2010-04-30

Havererad vänsterfeminism

Även Roya, trea på Feministiskt Initiativs (mycket ojämställda) lista till riksdagen har läst Dan Munthers artikel på Arena. Tyvärr slår hon rekord i kategorin "att skriva mest antal tecken i ett kommenterande blogginlägg utan att förstå poängen i det man kommenterar". Roya når här helt episka proportioner. Ja, ni läste rätt, episka proportioner.

Munthers inlägg har jag tidigare sammanfattat här.

Roya fäster sig vid att Munther kritiserar vänsterns bristande reflektion kring niqaben eller burkan som patriarkal symbol. Det är en poäng han anför. Men Munthers huvudpoäng ignorerar hon. Följande stycke exemplifierar det,
Att vilja kämpa för muslimska kvinnor genom att lagstifta om deras kroppar, hur mycket vi än hatar att kvinnor känner sig nödgade att använda niqab, är för jävligt, rent ut sagt. En av de grundläggande feministiska kraven är att låta kvinnokroppen vara. Att inte reglera detta. Detta krav verkar Malm och Esbati och Ohly förstå mycket bra.
Nej det är inte önskvärt att lagstifta om kroppar. Jag håller med! Men varför vill man då lagstifta om prostitution och föräldraledighet? Det är selektionen och godtycket som är problematiskt och det Munther uppmärksammar.

Så nej, varken Esbati eller Ohly förstår att man inte bör reglera sönder människors liv, hela deras politiska gärning handlar ju om att medelst politiska medel styra om människors felaktiga val.

Vänstern lagstiftar gärna och använder statlig makt samt tvång eller pengar för att bryta ner patriarkala strukturer men inte i fallet med niqaben eller burkan. Det är denna inkonsekvens som behöver analyseras och förklaras från vänsterhåll.

För en liberal är det solklart att man kan göra en feministisk analys utan att för den delen använda alla statens tvångsmedel för att foga folk i den upplysta postpatriarkala normen.

Men Royas kommentar avslöjar även något obehagligt om vänsterns inställning till kvinnoförtryck. Under kategorin "1a relativistisk hållning" skriver Roya följande,
Muslimska kvinnor är också kvinnor, och de är också muslimer. Niqab, burka slöja är symboler för patriarkatet. Krossa patriarkatet. Men så är också att raka benen, korta kjolar eller pösiga byxor symboler för detta. Krossa patriarkatet. Alla vi bär hijab.

(samt)

Men är inte vi, som rakar benen, inte går nakna, inte solar toppless, inte har minikjolar, lika mycket förtryckta som slöjbärande kvinnor? Representerar inte vi också en uppdelning mellan könen, att vi ska göra oss fina för män, men inte för fina för då suktar vi dem och driver dom till att våldta oss?
Att Roya inte ser den uppenbara skillnaden mellan att vara explicit tvingad att bära vissa kläder (ex burka) till att utsättas för en kulturell norm (raka benen) som man kan välja bort är obehagligt.

I Royas postmoderna relativisering av begreppen tvång och förtryck blir måttstockar på graden av förtryck meningslös. Själva ordet "förtryck" tappar all form av deskriptivt värde och det är definitivt en farlig utveckling.

Men detta är Feministiskt Initiativ i ett nötskal.

En kvinna som lever fångad av familj, släkt, klan och religion är enligt Roya lika ofri som kvinnan som bär kort kjol och rakar benen. Om man inte kan förstå gradskillnaden (eller artskillnaden) så kan man givetvis inte heller agera mot förtryck med rätt metoder.

Till slut, vill man förstå den intersektionella feminism som Roya använder sig av så är följande stycke en bra sammanfattning,
Den feminism jag utgick från var en intersektionell feminism som inte essentialiserar kvinnor till att bara vara kvinnor. Kvinnor är också muslimer, de har också olika funktionalitet, klass, sexualitet, könsidentitet.
Vilken tur! Kvinnor är inte bara reducerade till att vara kvinnor, de är även reducerade till att vara religiösa, ha olika funktionalitet (!?), sexualitet och könsidentitet. Allt förutom att vara reducerade till att vara fria individer med en okränkbar rätt att inte reduceras till summan av sina kollektiva identiteter eller tillhörigheter, såväl självvalda, påtvingade eller strukturella.

Så förutom att helt missa Munthers poäng, inte adressera denna viktiga frågeställning, så lyckas även Roya visa på den obehagliga relativisering av begreppet förtryck som ägt rum inom vänstern.

2010-04-29

Stå upp för yttrandefriheten

South Park har sedan första säsongen drivit med i stort sett hela planeten. Det finns inte en etnisk grupp, religion, religiös person, samhällsklass, politisk ideologi, diktator, land, sekt eller kändis som inte fått sig en slev av Matt Stone och Trey Parker.

Men nu har serien för första gången (mig veterligen) både censurerats och det senaste dubbelavsnittet kommer inte sändas i Sverige på Comedy Central. Allt på grund av hot från någon märklig extremistsida.

Som nämnt i förra inlägget om Simpsons och solidariteten med South Park så är frågan global och hot ska inte förhindra människor från att ta del av ännu ett riktigt skarpsinnigt South Park avsnitt.

Det märkliga i sammanhanget är ju att ingen brydde sig när avsnittet Super Best Friends sändes 2001 där profeter och frälsare jobbade sida vid sida omaskerade och småfåniga. Bilden ovan men även bilden i det tidigare inlägget om South Park är från det avsnittet.

Se även: Segerfeldt, Lazarus, Peszter, Proj0, AB, SYD, SVD, AB2

Det finns inga "frivilliga" drogtester

Kommenterade igår på Ekot Alliansens rättspolitiska utspel DN Debatt. Min kritik riktas främst mot de "frivilliga" drogtesterna. Har tidigare kritiserat FP;s förslag som lades i Landskrona och den linje Torkild Strandberg drivit. Ställer mig även frågan till helgavskiljning som vettig metod, vad händer med veckans andra dagar? Känns mer som hårda tag och mindre genomtänkt.

Det är synd att man behåller kravet på drogtester, det överskuggar de delar av förslaget som faktiskt är bra. Exempel är skärpta straff för sexualbrott men även större insatser i preventivt syfte. Ungdomsbrottsligheten är ett stort problem och samhället måste jobba mer preventivt, inte med hårdare tag och integritetskränkande åtgärder.

Samma tema: Lake, Liberati, Erixon, Morgonsur, Lindholm, Tianmi, VK

Det måste löna sig att anställa

"Man får nog anstränga sig lite för att få försörjningsstöd," sa arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin igår vid en pressträff.

Att ställa höga krav är ingenting jag principiellt vänder mig emot så länge det finns ett bra och individuellt behovsanpassat stöd för de som vill ha det. Jag tror ju på människors möjlighet att lyckas om man bara ger dem förutsättningar för att kunna göra det.

Vad gäller Littorins uttalande kopplar till de nya Moderaternas arbetslinje finns det dock goda anledningar att vara skeptisk. Visst för att man alltid bör bekämpa fusk - i synnerhet när det gäller skattepengar - och nog för att Sverige förmodligen skulle må bra av en något mindre stat, men det felet när det gäller dagens höga arbetslöshet har ju knappast att göra med att människor inte vill arbeta. Istället är det stora problemet att företag inte vill anställa.

För att driva en företagsvänlig politik krävs inte bara fortsatt sänkta arbetsgivaravgifter, utan också, som jag brukar ta upp, sänkta ingångslöner, decentraliserade kollektivavtal, ökad lönespridning, flexibel arbetsmarknad och generellt mindre lagstiftning för företag, i synnerhet för de små företagen.

Littorin framhäver vikten av att det måste löna sig att arbeta. Men han får inte glömma bort det som nu bör ges högsta prioritet i arbetslöshetsfrågan: att det måste löna sig att anställa.

Samma tema: Metro, Erixon.

2010-04-28

Hyckleriet fortsätter

Svar kom på Dan Munthers inlägg (som jag skrev om här) och är skrivet av Zakia Khan, företrädere för "Interfem, en feministisk antirasistisk tankesmedja och resurscenter" som tydligen är "Feministiskt Initiativs antirasistiska arbetsgrupp".

Hennes invändning mot varför man bara bör förbjuda vissa handlingar som är baserade på patriarkalt förtryck är följande:
Alla kvinnor har rätt att bära hijab, niqab eller burka. Det är en fråga om mänskliga rättigheter (oavsett vad icke-slöjbärande personer tycker). Dessa kvinnor är kanske offer för ett patriarkalt förtryck, men jag kan tolka valet att bära hijab, niqab eller burka på minst tre andra sätt:

(1) att kvinnorna är religiösa och vi uttrycka sin tro

(2) att kvinnorna inte vill vara del av den allmänna objektifiering av kvinnors kroppar

(3) att kvinnorna ser sin hijab, niqab eller burka som ett politiskt motstånd mot ett förtryckande samhälle där majoritetens kristna värderingar (utklädda till sekulära värderingar) kväver minoritetens rätt att vara annorlunda.

Är det politiskt motstånd att välja att sälja sin kropp eller stanna hemma med sina barn? Väldigt, väldigt sällan.
Notera att Khan inte med en stavelse bemöter artikelns själva kärnfråga: varför vill man lagstifta och intervenera med lagar och regleringar i vissa fall som rör sociala strukturer men inte alla? Vari ligger urskiljningen?

Jag är med Khan på att man inte bör lagstifta om klädbärande, oavsett vad det handlar om.

Men Khan menar något förvirrat att bärande av burka skulle kunna vara en avancerad protest mot majoritetens förklädda kristna förtryck. I kontrast till detta kan omöjligen prostitution vara en politisk protest mot förklädd kristen moralism.

Det är alltså personer som Khan som bestämmer vad som konstituerar en politisk protest eller inte. Att stanna hemma med barnen i konflikt med jämställdhetshegemonin är det inte. Att protestera mot förbudet att sälja sexuella tjänster är det inte. Men att bära burka i strid mot förtäckta kristna värderingar är det.

Välkommet är att Khan i alla fall erkänner att bärande av religiösa plagg kan vara kopplat till patriarkalt förtryck. Tyvärr har hon fortfarande inte svarat på varför det då skulle skilja sig från andra former av patriarkalt förtryck och då inte behandlas på samma sätt politiskt.

Förbud, men bara ibland

Om en liberal konsekvent försvarar människans rätt till självbestämmande då blir ingen särskild förvånad. Men när en socialist gör det, fast helt godtyckligt, då blir det märkligare.

Det är en fråga Johan Lundberg på Axess uppmärksammar genom en länk till Dan Munther som gör en lysande genomgång av vänsterns inställning till burkan och den inkonsekventa hållningen.

Ibland vill man lagstifta när det kommer till kroppar och livsval men bara när det passar syftet och den politiska kontexten:
Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder", tänker sig Lars Ohly att han vet. Ohly menar även att det annars så effektiva lagstiftningsinstrumentet inte skulle fungera här. Stefan Jonsson menar att det ska vara upp till kvinnorna själva om de ska bära burka eller inte. Andras Malm kan inte se att ett förbud vore ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnans kropp, menar Malm, ska inte vara föremål för lagstiftning. Man kan inte, i den mån niqab är en kvinnofälla, förbjuda folk från att hoppa i sådana fällor, det må gälla att bli hemmafruar eller porrskådisar. Ali Esbati menar att ett förbud vore att omyndigförklara dessa kvinnor.
Byt ut ordet burka mot prostitution eller mot "stanna hemma med barnen", då blir helt plötsligt livsvalet för kvinnan inte lika mycket en fråga om "fritt val".

Givet att man tycker att burkan är ett uttryck för religiös kontroll och förtryck (vilket jag anser) då är det ändå en fråga om effektivitet och rättigheter. Ska man ha rätt att fatta beslut som går emot den dominerande föreställningen om korrekt livsval vad avser familj, religion och tradition? Och kommer verkligen burkaförbudet att hjälpa någon. Det är frågor jag tar upp i min kritik av burkaförbudet.

Det är min uppfattning att ett öppet samhälle även måste lämna utrymme åt människor som inte vill leva jämställt eller sekulärt. Det är givetvis val jag inte hoppas att någon fattar men jag kommer inte via statsmakten försöka hindra någon.

Med tanke på att vänstern gärna lagstiftar kring privatlivet är det därför intressant varför man helt plötsligt rycker ut till försvar för en patriarkal struktur men inte en annan.

Munther sammanfattar:
Min poäng är istället att om man som debattör vanligtvis inte brukar tillmäta vissa värden stor vikt så kan det - av skäl som har att göra med intellektuell trovärdighet - vara bra att förklara varför dessa värden helt plötsligt blivit relevanta. Att anse att frivillighet inte är tillräckligt när det handlar om prostitution eller uttag av föräldradagar, men tillräckligt och relevant när det kommer till frågan om burka kräver någon sorts motivering. Att helt plötsligt, när det kommer till frågan om invandrarkvinnors frigörelse från burka, betona att lagstiftning inte är ett optimalt instrument och att dialog är bättre, väcker också det frågor givet att man annars brukar anse att det är förbaskat bråttom med jämställdhet och att vi inte har tid att vänta på att dessa förändringar ska komma av sig själva. Varför har ingen längre bråttom när den gäller denna grupp kvinnor? Varför får allting helt plötsligt ta så förbaskat god tid?
Det är en lysande iakttagelse och en viktig fråga för vänstern. Jag väntar med spänning på svar.

Se även: Byström, Guero, Kulusoy, Badlands Hyena, Occident, Andrea Doria.

Mer är inte alltid bättre

People do not want to know how welfare money has actually been spent. Nobody asks the priest what happen to the ritual offering after the ceremony.
Svenska Dagbladet påpekar något klokt: mer pengar är inte alltid likvärdigt med högre kvalitet i offentlig sektor.

Samtidigt går valrörelsen går upp i tempo och de rödgrönas huvudnummer blir tydligt: löften om pengar. För skattebetalarna är det ett löfte om mindre pengar och för den planerade offentliga sektorn är det ett generellt löfte om mer pengar.

Mycket av detta löftet bygger på en villfarelse om kommunal ekonomi. Det är viktigt att komma ihåg att mycket av de rödgrönas prat om att allt var bättre förr med kommunernas ekonomi inte stämde,
Kommunpolitikerna kräver ökade statsbidrag och folk i allmänhet lever i föreställningen att det var bättre förr, före alla nedskärningar, rationaliseringar, nedlagda skolor och sjukhus. Men det var inte bättre på 1960-, 1970- eller 1980-talet. Det framgår tydligt av rapporten »Välfärdsmysteriet?«, som utarbetats på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) ekonomiska avdelning.
Sensationellt egentligen med tanke på att hela vänsterns världsbild kretsat kring en nästintill religiöst färgad undergångsprofetia som gjorde gällande att allt gått utför sedan giriga nyliberaler tog över världen under 80-talet.

Nu har ganska många kommuner underskott efter finanskrisen och allt är inte så rosaskimrande i nuläget. Däremot menar SKL att man går mot överskott så tidigt som 2011. Så vad är grejen med överbudspolitiken?

Givetvis är det en övertro på att mer pengar per automatik leder till bättre offentlig välfärd. Man ser ett rent resursproblem istället för ett systemproblem. Mindre pengar kan användas mer effektivt i ett smartare system.

Samma tema: AB, SVD

"Simpsons" står upp för yttrandefriheten

Vi rör oss oundvikligen mot ett tillfälle då varenda serie-, satir-,tv-tecknare i världen unisont går ihop och målar något slumpmässigt som involverar profeten Muhammed. Inte för att provocera, inte för att det är smak(fullt)löst eller av någon annan anledning.

Bara för att det kommer krävas för att göra hoten mot serietecknarna menlösa och i förlängningen komiska. Satiren är det starkaste motmedlet mot gravallvarlig kompromisslöshet och idioti.

Simpsons solidaritetsförklaring med South Park skaparna är ett tecken på detta. Jag hoppas fler stämmer in.

Yttrandefriheten trodde alla var vunnen. Globaliseringen har på gott och ont gjort all kultur och opinionsbildning till globala frågor, medför detta att vissa segrar måste vinnas igen?

Troligtvis, men tänk bara vad en global seger för yttrandefriheten kan innebära. Bara för att hoten blir globala betyder inte att den motsatta rörelsen, för yttrandefrihet, inte behöver bli det.

Historiskt är väl ändå att South Park och Simpsons säger något snällt om varandra, det måste betyda något.

Samma tema: Erixon, Fajaf, Ingdahl, Feber, Filmmedia, Svarten, DN.

Rödgrön skatt på förmögna

Enligt Aftonbladet, TT och SVT:s "Rapport" kommer de rödgröna att gå till val på att införa en ny förmögenhetsskatt. Dock vill de inte kalla den för en "förmögenhetsskatt" utan nu ska den tydligen heta "skatt på förmögna" istället. Men frågan är: kommer en "skatt på förmögna" innebära att man inte skrämmer bort 500 miljarder kronor utomlands som man beräknar att den nu avskaffade förmögenhetsskatten kostade Sverige?

Den bortgångne komikern George Carlin brukade skämta om hur politiker bytte namn på skatter och lagar för att ge dem en annan klang, trots att innehållet och effekten var den samma. Den sortens nyspråk använder sig tydligen även de rödgröna av.

Just förmögenhetsskatten har för övrigt varit de rödgrönas kanske svåraste skattefråga att enas om. Och man verkar inte ha varit helt överens nu heller, för det uppges att om de rödgröna vinner valet ska en utredning tillsättas och skatten på förmögna utredas under nästa år. Nu väntar vi alltså bara på att de rödgröna ska utlova en folkomröstning i frågan...

Samma tema: Altenberg, Andersson, Monke, Åberg, Medborgarperspektiv, ARAR, Pezster, RM, Engström, Frihet, Olsson.

2010-04-27

Borgerlig rättvisa

PJ Anders Linder skrev i söndags i Svenska Dagbladet om rättvisa. Linder listar fem förslag till vad som skulle kunna vara ett principprogram för rättvisa:

Prioritera de verkligt utsatta. Fördelningsdebatten handlar i väldigt hög grad om nivåer och regler i socialförsäkringssystemet. Hemlösa, narkomaner och svårt psykiskt sjuka är inga stora väljargrupper och får inte alls samma uppmärksamhet.

Gör det lätt att få arbete. Egen försörjning är nyckeln till självständighet och delaktighet. Ompröva den arbetsrätt som gynnar insiders och ta debatten om de höga ingångslönerna som gör nybörjare för dyra för att få jobb.

Bekämpa fattigdom i stället för rikedom. Flit, företagsamhet och förkovran är värden som bygger samhällen och skapar resurser till enskilt och allmänt ansvarstagande. Det är rimligt att den som tjänar mer också betalar mer till det gemensamma, men det kan aldrig vara rättvist att staten får mer än individen när hon får en löneförhöjning.

Glöm inte förmögenheterna. Ägandet är mycket mer ojämnt fördelat än inkomsterna. Ge många fler chansen att bygga upp ett kapital. Det ger handlingsfrihet och gör att man tål tillfälliga svackor. Låt människor sätta av oskattade pengar. Skifta ut offentlig egendom. Sluta gynna det ansiktslösa ägandet.

Försvara kunskapsskolan kompromisslöst. Skolan ska ha höga förväntningar på alla barn och ge vad stöd som krävs för att infria dem. Att elever lämnar skolan utan att vara förberedda för högre studier eller yrkesliv är den största orättvisan av dem alla.

Första och tredje punkten bör vara de viktigaste ledstjärnorna, men dit når man bara främst genom att prioritera punkt två och fem. Det bästa sättet att arbeta för de utsatta och de fattiga är, tråkigt nog för den som ogillar tjat, att verka för god tillgång till jobb och utbildning av hög kvalitet.

När det gäller jobben handlar mycket om en ny inriktning för arbetsmarknadspolitiken där vi går mot högre flexibilitet. Entreprenörskap och företagande - det vill säga sunt risktagande - bör uppmuntras mer, och nu måste Sverige arbeta mer för att öka viljan att anställa.

På utbildningsområdet har en del gjorts, och mycket är på gång, även om det tyvärr kommer dröja innan politiken ger riktig effekt. Det viktiga tankesätt som bör prägla svenskt utbildningsväsende framöver är att våga ställa mycket högre krav på elever, samtidigt som man erbjuder långt bättre hjälpinsatser så att så många som möjligt klarar av att uppfylla dessa krav.

2010-04-26

F! vill kvotera - men inte sig själva

Bloggen Intersektionell solidaritet kommenterar mitt inlägg om varför Feministiskt Initiativ inte kvoterar män på sina partilistor:
Adam Cwejman,LUF påpekar att vi inte kvoterar på våra egna listor när vi kräver kvotering i företagsstyrelser.Håller med om att Schymans svar i Korseld är vagt och påminner om patriarkatets ursäkter. Synd att bjuda på ett sådant självmål i valrörelsen-för vi kommer troligen få höra detta argument till leda.
Argumentet kommer F! höra till leda eftersom det visar prov på en sällsynt uppriktigt form av bristande konsekvens. Om deras partiledare inte kan se motsättningen då är det väldigt tragiskt.

Jag har alltid respekterat ideologisk konsekvens och engagemang, även då jag inte delar själva åsikten. Men när vänsterfeminismen så lätt tappar fattningen och inte kan förklara varför kvotering bara passar vissa och bara är lämpligt ibland, då blir jag fundersam.

Det går inte heller att komma släpandes med ursäkten att man har få medlemmar av ett visst kön med rätt kompetens, den ursäkten godtar de knappast från privata bolag vars styrelser de vill kvotera.

Ingen poäng att skrämmas med V heller

Jag har många gånger tidigare understrukit vikten av att presentera alternativ - att föra fram en egen praktiskt genomförbar politik - när man debatterar med Sverigedemokraterna. Denna princip gäller såklart även debatter med andra partier, varför Sanna Raymans kommentar på SvD:s ledarsida är varmt välkommen:
Olofssons budskap till de församlade småföretagarna var att det blir etter värre med Lars Ohly i en regering. Det har hon säkert rätt i. Men att hota med motståndaren är inget särskilt imponerande valbudskap.
Nej, det är inte särskilt effektfullt att skrämma med extremvänstern eller extremhögern. Det är mycket bättre att fokusera på den egna politiken och sina egna värderingar och hur man bäst kommunicerar ut dessa. Har man då den bästa politiken och lite tilltro till väljarna så vinner man ju ändå, utan att behöva hota med vad som händer ifall man lägger sin röst någon annanstans.

Presstödet - inte ND - som är problemet

Det är nästan med skadeglädje jag nu ser att såväl redaktörer som debattörer sliter sig i håret över presstödet. Det tråkiga är att man har dragit helt fel slutsats utifrån presstödsnämndens beslut att ge nationaldemokraternas partitidning, Nationell idag stöd. Istället för att erkänna att det här är den sista spiken i kistan på ett stöd som är godtyckligt, snedvrider konkurrens och är helt omöjligt att dela ut rättvist så gastar man nu att stödet måste behållas, men förvägras vissa på grund av deras misshagliga åsikter.

Presstödet konstruerades under 1970-talets början och har sedan dess förblivit intakt. Tanken var att ett selektivt stöd till den näst största tidningen på en ort skulle bidra till publicistisk mångfald. Då när dagspressen hade en superstark ställning och de största tidningarna en speciell särställning var stödets konkurrenssnedvridande effekter mindre omfattande. Idag när tidningar utan stöd inte bara måste konkurrera med presstödssubventionerade konkurrenter, utan även med ett enormt antal nya nyhetsförmedlande medier som webbtidningar, bloggar och sociala communities skapar presstödet stora problem. Istället för att öka pluralismen subventionerar man de facto elitismen när nya och små tidningar har svårt att möta konkurrensen från stora första och starka andra tidningar med presstöd.

Om sanningen ska fram har presstödet egentligen aldrig fungerat. Sedan införandet har inte en enda ny tidning grundats med hjälp av stödet. Under presstödets fyra decennier har bara en enda ny dagstidning startat, Dagens Industri, och den får ironiskt nog inget presstöd.

Presstödet har dessutom ekonomiskt inneburit en katastrof för skattebetalarna. Sedan starten har det kostat nästan 15 miljarder kronor i dagens penningvärde. Och stödet är inte bara dyrt, det har även skapat ett permanent bidragsberoende. Många av de medieföretag som tar emot stöd har fått stöd varje år sedan 1971 utan att varken behöva redovisa pengarna eller utveckla produkterna för ökad lönsamhet. Denna cementering av presstödet innebär att vi har en situation där mindre företag och uppstickare på mediemarknaden missgynnas gentemot andra mer konservativa medier. Det vill EU ändra på. EU-kommissionen föreslår därför också att stödet omprövas var sjätte år. Det är liksom reformeringen av storstadsstödet ett klokt förslag.

Det är dags att regeringen tar till sig kritiken och slutar att subventionera stora etablerade tidningar med skattepengar utan istället höjer blicken och inser att kulturlandskapet förändrats och att pressen måste hänga med.

Presstödet i sin nuvarande form är en relik som tillåtits förstöra medielandskapet alltför länge. ”Krisen" (om man får kalla situationen för det), att presstödet nu ges till Nationaldemokraterna, är i själva verket bara en väldigt god anledning att skrota hela systemet. Samtidigt kan man ju också tycka det är lite märkligt att det oftast ska till högerextremister för att en fråga ska få uppmärksamhet. Som bland andra Fredrik Segerfeldt påpekat, hur många vänsterextrema tidningar har inte under lång tid fått presstöd?

Samma tema: Jinge, Kulturkrig, Ingerö, Expressen, Arbetarbladet, Expressen2, SYD, DN2.

2010-04-25

Miljöpartiet under ytan

Hur liberala är egentligen Miljöpartiet? Ja, det kan man fråga sig. Göteborgs-Posten har i en huvudledare några viktiga poänger:

När taktikern Wetterstrand officiellt placerar sig höger om S, bör man inte heller glömma bort att språkröret när hon tillfrågades inför förra valet vad hon skulle rösta på, om hon inte fick rösta på sitt eget parti, svarade Vänsterpartiet. Och samma svar lär man få av majoriteten av de som utgör partiets kärna. Under all fernissa och alla väl valda ord om att värna småföretagare så finns nämligen den utpräglade vänsterpolitiken kvar. Bland annat vill Miljöpartiet återinföra "flumskolan" genom att avskaffa betyg, är starkt emot EMU och är kritiska till jobbskatteavdragets fjärde steg. Man vill också stänga ned all kärnkraft och anser inte att tillväxt kan gå hand i hand med arbetet för en bättre miljö. För att nämna några saker ut partiets åsiktsprogram.

Det är lätt att dras med av någon som ser ut att vara en vinnare. Men i fallet Miljöpartiet och språkrör Wetterstrand är det viktigt att man som väljare stannar upp och tänker efter vad de egentligen står för. Vill man ha Mona Sahlin som statsminister? Vill man leva i ett land med dyr energi, låg tillväxt, höga skatter och usel skola? Ja då skall man rösta på MP. I annat fall inte.

2010-04-24

Ge inte upp Fredrik

Jag erkänner, jag är entrist. Inte trotskiskt och inte heller del av någon organisation som vill infiltrera LUF och Folkpartiet. Men jag gick en gång med Folkpartiet med ett mål om vilka liberala idéer som skulle sättas främst. Givetvis med insikten om att det inte alltid skulle vara så lätt att få gehör för dessa.

Folkpartist är jag inte alltid för vad partiet står för idag utan för vad det kan stå för. Det är kanske därför man är ungdomsförbundare, man har någonstans en kärlek till ideologin, i mitt fall liberalismen och vill inget annat än att moderpartiet ska förstå den kärleken.

Fredrik Strage känner sig sviken av FP. Jag kan förstå det.

För det har inte alltid varit lätt under de senaste fyra åren. FRA, som Strage påpekar, var en osannolikt stor smärta i bakdelen. Framförallt är det ett svek som inte är glömt på långa vägar.

Men att ge upp är inte ett alternativ, då blir konsekvensen socialistiskt styre och det är en bakfylla jag inte vill vakna upp med efter valdagen.

Och Fredrik, ge inte upp om den liberala smaken, det är inte så illa ställt som man ibland tror.

Är det en slump att jag tidigare prisat Strage och klankat ner på Lokko? Antagligen inte, jag har alltid föredragit ärlig och odogmatisk rockjournalistisk framför ett pretentiöst von oben perspektiv.

Mer om SD:s väljare

Tove Lifvendahl har kloka åsikter om valet 2010 och Sverigedemokraterna:
Att börja försöka fula ut personen som rasist eller nazist är också bara dumt, eftersom det enligt den väljaranalys som gjorts är långt många fler som idag uppger sig kunna tänka rösta på partiet. Det finns inte 3,6 procent nazister i Sverige, men uppenbarligen såpass många som är beredda att ställa upp på en verklighetsbeskrivning som tål att motbevisas.
Detta är utgångsläget, och det är det riksdagspartierna bör förhålla sig till.

2010-04-23

Krav om heltid är en dum idé

Från vänsterhåll kommer krav på "rätt till heltid". Visstidsanställningar målas upp som ett hot mot sysselsättning och trygghet. Sebastian Merlöv, vd på Absalon, svarar i Sydsvenskan i dag på den verklighetsfrånvända kritiken apropå ett tidigare debattinlägg (21/4) från Luciano Astudillo (s):
Luciano Astudillo frågar sig aldrig varför de tidsbegränsade anställningarna är så viktiga för företagen. För mig som dagligen verkar i verkligheten och som ständigt måste parera mitt företags utmaningar är svaret enkelt:

Inget är konstant. Verksamhetens behov varierar kraftigt över tid; konjunkturella variationer och kundernas efterfrågan vid en viss tidpunkt styr.

Inom vissa branscher är säsongs- och projektvariationerna ännu tydligare och därmed behoven större. Där utgör de tidsbegränsade anställningarna den faktor som kan avgöra framgång eller fall.

För dessa företag är den flexibilitet som de tillfälliga anställningarna erbjuder, när toppar och dalar skall mötas, högst väsentliga. Men det bryr sig inte Luciano Astudillo om.

Givetvis skall ett eventuellt missbruk stävjas så att inte arbetstagarna kommer i kläm. Men ingenstans i debattinlägget framgår hur stort problemet är – istället för att initiera en diskussion om de relevanta frågeställningarna ägnar sig debattören åt spekulationer.

Ur ett arbetstagarperspektiv kan de tillfälliga anställningarna vara den väg in på en arbetsmarknad som annars hade förblivit stängd. En arbetsmarknad som skyddas av en arbetsrätt som är satt att värna de redan etablerades rättigheter, på bekostnad av dem som står utanför.

Ungdomarna har betalt ett högt pris i den rådande arbetsmarknadssituationen; för dem är en visstidsanställning som genererar värdefull erfarenhet väsentlig.

Varför vill Luciano Astudillo frånta dem och andra som idag lever i arbetslöshet och fattigdom chansen att förbättra sin tillvaro?

Ja, det undrar jag med. Kanske kan Ida Gabrielsson från Ung Vänster - som verkar dela Astudillos åsikter - svara på det?

Östros kritisk mot regeringen

Johan Ingerö, redaktör på Neo, redogör för Thomas Östros senaste kritik mot regeringen, bland annat gällande hanteringen av vulkanutbrottet:
"Det som regeringen gör nu är att gömma undan tusentals väntande flygresenärer i rent passiva program, det som brukar kallas tåg- och bussgarantin. Det betyder i huvudsak att man får sitta framför datorn och leta efter allt färre resebiljetter. Det är bara fyra procent av dem som får resa, resten får stanna där de är. Det är en hjärtlös politik som slår ut och förnedrar människor."
Hela inlägget hittar ni här. Stor humor.

Frihandelsministern om Miljöpartiet

Handelsminister Ewa Björling, som gärna kallar sig frihandelsminister, skriver vasst på Aftonbladet Debatt angående Miljöpartiet och vulkanutbrottet:

Istället för att ta till sig av det faktum att de afrikanska länderna förlorat uppemot 450 miljoner kronor i utebliven handel efter bara några dagars sammanbrott, vilket Världsbanken kunde berätta om i går, skruvar Miljöpartiet istället upp sina krav på straffavgifter riktade mot flyget. Målet är fortfarande att inrikesflyget söder om Sundsvall vara avskaffat år 2020. Frågan är vad nästa steg blir.

En andra åtgärd som riskerar att slå hårt mot fattiga människor och länder, inte minst i Afrika, utgörs av det ensidiga fokus som Miljöpartiet vill lägga på lokalproducerade varor.
Björling fortsätter:

Handel kräver transporter. Dessa ska givetvis bära sina egna miljökostnader, och de skall utvecklas för att bli mer hållbara. Att däremot vara emot transporter per se, det är en obehaglig form av antiglobalisering och ekonomisk nationalism. Det är ett hot, inte bara mot vårt eget välstånd utan även mot arbetet för att minska fattigdomen.

På samma sätt som vi behöver en ringled runt Stockholm för att lastbilar inte ska behöva köra rakt igenom staden, behöver vi flyget för vissa transporter, och sjöfarten för andra. Hur gärna vi än skulle vilja ersätta vissa transportmedel med kollektiva färdmedel, så kan paprikan och rosorna inte ta tunnelbanan eller bussen från Lusaka eller Luanda, lika lite som maskinreservdelarna kan ta bussen från Slussen till Hudiksvall.

Vänsterpartiets "verkliga valfrihet"

Apropå föregående inlägg finns ett annat resonemang som de tre vänsterpartisterna för som är värt att kommentera:
I stället för att välja mellan olika företag som erbjuder hemtjänst, skola eller vård, vill vi att den enskilde ska få ökade möjligheter att påverka innehållet, det är verklig valfrihet.
Okej, så istället för att få välja skola ska alla elever tvångsplaceras i den skola som ligger närmast adressen där man är folkbokförd? Valfrihet ska sedan uppenbarligen vara möjligheten att "påverka innehållet". Vad vänsterpartisterna glömmer är att denna frihet att påverka verksamhetens utformning minskar ju fler som har den, eftersom de måste dela på den. Om tio elever vill att skolan ska erbjuda kulturhistoria och tio vill ha mer idrott på schemat kommer man tvunget hamna i situationer där vissa elever blir överkörda av andra. Och vilken valfrihet erbjuds i sådana fall de överkörda eleverna som i Vänsterpartiets Sverige inte har möjlighet att byta skola för att hitta en mer passande inriktning?

De tre vänsterpartisterna verkar inte riktigt på det klara med hur frihet fungerar. Friheten kan aldrig öka när utbudet minskar. Ökar man elevinflytandet för att eleverna ska få "verklig valfrihet" minskar antingen lärarnas eller politikernas inflytande, eftersom mängden parametrar att bestämma över inte blir fler.

Och det är just bra ironiskt att vänsterpartister - som många gånger ser ekonomin som ett nollsummespel där man hävdar att man bara kan bli rik genom att någon annan blir fattig - när det för en gångs skull faktiskt rör sig om ett nollsummespel just den gången inte inser det.

Ger man patienterna större makt över vilken behandling de ska få minskar läkarnas och landstingens inflytande. Får elever större frihet över vad som görs på lektionerna minskar lärarnas möjlighet att påverka. Märk noga att jag emellertid inte lägger några värderingar i hur stora respektive friheter bör vara, jag bara konstaterar att man, tvärtemot vad de tre vänsterpartister verkar tro, inte kan ge vissa människor friheter gällande en verksamhets utformning utan att andra människor samtidigt förlorar inflytande. Och det med detta konstaterande som frågan blir särskilt intressant, för vems frihet tänker Vänsterpartiet i sådana fall minska?

Antingen så tar vi ett steg tillbaka till mer flumskola där lärarna får mindre att säga till om, eller så får kommunpolitikerna lämna ifrån sig delar av sin makt. Ser man till det sistnämnda vore det ju fullständigt sensationellt om vänsterpartister var beredda att öppet förespråka en liberalisering genom en mindre politisk elit och mer folkligt inflytande. Men det är väl att hoppas på för mycket. Och vad som, å andra sidan, skulle hända om det första skedde och vi gick tillbaka till den oordning inom utbildningsväsendet som vi sedan 2006 försöker lämna bakom oss vet nog de flesta. Been there, done that and didn't work. Typ.

Vänsterpartiet, vinsten och välfärden

Vänsterpartiet har ett märkligt förhållande till begreppet vinst, som ungefär verkar ses som roten till allt ont. Tre kandidater för V i västra Sverige skriver i GT:

Vi tror inte att människor helst vill välja vilket företag som ska tjäna pengar på oss när vi behöver vård eller omsorg, för det är vad som sker när vården privatiseras.

Så när vården är offentlig är det ingen som tjänar pengar på den, eller vad är det vänsterpartisterna menar? Vad tror de kirurger, allergologer och dermatologer lever på? Det är ju klart människor - förutom då det råder planekonomi och/eller monetärt system saknas - tjänar pengar även på de offentliga verksamheterna såsom skola, vård och omsorg. Och det är absolut inget fel i det. Problemet är ju snarare att man tjänar för lite pengar - eller är det någon som tycker att lärare, vårdbiträden och sjuksköterskor har för höga löner?

Nu vill säkert någon säga att det just är därför man måste stoppa vinst, så att allt kan återinvesteras i verksamheten och lönerna höjas. Men då glömmer man ju helt bort att de anställdas löner inte handlar om hur mycket pengar man lägger på verksamheten i helhet, utan hur mycket pengar man väljer att lägga på annat som inte är löner.


Driftiga entreprenörer kan mycket väl erbjuda en skola där lärarna får höga löner trots att skolan går med vinst som gör att även de risktagande ägarna som vågade investera i skolan så att den överhuvudtaget kom till får en del av kakan. Om man inte renoverar lokalerna vart femte år och slösar pengarna på massa andra onödiga saker bara för att göra elevernas föräldrar nöjda finns det ju åtskilliga resurser att investera i sådant som är viktigt, det vill säga i synnerhet lärare.

Lundberg ser något som inte finns

Johan Lundberg svarar på mitt svar på hans inledande kritik. Lundberg är förvirrad över svaret. Då är vi i sällskap, även jag var något konfunderad av Lundbergs första kritik mot mig. Den här gången är han tydligare, jag ska i gengäld även försöka vara det.

Lundberg skriver:
Men jag förstår å andra sidan inte varför liberaler blir upprörda över att någon vill upplysa människor om dessa det demokratiska samhällets grundpelare.
Det har givetvis ingen liberal, allra minst jag motsatt mig. Jag har flera gånger (här, här, här, och här) förordat medborgarskapskurser, gemensamma samhällsnormer och en inkluderande upplysningsbaserad svenskhet. Allt med syftet att forma ett land som kan enas kring viktiga samhällsnormer samt rättigheter och samtidigt inte förneka någon i landet frukten av dessa. I främsta hand vill jag att detta ska ske utan statens inblandning.

Med all tydlighet har multikulturalismen och värderelativismen visat att vi i moderna nationalstater behöver ett sammanhängande kitt av samhällsnormer, inkluderande men tydliga. Här finns enligt mig inget utrymme för tvivel eller undantag, upplysningens segrar bör inte gå om intet. Alla människor som bor i Sverige ska naturligtvis förstå och följa de demokratiska principer som gäller här, alldeles oberoende av var man är född, vad man tror på, eller om man ens är troende.

Tyvärr börjar det här inlägget anta karaktären av en maoistisk session där partimedlemmen ska idka självkritik och betyga sin ideologiska renlärighet. Tyvärr bekräftar Lundbergs sista stycke det jag menade med Borgerlig McCarthyism:
Samtidigt ska man kanske inte glömma att det i Sverige finns en stolt tradition alltsedan just 1960- och70-talen av liberaler som hellre kritiserade västvärldens världsbild än den världsbild som företräddes av terroristerna, deras finansiärer och deras apologeter bland västerländska intellektuella. På den tiden uppträdde denna sorts "liberaler" till exempel i Per Gahrtons skepnad
Jag har under den senaste tiden aktivt skrivit och propagerat för att modern samhällsgemenskap i Sverige och i västvärlden bör byggas kring gemensamma liberala upplysningsprinciper. Det finns inte heller varken hos mig, Madon, Demirbag-Sten någon förståelse eller ursäktande för Islamismen. Inte heller finns det några tecken mot att kritiken i främsta hand skulle riktas mot västvärldens världsbild. Lundbergs försök att se likheter med vänsterns apologeter och värderelativister är precis bara det, ett försök.

Vad jag vänder mig emot är att kristendomen, kyrkan, kristen mission och den uppmuntrade konverteringen skulle vara en verkningsfull, önskvärd eller ens realistisk metod för att uppnå denna samhälleliga samhörighet, i synnerhet i förorten och definitivt inte bland religiösa muslimer. Om jag ser det som en oliberal metod? Nej, fri åsiktsspridning och övertygelse är naturliga element i det civila samhället. Det säger däremot inget om effektiviteten.

Lundberg skriver även:
Varför utmålar man den person som pläderar för vikten av den här sortens upplysning som icke-liberal?
Jag har aldrig ifrågasatt Hirsi Alis liberala målsättningar eller ideologiska position eller kallat henne oliberal. Vad jag har ifrågasatt är hennes ordval och retorik samt förslag på metoder och att dessa kanske inte alltid överensstämmer med hennes liberala grundposition. Att utmåla hela Islam som hotet och bruka kollektiviserande termer tror jag inte kommer leda till att värdefulla allianser blir möjliga med sekulära, moderata och demokratiska muslimer. Mer än någonsin är dessa allianser och möjligheten att skapa eller främja en demokratisk islam eller euroislam central.

Att plädera för upplysning från en oerhört utsatt position, som Hirsi Ali alltjämt gjort, bör inte innebära att hennes ord inte kan granskas eller diskuteras sakligt. Hennes ordval har emellanåt (denna intervju är delvis exempel på detta), enligt mig, inte gynnat hennes strävan. Det innebär däremot inte att jag underkänner det hon eftersträvar.

Har nu vid flera tillfällen hänvisat till den debatt som pågick på Sign & Sight där Pascal Bruckner och en rad andra debattörer och skribenter inledde med att misstänkliggöra Buruma & Garton Ash för bristande lojalitet med upplysningsprojektet. Jag avslutar gärna med Garton Ash hoppfulla ord i svaret till Bruckner:
The pity of all this is that there is a vital debate to be had here - one on which the future of free societies in Europe will depend. The truth, apparent to those of us who live in the reality-based community, is that neither the extreme version of live-and-let-die separatist multiculturalism that Ali saw and rightly criticised in Holland (and that has also been seen in some British cities) nor the secularist republican monoculturalism preached by Bruckner and (partly) practised in France have succeeded in enabling Muslim immigrants and their descendants to feel at home in Europe - let alone, to identify themselves as European citizens. Nor has the German, Spanish or Italian way. The serious debate is about which elements from each approach can best be combined to make that happen.
Kan vi sluta upp med misstänkliggörandet och börja med den riktiga debatten? Diskussionen har fastnat i en onödig sidodebatt om vem som är liberal och oliberal. Det intressanta är ju hur vi bekämpar religiös fundamentalism utan att det går ut över de upplysta troende inom samma religion.

Se även: Svansbo, Louise P, Hippie Tanten, Every kinda people.

Burka och niqab - igen

Igår skrev jag om det belgiska förslaget att förbjuda bland annat burka och niqab under rubriken "Förbud inte vägen fram". Idag skriver Annika Ström Melin en ledarkrönika under liknande rubrik, nämligen "Burka: Förbud fel väg". Hon skriver:
Beslutet skulle ha fattats av Belgiens parlament i går men har i skrivande stund skjutits upp. Men förslaget har starkt politiskt stöd och inom kort kommer också Frankrike att förbjuda burka. Det är en skam för Europa.

Visst är den heltäckande slöjan ett obehagligt uttryck för kvinnoförtryck. Det tycker också en överväldigande majoritet av Europas kvinnor. Men antalet burkaklädda kvinnor är försvinnande litet, i Belgien rör det sig om ett par hundra. Det är inget stort samhällsproblem.
Ström Melin berör också en annan intressant aspekt:
Är ett förbud ens effektivt? Sannolikt inte. En studie som publicerades i somras visade att en stor del av de franska kvinnor som klär sig i burka har konverterat till islam. De är födda och uppvuxna i Frankrike och det är inte svårt att gissa att slöjan är ett slags protest. Risken är att ett förbud förvandlar burkan till en förment frihetssymbol i Europa.
Sedan ska man nog inte förvänta sig att massa människor börjar klä sig i burkor bara för att de börjar förbjudas i alltfler europeiska länder. Men tanken är likväl nyanserande för diskussionen, och förespråkare bör noga avväga mål och medel. Vad är det man egentligen vill åstadkomma med ett förbud? Hur leder intolerant lagstiftning till högre tolerans i samhället?

Se även: AB, NK, SVD, DN. Frihet och Sanning, Liberal, Avci.

Sveriges arbetslöshet vs EU:s arbetslöshet

För att spinna vidare på föregående inlägg om felaktiga påståenden från vänster kan jag också passa på att försöka reda ut frågan om Sveriges arbetslöshet har ökat snabbare än övriga Europas.

Eurostats säsongsrensade statistik visar att EU 27 år 2006 hade en arbetslöshet på 8,6 procent. I Sverige var den 7,9 procent. Och den 26:e februari var motsvarande siffror 9,6 respektive 9,0 procent. Inom EU 27 har den på fyra år ökat med 1,0 procent och i Sverige med 1,1 procent.

Men i och med att statistiken inte är på årsbasis utan månadsvis är skillnaden alldeles för liten för att man ska kunna dra några slutsatser. Att hävda att Sveriges arbetslöshet stiger snabbare än övriga Europas är att använda skrämselpropaganda.

Karine Raoufinia, som arbetar med arbetsmarknad och prisbildning på Konjunkturinstitutet, säger följande till SvD om just dessa siffror:
Det är en väldigt liten skillnad och man måste ta hänsyn till osäkerhet i data.

2010-04-22

Den stela arbetsmarknadens framväxt

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, skriver i dag på Aftonbladet Debatt om ungdomsarbetslösheten:
Ofta utgår diskussionen från medvetna missförstånd och ett bollande med statistiken till det som tjänar debattörens syfte.
För mycket statistik tycker Gabrielsson. Och det förstår jag att hon tycker. För hade hon behövt förhålla sig till siffror och fakta hade hon inte kunnat sprida myter som att:
Osäkra visstidsanställningar har satts i system vilket innebär att ungdomar sällan får ett fast jobb. /.../ Unga får betala priset för den så kallade flexibla arbetsmarknadens framväxt.
När sattes dessa visstidsanställningar i system menar Gabrielsson? Den "flexibla arbetsmarknadens framväxt" har i alla fall inte ägt rum under de tio senaste åren. Enligt OECD hade Sverige år 2000 en part-time employment level (fraktion av total sysselsatt arbetskraft) på 14,0 procent. År 2008 var siffran på 14,4 procent, och den största svängningen sedan 2000 var på 0,6 procentenheter. Och bara för att förstå hur liten denna siffra är kan man jämföra med några andra länder under samma tidsperiod: Österrike, från 12,2 till 17,6, Danmark, 16,1 till 18,0, Tyskland, 17,6 till 22,1 och Nederländerna 32,1 till 36,1. Sveriges ökning från 14,0 till 14,4 kan nog därför knappast framstå som särskilt dramatisk.

Ida Gabrielsson kan säkert slänga ur sig någon siffra på antalet fler visstidsanställda sedan år 2000, men då kan man verkligen tala om ett riktigt "bollande med statistiken till det som tjänar debattörens syfte". Det är klart det är fler visstidsanställda idag totalt sett eftersom befolkningen på tio år har ökat från 8 882 792 till nuvarande 9 349 059 människor (SCB, 28 februari 2010). Antalet sysselsatta, arbetslösa, pensionärer, elever som går ut grundskolan med IG i kärnämnen, personer som ramlar med cykeln, hinduer som diskrimineras och barn som skadar sig på gräsklippare lär med största sannolikhet också ha ökat. Det är därför man måste se till fraktioner och per capita-nivåer, det vill säga att visstidsanställningarnas andel av den totala sysselsättningen har gått från 14,0 procent till 14,4 procent - det som Ida Gabrielsson kallar den "flexibla arbetsmarknadens framväxt".

Som fakta visar har dock arbetsmarknaden, tvärtemot vad Ung Vänster tror, inte blivit nämnvärt mer flexibel. Och det är just det som är problemet. Att ungdomar är hårt drabbade av arbetslösheten håller nog vi alla med om. Kärnan i den höga ungdomsarbetslösheten är att det idag för många företag är en för stor risk att anställa ungdomar. Med en sammanpressad lönestruktur är det relativt sett dyrt och osäkert att anställa ungdomar, och det är därför lönespridningen bör öka och arbetsmarknaden mjukas upp - precis som jag tidigare har skrivit om på Newsmill. Även Magnus Andersson, ordförande Centerpartiets Ungdomsförbund, har påpekat dessa behov.

Belgiens burkaförbud inte vägen fram

Skriver på Newsmill om det belgiska burkaförbudet:
Att bekämpa könsförtryck är helt rätt, men ett förbud är inte vägen att gå, det hjälper inte de förtryckta. Snarare inger förbudet samhället en falsk känsla av säkerhet, en tro på att något konkret har gjorts för de som är tvingade av religiösa påbud. Men ett förbud straffar endast dem som valt att bära burka eller niqab och hjälper absolut inte de som har blivit tvingade.

Islamism och demokrati

Mycket intressant artikel i Foreign Policy om islamistiska partier och val i den muslimska världen,
Even if they don't win, Islamic parties often find themselves liberalized by the electoral process. We found that Islamic party platforms are less likely to focus on sharia law or armed jihad in freer elections and more likely to uphold democracy and women's rights. And even in more authoritarian countries, Islamic party platforms have shifted over the course of multiple elections toward more liberal positions: Morocco's Justice and Development Party and Jordan's Islamic Action Front both stripped sharia law from their platforms over the last several years.
Försiktig demokratisering leder till en marginell liberalisering av tidigare hårdföra islamister. Det är en välkommen utveckling, små myrsteg på väg mot en mindre religiöst fundamentalistisk värld. Vad kan vi då i väst göra för att påskynda detta? Främja demokrati på alla möjliga sätt.

Respekt för naturen?

Wolfgang Hansson skrev häromdagen om Eyjafjallajökul att "[v]ulkanutbrottet är bland det bästa som kunde hända". Han fortsätter:
Vi har fått en nyttig påminnelse om att inte ens i vårt högteknologiska tidevarv kan vi kontrollera allt. Självklara saker är inte längre lika självklara. En tankeställare som tvingar oss att tänka nytt.
Utifrån detta drar Hansson sedan slutsatsen att:
Ödmjukhet och respekt inför naturen är underskattade beteenden.
Men vad är det för ödmjukhet och respekt vi i sådana fall vi ska visa? Jag är den första skriva under på att vi ska vårda vår planet och dess resurser, men skälen till det handlar främst om att det gynnar oss människor. Biologisk mångfald, färre förorenade hav och ren luft tjänar vi alla på. Och att vara sparsam med resurserna är viktigt för att kommande generationer ska få en trivsam plats där de kan leva. Men ingenting av detta har med vare sig ödmjukhet eller respekt att göra. Jorden är ingen individ; planeten kan inte känna sig kränkt.

Borgerlig McCarthyism?

Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, skriver på Axessbloggen att:
Det är verkligen beklämmande att man uppenbarligen måste förklara detta för folk som utger sig för att vara liberaler (och då tydligen även för LUF-ordföranden Adam Cwejman): att det häri finns en betydande skillnad mellan religionens roll i muslimska länder och i kristna länder.
Det är helt självklart att det finns en betydande skillnad mellan religionens roll i väst och i den muslimska världen. Givetvis finns det även skillnaden även inom både väst och den muslimska världen som inte låter sig reduceras till att religionen antingen spelar en enorm eller obefintlig roll (jämför Singapore och Polen exempelvis).

Men det jag vänder mig emot i Lundbergs kritik är egentligen inte hans uppenbarligen spelade uppfattning (?) att vare sig Madon, jag eller någon annan inte skulle förstå att religionens roll i samhället skiljer sig åt.

Jag förstår Hirsi Alis idé om idémissionerande men håller inte med om att den skulle vara verkningsfull där det verkligen behövs. En av anledningarna till detta är paradoxalt nog ett svar Hirsi Ali gav i en intervju: ofta växer nämligen extremismen bland de som är de mest assimilerade och sekulära i samhället.

Hur hade man kunnat stoppa Londonbombarnas fundamentalism? Givetvis kan en enkel reformation medelst missionerande vara lösningen, men det underskattar komplexiteten i fundamentalismen. En komplexitet som Hirsi Ali själv förklarat flera gånger.

Det som är beklämmande i både Lundbergs och Erixons kritik är att det börjar skapas någon form av borgerlig McCarthyism där minsta kritik mot upplysningens förkämpar blir till ett försvar för islamism och kulturrelativism.

Att problematisera det Hirsi Ali säger innebär inte att man sitter i Khomeinis knä, som Erixon på raljant manér vill få det till. Tyvärr blir poängen lättare att få igenom när Hadley-Kamptz kritik av Hirsi Ali är något enkelspårig. Det har blivit en deprimerande för/emot diskussion som helt snurrat iväg.

Det är islamismen och inte islam som är problemet - på samma sätt som problemet med kristendom och judendom inte gäller de demokratiska förhållningssätten utan enbart de antidemokratiska fundamentalistiska versionerna. Om vi inte kan skilja dessa saker åt kommer det bli svårt att bygga en bro mellan det sekulära väst och muslimer i både Europa och resten av världen.

Debatten börjar dessutom likna en fånigare version av den långa debatt som pågick på Sign & Sight där både Ian Buruma och Timothy Garton Ash fick höra både det ena och det andra om hur de ursäktar värderelativism och försvarar islamism.

Samma tema: Heinö, Every kind of people, Louise P, Erixon, Demirbag-Sten, Isobel, Sakine, Odelberg.

Förbud inte vägen fram

"The ultimate aim of government is not to rule, or restrain, by fear, nor to exact obedience, but contrariwise, to free every man from fear, that he may live in all possible security; in other words, to strengthen his natural right to exist and work without injury to himself or others."
Orden är Baruch Spinozas och är självklara ord i ett modernt samhälle. Men när man istället för att lägga fokus på att befria människor försöker lösa problem genom symboliska förbud, ja då har staten missat målet. I svenska medier kan man idag läsa om niqab- och burkaförbudet i Belgien. Övertygelsen, att både burkan och niqaben står för en form av religiöst förtryck tänker jag inte ifrågasätta. Men att förbud mot själva symbolen av detta förtryck skulle åtgärda problemet är tveksamt. Symbolpolitik när den är som sämst.

Staten kan inte befria genom att betvinga människor den ena eller andra övertygelsen. En god samhällsnorm och gemenskap kommer aldrig byggas genom tvång. Som jag skrivit flera gånger tidigare, vi blir inte frihetens förkämpar genom att bli inverterade versioner av de krafter vi vill bekämpa. Att bemöta intolerans med intolerans är både ideologiskt inkonsekvent och kontraproduktivt.

Skriver mer om detta på Newsmill.

Samma tema: DN, DN2, SVD, Avci, Monke, Quero, Juridikbloggen, Badlands Hyena, Klamberg, Kulturbloggen, Blogge, Rothstein

Kör MP över S om sysselsättningen också?

Enligt SOM-institutets senaste undersökning anser Miljöpartiets väljare föga förvånande att sysselsättningen är mindre viktig än vad alla andra riksdagspartiers väljare tycker. Endast 31 procent av MP:s väljare anser att det är en viktig fråga inför valet. Frågan är bara hur det ska sluta när MP går till val tillsammans med de två partier vars väljare tycker jobbpolitiken är viktigast?

Per Gudmundson skriver i SvD att "Förbifart Sahlin" ger en fingervisning om framtiden:
När S i tisdags satte makten framför egna principer, och lät sig köras över av Miljöpartiet och Vänsterpartiet i fråga om Förbifart Stockholm, skymtade avgrunden. När mer kan Mona Sahlin tänka sig att agera dörrmatta åt Lars Ohly och Peter Eriksson?
Ja, det vill nog väljarna ha svar på. När lämnar Socialdemokraterna besked om detta? Kommer det också i maj?

2010-04-21

Onani är könsdiskriminering


Reklamombudsmannen fäller Arvikafestivalens reklamfilm där en tjej filmar sitt ansikte samtidigt som hon gör något som förvirrar RO:
Filmen visar en ung kvinna som är filmad från huvudet till hennes bara axlar. Hon ser ut att ligga i en säng. När filmen börjar säger hon hej till kameran och börjar sedan andas tungt, sluta ögonen och stöna.
RO menar att reklamfilmen är "stötande, könsdiskriminerande och utformad utan den särskilda aktsamhet som ska iakttas i fråga om marknadskommunikation som riktas till eller som visar barn och ungdomar".

Givet att RO inte verkar ha identifierat vad det är tjejen gör så är det märkligt att de kan tycka att det är "stötande". Humor på hög nivå detta.

När jag inte trodde att det kunde bli bättre:
"Enligt artikel 18 ska särskild aktsamhet iakttas ifråga om marknadskommunikation som riktas till eller som visar barn eller ungdomar. Sådan kommunikation får inte motverka positiva sociala beteenden, livsstilar och attityder" (OBS min fetstil).
RO undviker att skriva vad det är de antar att tjejen gör på filmen. De nöjer sig med att utgå från att det är en form av kommunikation som kan "motverka positiva sociala beteenden". Vad är det här, Sovjetunionen? En scen ur George Lucas THX1138?

Men det blir än bättre. Givet att RO inte vid ett enda tillfälle i sitt utlåtande faktiskt skrivit ut vad de tror försiggår på filmen vevar de vilt:
I artikel 4 första stycket i ICC:s regler står att reklam inte får vara diskriminerande ifråga om bland annat kön. Enligt tidigare praxis anses reklam som könsdiskriminerande om den framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och som kan anses kränkande (sexistisk reklam).
Den här för RO mycket förvirrande scenen är alltså ett tecken på objektifierande könsdiskriminering?

Det här var bland det mest komiska och tafatta jag någonsin stött på, även om man givetvis kan tycka vad man vill om reklamfilmen i sig.

För egen del behöver inte Arvikafestivalen locka mig med reklamfilm. Har varit på festivalen varje år sedan 2001 (bortsett 2005, en riktigt miss från min sida!) och kan intyga att onani är RO:s minsta bekymmer när de kommer till sitt Orwellianska främjande av "positiva sociala beteenden, livsstilar och attityder"...

Läs gärna hela RO:s utlåtande.

Se även: Nina Larsson

Debatt om sexköpslagen

Marginaljustera
Diskuterade idag sexköpslagen tillsammans med Hanna Wagenius och Nyamko Sabuni. Mest intressant var däremot intervjun med Linnea som genomfördes innan vårat samtal.

Diskussioner om prostitution och sexköpslagen är alltid känsliga och laddade. Resonemangen för sexköpslagen reduceras oftast till två bärande argument: den minskar efterfrågan och den motarbetar trafficking. Det första argumentet är relativt svårt att mäta sanningshalten på. Det andra argumentet bärs upp på de starka känslornas axlar. Det är med andra ord ganska svårt att bemöta argumenten med en vädjan om sunt förnuft.

I inslaget nämner jag två länder som bör tas med i beräkningen. Nederländerna och Nya Zeeland. Både har gått lite olika vägar när det kommer till prostitutionen och båda har olika resultat. I Nya Zeeland släpptes 2008 en större utvärdering av avkriminaliseringen av prostitution som tåls att läsas för att få perspektiv. Även den nederländska rapporten är läsvärd.

I Nya Zeeland kunde man dra följande slutsats utav avkriminaliseringen,

"The report indicates that the numbers have remained more or less the same since the Act came into force and that most sex workers are better off under the PRA than they were previously, which was the intention of the Act.

"There's no evidence of increased numbers of people being used in underage prostitution. In fact, the PRA has raised awareness of the problem," Lianne Dalziel said.

"The PRA has had a marked effect in safeguarding the rights of sex workers. Removing the taint of illegality has empowered sex workers by reducing the opportunity for coercion and exploitation."

Man kan givetvis göra som vänstern gör när det kommer till arbetsmarknadsreformer, dvs helt strunta i forskningen, såväl jämförande analyser som längre undersökningar. Men det vore olyckligt, inte minst för de som är närmast berörda av de politiska besluten.

Se även: Greta Garbo, Loke, Kvalitetsbloggen, Blogge, Kamferdroppar, ProjO, Liberati, Wagenius, Motpol

Förbu(n)den och skolorna

Debatten rasar vidare om ungdomsförbunden och skolorna. Efter Skolverkets utlåtande i frågan har tyvärr många rektorer dragit slutsatsen att inga ungdomsförbund ska få besöka skolorna. Skolverkets direktiv gick mycket klokt ut på att inget urskiljande ska göras, antingen släpper man in alla eller ingen. Den enkla vägen har tyvärr blivit den normala för många. Både MUF och SSU uttalar sig och igår gjordes ett inslag på Aktuellt där även jag kommenterar (ca 22 min in i klippet) frågan.

Rektorers obefogade rädsla för, får man förmoda, Sverigedemokraterna lägger sig som en våt filt över den politiska debatten bland Sveriges skolungdomar. Istället för en livlig och verklig politisk debatt mellan politiska visioner möts Sveriges ungdomar istället av världens ängsligaste metadebatt om vilka åsikter vi ska kunna debattera och bemöta.

Det demokratiska samhället får inte vara såhär sårbart, det bådar inte gott.

Vikten av att vara supertydlig

Paulina Neuding skrev en artikel i SvD för ett tag sedan. Hennes poäng var att brottstatistiken bland invandrare inte är huggen i sten. Inget gudagivet dekret har alltså gjort invandrare till mer brottsbenägna:
Invandrare behöver alltså inte vara mer ­benägna att begå brott, trots alla svårigheter det innebär att börja om i ett nytt land uppryckt med rötterna. Om detta borde man även i Sverige kunna föra en debatt som leder till konstruktiva åtgärder.
En öppning för förändring ges, perspektiv på hur det ser ut i andra länder levereras. Framförallt hanteras ett svårt ämne på ett välavvägt och sansat sätt. Med andra ord: nivån på samtalet höjs ovanför det tonläge som vanligtvis råder. Men reaktionen? Via Ingerö hittar jag till Gunilla Brodrej på Expressen:
Neuding vill ha förklaringar för att kunna bemöta främlingsfientliga krafter. Som om det hade varit en god idé att börja analysera judarnas tillgångar när nazismen växte fram. Om Neudings syfte är att skapa opinion för ett öppnare samhälle inställt på att ge flyktingar asyl och invandrare arbete och bostad så föreslår jag att hon skriver det fortsättningsvis.
Ibland är citat så talande att de inte kräver förklaring. Det är lite som när man lagar mat och helt plötsligt känner att råvaran står på egna ben, att det inte finns något mer att tillägga. Gunilla Brodrejs text är precis på det sättet.

Rubriken löd: "Vikten av att vara tydlig". Tydligt är att det är personer som Gunilla Brodrej som oavkortat och direkt leder till att främlingsfientliga får problemformuleringsprivilegiet.

För den som inte tycker att Neuding var tydlig nog vill jag påminna om denna artikel hon skrev förra året. Det ska gå att prata om integrationspolitik och brott på ett konstruktivt sätt, även i Sverige.

Är det i ett land eller i ett skämt jag lever, undrade Anna Anka. Det undrar jag med.

Vad hände med självinsikten?

Den 16/4 kritiserade Maria Rankka och Svend Dahl myndigheters opinionsbildande. De menade att:
Tilltron skadas till statens neutralitet när myndigheter genom sin opinionsbildning tar ställning i politiska frågor eller ifråga om våra livsstilsval, som exempelvis hur vi åker på semester.
Mothugg kommer nu från Sylvia Nylin, VD för Sveriges informationsförening:
Det är riktigt att myndighetsupplysning skall vara saklig och inte spela särintressen i händerna. Men dagens mediala landskap, där tusentals röster hela tiden tävlar om vår uppmärksamhet, präglar givetvis också förvaltningens kommunikation.
Översatt till ren svenska: eftersom det finns så många marknadsaktörer på banan måste vi, om vi vill "överleva"(läs: fortsätta få offentliga anslag), bete oss som vilken marknadsaktör som helst.

Opinionsbildning och ett gott PR-arbete blir en naturlig del av myndighetens verksamhet. Om inte Nylin ser att det kan bli ett problem långsiktigt att myndigheter bedriver PR-verksamhet för att driva en agenda eller politisk fråga så finns det anledning att oroa sig.

Lite självkritik hade kanske varit klädsamt.

Rankkas och Dahls kritik kvarstår:
Risken är att borgerliga politiker anser att problemet är löst när de själva har makten. Men de principiella problemen med myndigheters opinionsbildning blir inte mindre av att myndigheterna har en mer borgerlig agenda.
Det finns alltså en risk att såväl borgerlig som socialdemokratisk hegemoni över statens institutioner blir ett demokratiskt problem. Frågan kan utsträckas till högskolorna och universiteten men även folkhögskolorna. Om man som Nylin blundar för problemet kommer man tyvärr aldrig kunna lösa det.

Vänstern och Afghanistan

"Sverige ut ur Afghanistan!"

"Vad är alternativet till militär närvaro?"

"Bistånd och civila insatser!"

Ett väldigt vanligt meningsutbyte när det kommer till den svenska insatsen i Afghanistan. Aftonbladet skriver om den rödgröna (o)enigheten. O-et inom parentes för att jag helt ärligt inte vet vilken linje de rödgröna har. "Fred på jorden" är inte ett godtagbart svar, Miljöpartiet.

Vänsterpartiet vill att vi ska lämna Afghanistan. De vill skicka mer bistånd och inte ha någon militär närvaro. Jag har flera gånger därför funderat på hur hårda matpaket som behövs för att de ska knocka en taliban medvetslös. Har landat i slutsatsen att vakuumförpackat kaffe är den mest kostnadseffektiva lösningen för vänsterpacifisterna.

Och för att då ta sakfrågan så utesluts inte en civil biståndsverksamhet av en militär närvaro som tryggar freden och säkrar uppbyggnaden av den afghanska infrastrukturen och statsmakten - i många fall är det snarare en förutsättning. Inte heller finns det en motsättning mellan militära insatser och mer bistånd.

Att förklara varför den internationella insatsen i Afghanistan är ett nollsummespel har hittills inte gjorts. Att förklara hur ett nej till kriget blir till ett fredligt och talibanfritt Afghanistan har inte heller gjorts. Upp till bevis.

Samma tema: DN, Internationalen, Jinge, Weimer.

Ta det lungt Erixon

Dick Erixon håller på med något mycket märkligt. Han är förbannad på Expressen och specifikt Sakine Madons ledarkrönika (som jag skrev om i föregående inlägg):
För Expressen är det alltså liberalt att tolerera islams intolerans — och det uppenbara våld som sker i islams namn. Varför är våld i islams namn så mycket bättre än annat ideologiskt våld i fascismens, nazismens och kommunismens namn? Och varför är just islams våld liberal?
Med ögonbindel och hörselkåpor kommer man långt märker jag. Det är märkligt att han är så indignerad för stycket han citerar från Madons artikel är:
Det är däremot skillnad på att ta dessa debatter av liberal övertygelse och på att göra det med udden riktad mot alla troende muslimer eller mot pluralism. Hirsi Ali, Erixon och likasinnade har förstås all rätt i världen att tycka och uttrycka vad de vill. Att människor hotas till livet för sina åsikter är förkastligt. Konservativa eller nationalister får, om de så önskar, kritisera pluralism och mångkultur tills de hesnar.
Det är om något tydligt att Madon inte ursäktar hot mot det öppna demokratiska samhället. Så vad är problemet Erixon? Att Madon efterlyser en liberal kritik mot fundamentalism som inte kantrar och drar alla muslimer över en kam?

Inte i en stavelse i Madons artikel kan man heller utläsa Erixons påstående om att "hon [Madon] vill förneka mig [Erixon] och alla människor i Sverige att ta vara på det som utvecklats här under lång tid".

Madon är tydlig med att hon inte ser masskonvertering till kristendom som någon liberal position värd att hålla. Är det detta Erixon är så upprörd över att han blir tvungen att stämpla "Madons" liberalism som "nihilistisk och "tom på etik"?

Har jag missat något som gjorde Madon till antikrist helt plötsligt eller är det ett olycksfall i jobbet för Erixon?

Sakine Madon om islamofobi

Har man i rädslan för islamism tappat viktiga liberala upplysningsprinciper? Frågan tåls ställas och Sakine Madon lyfter ämnet på Expressens ledarsida.

Det finns en uppenbar risk när försvarare av liberala upplysningsprinciper ägnar sig åt kollektiva anklagelser av muslimer och islam. Det är vad jag tidigare kallat för en essentialistisk position, en idé om att både människor och religioner är oförmögna att förändras.

I det samtal/intervju som Madon kritiserar och hänvisar till i sin artikel deltog konstnären Lars Vilks, Ayaan Hirsi Ali och Dick Erixon. Inslaget producerades av Axess TV som även visade en till, och mer ordentlig, intervju med Ayaan Hirsi Ali. Samtalet är ingen höjdare men intervjun rekommenderas.

Om ett sekulärt islam eller europeisk islam ska kunna uppstå eller utvecklas måste muslimer kunna mötas av något annat än eniga fördömanden av deras person och religion. Den öppningen måste finnas för att något ska kunna hända.

Problemet med diskussionen om Hirsi Ali har varit tvådelat. Dels att kritik mot hennes icke-liberala positioner (minaretförbud, kollektiva anklagelser, och liknande) har tolkats som en total kapitulation inför fundamentalism och kulturrelativism. Och dels att ha samma hållning som tagits av vänstern i Sverige där man menar att Hirsi Ali är främlingsfientlig populist. Båda missar målet.

Hirsi Ali säger något som går på tvärs med vänsterns analys av terrorism: även väldigt sekulära och assimilerade muslimer radikaliseras ibland, inte bara isolation och fattigdom kan vara förklaringen. Den skarpa kontrasten mellan djup konservatism och det moderna samhället skapar tidigare oanade konfliktytor. Det är inbyggt i moderniseringen att många religiösa kommer slå bakut och därmed skapa laddade konflikter.

Men man kan inte i försvaret av liberal upplysning och det öppna samhället ge upp liberala principer. Det misstaget begick Pim Fortuyn och misstaget upprepas än. Motståndet mot fundamentalismen blir då bara en inverterad variant av fundamentalismen. Att förorda konvertering av muslimer till kristendomen eller förbud mot minareter gynnar inte det öppna samhället.

Dessutom handlar det ju inte om islam specifikt. Det är inget problem i sig att en del människor är muslimer. Problemet är att en del människor förhåller sig till medeltida urkunder och värderingar som krockar med det fria samhälle som vi under de senaste hundra åren har utvecklat. Att följa Gamla Testamentet bokstavligen är problematiskt på samma sätt som att följa Koranen bokstavligen. Och det behöver inte ens handla om världsreligionernas urkunder. Ett samhälle där människor följer Michail Bakunins eller Tsunetomo Yamamotos (författaren till den äldsta bevarade samuraihandboken) uppmaningar vore också extremt destruktivt.

Det har alltså inte med enskilda religioner att göra, utan om individer som av olika skäl väljer att på olika sätt förhålla sig till uppmaningar genom urkunder. Problem uppstår i de fall då ett beteende baserat på urkunderna krockar med det demokratiska, moderna samhället.

Det går därför inte att reducera ner frågan till att få den att handla om kristendom, islam, ateism eller judendom, utan fokus måste ligga på att det är enskilda personer begår brott och att det är enskilda personer som inte delar demokratiska värderingar.

Se även: Expressen, Sign & Sight, Leman, Claes Krantz, Inbördeskriget, Avva, Dick Erixon, Madon, Pophöger, Jinge, Demirbag-Sten.