nycklarna till en långsiktig utveckling i många av världens fattigaste länder. En generös och ambitiös biståndspolitik förutsätter att Alliansen får fortsatt förtroende att reformera det svenska biståndet – bara så kan det komma till sin fulla rätt. Vi anser att biståndet alltid ska delas ut med respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Tydliga krav på mottagarländerna bör ställas, och biståndet ska frysas vid allvarliga rättighetskränkningar. Ett aktuellt fall är Uganda, där homosexualitet snart kan komma att straffas med döden. I sådana fall ska biståndet omedelbart dras in.

På liknande tema skrev jag för ett tag sedan. Då en jämförelse mellan fri rörlighet och bistånd.

Kryssa Cwejman i Göteborg!

Vet vi i Göteborg vart vi vill som stad? Det har varit mycket snack om evenemangsstråk och pariserhjul men nu är det dags att politiker tar tag i det viktigaste för Göteborg: människors möjlighet att få bo i en levande miljö. Bostadsmarknaden i Göteborg har sedan länge havererat. Ungdomar måste vänta på tok för länge på såväl studentbostäder som vanliga bostäder. Det behövs mer valfrihet både gällandes kvalité och pris. Det måste bli lättare att stycka upp, bygga till och renovera äldre hus för att öka antalet lägenheter. Min vision för Göteborg är att vi tar tillvara på den bebyggelse vi har och skapar en levande stad där människor kan vistas i miljöer som är trygga, livliga och genuint Göteborgska. Att vara stolt över sin stad är att vilja se en ordentlig utveckling för framtiden.

För er som bor i Göteborg och är intresserade av att kryssa en liberal kandidat så ställer undertecknad upp i kommunvalet. Det har inte varit någon ambitiös personvalskampanj eftersom fokus har varit på att jobba med både LUF och FP i hela landet. Lite kort om vad det är jag vill göra:

» Reformera!
Förända radikalt den göteborgska bostadsmarknaden. Alltför länge har det varit en stel marknad som endast premierar dyra bostadsrätter. Visserligen byggs det tätare och mer på höjden men det är fortfarande komplicerat och dyrt att bygga nytt. Dessutom tjänar man sällan på att bygga hyresrätter. Det måste bli mer lönsamt. Att överklaga nybyggnationer sker dessutom nästan rutinmässigt, bygget vid Svingeln är ett exempel. Det är inte acceptabelt att en person kan förhala byggandet av bostäder för hundratals människor.

» Använd allmännyttan!
Såväl offentliga fastigheter som mark borde användas till bostäder. Stora ytor i staden används knappt eller används helt fel. Vi går i rätt riktning när vi vill använda Backaplan till nya bostadsområden men det behövs mer arbete i den riktningen. Kommunen är en stor aktör och borde ta ett större ansvar för byggandet eller upplåtande av mark till byggandet.

» Förtäta!
Förtäta innerstaden ordentligt och se till att fler hamnnära miljöer skapas. Göteborg är en hamnstad men sällan känner man av det. En till småbåtshamn behövs och vi måste i större utsträckning närma staden till vattnet. Ett par enkla knep finns för att se till att miljöer nära vattnet blir mer tillgängliga för medborgare.

» Bevara Gårda!
Utöka Gårdas möjligheter att utvecklas som bostadsområde. Det är självklart att hela Gårda ska finnas kvar så länge de boende önskar det. Istället bör fokus vara på hur man ska göra de boendes situation så bra som möjligt, givetvis i samspråk med de boende.

» Andra långgatan - en gågata!
Förenkla och förtydliga reglerna för krogar och klubbar. Det bör bli tydligare och enklare regler för krögare och restaurangägare. Förutsägbara regler och minskat godtycke krävs från kommunens sida. Vi bör även öppna upp för att lågtrafikerade gator med livlig krog och näringsverksamhet ska kunna vara stängda för trafik under vissa perioder. Detta givetvis i samråd med boende och näringsidkare.

Inriktningen är alltså främst på bostadsfrågor, stadsfrågor och stadsplaneringsfrågor. Jag är övertygad om att en mer organisk, tillåtande och öppen syn på Göteborg som stad skulle förbättra Göteborg. Vi har länge haft ett ganska strikt politikerperspektiv och varit mindre tillåtande gentemot den privata sfärens egna idéer.

Jag lovar verkligen inte att jag kommer kunna genomföra allt det jag hoppas på att förändra. Däremot är jag övertygad om att jag aldrig kommer tappa min vision om ett levande Göteborg.

Det finns så mycket fantastisk verksamhet och bra människor i staden och jag är övertygad om att politikers roll är att undanröja hinder, regleringar och ambitiösa planer för att lämna rum åt de krafter som redan finns i staden.

Rösta för friheten

Se även den senaste i serien av LUF-filmer om frihet:

Osmakligt från Ung vänster

Ung vänster har tyvärr vid flera tillfällen gått över gränsen i valrörelsen med såväl misshandel av meningsmotståndare som rivande an andra partiers affischer. Ett till exempel, är det här. Ung vänster har producerat en affisch med Jimmie Åkesson och Fredrik Reinfeldt, under parollen "bevara Sverige svenskt". Nog för att man ska få kritisera sin motståndare, men det här går definitivt över gränsen.

Att försöka koppla ihop Reinfeldt med den nazistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt är inget annat än patetiskt men framförallt oerhört korkat.

Det är inget konstigt med friheten

Vill än en gång påminna om LUF:s valfilm:

Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.

Säg det bara rakt ut

De rödgröna partiledarna gapar i kvällens debatt i TV4 om att regeringen "sänker kunskapskraven i gymnasiet". Vad som åsyftas är den reform av gymnasieskolan som Alliansen är överens om att genomföra efter valet. Det innebär att de elever som vill läsa på de praktiska programmen inte ska tvingas läsa lika mycket teoretiska ämnen som idag. Idag har de praktiska programmen mycket stora avhopp, till stor del på grund av just kraven på att alla som går ut ska ha högskolebehörighet.

Vad som är anmärkningsvärt är att de som säger sig vara arbetarpartier, och som ska företräda arbetarklassen, så uppenbart nedvärderar praktiska yrkeskunskaper. Gång efter gång heter det att kunskapsmålen sänks med reformen. Vad det egentligen innebär är att tyngdpunkten förskjuts mer mot de praktiska ämnen som eleverna faktiskt har valt att läsa. När det ska bli mer av praktiska ämnen är det med vänsterpartiernas logik en sänkning av kunskapsmålen. Mer svart på vitt än så blir det inte: i de rödgrönas värld värderas teoretiska kunskaper högre än praktiska. Sedan kan de alltid försöka hävda något annat.

Jag har tidigare kommenterat detta faktum här.

Svik inte Afghanistan!

Värderingar vinner val, och de tydligaste värderingarna hittas inte sällan i ett partis utrikespolitik. De rödgröna har inför valet helt anpassat sig till Vänsterpartiets isolationistiska och antiamerikanska utrikespolitik. Ett av kraven är att USA ska avveckla alla sin militära baser utomlands, vilket skulle skapa kaos på många instabila platser i världen. Lars Ohly har förmått Mona Sahlin att svänga tvärt i Afghanistanfrågan. På bara några veckor gick hon från att anse att de utländska truppernas närvaro var nödvändig, till att förorda ett tillbakadragande av svensk trupp från 2011. Det är anmärkningsvärt.

I den här frågan, liksom många andra, är det Alliansen som står för en solidarisk och ansvarsfull politik. Om detta skriver jag idag i Arbetarbladet. Vi har ett ansvar att stå upp för det afghanska folket:

Mot Alliansens tydliga linje – att vi ställer upp för det afghanska folket – står de rödgrönas uppgivna politik, helt dikterad av Vänsterpartiet. S och MP dansar till Lars Ohlys pipa och man vill nu överge Afghanistan. 2011 ska truppen börja dras tillbaka, och 2013 ska svensk militär vara helt ute ur landet. Det är både oansvarigt och ett svek mot det afghanska folket.

Valarbete åt SD

Ett folk får de ledare de förtjänar brukar man ibland höra. Så kan det emellanåt, men inte alltid, vara. Jag vill introducera en ny maxim: ett land får det unkna debattklimat som medierna vill ha. Den ytliga debatten om integration som exempelvis Tv4 inbjudit till under två dagar visar på precis detta.

Många debatter om integration, svenskhet, mångfald, rasism, multikulturalism och Sverige i den globala eran kokas ner till en fråga om man gillar burkan eller hur SD ska "hanteras". Jag är förbannat trött på denna form av onelinerdiskurs. Trött för att den underskattar medborgare som tar del av debatten, trött för att den visar att journalisterna själva inte verkar förstå frågor det är tänkt att de ska belysa, lyfta upp och granska.

Men flera mediekanaler är inte ensamma med fördummande av debatten. De gaphalsar som agerar valarbetare åt SD på varje torgmöte partiet försökt genomföra den senaste veckan gör alla en otjänst. Från sina socialistiska elfenbenstorn tror de att de "tar tag i rasismen" när de i själva verket bara är en del i SD:s pågående PR kampanj med namnet "Tusen sätt att bli en martyr i Sverige".

Debattklimatet är eländigt. Folk ränner fortfarande runt som yra höns och ger SD gratispoäng till vänster och höger. Jag är fortfarande övertygad om att debatten "ska tas". Som alla andra debatter för den delen, det är vad politik handlar om. Men många verkar tro att debatt är liktydigt med att ge en part - i det här fallet SD - rätten och privilegiet att formulera problemen.

Om detta numera jobbiga ämne skriver Clara Sandelind från tankesmedjan Fores klokt om på Newsmill.

Införande av det redan införda

När de rödgröna debatterar ungdomsarbetslösheten brukar väldigt ofta ett exempel tas som intäkt för att halveringen av arbetsgivaravgiften för unga är dålig: McDonalds. Pengar har gått till att göra McDonalds rikare medan nya jobb inte skapats, sägs det. Vilket inte är sant. Om det inte blivit billigare att anställa unga hade många fler unga förlorat jobbet under finanskrisen. Och halveringen av arbetsgivaravgifterna gäller alla företag, inte bara McDonalds, och även om även McDonalds omfattas av dem är det trots allt inte så att pengarna skeppas iväg över Atlanten för att landa i fickorna på någon rik McDonaldsmänniska. Vilket man kan tycka att ingen borde tro, men att döma av debatten finns ändå sådana föreställningar.

Det märkligaste med det hela är dessutom att det som de rödgröna istället vill införa, är borttagna arbetsgivaravgifter för de unga som är arbetslösa. Vilket givetvis är ett mycket bra förslag - till och med så bra att Alliansen redan infört det, under beteckningen nystartsjobb. Att gå till val på att införa saker som redan är införda får sägas vara ett annorlunda grepp.

På samma tema: Ulf Nilsson, Roger Berzell, Storstad, VF, Entreprenörsbloggen

Långtgående tolkningar

Spelbesattheten i den politiska journalistiken har lyft Sverigedemokraterna. det är tveklöst så.

Uttalandet är enligt dagens DN Carl Bildts. Det kan tyckas vara ett inte särskilt kontroversiellt påstående. Det har förekommit en väldans massa spekulationer i medierna om vilken roll SD kommer få om de eventuellt kommer in i riksdagen. Det är utan tvekan en relevant fråga, men den oerhörda uppmärksamhet som frågan har fått förtjänar den inte. Betydligt viktigare är då att lyfta fram vad Sd:s politik verkligen handlar om. Om det görs, upptäcker man relativt snabbt att det är ett parti för vilket roten till samtliga samhällsproblem, kanske med undantag för den globala uppvärmningen, stavas invandring. Att det istället har spekulerats så väldigt mycket i SD:s eventuella roll i riksdagen kan, precis som Carl Bildt säger, mycket väl ha bidragit till deras framgångar i opinionsundersökningarna.

Detta håller emellertid inte Thomas Bodström med om. Han kallar Carl Bildts uttalande för "valrörelsens i särklass mest upprörande uttalande", och han undrar hur en kille som blivit nedslagen på grund av sin hårfärg känner sig när Carl Bildt säger att det beror på spelteorier. Maken till överreaktion får man leta länge för att hitta. Att det skulle finnas någon sorts motsättning mellan det faktum att det förekommer rasistiskt våld och det faktum att Sd:s opinionsframgångar delvis beror på medierna, är svårt att se. För att tolka ett uttalande om att medierna bidrar till SD:s framgångar som en förnekelse av att det förekommer främlingsfientlighet, får man ha tämligen livlig fantasi och tillämpa en minst sagt generös tolkningsmetod.

På samma tema: DN, Björn Andersson, DN Debatt, Westerstrand,

SD-topp: "Invandrare har en aggressiv gen"

Jag har länge argumenterat för att man ska bemöta och granska Sverigedemokraternas politik, i stället för att hela tiden diskutera oväsentliga saker och märkliga metadebatter. Dock behöver det inte utesluta en granskning av partiorganisationen och dess kandidater. Ett konkret exempel på vilka människor det är som kandiderar på SD:s listor är Thomas Karlsen, toppkandidat för SD i Trollhättan. Han har på sin blogg skrivit att "en del invandrare präglas av en agressiv gen". DN har ringt upp honom, och så här svarar han:

– Jag tycker att vissa invandrare har problem med sin aggressivitet. Jag har jobbat som ordningsvakt sedan 1982 och själv sett det.
Finns den här ”genen”, som du påstår, inte bland svenskar?
– Nej, inte alls i den omfattningen. I så fall är det droger inblandade, steroider, GHB och sådant.

Det här är inte bara främlingsfientligt, det är uppenbart rasistiskt. För SD, som vill framstå som ett rumsrent parti likt alla andra, borde det här vara mycket besvärande. Karlsen borde i så fall uteslutas med omedelbar verkan. Men icke. Partisekreteraren Björn Söder "har inte satt sig in i frågan".

Karlsen är en av 51 SD-kandidater som haft kopplingar med den högerextrema rörelsen, enligt Expo. Sverigedemokraterna är inte lika rumsrena som man själva vill påskina.

På samma tema: Bero, Svensk Myndighetskontroll, Görans tankar och bagateller, Reportern.

"Frivilliga" drogtester i praktiken

Jag har vid flera tillfällen kritiserat "frivilliga" drogtester. Mycket tyder på att det inte är frivilligt, varken för unga eller vuxna utan tjänar främst som skuldbeläggande och motverkar knappast missbruk bland unga. Frågan är relaterad till den om sprututbytesprogram. Många politiker är övertygade om att nivån av repression i politiska förslag står i samklang med positiva resultat. Det är definitivt inte så enkelt vilket misslyckandet med att få ner dödstalen bland tunga missbrukare i Sverige visar.

Nu hittar jag via Tianmi oroväckande bevis som tyder på drogtesterna missbrukas (ber om ursäkt för ordvitsen) på precis det sätt som jag befarade:

Det är alltså helt frivilligt att ta testerna, men den som vägrar betraktas som skyldig. Detta är förstås inget annat än en lek med ord, av den typ som är legio i auktoritära diktaturer.

Exemplet är från Kantzowska gymnasiet och behandlas utförligt här och här. I i tidningen Arko (RNS tidning) kan man läsa att:

Där har vi också de elever från Industriprogrammet som åkt dit i våra drogtester alternativt vägrat testa sig. Vägrar man låta sig testas betraktar vi dem som positiva. Just nu är det fyra, fem elever av det slaget där, som vi har extra uppmärksamhet på. De får gå där tills de via nya kissprov bevisat att de är drogfria, berättar Bo Häggvist som har en bakgrund inom socialtjänst och missbruksvård."Någon enstaka har varit negativt inställd och då kan man ju spekulera om varför"

Den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja! En inställning som kommit bli allt vanligare i Sverige tyvärr.

Unga i VG-regionen

Missa inte den rapport som tagits fram av Daniel Anderssons och Kristina Grapenholm gällandes ungas hälsa i Västra Götalandsregionen. Rapporten finns att ladda ner här. Andersson kommenterar här.

Det finns brott, och så finns det brott

I SVT:s partiledarintervju med Lars Ohly framgick det att han inte tycker att straff är särskilt viktigt. Forskning visar på att längre straff inte nödvändigtvis leder till färre brott, och kriminalvården bör vara inriktad på just vård och rehabilitering. Detta får man definitivt säga att Lars Ohly har en poäng i. Människor som begått brott måste få en chans att bli fungerande samhällsmedborgare, och då krävs det omfattande rehabilitering och möjligheter till utbildning för den som avtjänar ett straff. Men sedan är det trots allt också så, att straffet måste stå i hyfsad proportion till brottet. Vilket Lars Ohly hade svårt att se när det gäller grova våldsbrott, där han tyckte att ett års fängelse är lämpligt, samtidigt som han tyckte att halvtidsfrigivning bör återinföras.

Därför blir det hela något märkligt, när Lars Ohly nu går ut och säger att straffet för sexköp bör skärpas. Det kan man givetvis tycka. Men med inställningen till misshandelsbrott i åtanke, blir känslan av inkonsekvens tämligen påtaglig.

På samma tema: GP, Maria Byström, Motpol, Vakaren,

Marknadsekonomin vinner mark

Kuba är ett av mycket få länder som fortfarande tillämpar statsocialismen och planekonomin som samhällssystem. Trots att landet är en diktatur, som med järnhand styrs av bröderna Castro, saknar det inte tillskyndare i svensk debatt (stödet från framträdande vänsterpartister har jag skrivit om här). Kuba är en anomali. Marknadsekonomin har gått sittsegertåg genom de allra flesta platser i världen, inte minst gamla socialistdiktaturer. Inga andra än övervintrade 68:or och vilsna ungmarxister tror idag på planekonomin.

Sedan Sovjetunionens verkliga sönderfall inleddes 1989 har den kubanska ekonomin gått på knäna. Den karibiska ön var helt beroende av stödet från Sovjet. Sprickorna i det planekonomiska bygget var tydliga redan då. Sedan dess har situationen knappast förbättrats. Man har förvisso hittat en ny allierad i Hugo Chávez semidiktatur Venezuela, även det en favorit i den svenska vänstern, men trots det har sprickorna vidgats för varje år.

Nu meddelas att en halv miljon statsanställda kommer att bli av med jobben fram till mars nästa år. Idag sysselsätter den statliga sektorn 85 procent av de arbetande, och kontrollerar 95 procent av ekonomin. På sikt vill man minska antalet statsantsällda med en miljon personer. 250 000 nya företagstillstånd ska utfärdas.

Marknadsekonomin vinner mark även i Kuba, även om det är av rena överlevnadsskäl som reformerna genomförs. Nu väntar miljontals kubaner på att också demokratiseringen ska börja.

En inkluderande svenskhet

Idag skriver jag på Sourze på temat svenskhet. Frågan om vad som är svenskt, och vad svenskhet innebär, har helt dominerats av Sverigedemokraterna:

Många drar sig idag för att föra diskussioner kring vad som är svenskt, eftersom det innebär att något också är osvenskt, och att uppdelningen därför blir exkluderande. Frågan är varför man känner sådan olust inför att öppet tycka att vissa saker är osvenska? Det finns mycket som är osvenskt: diktaturer, censur, religiös extremism, politisk instabilitet, och sharialagar, för att nämna några exempel. Det som är viktigt är inte, som den politiska normen verkar tycka, att allt ska vara svenskt så att alla automatiskt är svenskar och omedelbart passar in i Sverige. Det viktiga är att alla kan bli svenskar, och att denna tillhörighet ses som något positivt och inte utesluter andra former av tillhörighet.

Perspektivlöshet utan motstycke

Den som aldrig varit i Sverige och läser gårdagens artikel på SvD Brännpunkt av ett antal svenska artister, skulle kunna tro att detta land utgjorde helvetet på jorden. Klyftorna mellan människor är avgrundsdjupa, av den offentliga välfärden återstår endast spillror och befolkningen sjunker i allt djupare fattigdom.

Att saker och ting överdrivs då och då händer, inget konstigt med det. Men för att hitta en lika total förvrängning av verkligheten som den i nämnda artikel, får man leta länge. Vi lever i ett av världens mest jämlika länder. Klyftorna mellan hög- och låginkomsttagare är bland de minsta på jorden, och att sjukvård, skola och äldrevård inte ska vara offentligt finansierade finns det inte en enda etablerad politiker som tycker. Att det däremot skulle vara en för välfärden enorm katastrof att en skola drivs av någon annan än kommunen, är däremot svårbegripligt. Och att avskaffandet av apoteksmonopolet har lett till att fler apotek öppnats och att fler har öppet längre, är också svårt att se det problematiska i.

Att det finns människor i Sverige som är fattiga råder det ingen tvekan om, inte heller att det finns brister i sjukvården och skolan. Men att medborgare i ett av världens rikaste, mest jämlika och ekonomiskt konkurrenskraftiga länder ondgör sig över att de lever i ett land som är kallt och hårt och vars välfärd håller på att sammanfalla i spillror, är skamligt.

På samma tema: Staffan Strömbäck, Göran Johansson, Ett hjärta rött, Attila, Röda Malmö, Pophöger

Vem står ut med Ohlys sällskap?

Efter den 19 september kan vi ha ett främlings- och invandringsfientligt parti i Sveriges riksdag. Det är något vi bör arbeta för att förhindra. Men vi måste också fråga oss vilka partier som aspirerar på ministerposter i nästa regering.

Ett av de partierna är Vänsterpartiet. Partiledaren Lars Ohly kallade sig fram till för ett par år sedan för kommunist. Att han i unga år charmades av Sovjetunionens och kommunismens lockelse må vara hänt. Men att nästan två decennier efter murens fall kalla sig kommunist borde vara förknippat med politiskt självmord. Så är det uppenbarligen inte, utan i stället har man tydligen goda chanser att bli vald som partiledare.

Många påtalar Sverigedemokraternas nazistiska förflutna. Även om partiet står för en annan politik idag är det högst relevant information för allmänheten och väljarna. Likaså är Vänsterpartiets historia och ideologiska bakgrund intressant.

Man kan fråga sig hur samarbetspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet ser på detta. MP talar allt mer frekvent om liberalismen och att man är det liberala alternativet i svensk politik. Hur går den självbilden ihop med samarbetet med V?

För lite mer än 20 år sedan stoltserade Vänsterpartiet med sitt stöd till Sovjetunionen, världens kanske den värsta diktaturen genom tiderna. Det vore en sak om de antidemokratiska ränderna helt tvättats ur sedan dess. Så är dock inte fallet. Förutom att kalla sig kommunist har Ohly även varit medlem i Svensk-kubanska vänföreningen, en organisation vars mål är att stå upp för Fidel Castros diktatur i alla väder. Tidigare partistyrelseledamoten Eva Björklund har under lång tid varit ordförande i samma förening.

I partiets internationella program från 2004 beskrivs valen i Kuba på följande sätt: ”Valen med 2,5 års mellanrum är allmänna, fria och hemliga, valdeltagandet är stort, andelen blanka eller ogiltiga röster är marginell”. Partiet har gjort studieresor till landet för att studera ”inflytande, delaktighet, ekologi och långsiktigt hållbar utveckling”.

Även V:s partianknutna bistånd är av dubiös natur. Vänsterns internationella forum har de senaste åren delat ut miljonbelopp till icke-reformerade marxistiska grupper världen över. En del av dem har väpnad revolution på agendan. Pengarna går också till utbildningar och konferenser med deltagare från allt annat än demokratiska regimer och grupper, bland andra Vietnam och Venezuela.

Ett parti som har uppenbara problem att erkänna demokrati och mänskliga rättigheter vill efter nästa val sitta i Sveriges regering. Länge gjorde Socialdemokraterna allt för att hålla avståndet till V(PK). Nu går man till val tillsammans med dem.

Miljöpartiet har profilerat sig som ett alternativ för liberala storstadsväljare. Samtidigt samarbetar man med Lars Ohly. Vänsterpartiets kollektivism står i bjärt kontrast mot MP:s betoning av individens förmåga och värde. De av Miljöpartiets sympatisörer som betecknar sig som liberala bör nog fundera en gång till över var de faktiskt hör hemma.

Vem vågar tro på det här?

De rödgröna lovar att riva upp FRA-lagen om de vinner valet den 19 september. Sedan ska en parlamentarisk utredning tillsättas för att komma fram till en ny lag för att reglera signalspaning i kabel. Thomas Bodström, mannen som förärats med uttrycket Bodströmsamhället, säger att detta är ett led i oppositionens ambition att prioritera den personliga integriteten. Det vore ju bra, om det nu stämde.

Är det någon som på allvar tror att Bodström helt plötsligt blivit integritetens främste försvarare? Det var under hans tid som justitieminister som FRA-lagen först kom till. Det är inte en allt för vågad gissning att "tillsätta en utredning" betyder att man inte har en aning om hur lagstiftningen ska se ut. Ungefär som med "skatten på förmögna". Man är inte heller överens i andra integritetsfrågor: IPRED och datalagringsdirektivet. Inte heller är man sams om fildelning: V och MP vill ha den helt fri, vilket S absolut inte vill.

Hur stor är chansen att de mindre partierna får sin vilja igenom, med en Tomas Bodström på justitieministerposten? Nej, inte enorm direkt. Det här är ett försök att locka till sig piratpartister och väljare som fortfarande är besvikna på den regeringen seda FRA-omröstningen. Jag har mycket svårt att se att det skulle gå hem.

På samma tema: Mathias Sundin, Ravenna, Alliansfritt Sverige, Farmor Gun.

Unga Folkpartiet och Birgitta Ohlsson

Folkpartiet släpper idag den här grymt snygga affischen på EU-minister Birgitta Ohlsson:

Birgitta har gått från LUF-ordförande till riksdagsledamot till EU-minister - ett uppdrag som hon sköter med bravur. Hon är en politiker med tydlig profil och ideologisk ryggrad. Birgitta har i alla väder stått upp för mänskliga rättigheter, feminism och internationalism. Birgitta Ohlsson behövs i Sveriges regering.

Kunskapsvärdering

När de rödgröna kritiserar regeringens reformering av gymnasieskolan återkommer de ständigt till att kunskapskraven har sänkts. Så även i debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i svt igår. Kritiken grundas i att det i den nya gymnasieskolan inte kommer vara tvunget - däremot alltid möjligt - för alla att läsa in högskolebehörighet, utan att man kommer kunna satsa mer på praktiska ämnen om man vill. Den rödgröna kritiken utgår således från att en satsning på praktiska kunskaper innebär en sänkning av kunskapsnivån. Det får anses vara en märklig inställning från de som säger sig vara Sveriges arbetarparti.

Sverige behöver teoretiskt såväl som praktiskt kunnande. Politiker ska inte lägga någon värdering i vilken inrikting en ung människa väljer att ta. Däremot är en skola där samtliga elever förväntas gå vidare till akademiska studier ett stort problem. Det gör att elever som är skoltrötta hoppar av för att de tvingas läsa så mycket teori att de blir högskolebehöriga, och de praktiska utbildningarna håller inte tillräckligt hög kvalitet för att de som går dem ska vara attraktiva på arbetsmarknaden.

Det tycks heller inte kunna sägas nog många gånger att möjligheten att läsa in högskolebehörighet alltid kommer finnas - antingen under gymnasietiden, eller genom komplettering efteråt. Och det är oändligt mycket bättre att några elever tvingas komplettera sina betyg efter gymnasiet, än att en fjärdedel av eleverna hoppar av från ett gymnasium där alla förväntas vara likadana.

På samma tema: Lotta Olsson, Mikael Abrahamsson, Kalle Sandström,

Felräkning

De rödgröna vill som känt är införa en skatt på förmögna (inte förmögenhetsskatt, mycket viktigt) om de vinner valet. Runt denna skatt finns vissa problem. Hittills har det mest handlat om att det är något oklart vad det är skatten ska läggas på. Mp vill inte att den ska gälla fastigheter, vilket däremot V tror är svårt att undvika. Klart är iallafall att den förra förmögenhetsskatten var orättvis och trubbig, och att staten förlorade mer pengar på grund av den än vad som kom in. Småhusägare fick betala stora skattebelopp på sina fastigheter, samtidigt som stora mängder kapital försvann utomlands istället för att investeras i svenska företag. Hur de rödgröna ska lyckas komma runt dessa problem är som sagt högst oklart.

Vid sidan av de oklarheter som råder om skattens utformning, har det nu dessutom uppstått vissa pinsamheter. Peter Eriksson tvingas i dagens intervju i DN erkänna att det fattas fyra miljarder i den rödgröna budgeten för 2012. Intäkterna från förmögenhetsskatten - förlåt, skatten på förmögna - kommer inte komma staten till del förrän 2013. Vilket de rödgröna inte hade tänkt på.

Fast med hjälp av det nya vokabulär som etablerats under pågående valrörelse förklarar Peter Eriksson att allt kommer ordna sig. Det är endast för 2011 som de rödgröna har lagt fram skarpa förslag, för följande år finns bara reformambitioner. Och reformambitioner går ju att ändra lite på, så att det fattas några miljarder i budgeten är i själva verket inget problem alls. Betryggande.

På samma tema: Mikael Andersson, pophöger, Stefan Erikson, SvD

Därför ska du rösta på Folkpartiet!

Så här i slutet av valrörelsen låter Politikerbloggen ungdomsförbundens ordförande komma till tals om varför man som ung bör rösta just på deras parti. I min artikel lyfter jag fram vikten av en fungerande skola och en bättre integrationspolitik. Det är också viktigt att påtala att Folkpartiet alltid har varit, och idag fortfarande är, riksdagens liberala kraft.

Liberalismens värden löper tydligt igenom vår politik på både dessa områden. En bra utbildning är nödvändigt för att individen ska kunna agera fritt och självständigt i framtiden. En fungerande integration krävs för att alla människor, oavsett härkomst, ska kunna förverkliga sig själva och bidra till sin egen och samhället försörjning.

Liberalismen handlar om att människor ska ha frihet att leva på det sätt de själva vill, så länge det inte går ut över någon annan. Men eftersom människor får väldigt olika starter i livet, krävs det en politik som skapar jämlika förutsättningar för människor att verkligen göra vad de vill med sina liv. Annars blir friheten bara till för dem som redan från början har det bra. Det allra viktigaste för att så inte ska vara fallet, är en bra utbildning.

Sverige ska ha en generös flyktingpolitik och en omfattande arbetskraftsinvandring. Det gör Sverige till ett rikare och bättre land, både ekonomiskt och kulturellt. Men då måste vi också ha en liberal och nytänkande integrationspolitik. Integrationsproblem löses inte genom ständigt ökade resurser, utan genom konkreta åtgärder. SFI måste reformeras, och arbetsmarknaden måste göras om så även människor utan arbetslivserfarenhet i Sverige har möjlighet att få jobb.

Två gånger om i Sundsvalls Tidning

I fredagens Sundsvalls Tidning har jag två artiklar publicerade. Först en replik på de rödgröna ungdomsförbundens debattartikel om arbetsmarknad, integritet och miljö i ST (5/9):

Skribenterna ger tre anledningar till varför unga förtjänar ett regeringsskifte. För det första för att de unga måste få en regering som tar arbetslösheten på allvar. Att denna regering skulle vara en rödgrön, förefaller märkligt. De är emot den halvering av arbetsgivaravgifterna som regeringen genomfört - och den förstärkning av utbildningssektorn som skribenterna efterfrågar är det nuvarande regeringen som genomfört, inte de rödgröna. Något som skiljer Sverige från länder med låg ungdomsarbetslöshet, som Danmark och Tyskland, är att dessa har lärlingssystem, där eleverna får tidig kontakt med arbetslivet. En förändring av det svenska utbildningssystemet som Socialdemokraterna har haft alla möjligheter att själva genomföra, men inte gjort.

Jag skriver också en krönika om hur vi kan lyckas med integrationen:

Det måste bli lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige samt så snabbt som möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera. Genom en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen.

Vidriga attacker

När en företrädare för ett parti attackeras på grund av sin partitillhörighet, eller huvud taget när någon attackeras fysiskt för sin åsikter, drabbar det inte bara den individen. Det är också en attack på demokratin. Igår misshandlades och knivskars en sverigedemokrat i sin bostad. Det är vidrigt att man inte ska kunna uttrycka sin politiska åsikter utan att drabbas av sådant.

Det spelar ingen roll hur illa man än tycker om åsikterna i fråga - man har likväl ingen rätt att ta till våld som medel. Det kanske känns som en självklarhet, men jag är övertygad om att det måste påtalas om och om igen. Demokratin och yttrandefriheten måste alltid försvaras. Vi kan aldrig ta den för given.

Tidigare i år attackerades samma man med kniv på grund av sina politiska åsikter. Gårdagens attack skedde efter SD:s valmöte i Malmö. Smällare, ägg och flaskor kastades mot politikerna. Kravallpolis och rytteri var tvungna att skingra massan av motdemonstranter.

Dessa skränande våldsverkare är hot mot det öppna samhället, yttrandefriheten och demokratin. Och det är ett hot som bör tas på allvar.

På samma tema: Ledarbloggen, Vakare, Zac, Sverige är inte välrldens navel!, Inget val.

Tio anledningar att inte rösta rött

Ung allians presenterade under fredagen ett 10-punktsprogram med anledningar till att inte rösta på det rödgröna regeringsalternativet. Här är ett urval:

1. Ungdomsskatt

Vänsterpartiet vill införa en ungdomsskatt som fördubblar arbetsgivaravgiften. Den skatt som arbetsgivaren betalar ovanpå lönen. Ung allians menar att förslaget är farligt för alla unga som vill jobba.

4. Nej till alliansens gymnasiereform

Alliansen har genomfört en gymnasiereform, som de menar har förändrat lärarutbildningen och gett högre status till lärarykret. Vänsterpartierna lovar en återgång till den tidigare skolreformen, vilket Ung allians menar leder oss tillbaka till "flumskolan".

8. Slopa rut-avdraget

Rut-avdraget är det avdrag som gör det möjligt att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Att ta bort rut-avdraget menar Ung allians riskerar möjligheter till ett första jobb och försvårar inträdet på arbetsmarknaden.

Oppositionens ungdomsförbund svarar här.

Odemokratiskt på många sätt

"Det är tack vare sånt här som vi kommer att komma in i riksdagen"

Orden är en sverigedemokrats, och uttalades under de oroligheter som igår utbröt vid ett SD-möte i Malmö. Det är knappast första gången som demonstrationer mot SD urartar i våld. Och sverigedemokratens ord är nog dessvärre väldigt sanna.

Sverigedemokraterna är ett inskränkt, bakåtsrävande och främlingsfientligt parti, för vilka invandring är roten till alla problem. Men odemokratiska partiet stoppas inte genom odemokratiska metoder, utan genom att man visar att ens egen politik och idéer är bättre. Det enda sådana händelser som de i Malmö bidrar till, är att ytterligare förstärka SD:s bild av sig själva som martyrer. Och ingen kunde vara gladare över det än Sd själv.

Om Sverigedemokraterna den 19 september röstas in i riksdagen kommer det vara ett stort nederlag för Sverige. Hittills har den populistiska främlingsfientligheten haft en relativ undanskymd roll här jämfört med i många andra europeiska länder. Om SD tar plats i riksdagen, finns det risk att utvecklingen kommer gå i samma riktning här som den gjort i till exempel Danmark. De människor som tror att odemokratisk politik kan motverkas med odemokratiska metoder, har i sådana fall bidragit till den utvecklingen.

På samma tema: Erika Hedblom , Skånskan, Zaramis

Fotbollsvälfärd

De rödgröna brukar klaga över uttrycket "välfärdens kärna". Köper man en persika vill man ju ha hela persikan, säger de, inte bara kärnan.

Vad som ingår i det fruktkött som vänstern utlovar, kan vara lite allt möjligt. Det kan till exmpel vara tunnelbanebutlers. Eller fem miljarder för att avskaffa något de kallar pensionärsskatt och som de menar att regeringen infört. Trots att regeringen sänkt skatterna för pensionärerna väldigt mycket mer än vad socialdemokraterna någonsin gjort. Och så det viktigaste av allt: fotbolls-EM 2020. Om de rödgröna vinner valet, ska de göra allt som står i deras makt för att fotbolls-EM ska spelas i Sverige. Det är välfärdens fruktkött det.

På samma tema: SR, Erik Laakso, Ett hjärta rött, Bo Widegren, Christoffer Fagerberg

Bland kristdemokrater och statliga bordeller

Valrörelsens hittills mest oväntade utspel kommer från KD-politikern Sofie Jakobsson. Enligt sajten Valpejl är statliga bordeller hennes näst viktigaste fråga (!). Så här förklarar hon sin ståndpunkt:

Statliga bordeller skulle framförallt skapa en trygg arbetsmiljö för de som jobbar med prostitution. En lösning där säkerhet, försäkringar, löneavtal och pension är självklart. Med dessa förutsättningar skulle samhället på ett smart sätt ta andelar från en marknad där kriminella styr och på så vis minska deras makt.

Att en politiker från något av de etbalerade partierna alls ifrågasätter den heliga sexköpslagen är anmärkningsvärt. Att det sker i valrörelsen, och inte under stiltjen under mandatperioden, gör det hela än mer spännande. Men mest uppseendeväckande är nog att förslaget kommer från en kristdemokrat. En företrädare för riksdagens mest moralkonservativa parti, som rymmer dinosaurier som Lennart Sacrédeus, är inte den första man väntar sig ett sådant här förslag från. Ibland överraskar politiken lite mer än vanligt.

Redan samma dag som förslaget uppmärksammades var pariet ute och fördömde det. Kvinnoförbundets ordförande säger att sexköp aldrig ska vara lagligt och att Jakobssons förslag "strider mot partilinjen". Det gör det garanterat, men än sen? Det är bra att det finns politiker som vågar tänka fritt och utamana gamla sanningar. Det kan man verkligen säga att hon gör i det här fallet.

I de liberala partierna inom Alliansen hade det inte setts med blida ögon; hur ser det då ut i regeringens konservativa kraft undrar man. En inte allt för vågad gissning är att Sofie Jakobsson kommer att få det tufft internt. Det är lätt att braka igenom åsiktstaket

Hon ska ha en eloge för ett så modigt utspel. Debatten om prostitution och sexköpslagen är näst intill död (eller snarare mördad) i svensk politik. Den så kallade "utredningen" av lagen som släpptes i somras var ett beställningsverk som skulle bekräfta politikernas bild av lagens förträfflighet. Justitierådet Anna Skarhed hade blivit mer än underkänd om det varit en akademisk uppsats och inte en statlig utredning. Nu fick hon i stället ett gäng ryggdunkningar.

Alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan så kunde man ju önska att den kunde debatteras på ett sansat och moget sätt. Men icke. Sexköp, tillsammans med bland annat legalisering av droger och ett slopande av alkoholmonopolet, tillhör den kategori frågor som är tabu i svensk debatt. Så borde det inte vara.

Själv tror jag inte att sexköpslagen har hjälpt de prostituerades, snarare tvärtom. Prostitutionen har flyttat under jorden och stigmatiseringen har äkat. En utvärdering från Nya Zeeland visar att en legalisering av prostitution har förbättrat situationen för de som arbetar inom sexindustrin. Men i Sverige är det få som är mottaglig för sådana fakta. Dogmatismen är allt för stark.

Jag har tidigare skrivit om ämnet här.

På samma tema: Hanna Wagenius (som skrivit ett antal - ett, två, tre - mycket bra inlägg om utredningen), Stockholmsflanören, Motpol, Yami och pandorna, Birgitta, APG29, Madonnan, Alliansfritt Sverige.

Fackligt partiarbete

Allt fler LO-medlemmar röstar på Moderaterna, och allt färre på Socialdemokraterna. I en intervju i dagens DI förklarar LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin att detta beror på att medlemmarna vet för lite. Om de bara bemödade sig med att sätta sig in i vilken inhuman och orättvis politik Alliansen bedriver, skulle de inte tveka att istället rösta på S. Som exempel tar Lundby-Wedin att den procent som är rikast har fått lika mycket skattesänkningar som de 25 procent som tjänar minst. Att låginkomsttagare har fått en hel månadslön kvar per år att själv göra vad de vill med, är inget Lundby-Wedin tycker är särskilt viktigt att påpeka.

Fackliga organisationer har en mycket viktig uppgift: att värna arbetstagarnas intressen. Något som definitivt inte är deras uppgift, är att diktera för medlemmarna vilket parti de bör rösta på. Att LO stödjer Socialdemokraterna har aldrig varit någon hemlighet. Men att de så fullständigt ogenerat går ut och säger att Alliansen är dunderdum och gör megafel, och underkänner kunskapsnivån hos de medlemmar som röstar på vad de anser vara fel parti, är häpnadsväckande.

På samma tema: NWT, SvD, Charlotte Lindblad, Härnösands arbetarekommun, Johan Hedin,

Farsen om försvaret

Farsen "Den svenska försvarsmakten" fortsätter. Ärligt talat börjar jag bli riktigt trött på nyheter som denna. Svenska soldater måste lifta med andra länders fordon när de ska ta sig till och från flygplatsen i Mazar-e-Sharif, eftersom det inte finns tillräckligt många säkra tansportfordon. Nu börjar andra länder att knorra, vilket jag verkligen kan förstå.

Liknande pinsamheter utspelade sig i juli i år. HMS Carlskrona, som befinner sig i Adenviken för att jaga pirater utanför Somalias kust, blev av med sina helikoptrar. Som enda fartyg i EU-styrkan är man nu utan helikoptrar, vilket innebär en minskning av räckvidden med 70 procent. Med andra ord går det inte att jaga några pirater längre. Anledningen var att de behövde stå i beredskap för Nordic Battlegroup - och några extra hade man inte.

Det måste bli ett slut på det här.

Extremism

Att extremism och intolernas kan utövas i namnet av alla religioner är den amerikanska pastorn Terry Jones ett nästintill övertydligt exempel på. För att visa att han och hans anhängare inte "böjer knä för den radikala islamismen" planerar de att bränna Koranen på bål.

Att bränna böcker ska inte vara förbjudet. Men att något inte är förbjudet innebär inte att det inte är idiotiskt. Få saker är så kontraproduktiva som att tro att man kan bekämpa en sorts extremism med en annan. Det är människor som Terry Jones som bidrar till att upprätthålla bilden av att människor åtskiljs mer av vilken religion de har, än hur de är som personer och vilka individuella värderingar de har.

På samma tema: Jinge, SR, TV4

Arbetslinje

Det brukar talas om att valet står mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Ett mer lysande exempel på detta än dagens favorit Lars Ohly är svårt att hitta. I dagens intervju med honom i DN ställs frågan varför studenter med låga inkomster som extrajobbar ska behöva betala mer i skatt om de rödgröna vinner valet. På detta svarar Ohly att det inte kommer vara ett problem, eftersom de rödgröna vill återinföra studerandevillkoret i arbetslöshetsförsäkringen. Det är rödgrön arbetslinje det.

På samma tema: Jens Holm, Nicke Grundberg

Låt chefen bestämma laguppställningen!

Annie Johansson, C, och Lisa Renander skriver på Aftonbladet Debatt om LAS och turordningsreglerna:

Zlatan Ibrahimovic fick inte stanna i landslaget. Han var visserligen en fenomenal anfallspelare, fyrfaldigt förärad Guldbollen, vinnaren av den Italienska skytteligan 2009 och värderad till hundratals miljoner kronor. Men han var nyrekryterad, sist in i laget, och när en äldre spelare återvände efter en tids sjukdom var det bara för Zlatan att packa väskan och resa hem.

Det var inte hans ”tur” att spela. – Vi är supernöjda med din insats, förklarade förbundskaptenen lite generat, men du vet hur det är. Ha tålamod, snart går de gamla stötarna i pension. Sedan avlöste de förnedrande VM-nederlagen varandra.

Fotbollsliknelsen är träffande. Om Lars Ohly vill ha sänkt skatt för högpresterande fotbollsspelare, varför vill han inte ha det på lika högpresterande chefer eller företagare? Varför ska fotbollstränaren, men inte företagaren, själv få ta ut laguppställningen? Fotbollsälskaren Ohly har nog inget bra svar på dess frågor, annat än gammalt ideologiskt trams.

Franska specialiteter

Att strejk är en fransk specialitet är väl ingen hemlighet. Befinner man sig i Frankrike är det snarare en fråga om när, inte om, bussen kommer sluta gå till följd av de anställdas missnöje över arbetsavtalen. Men att miljoner fransmän går ut i strejk under franska revolutionens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap i protest mot att pensionsåldern ska höjas från 60 till 62 år kan tyckas vara att ta traditionen lite väl långt.

Hade det varit fråga om satir över fransk strejkbenägenhet, hade det varit riktigt roligt. Men eftersom det nu är på riktigt, och det hela vittnar om en tämligen ohållbar inställning till arbete och vad som krävs för att kunna upprätthålla välfärden i ett land med en åldrande befolkning, så är det inte riktigt lika roligt. Och de som kom på där med frihet, jämlikhet och broderskap hade nog inte varit helt nöjda med att dessa slagord, tillkomna i kampen för medborgerliga rättigheter, nu används i kampen för att människor ska behöva arbeta tillräckligt länge för att ett lands ekonomi ska gå ihop.

Rädsla utan fog

För den som vill vara populist brukar anspelningar på människors rädsla vara ett framgångsrikt recept. Det vet Sverigedemokraterna. Tidigare under sommaren pratade Sd om en våldtäktsvåg som sprider sig över landet, och att denna och annan brottslighet till största delen beror på invandring. Påståendet att invandringen skulle vara huvudorsaken till brottslighet lades tämligen snabbt på skräphögen, av bland många andra kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki. Människor som lever under svåra socioekonomiska förhållanden löper betydligt större risk att bli kriminella än andra - oavsett var de är födda.

Men detta fick inte Sd att ge upp. Ett av de områden som de anger som de viktigaste inför valet, är den ökande otrygghet människor känner på grund av den grova brottsligheten. Saken är bara den att människor inte känner sig otryggare. Iallafall inte om man sätter större tilltro till uppgifter från Brottsförebyggande rådet än från Sverigedemokraterna. Människor känner sig tvärtom tryggare, och är mindre utsatta för brott än tidigare.

Bästa sättet att slippa vara rädd för olika företeelser är att ta reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig, innan man bestämmer sig för att vara rädd. Om fler gjorde det skulle Sverigedemokraterna få det tämligen besvärligt.


På samma tema: Gunnar Larsson, Nattens bibliotek

Apoteken blir fler och fler

Ibland måste det kännas extra motigt att vara emot friheten. 2009 bröts det 39 år gamla apoteksmonopolet av Alliansen. En stor del av Apoteket AB:s apotek såldes till andra bolag. De rödgröna befarade sämre service och högre läkemedelspriser.

Idag har vi facit: cirka 100 nya apotek och drygt 1000 personer som har fått jobb tack vare avregleringen. Antalet apotek har ökat från 930 till 1030. Apotek har öppnat på platser där servicen tidigare var ytterst begränsad eller obefintlig. På somliga mindre orter har man nu gångavstånd till läkemedel och mediciner, i stället för att behöva åka långa sträckor för att få tag på det man behöver.

Utvecklingen kommer med största sannolikhet att fortsätta. Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet i Europa. Här är ett mycket konkret exempel på de positiva effekter som uppstår när politiken tar ett steg tillbaka och låter marknaden göra sitt. Detta är en frihetsreform som kommer alla svenskar till del, liksom att receptfria läkemedel nu kan köpas i bland annat matbutiker. Utan kostsamma offentliga insatser har tillgängligheten ökat kraftigt.

Vad kommer de rödgröna göra om de vinner valet? Återinföra apoteksmonopolet? I vanlig ordning har man "inte kommit överens" om detta. Vad som står på tre partiernas hemsidor, samt i intervjuer och debattartiklar, visar en tydlig längtan tillbaka till den gamla ordningen, där staten - inte du - bestämmer vid vilka tider och på vilken plats du är i behov av läkemedel.

Men det blir nog som med jobbskatteavdraget. Människor vänjer sig vid friheten. Det skulle bli mycket svårt att rulla tillbaka mattan.

På samma tema: SVT, TV4, Alliansen Karlstad, Motpol.

Vänsteroansvar

Att Vänsterpartiet inte är det mest ansvarsfulla partiet är inte en uppfattning som gårdagskvällens SVT-utfrågning av Lars Ohly bidrog till att avliva. Information om att sex timmars arbetsdag skulle kosta några hundra miljarder, som tidigare inte nått Ohly trots att sex timmars arbetsdag är något han tycker är jättebra, möttes med ett "oj, så lite!". Och att den skarpa analysen att höga fotbollslöner i Sverige gör att människor vill spela fotboll i Sverige på något vis skulle gå att applicera på till exempel läkare, kunde Ohly inte hålla med om. Och angående skattenivåerna, så ska de alltid öka om behoven i välfärden ökar. Med andra ord: så länge behoven ökar (vilket de alltid kommer göra) måste skatterna höjas, vilket de därmed alltid kommer att göra.

Fast allt detta var väl egentligen inte så förvånande besked. Ett som däremot var det, var Lars Ohlys försvar av ståndpunkten att USA, och inget annat land, bör avveckla sina militärbaser utomlands. Varför ska det vara så? Jo, det är nämligen så, tyckte Lars Ohly, att USA är och bör vara ett föregångsland. Och det är ju inte våldsamt ofta Vänsterpartiet har påstått något sådant.

På samma tema: Runo, Jerker Nilsson, Expressen

LUF om skatter

Liberala ungdomsförbundet Storstockholm har gjort en fantastisk liten film om skatter. Även om jobbskatteavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta och studera har vi långt kvar till ett önskvärt skattetryck. Med lägre skatter stärker vi incitamenten för arbete, studier och företagande. Den beskattningsbara kakan blir större och den gemensamma välfärden tryggas.

Två i år utkomna rapporter, från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi samt Europeiska centralbanken, visar att Sverige förmodligen skulle få större intäkter till välfärden vid en sänkning av skattenivån.

Filmen finns även som HD här.

Skatt på Ohly

Lars Ohly briljerar:

Det är faktiskt bra att straffa dem som har en anställningsform som är skadlig för den enskilde och för samhället

Han föreslår helt ogenerat en skatt på vikarietjänster. För alla de lärarvikarier som får erfarenheter, något i CV:et samt kontakter under studieperioden är knappast alternativet, ingen vikarietjänst, bättre. Inte är heller alternativet för arbetsgivaren, tillsvidaretjänst alltid aktuellt. Det är flexibiliteten för både den som jobbar och den som anställer som är fördelen med vikarietjänsten, en högst tillfällig anställningsform.

Under hela min studietid vikarierade jag på skolor men även på andra arbetsplatser. Att det fanns vikariepooler var en förutsättning för att jag skulle ha möjligheten att ta dessa extrajobb. Hur en skatt på själva anställningsformen ska hjälpa alla studenter som vill jobba extra är ett mysterium.

Skrämmande om försvaret

Åtta av tio tillfrågade officerare tror inte att deras förband skulle klara sig i strid. I en enkät tillfrågades nästan tusen officerare, och resultatet är, som synes, mycket skrämmande.

Det är slående att så många av våra medlemmar anser att förbanden inte skulle fungera skarpt, säger Lars Fresker, ordförande i Officersförbundet, i ett pressmeddelande.

När de som är mest insatta i hur Försvarsmakten fungerar - officerarna själva - så tydligt ifrågasätter den svenska försvarsförmågan, då bör vi lyssna. Men uppenbart är att försvaret inte är en särskilt prioriterad fråga i svensk politik. Några få inser dock allvaret och är beredda att stärka den svenska försvarsförmågan.

Det är sorgligt att försvaret behandlas så styvmoderligt, och med uppenbart ointresse, av de flesta svenska politiker. Tillsammans med polis och domstolar utgör det fundamentet för ett fritt och säkert samhälle. Nedskärningarna inom försvaret har kommit till världs ände. Vi behöver en försvarspolitik för vår tid, med dess nya säkerhetspolitiska hot. Självklart måste finansieringen matcha målsättningarna.

Försvaret är för viktigt för att ignoreras.

Miljöpartiet måste skämta

Miljöpartiet går som bekant för många till val på sloganen "Modernisera Sverige". Tyvärr verkar de inte räkna in resten av världen i denna modernisering. Dessutom verkar den av Peter Eriksson förespråkade jordbruksnationalismen vara en märklig form av modernisering. Om detta och annat skriver jag i Sundsvalls Tidning:

Det är lätt för Eriksson och Wetterstrand att vara jordbruksnationalister och teknikfientliga i Sverige. Men Sverige handlar med andra länder som inte har lika stort välstånd och trygghet som vi har. Vår handel med dessa länder är central för att lyfta länderna ur fattigdom. Att gå till val på att ”modernisera Sverige” är en obehaglig form av hyckleri när man samtidigt vill minska handeln med andra länder och förvägra länder odlandet av GMO-grödor.

Att ta i så man spricker

Grön Ungdom verkar vara på något korståg för att locka över liberaler till det rödgröna blocket. De fäktas vilt med armarna på Skånskans debattsida och Maria Ferm anklagar bland annat Folkpartiet för att bli brunt (läs: nazistiskt) i valtider, en synnerligen osmaklig liknelse. Jag svarar på samma debattsida:

Ferm anför mig som exempel på att den interna kritiken i FP växer. Det stämmer, men det är samtidigt saklig kritik - till skillnad från Ferms. Det är uppenbart att Ferm vill plocka billiga poänger genom att utmåla Folkpartiet som främlingsfientligt. Det är emellertid ett grepp som kommer misslyckas. Det är en sak att ett parti inte lägger förslag som är helt genomtänkta eller inte presenterar förslag på ett bra sätt; det är en helt annan att lägga förslag av främlingsfientlig natur. Uppmärksamma personer ser skillnaden, men uppenbarligen inte Ferm.

Svensk ekonomi på frammarsch

Få trodde väl, för två år sedan, att det skulle se såpass ljust ut för svensk ekonomi. Den senaste tiden har tidigare prognoser om arbetslöshet och tillväxt kommit på skam. Tillväxten och sysselsättningen ökar mer än väntat, och arbetslösheten är på tillbakagång. Riksbankens chef Stefan Ingves presenterade under torsdagen ytterligare en höjning av reporäntan, med 0.25 procent. Samtidigt konstaterade han att:

Vi ser en bred uppgång i svensk ekonomi och de data som kommit in i augusti visar att den är starkare än vad vi trott tidigare. Sysselsättningen stiger på bred front. Vi ser en tydlig vändning på arbetsmarknaden. I tidigare prognoser såg vi en vändning på elva procents arbetslöshet men nu ser vi en vändning på betydligt lägre nivå.

Den svenska ekonomin är i gott skick, liksom statsfinanserna. Det blir bättre och bättre, steg för steg. Det är dock ingen naturlag. Ansvarsfull finanspolitik, ett gott företagsklimat och incitament för arbete är en förutsättning för långsiktig tillväxt. Det får man med Alliansen.

Just nu: mer hopp än förtvivlan

Konflikten mellan Israel och Palestina verkar aldrig ta slut. För vissa extremister som Hamas är fred inte en målsättning heller. Liknande galningar finns även i Israel, dessa har däremot inte konkreta möjligheter att göra verklighet av sina hot att kullkasta förhandlimgar - något Hamas i högsta grad kan.

Idag tog parterna, under ledning av USA, nya tag för att få ett slut på konflikten. Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas träffade tillsammans Hillary Clinton i Washington för att inleda nya förhandlingar. Målet är ett fredsavtal om ett år.

Nästan alla är överens om vad som krävs för att ens kunna ta några steg på vägen dit: att Israel erkänns som en legitim statsbildning (av Hamas), att bosättningarna på Västbanken stoppas och att palestinier inte hindras och begränsas av kontroller och gränspassager. Att tro på ett fredsavtal redan om ett år är nog att vara optimistisk i överkant, men nyckeln till en långsiktig lösning är att undan för undan normalisera relationerna.

Det kanske främst vapnet är mer normala handelsförbindelser. Om det blir lönsamt att samarbeta är det få som inte kommer försöka göra det. Ekonomiska incitament fungerar - money talks. Det gäller såväl Västbanken som Gaza.

Den ekonomiska utvecklingen på Västbanken har varit enorm under de senaste åren och stabiliteten har varit en bidragande orsak. Ekonomisk interdependens är en fin idé: genom att göra sig beroende genom handel och arbetskraft minskar totalt incitamenten för någon form av konflikt. Om det bara vore så att det var lite mer kapitalism i sammanhanget än religion och nationalism.

På samma tema: Expressen, SvD, DN, Aftonbladet.

Framgångsrik självsäkerhet

Att vända Reinfeldt upp och ner och tycka att han är megafel är tydligen inget som gör att människor får positiva känslor för de rödgröna. Sex av tio väljare tror att Alliansen vinner valet, och de LO-medlemmar som tror att den sittande regeringen vinner är nästan dubbelt så många som de som tror att de rödgröna gör det. Synovates Nicklas Källebring slår huvudet på spiken när han säger att den sida som framstår som mest självsäker också är den som de flesta tror kommer vinna. Och att tycka att motståndarna är dunderdumma och helsjuka är knappast något som tyder på tillit till att den egna politiken är tillräckligt bra att vinna val på.

En annan intressant sak med mätningen är att många miljöpartister tror att de borgerliga vinner, medan de flesta vänsterpartister tror att de rödgröna vinner. Vilket vid närmare eftertanke inte är så märkligt. Ett problem för många som skulle kunna tänka sig att rösta på S eller Mp är att det även innebär en röst på V, och det är förmodligen ett problem som V av naturliga skäl helst inte vill tänka på.

På samma tema: SvD, Expressen, Lotta Olsson, Mina moderata karameller