Liberal kritik mot rasismen

Det är inte så ofta man läser om den liberala kritiken mot både rasism och multikulturalism. I "The dialectics of liberty" går John F Walsh igenom den liberala kritiken mot rasismen. Linjen som drivs av Walsh och de tänkare och debattörer han citerar är att rasismen ofta kommer i formen av skråväsende, gruppintressen och politisk segregation.

Även om det finns en bas för rasismen i den privata sfären så är oftast de värsta förbrytelserna statliga eller statligt understödda. Boken rekommenderas som ett nytt perspektiv i debatten om rasismen i samhället.

Vad den liberala antirasismen alltid har sett är att den värsta formen av rasism är den statligt institutionaliserade formen. Detta är något som John Stossel uppmärksammar i en artikel på Reason magazine:

In the pre-1964 South, things were different. But even then, private forces worked against bigotry. White owners of railroads and streetcars objected to mandated segregation. Historian Jennifer Roback writes that in 1902 the Mobile Light and Railroad Company "flat out refused to enforce" Mobile, Alabama's segregation law.In cities throughout the South, beginning in 1960, student-led sit-ins and boycotts peacefully shamed businesses into desegregating whites-only lunch counters. Those voluntary actions were the first steps in changing a rancid culture. If anything, Washington jumped on a bandwagon that was already rolling.

It wasn't free markets in the South that perpetuated racism. It was government colluding with private individuals (some in the KKK) to intimidate those who would have integrated. It was private action that started challenging the racists, and it was succeeding—four years before the Civil Rights Act passed. Government is a blunt instrument of violence that one day might do something you like but the next day will do something you abhor. Better to leave things to us—people—acting together privately.

Även om exempelvis den svenska staten i dag i stor utsträckning jobbar mot rasism är det ingen garant för att det så alltid kommer vara. Det finns en rad exempel på hur statsmakten är den främsta förbrytaren när det kommer till diskriminering, såväl positiv som negativ.

Att begränsa möjligheterna för staten att kategorisera människor och behandla människor utifrån deras grupptillhörighet förutsätter att statens makt blir mindre. Detta är ofta något som glöms bort i debatten om rasismens förutsättningar. Rasism och kollektivism ska givetvis alltid motarbetas, främst i den civila sektorn. Men vi får inte glömma att det största redskapet för att bekämpa rasism även kan bli den största fienden.