Om narkotikadebatten i Axess

Nu finns senaste numret av Axess ute där jag gör min sista dossier som gästredaktör. Temat den här gången är narkotikadebatten. Tre artiklar finns nu att läsa samt en inledning av mig. 

Björn Johnson skriver om motståndet mot metadonprogrammen i Sverige:

I början av 1970-talet blev det svenska metadonprogrammet hårt kritiserat. Programmet hade startats 1966 i Uppsala och tog emot opiatmissbrukare från hela landet. Bland motståndarna märktes socialvården, den drogfria missbrukarvården, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare ­(RFHL) och flera andra aktivistorganisationer på vänsterkanten. Detta var starka och inflytelserika aktörer i dåtidens narkotikapolitiska debatt. De menade att metadon var narkotika och att preparatet därför inte hade någon roll att spela i den svenska missbrukarvården. En rad argument anfördes för att det lilla programmet – knappt hundra patienter – var en samhällsfarlig verksamhet som kunde leda till ökat missbruk.

Pat O´Hare, grundare av Harm Reduction international skriver, inte oväntat, om skadereduktion:

Skadereduktion är en serie tekniker som siktar till att minska skadorna av drogbruk. Det är ett pragmatiskt förhållningssätt som accepterar användandet av droger som en realitet. Enligt organisationen Harm Reduction International syftar skadereduktion ”på politik, program och praktiker som har som främsta syfte att minska de negativa hälsomässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna av bruket av lagliga och olagliga psykoaktiva droger utan att nödvändigtvis minska drogkonsumtionen”.

Och till sist Erik Jennische om situationen i Sydamerika:

I Sverige får man lätt bilden att det finns en internationell konsensus kring narkotikapolitiken. Men de demokratiska och ekonomiska framstegen i Latinamerika de senaste decennierna har gett regeringarna nytt självförtroende att utmana en politik som så uppenbart skapats för att tillgodose politiska intressen i Nordamerika och EU. Om denna debatt inte också börjar föras i Sverige kommer den svenska politiken att vara hopplöst efter när förändringarna kommer. För kommer, det gör de.

Offra offermyten

Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om offeridentiteter och invandringen i Sverige:

Denna offerkults tydligaste budskap är att det alltid är politikerna och samhället som bör ställa saker i ordning. Och att den fria viljan och det egna ansvaret i bästa fall är meningslösa liberala floskler. Att samhället är så orättvist att du aldrig, oavsett vad du gör, kommer kunna lyfta dig själv.

 Läs gärna hela.

På samma tema har även Nima Dervish skrivit i UNT och Hanif Bali skrev ett inlägg i samma fråga på sin blogg.

I Axess om rasism

I senaste numret av Axess är jag gästredaktör för dossierbilagan. Varje dossier har ett tema och detta nummers tema är rasism, diskriminering och toleransbegreppet. Artiklarna som är skrivna av en trio av mina favoritförfattare, Thomas Sowell, Richard Thompson Ford och Walter. E Williams.

Författarna har alla inom sina fält skrivit oerhört intressanta böcker. I synnerhet Richard Thompson Ford har de senaste åren varit väldigt viktig läsning för mig. Han inspirerade i stora delar idéerna bakom min bok "Välviljans rasism". Jag vill därför passa på att tipsa om hans böcker, Racial Culture: A critique och The Race Card. 

Artiklarna går att läsa på nätet om man är prenumerant. Här ett kort utdrag ur Walter E Williams artikel:

Regeringspolitik i rasfrågor bör inte fokusera på raspreferenser. Långt mer fruktbar är en strävan att se till att inga regeringsbeslut subventionerar raspreferenser. Medan människor kan ha raspreferenser och faktiskt också har det, kommer de inte att ge utlopp åt dessa preferenser till vilket pris som helst. Lagar som kontrollerar löner, som lagstiftning om minimilön och lika lön för lika arbete, eller lagar för maxpriser, som lagar för hyreskontroll, sänker kostnaderna för att odla sina preferenser. För arbetsgivare som måste betala minimilön vem de än anställer kostar det mindre att välja mer önskvärda anställda, eftersom mindre önskvärda anställda inte kan sänka sitt löneanbud. På samma sätt får fastighetsägare som begränsas av hyresreglering en lägre kostnad för att diskriminera mindre önskvärda hyresgäster, som inte kan konkurrera med de mer önskvärda genom att erbjuda sig att betala högre hyra.

 Lönelagstiftning är ett av de mest effektiva vapnen i rasisternas arsenal. Under Sydafrikas apartheidepok var vita fackföreningsmedlemmar landets starkaste anhängare av minimilöner för svarta. Gruvarbetarfacket hävdade att ”den verkliga poängen här är att vita har trängts undan av färgad arbetskraft. Det är inte för att en man är vit eller färgad, utan på grund av att den senare är billig … men när detta [minimilöner] införs tror vi att de flesta svårigheter i den färgade frågan kommer att försvinna av sig själv”. George Beetge, ordförande i byggarbetarförbundet, resonerade så här: ”Det finns inte längre några reserverade jobb i byggbranschen, och under dessa omständigheter stödjer jag jobbtaxan (lika lön för lika arbete) som det näst bästa sättet att skydda våra vita hantverkare”.

År 1909 utlyste lokomotiveldarnas fackförbund i USA en strejk med krav på fullständigt utestängande av svarta från järnvägarna. Skiljedomstolen avvisade utestängningen, men befallde att svarta eldare och stalldrängar skulle få samma lön som vita män som utförde samma arbete. Vita fackföreningsmän var förtjusta och sade: ”Om företagen följer denna praxis och incitamentet för att anställa negrer på så sätt avlägsnas, kommer strejken inte att ha varit förgäves”. Vare sig de motiveras av illvilja eller välvilja, skapar lagar som undergräver marknadskrafterna mycket stora nackdelar för missgynnade minoriteter. Omvänt kommer de flesta arbetsgivare att finna att större vinster är ett mer lockande alternativ än att odla personliga preferenser eller vara lojal mot den egna rasen. Det samma kan sägas om konsumenterna i deras jakt på lägre priser.

 

Sabunis tid som integrationsminister

Skriver på Newsmill om Nyamko Sabunis tid som integrationsminister:

Det kan knappast vara enkelt att vara integrationsminister i ett land där alla politiska redskap som kraftfullt kan påverka integrationsprocessen, förändring av arbetsmarknaden och bostadspolitiken, ligger på andra departement. Departement som gjort sitt yttersta för att undvika att göra de reformer som uppenbarligen behövs. Till Nyamko Sabunis största förtjänster som integrationsminister mellan 2006-2010 hör att hon på allvar uppmärksammat de utmaningar som ett multikulturellt samhälle ställs inför. Hon var den minister som tog hedersvåldet på allvar. En fråga som länge sopades under mattan med hänvisning till att den automatiskt kunde sorteras under mäns våld mot kvinnor utan djupare förståelse för hedersfrågornas speciella omständigheter. 

 Läs gärna hela.

Feldbaum undviker svara i sak

Jag har fått svar av Mikael Feldbaum. Vad skriver han då? 

Timbro och Centerpartiet argumenterar ofta för att sänkta lägstalöner är ett sätt att skapa jobb åt fler nyanlända och invandrare. Men jag har sällan hört dem belägga sin ståndpunkt med forskning.

När Feldbaum nu fått tipset att läsa studierna han hänvisar till, samt hänvisningar till andra studier som exempelvis Neumark & Wascher skrivit så upprepar han att han inte hört någon forskning nämnas. Att jag valde att rikta mig in på frågan om just kopplingen mellan minimilöner och ungdomar är att det är på detta område som merparten av forskningen är gjord. Eftersom många inom detta fält ser likheter för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden är det rimligt att se till dessa studier. 

Feldbaum skriver:

Den ena av dessa båda saker, som jag förstår Adam Cwejman, skulle vara att forskning visar att ungdomar drabbas negativt av höjda lägstalöner. Eftersom jag aldrig har skrivit om ungdomar i min ledare så är den punkten lätt att avfärda. Eftersom resten av Adam Cwejmans blogginlägg är en uppräkning av studier som visar att ungdomar missgynnas av höga lägstalöner så har jag tyvärr svårt att läsa mig till vilken den andra ”saken” som jag ”inte förstår” är.

Feldbaum kan givetvis lättvindigt avfärda likheterna mellan ungdomars situation på arbetsmarknaden och invandrares situation på arbetsmarknaden. Som debattknep är det oerhört bekvämt, då slipper han nämligen helt att svara på mitt inlägg.

Men faktum är att unga och invandrare i väldigt många avseenden har likartade problem på arbetsmarknaden. De har exempelvis kort erfarenhet av arbetsmarknaden där de söker jobb, de är oprövade arbetstagare (med kort CV), de har troligtvis kort utbildning (eller utbildning som inte är validerad). De ingår båda i det som inom forskningen på detta område kallar för "low skilled". Att Feldbaum bara avvisar denna koppling visar han ointresse för att faktiskt förstå problemen på arbetsmarknaden.

Vad Feldbaum är ointresserad av att svara på är alltså att jag påpekar att de forskare och studier han hänvisar till visar att högre minimilöner får förödande konsekvenser för unga på arbetsmarknaden. 

Feldbaum fortsätter:

Som jag uppfattar det här forskningsområdet är det dock inte lika kristallklart som jag tycker att han vill göra gällande.

Att Feldbaum "uppfattar" forskningsläget hjälper inte läsaren om han inte dessutom förklarar hur det ser ut, vilket jag försökte göra. Visa istället hur det ser ur istället för att blankt förneka. För i nuläget så hänvisar Feldbaum till Neumark som skrivit följande:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a good time to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible. Despite a few exceptions that are tirelessly (and selectively) cited by advocates of a higher minimum wage, the bulk of the evidence -- from scores of studies, using data mainly from the U.S. but also from many other countries -- clearly shows that minimum wages reduce employment of young, low-skilled people. The best estimates from studies since the early 1990s suggest that the 11% minimum wage increase scheduled for this summer will lead to the loss of an additional 300,000 jobs among teens and young adults. This is on top of the continuing job losses the recession is likely to throw our way.

Av Feldbaums två hänvisade studier visade alltså en att ökade minimilöner inte ökar arbetslösheten bland invandrare men att detta eventuellt kan förklaras med att många invandrare flyttar från dessa delstater (studien var för USA) eller att infödda unga tar jobben. Denna reservation nämnde inte Feldbaum. Den står i slutsatsen och är en del i forskarnas förklaring om hur man kan förklara de siffror de hittat. Feldbaum hänvisar selektivt och nämner inte de reservationer som studiens författare själva har.

Den andra studien, liksom den första, visade båda att ungdomar påverkas negativt av högre ingångslöner. Detta var möjligen inte Feldbaums ärende att skriva om, men det är ett obekvämt stycke fakta som Feldbaum inte nämner med ett ord. Att det dessutom skulle finnas en hel del gemensam problematik som delas av unga och invandrare förbigår han. Neumark som alltså är den ena artikelförfattaren har i sin forskning om minimilöner ofta kopplat samman ungdomars situation med "low skilled" och personer som generellt har dålig anknytning till arbetsmarkaden.

Om Feldbaum verkligen skulle vilja göra en ärlig översikt kring forskningen (vilket han hävdar att han gjort) som berör minimilöner och de med svag anknytning till arbetsmarknaden då är det både rimligt och lärorikt att i alla fall nämna den omfattande forskning som finns på området. Eftersom han faktiskt hänvisar till Neumark & Wascher så är det vilseledande att inte nämna deras studier om just minimilöner. 

Vidare antar Feldbaum följande:

Som jag uppfattar det är Timbros huvudsakliga lösningsförslag av arbetslösheten hos invandrare, sänkta lägstalöner

Det snabba svaret är nej. Däremot är det viktigt att bära med sig att nivån på minimilöner kan påverka sysselsättningsgraden hos de med en svag anknytning till arbetsmarknaden. Oavsett politisk hemvist och ideologisk övertygelse kan det vara bra att i alla fall vara medveten om vad forskningen på området säger. Hur lönenivåer sätts, om det finns möjligheter till ungdomsavtal (vilket Neumark & Wascher berör som ett sätt att minska konsekvenserna av höjda minimilöner) är viktigt att diskutera om man ska utforma policy på ett ansvarsfullt sätt.

Det behöver inte betyda att man dramatiskt sänker minimilönerna. Och som Feldbaum skriver (vilket jag är ense med honom om) så kan en aktiv arbetsmarknadspolitik minska konsekvenserna av höjda minimilönerna. Men Wascher & Neumark är tydliga med att en rigid arbetsmarknadslagstiftning och höjda minimilöner får allvarliga konsekvenser för unga.

Feldbaum avslutar:

Jag ska villigt erkänna att även om Timbro skulle lyckas bevisa att sänkta lägstalöner gav fler jobb åt invandrare, så tycker jag att det av ideologiska skäl är en bättre fördelningspolitisk lösning att subventionera anställningar.

Och detta tycker jag är ärligt och hederligt. Men då ska man inte försöka lura läsare genom att selektivt plocka och hänvisa till forskning som dessutom kommer med slutsatser som inte passar ens position.

Ett stycke förbryllar mig extra mycket. Feldbaum skriver:

Arbetsmarknaden är ett lappverk av regleringar, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fackligt respektive politiskt inflytande som gör att olika länder skiljer sig oerhört mycket åt. Därför blir både jämförelser mellan länder och litteraturgenomgångar haltande.

Men varför inledde då Feldbaum med att hänvisa till forskning och nöjt konstatera att han avfärdat att minimilöner inte påverkar sysselsättningsgraden? Om nu landsjämförelser eller studier från andra länder är värdelösa varför citerar han då två studier som båda är gjorda för USA? Om han nu tycker att det är "haltande" att göra så då borde han kanske inte börjat. 

Till slut kan jag konstatera att Feldbaum inte ifrågasätter min anklagelse om att han har citerar selektivt, glömt nämna artikelförfattarnas reservationer, undviker att se några som helst samband mellan ungas situation på arbetsmarknaden och situation för invandrare. Han har skrivit ett så kallat ickesvar för att skyla faktumet att han inte vill citera för honom obekväma delar av de studier han säger ger honom stöd i hans uppfattning.

Ingångslöner och sanningen. Två saker Mikael Feldbaum inte förstår.

I måndags skrev Mikael Feldbaum en artikel i Dagens Arena  med titeln "Sänkta löner är ingen seriös integrationspolitik". I artikeln anklagade Feldbaum Timbro för att stödja sig på en studie som ger stöd för tesen att minimilöner ökar arbetslösheten för invandrare. 

Feldbaum hänvisar till två studier där den ena A Cross-National Analysis of the effects of minimum wages on youth employment  inte handlar om sysselsättningsnivåer bland invandrare utan bland unga, och den studien visar att ungas sysselsättning påverkas negativt av högre lägstalöner (s 19):

Disemployment effects of minimum wages appear to be smaller when there are subminimum wages for youths, while, in the longer run at least, minimum wages set by collective bargaining may entail more deleterious employment effects

Denna tes som även återfinns i sammanfattningen av studien har Feldbaum missat. Jag ser inte någonstans i Feldbaums artikel att han förespråkar "subminmum wages for youths", alltså lägre ingångslöner för unga.

Vad studien visar är att kollektivavtalslöner inte behöver innebära lägre sysselsättningsstal bland unga än de länder där lägstalönen är reglerad i lag (se s 18). Men studien är tydlig med att minimilöner generellt påverkas sysselsättningen negativt (s 26):

".."the negative effects of the minimum wage are larger in those countries where the wage floor is set by the collective bargaining process.  In addition, we find evidence that the presence of a youth subminimum wage tends to reduce the impact of the overall minimum wage on youth employment.

Vad studien visar är att (s 27) "rigid labor standards tends to exacerbate the effects of the minimum wage on employment," men att problemen kan minskas med "greater use of active labor market policies to reduce unemployment tend to show smaller disemployment effects from the minimum wage". 

Alltså: höga minimilöner ökar arbetslösheten bland unga, rigid arbetsmarknadslagstiftning förstärker dessa problem men problemen kan minskas med hjälp av arbetsmarknadsåtgärder.

Jag har verkligen inget emot aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Det har säkert inte Feldbaum heller. Men varför plockar han de slutsatser som passar honom? Studien han hänvisar till är ju tydlig med att högre minimilöner påverkar sysselsättningsnivån bland unga negativt.

Studiens själva syfte är att se hur man kan minska problemen med högre minimilöner och i vilka system (kollektivavtalsmodell eller lagstadgad minimilön) som ökar arbetslösheten minst. Studien visar visserligen att länder med kollektivavtalsmodellen inte behöver ge lägre sysselsättning men att det som avgör är hur aktiv arbetsmarknadspolitik man har.

Feldbaum plockar de slutsatser som passar hans syften. 

Det är faktiskt lite ironiskt att Feldbaum väljer att citera Neumark och Wascher. I en artikel skriven av Neumark i Wall Street Journal kunde man läsa följande:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a good time to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible. Despite a few exceptions that are tirelessly (and selectively) cited by advocates of a higher minimum wage, the bulk of the evidence -- from scores of studies, using data mainly from the U.S. but also from many other countries -- clearly shows that minimum wages reduceemployment of young, low-skilled people. The best estimates from studies since the early 1990s suggest that the 11% minimum wage increase scheduled for this summer will lead to the loss of an additional 300,000 jobs among teens and young adults. This is on top of the continuing job losses the recession is likely to throw our way.

/../

The accumulated evidence undermines the case for minimum wages even in the best of times. I recognize that there is continuing debate about some of the effects of minimum wages, and that strong public support for higher minimums -- regardless of the evidence -- will likely lead to future increases.

/../

Minimum wages, like most public policies, confront us with trade-offs. An employed, low-skilled worker who keeps his job earns a slightly higher wage. But a worker who loses his job, or a labor-market entrant or unemployed worker who cannot find a new job, pays a much higher cost. Given present economic conditions, the imperative should be to create and enhance job opportunities.

Läs gärna hela. Feldbaum, som skriver på Twitter att han vill ge en "snabb, ärlig översikt" över forskningsläget borde läsa den bok vars författare han hänvisar till som källa för sin tes. Den heter "Minimum wages".

Hur står det till med den andra källan Feldbaum hänvisar till? Feldbaum skriver:

En amerikansk studie finner ingen negativ effekt av höjda lägstalöner på invandrares arbetslöshet, däremot ökade inkomster.

I denna andra studie, The Effect of Minimum Wages on Immigrants, alltså den enda som Feldbaum hänvisar till ger stöd för han tes om invandrare och minimilöner, är den andra slutsatsen, utöver den Feldbaum hänvisar till, att unga män påverkas negativt av ökningar i minimilöner (S 553):

The results do indicate adverse employment effects among teens, with a 10% increase in the minimum wage reducing teen employment by about 1.8% when we control for state-level economic conditions.  This estimate is similar to the results reported in previous studies that have found adverse effects among teens in analyses combining the sexes (for example, Burkhauser, Couch, and Wittenburg 2000; Neumark and Wascher 1992, 1994). 

Däremot ger studien stöd för Feldbaums påstående att högre minimilöner inte nödvändigtvis behöver leda till högre arbetslöshet bland invandrare, dock är påverkan på ungdomars sysselsättning märkbar (s 554):

Our results thus far suggest that teens experienced adverse effects from higher minimum wages, either in the form of employment losses among men or hours cuts among women.  We find no evidence of statistically significant employment or hours reductions among low-skilled adult immigrants, despite positive effects on hourly earnings.  We find no effects on average earnings, employment, or hours among low-skilled adult natives.

Vad den studien dessutom konstaterar är att höjda minimilöner gör att invandrare flyttar och att man därför inte nödvändigtvis behöver upptäcka högre arbetslöshet inom denna grupp (s 558):

Higher minimum wages might have encouraged low-skilled immigrants to leave one state and move to another or to leave the United States.

En annan slutsats de drar är att höjda minimilöner kan leda till att arbetsgivare byter ut invandrare mot ungdomar (s 559):

Our failure to find an adverse employment effect among low-skilled adult immigrants despite a positive wage effect could result from employers substituting those workers for teens when the minimum wage increased. 

Feldbaum anklagar Timbro för att stödja sig på en enda studie som säger att lägre ingångslöner leder till högre sysselsättnings bland invandrare. Själv hänvisar Feldbaum till två studier som båda menar att unga påverkas negativt av högre minilöner. Samt att arbetslösheten möjligen inte påverkas för att invandrare inte söker sig till de delstater med högre minimilöner (och att man därför inte kan uppmäta ökad arbetslöshet).

Men om detta skriver han inget.

Frågan är då om Feldbaum i framtiden kommer varna för att höjda minimilöner för unga leder till ökad arbetslöshet? Eller tänker han plocka de slutsatser som han finner bekväma och bortse från de som inte tjänar hans syften?

Det finns väldigt få studier som behandlar frågan om invandrare och ingångslöner, det är ett relativt outforskat område. Man ska därför vara försiktig med slutsatserna på detta område. Men det finns ett överflöd av studier som behandlar lågkvalificerad arbetskraft och unga. Dessa kan man anta har liknande problem som invandrare. Skulle Feldbaum förkovra sig i den forskningen, och kanske läsa mer av de han hänvisar blir blir det ingen behaglig läsning för honom. Aspen Gorry skriver i en studie som jämför USA med Europa och ungdomsarbetslöshet (s 45):

In the model, minimum wages decrease youth employment while having a small effect on prime aged employment outcomes /../This paper documents that minimum wages have a significant effect on youth employment outcomes.

I en annan amerikansk studie som jämför minimilöner och sysselsättning i USA och Frankrike hittar man liknande resultat:

We find that movements in both French and American real minimum wages are associated with relatively important employment effects in general, and very strong effects on workers employed at the minimum wage. In the French case, albeit imprecisely estimated, a 1% increase in the real minimum wage decreases the employment probability of a young man currently employed at the minimum wage by 2.5%. In the United States, a decrease in the real minimum of 1% increases the probability that a young man employed at the minimum wage came from nonemployment by 2.2%

Jag antar att Feldbaum inte vill fortsätta gräva i forskningen om ingångslöner och sysselsättningen om det är så att den forskning han faktiskt stödjer sig på hävdar att ungdomsarbetslösheten ökar i takt med högre ingångslöner. Då kanske kan nämligen snubblar över de forskare som han på falska grunder hävdar något de inte gör. Låt mig upprepa Neumarks ord:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a goodtime to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible

Okomplicerad medmänsklighet

 Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om oväntad medmänsklighet:

När axelmakterna, där Italien ingick, efter slaget vid Stalingrad började retirera rådde kaos och förvirring. Soldater hittade inte varandra, sina förnödenheter eller officerare som skulle ge dem order. Under nätterna letade utspridda grupper av soldater skydd för natten. Rigoni Stern berättar om några italienska soldater som sökt skydd undan den bitande kylan och trillar in i ett insnöat trähus. Väl inne inser de att stugan redan är fylld av sovjetiska soldater. Vad som sedan händer är speciellt. Mitt under det blodigaste fälttåget världen skådat delar soldaterna stuga under total tystnad. En ordlös överenskommelse som under några få timmar skänker dem ro och lugn.

 Läs gärna hela. 

Intervju med Bengt Jangfeldt

Nu sänder Axess tv min intervju med författaren Bengt Jangfeldt från Bokmässan 2012: 

Del 14 av 28. Adam Cwejman intervjuar Bengt Jangfeldt om hans nya bok "Raoul Wallenberg: En biografi". Bengt Jangfeldt är författare och översättare från ryska. Som den förste att få tillgång till Wallenberg-arkivet ger hans biografi en unik bild av såväl den svenske diplomatens uppväxt som omständigheterna kring hans försvinnande.

 Intervjun går att se följande tider på Axess Tv:

2013-01-16 kl. 17:00

2013-01-18 kl. 01:00

2013-01-18 kl. 22:30

2013-01-19 kl. 09:00

2013-01-21 kl. 00:10

Kan verkligen rekommendera boken som är en detaljerad men ändå lättläst redogörelse över denna otroliga människa. 

Recensioner av "Välviljans rasism"

Sedan min bok "Välviljans rasism" släpptes i december har ett par recensioner och texter som skriver om boken dykt upp. Glädjande är att nästan alla som läst boken förstått dess teser och de idéer jag för fram. Boken kan billigast köpas på Bokia men även hos Bokus, Adlibris, CDON. Vill man ha ett recensionsexemplar kan man kontakta mig på adam.cwejman[at]timbro.se

Jan-Olof Bengtsson på Kvällsposten skriver:

Boken är ett nyttigt ifrågasättande av vår aningslösa fixering vid att om vi bara synliggör ursprung och etnicitet så fixar sig allt. För så är det inte alls! Inte när det medför att invandrare fortsätter att vara delar av ett passivt kollektiv och där primärt etniciteten av någon märklig anledning antas knyta dem samman. Muslimer tvingas låta sig representeras av religiösa organisationer när samhälle och politiker - i all välmening - vill ha kontakt, trots att många kanske inte ens är troende.

 Sakine Madon som även deltog på boksläppet (som går att se här) skrev på sin blogg: 

Jag ska inte skriva i Expressen eller senare för tidningen Norran för att jag råkar vara invandrare, utan för att det finns folk som läser mig och tycker att jag är en hyfsad ledarskribent. Och möjligen för att jag kan bidra med kunskap och erfarenheter - exempelvis efter att ha bott i Gottsunda, Flemingsberg - som många journalister saknar. Ser ni skillnaden? Att jag tvingades fly med familj och ser ut som jag gör har naturligtvis betydelse, men de personliga erfarenheterna har alltid större betydelse än hår- och hudnyans.

 Erik Helmersson på Dagens Nyheter skrev att:

Idealet måste vara ett Sverige som är under ständig förändring men där det också finns stabila grundvärderingar och där kulturella traditioner bejakas – och kompletteras av nytt inflöde. Ett samhälle där människor är välkomna, får det stöd de behöver, står fria att välja sina egna identiteter och tar det egna ansvar som de kan.

 Magnus Erixon på Sundsvalls Tidning skrev att:

Det mest intressanta avsnittet i Välviljans rasism är i mitt tycke resonemanget om vikten av samhällsgemenskap och traditioner. Cwejman vänder sig emot det han kallar uppfattningen att barn med rötter i utlandet måste “skyddas" från svenska kulturtraditioner som till exempel Luciafirande. Eller, att vi är så rädda för nationalismens återkomst att vi inte vågar stärka den svenska samhällsgemenskapen. Cwejman menar att den som kommer till Sverige borde mötas av idén om en nationell identitet.

Elin Grelsson skrev i Helsingborgs Dagblad en kritisk recension och sammanfattade med orden:

Svaret är detsamma som det brukar vara i Timbros utgivning: det är välfärdssamhällets fel.Välfärdssamhället skapar invandrare som inte behöver bli en del av samhället när de i stället placeras i förorter och kan leva på bidrag. Rasera välfärden så får de lite bättre incitament.

I Hela Hälsingland skrev Eva Cooper att:

Antirasismen smutsas ner av den logik den försöker bryta ner, skriver Cwejman i sin bok, och beskriver hur till exempel muslimer, hur icke-troende de än må vara, representeras av religiösa organisationer när politiker vill ha kontakt med dem. När samhället, i alla dess former, vill motverka rasismen blir istället individerna passiviserade till att enbart vara sin etnicitet. Eller som Cwejman uttrycker det: "Vi har grävt ner oss i grupptillhörigheternas skyttegravar".

 Sydsvenskan skrev innan släppet av boken om dess idéer:

Låt oss för ett ögonblick skissera ett i grunden annorlunda Sverige. Inom kort kommer en ny bok från den liberale debattören Adam Cwejman, Välviljans rasism. Han menar att kvotering och andra välvilliga projekt för att lyfta fram grupper bara fokuserar på härkomst och etnicitet, och därmed institutionaliserar rasismen. Cwejman lanserar istället en individualistisk vision. Han vill se ”den postetniska meritokratin” förverkligad. Glöm grupper och kollektiv. Stat och medborgare borde alltid se och utgå ifrån individen och dess meriter. Se människan, kort sagt. Visst är det en vacker vision.

Sluta vara så förbannat konflikträdda

En av de absolut mest minnesvärda delarna i Sven-Erik Larssons fina Bertil Ohlinbiografin är brevväxlingen mellan Eli Hekscher och Bertil Ohlin. Hekscher som var professor i nationalekonomi och som drog in Ohlin i det akademiska (han blev sedermera också professor i samma ämne) var besviken på Ohlin när denne gav sig in i politiken och kompromissade med den klassiska liberalismen. Det är på samma gång rörande men också skarpa brev som utväxlades. 

Varför är denna brevväxling intressant idag? Jo den påminner om hur länge diskussionen mellan socialliberaler och klassiska liberaler pågått. Jag använder hellre begreppet "klassisk liberal" än "nyliberal" eftersom det senare numera enbart är en lite nedlåtande omskrivning av det första. Ohlins och Hekschers politiska och ekonomiska diskussioner påminner så väl om de diskussioner som fortfarande uppstår på Folkpartiets landsmöten. Hur stor roll ska staten ha? Hur ska välfärden och arbetsmarknaden utformas etc..

Diskussionen de senaste veckorna om centerpartiets partiprogram har egentligen varit två separata diskussioner. Dels har det existerat en mycket blygsam diskussion om de så oerhört omtalade förslagen. För och emot, ni vet, klassik politisk polemik. Sen har det pågått en enorm metadebatt om att principer är för fjortisar, huruvida allt är timbros fel, om nyliberala maktövertaganden och lite annat. De senare kategorin har helt dominerat nyhetsflödet och som alltid i dessa sammanhang har den sensationella biten fått huvudrollen.

Centerns "kris" är alltså att några inom partiet har skrivit lite vågade och mer principiellt liberala förslag som troligtvis ändå kommer kompromissas bort på en stämma? Har något allvarligt hänt med takhöjden i svensk politik under vintern? Eller har nyhetstorkan varit så gigantisk att man i sann Wag the dog anda varit tvungen att skapa en kris?

Jag är lite perplex inför diskussionen. Det som nu tröskas och misshandlas i alla landets tidningar är alltså ett förslag till partiprogram som sedan kommer att  behandlas på en stämma av ombuden. Där kommer det säkert att sablas, trimmas och förändras. Vissa delar kanske försvinner, andra består. Är det inte detta vi vill av partipolitiken, att idéer stöts och blöts och att de genom demokratiska processer mejslas ut? 

Nettoförslagen är i regel alltid kompromisser. Det är snarast ett sundhetstecken att det finns mer radikala falanger som kämpar för vissa förslag som därefter modifieras av de mer försiktiga elementen. Detta är min erfarenhet efter sju år i Folkpartiet.

Varför framställs en politisk diskussion som en kris eller katastrof? Alternativet njugg konsensus är knappast något vi behöver mer av i svensk politik. Hur många fritänkande personer med ett politiskt intresse lockas av partipolitiken när de märker att det inte bara är politiker som kölhalas utan även ansatser till samtal om något annat än cykelbanor?

Debatten mellan socialliberaler och klassiska liberaler kommer alltid vara en diskussion om vad som får bäst effekter, om principer bör vara vägledande eller pragmatism ska vara det. Det är återkommande frågor i den liberala idédebatten. De flesta liberala partier är redan idag kompromisser mellan dessa två liberala idétraditioner. 

Alltså: Varför är det en nyhet att liberaler tycker olika och har mage att visa detta i partiprogramsarbetet?

Har Sverige haft fri invandring?

Har Sverige någonsin haft fri invandring? När Johan Norberg på Metro strax innan jul skrev om centerns föreslagna partiprogram, fri invandring och svensk invandringshistoria, började jag fundera på frågan om Sverige någonsin haft fri invandring. I Norbergs krönika kunde man nämligen läsa att:

1860 införde Sverige liksom andra europeiska länder fri ut- och invandring. Vem som helst hade rätt att flytta hit och arbeta fritt. Argumentet var enkelt: statliga rörelsebegränsningar ska bort, människan ska få söka sig ett bättre liv oavsett vart stegen för henne – och vi har glädje av alla som vill arbeta och bygga landet. Det var en fortsättning på den frihetskamp som brutit ned förbud att lämna marken man brukade och hinder att flytta till en annan by. 

Den fria rörligheten upphörde med första världskriget 1914. Sverige införde pass- och viseringstvång för inresa 1917, och snart också arbets- och uppehållstillstånd. Först var det tänkt som tillfälliga krisåtgärder.

Sveriges invandringshistoria är lite okänd, möjligen inte berättelsen om vilka som kommit till Sverige. Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar : invandrarna som byggde Sverige på ämnet är oerhört läsvärd.  Men information om vilka lagar och regler som gällde och hur man politiskt hanterade invandringen är mycket sparsam. Därför fyller nationalekonomen Julia Boguslaws nyutkomna bok Svensk invandringspolitik under 500 år: 1512-2012 ett stort tomrum. Den nyanserar även påståendet att Sverige skulle haft fri invandring under perioden 1860-1914.

Infördes då fri invandring 1860? Boguslaw skriver om upphävandet av passtvånget 1860 att "Utlänningar skulle dock fortfarande söka särskilt tillstånd för att bedriva affärsverksamhet i Sverige". Även utvisningar skedde, 1861 återsändes till Ryssland "lösdrivare, tiggare och förbrytare". 1864 stadgades att möjligheten att bedriva "handel, fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering" underställdes prövning av Överståthållarämbetet. 1870 infördes möjligheten att utvisa personer som belastade Sverige genom fattigdom. 1885 års lag om lösdriveri utökades 1886 med  möjligheten att utvisa den utlänning som ägnade sig åt lösdriveri (att hänga runt utan hederlig sysselsättning).

Det som var helt fritt var själva migrationen. Mellan 1860-1914 fanns  passfrihet och principen om så kallat "fritt folkutbyte" rådde. Men själva rörelsen över gränsen betyder inte mycket om de personer som kom till Sverige enkelt kunde utvisas, behövde söka tillstånd för att bedriva affärsverksamhet och ansöka om att bosätta sig på vissa platser etc. Dessutom var medborgarlagstiftningen i hög grad baserad på praxis. Man bedömde alltså från fall till fall vem som skulle få medborgarskap.

Ett exempel på den svenska invandringspolitiken under perioden 1860-1914 stötte jag av en händelse på när jag läste om Sundsvalls historia. Det berättas om en herrekiperingsbutik som grundades av en Salomon Rosenbaum från Polen. Om hans väg till företagandet kan man läsa att:

Han sökte svenskt medborgarskap och tillstånd att bedriva handel vid fem tillfällen men fick ideliga avslag. Det dröjde ända till 1897 då Kungl. Majt "i nåder" gav honom rätt att bedriva handel så länge han var bosatt i Sundsvall

Rosenbaum kom i kontakt med de svenska lagarna för invandrare. Eftersom utfärdandet av medborgarskap gjordes från högsta ort var grunderna ofta oklara. Rosenbaum är inte det enda exemplet. Det finns fler berättelser om ryska och polska judar som i slutet av 1800-talet hade svårt att få medborgarskap och därför inte kunde handla eller arbeta.

Att Sverige skulle haft fri invandring, med allt vad det innebär, mellan åren 1860 och 1914 stämmer inte helt och hållet. När jag skriver "med allt vad det innebär" menar jag inte bara rätten att åka till konungariket Sverige, utan även rätten att etablera sig som näringsidkare, arbeta eller delta i det politiska livet. Ordet invandring innebär mer än migration som enbart avser rörelsen över gränsen.

Eftersom man under denna period kunde utvisa ickemedborgare på väldigt vaga grunder var det i praktiken svårt att etablera sig som arbetare eller företagare. Reglerna tolkades godtyckligt och etableringsrätten, dvs rätten att idka handel, var kopplad till medborgarskapet. Notera även att Rosenbaum fick idka handel så länge han stannade i Sundsvall.

Norberg skriver även om att andra europeiska länder 1860 införde fri invandring. Exakt vilka länder det är står inte. Men vad jag förstår kan det inte varit Preussen, det habsburgska riket, Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Norge (som var i union med Sverige tills 1905), det Ottomanska riket eller Spanien. Alla dessa länder hade nämligen regler för medborgarskap och rörlighet som var olika stränga men som i någon bemärkelse inskränkte och reglrerade invandringen.

Från exempelvis Ruhrområdet (som då låg i det Preussiska riket) kastade man ut tusentals polacker och öster om den så kallade "pale of settlement" i Ryssland fick inte judar bosätta sig. I Stora delar av Tyskland, som då var splittrat, hade man "legitimationskarten" som utfärdades av myndigheterna, dessa kunde dras tillbaka utan förklaring. Bytte man jobb så var man tvungen att få ett nytt eller att deporteras. Efter Bismarcks fall reglerade man exempelvis polackers rörlighet till Tyskland mer än vad man reglerar den idag.

Faktum är att Sverige 2012 har betydligt friare invandringspolitik än vad vi någonsin haft tidigare under den moderna statens existens. Rättssäker rörlighet inom Europa har heller aldrig i den moderna eran varit så fri som den varit under det senaste decenniet. Uppfattningen om den fria invandringens era under 1800-talet i Europa verkar överlag byggd på bristande information om de regleringar som faktiskt existerade.

Välviljans rasism

Förra måndagen utkom jag med boken "Välviljans rasism". I diskussionspanelen som modererades av Sanna Rayman deltog Daniel Poohl från Expo och Sakine Madon som snart lämnar Newsmill för att börja skriva ledare på Norran. Man kan se diskussionen här.

Erik Helmerson har skrivit om boken på DN och Sakine Madon som var med i ovan nämnda panel har skrivit intressant på sin blogg om bokens tema. Vill man få ett utdrag ur boken kan man läsa ett på Sverige Resurser.

Billigast är boken på Bokia men man kan även köpa den på Bokus, Adlibris och CDON. Vill man ha ett recensionsexemplar är det bara att höra av sig till mig på adam.cwejman[at]timbro.se

Vantolkning av diskrimineringsdata

Skriver idag på Svt Debatt en replik på Tobias Hübinettes artikel om ett Sverige i "rasligt förfall":

Tobias Hübinette drar i en artikel på SVT Debatt slutsatsen att ”i siffrornas värld är Sverige ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden”. Min mening är att Hübinette inte har särskilt stort stöd i ”siffrornas värld”. Inte heller är hans analys av sysselsättningsproblemen adekvat. Låt mig förklara varför.

Att det finns rasism i det svenska samhället gör inte samhället till rasistiskt. Det finns såväl rasism som diskriminering i det svenska samhället, såväl subtilt som i offentligheten, på arbetsmarknaden och i civilsamhället. Om detta råder ingen tvekan.Men bekämpningen av rasism får ingen hjälp av bristfälliga analyser och slutsatser om problemets omfattning.

Hübinette gör ett långt gånget antagande där sysselsättningsgapet mellan utrikes födda samt deras barn och inrikes födda samt deras barn är helt orsakat av rasism. Det är ett allvarligt misstag. Därmed inte sagt att diskriminering inte förekommer. Förvisso förekommer diskriminering både i Sverige och andra länder – det är inte acceptabelt och måste bekämpas. Det är också ont om debattörer som påstår något annat.

Läs gärna hela. 

Intervju med Oliver Kamm

Intervjuade under sommaren den brittiska kolumnisten och ledarskribenten Oliver Kamm:

Avsnitt 12 av 29 i programserie om Europa. Trots att finanskrisen avslöjade allvarliga brister i valutaunionens design finns det mycket i integrationsprocessen som har visat sig framgångsrikt. Det menar den brittiske skribenten Oliver Kamm, här i samtal med Adam Cwejman. Oliver Kamm är ledarskribent och krönikör för The Times, främst inom internationell politik, global ekonomi och kultur. Han har också medverkat i bland annat Guardian, Prospect och Foreign Policy.

Intervjun går nu att se på Axess TV, här kan man se vilka tider som programmet går.

Intervju med Svante Nordin om Descartes

Intervjuade ett par författare under Bokmässan i Göteborg under hösten. Dess intervjuer kommer under vintern och det kommande året att sändas på Axess TV under titeln "Nyfiken på". Den första intervjun jag gjorde, den med idéhistoriken Svante Nordin kan nu ses i kanelen men även på hemsidan:

René Descartes får ett erbjudande han inte kan motstå - att ge privatlektioner i filosofi till den unga kunskapstörstande drottning Christina i Stockholm. Några månader senare dör han. I sin nya bok har Svante Nordin, författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, kartlagt ett mytomspunnet händelseförlopp i filosofins historia.

Svantes utmärkta bok om mötet mellan drottning Christina och filosofen René Descartes kan man nu köpa här.

Krönikor i Helsingborgs Dagblad

Under hösten började jag skriva krönikor for Helsingborgs Dagblad, de första två krönikorna är nu publicerade och en till kommer innan årets slut. Den första handlade om faderskap och att kunna ha empati för det liv som möter många kvinnor:

Min farfar såg i samhället omkring sig de villkor kvinnor har i livet. Han, likt jag idag, insåg att kvinnor oftare än män bedöms utifrån sin könstillhörighet, att de måste övervinna detta för att kunna bedömas som individer. Det är en värdefull insikt som förhoppningsvis många män får när de får döttrar. Faderskap är en genväg, men givetvis inte den enda vägen, till samma insikt

 Den andra handlade om politikerrollen och behovet av att ge politiker möjligheten till ett privatliv:

Om medier och politiska motståndare kräver fläckfria människor utan förflutet kommer man få politiker som är därefter: ansiktslösa och gråa politruker. Politiker som inte vågar visa upp sig som människor utan bara som försiktiga yrkespolitiker

Om Ryssland i senaste Axess

I senaste numret av Axess Magasin är jag gästredaktör för dossierbilagan vilket jag kommer vara i två nummer till. I numret som nu kommit ut är temat Ryssland:

Många försök som görs för att förstå samtidens Ryssland hamnar i en gråzon mellan förlöjligande och fördömanden. Nidbilden av landet fokuserar på starka ledare, giriga oligarker och grå huskroppar mot en mjölkvit himmel. Men beskrivningen av Ryssland som ett irrationellt och auktoritärt land är bara delvis sann.

 Under temat Ryssland kan man läsa lysande artiklar av Agnes Arpi, Anna-Lena Laurén och Elena Namli. Väl värt ett köp!

Funderingar under kristallkronan

Det plågar mig djupt att behöva skriva det här inlägget. Mest för att jag tillsammans med mina arbetskamrater så raskt ryckts iväg ifrån vår långa sjurättersfrukost. Ni vet hur det är inom den svenska borgerligheten, när vi inte förtrycker arbetarklassen äter vi belugakaviar på Bath Oliverkex och badar i ljummen champagne.

Erik Bengtzboe, ordförande i MUF är förbannad på ett ord, "borgerlig". Som enligt honom signalerar några av de aktiviteter jag beskrev ovan. I Bengtzboes soppa kokar just nu två ingredienser: den marxistiska definitionen av "Bourgeoisie" samt nidbilden av denna samhällsklass. Men ord, likt politiska rörelser (vilket Bengtzboe säkert vet något om), förändras. Vad ordet idag betyder och hur det används borde inte undgå Bengtzboe, speciellt eftersom jag vet att han öppnar Svenska Dagbladet då och då.

Därför förvånas jag över att artikeln i DN Debatt är skriven som om han inte läst PJ Anders Linders långa serie om borgerligheten i Sverige. En serie artiklar som behandlade allt möjligt, men som framförallt visade på hur mycket som ryms inom det enorma paraply detta begrepp skapar. Men Bengtzboe befinner sig i en parallell politisk samhällsdebatt när han skriver: "Att vara borgerlig eller borgerlighet som koncept handlar om en identitet och har nödvändigtvis inte en politisk koppling". Vem eller vad är det han skriver om? Män med cylinderhattar som röker cigarr?

Bengtzboe fäktar i luften. Vad han egentligen verkar mena är att han inte gillar bilden av borgerliga partier som överklassens särintresse, en verklighetsuppfattning han köpt fullt ut eftersom han gör allt för att förflytta sig från riddarhuset till köksbordet. I detta ärende (om det verkligen är det) är han inte ensam. Även jag är övertygad om att partier inte bör vara särintresserepresentanter eller upplevas som sådana.  Men eftersom Bengtzboe (två gånger!) skriver: "Våra lösningar på samhällsproblemen ska hämtas ur de liberala och konservativa idétraditionerna" så undrar jag vad han egentligen kritiserar. Han skriver inte om ideologi och inte om politik utan - och det här börjar bli allt vanligare i samhällsdebatten - en känsla! Orden staplas på varandra men bildar inget konstruktivt, istället signalerar de en vag upplevelse av att det där ordet, borgerlig, inte är något att ha. 

Kort och konkret menar jag att "borgerligheten" beskriver den breda allians av liberaler och konservativa i Sverige vars minsta gemensamma nämnare är att de önskar förändra landet i en frihetlig inriktning. De kommer inte alltid överens men förenas i övertygelsen att politisk styrning inte är ett självändamål och att socialdemokratins långa maktinnehav inte varit av godo för Sverige. Ickesocialister med andra ord.

Jag påstår mig inte äga en exakt definition, säg vem som har de i dessa språkligt postmoderna tider. Men om man som jag tror att borgerlig i främsta hand handlar om politik, politiska allianser, partipolitiskt samarbete och inte pärlhalsband och parodiska nidbilder av högerpolitiker då blir Bengtzboes artikel i DN  förvirrande. Vem är det han diskuterar med eller mot?

Att fäkta mot ett begrepp vars innebörd man inte ens förmår förklara på en helsida i DN Debatt ger ingenting. Det förvirrar och undergräver sitt syfte: att utveckla våra "liberala och konservativa idéer". Och det smärtar mig dubbelt att behöva säga det, för jag vet att jag och Bengtzboe är på samma sida i den svenska politiken. Istället för att ägna sig åt menlöst positionerande borde Bengtzboe, som ju är en klok och bra politiker, att konkret  uppmana sitt moderparti att genomföra de reformer han tycker utvecklar landet i en god riktning. Det finns betydligt mer ambulerande ärenden att hantera än att bikta sig på DN Debatt: sysselsättningsproblemen bland unga, regeringens passiva reformpolitik, företagens villkor och integrationspolitiska utmaningar.

Lögnaren Martin Aagård

Att bli orättvist behandlad i en debatt, i synnerhet om det är av en person med en position, någon sorts plattform för åsikter, kan vara frustrerande. Det är vad som har hänt Per Brinkemo som gav sig in i en diskussion med Aftonbladets Martin Aagård. Sättet Brinkemo blir behandlad på är själva skolboksdefinitionen av ett karaktärsmord.

Det började med att Martin Aagård skrev en artikel där han, bland annat, ifrågasatte Jimmie Åkessons påstående om att somalier var analfabeter. På den artikeln svarade Per Brinkemo där han nyanserade frågan om somaliska migranters utbildningsnivå, utan att försvara Åkesson.

Nu har han fått svar av Aagård. Som, märk väl, inte ifrågasätter Brinkemos invändningar. Det är uppenbart att just Brinkemo kan den här frågan betydligt bättre än Aagård. Men istället, och det är anledningen att jag skriver detta, gör Aagård något helt annat. Han försöker karaktärsmörda Brinkemo:

Men en sak har Brinkemo verkligen rätt i: Ibland vill man så väl, men det blir ändå fel. Brinkemo säger sig kämpa för att utbilda de allt fler somalier som vi bör ta emot i Sverige – varför försvarar han då SD som vill det motsatta?

Men Brinkemo försvarar inte SD, han invände med sakupplysningar i en fråga där Aagård hade fel. Och nyanserade frågan om somaliska migranters utbildningsnivå. Enklare uttryckt: han försökte höja nivån i en diskussion där såväl Aagård som Åkesson överdriver. Aagård fortsätter:

Är det för att Brinkemo älskar ”fosterlandet” som han förklarat för läsarna på Avpixlat?

Det är här Aagård byter spår. Han diskuterar inte i sak, något som kunde bli en bra diskussion om hur man tolkar utbildningsstatistik. Istället kastar han skit med förhoppningen att något fastnar, och det gör det. Läsare undrar nu istället om Brinkemo är någon nationalistisk dåre som skriver på Avpixlat? 

Vad är det Aagård syftar på?

I ett inlägg på Avpixlat som är kritiskt mot Brinkemo, som de menar jobbar för

att skapa acceptans för den väntade somaliska anstormningen och att framställa somaliernas kultur och sedvänjor som något spännande, positivt och berikande

Har Brinkemo svarat i en svavelosande kommentar att:

För att hitta en lösning på integrationsproblemen som jag ser som stora. Om du som skickade denna info inte fattade detta borde du söka hjälp. Vi lever i ett samhälle som inte ser ut som för 30 år sen. Jag förstår chocken. Jag gör verkligen det. Men om man värnar välfärdssamhället, om man värnar fosterlandet Sverige, är då lösningen att man illvilligt misstolkar information från människor som försöker förstå vad som händer i landet? Jag önskade att ett parti som Sverigedemokraterna och dess anhang pratade om hur vi löser de integrationsproblem som de facto finns i Sverige. Även om all invandring stoppades i kväll, hur löser vi situationen idag? Kom igen, kom med ett förslag bättre än att kasta skit på alla som är här från en mängd länder och på oss som försöker bidraga till bättre integration. Det är ju detta nyanslösa skitsnack som än mer orsaker spänningar i samhället. Jag vill inte spänningar. Jag vill inte oro. Jag försöker göra något för integrationen

Per Brinkemo jobbar med integration, dagligen. På hans blogg kan man läsa om hans arbete med svensk-somalier i Skåne. Han har heller inga problem med att säga att han gillar Sverige. Men Aagård skriver mer:

Eller för att han tycker att alla som har en annan åsikt än han själv är ”halalhippies”, som han skriver på sin blogg

 Jag citerar här stora delar av inlägget där Brinkemo använder detta ord:

Nästan lika illa är alla de halalhippies som inte ens vill diskutera de problem och nya situationer som faktiskt uppstått i och med invandringen, alla dessa ”fina” människor som stämplar dem som är oroade över utvecklingen som rasister. Att bli bekymrad och känna osäkerhet inför ”det nya Sverige”… det är väl inget annat än ytterst mänskligt. Jag vägrar blunda för problemen lika mycket som jag vägrar generalisera som många bloggare och andra tyckare långt ute på högerkanten gör när man drar alla invandrare över en kam. Jag brukar säga: Det är en demokratisk rättighet att vara emot invandring. Och det måste väl anses vara fullt normalt att, som det brukar heta, vilja värna fosterlandet.

Men om man värnar Sverige om än man är emot invandring kan man inte göra något mer improduktivt än att gräva ner sig i en skyttegrav, kasta skit och gnälla över bristande integration. Vilket man möter när man surfar runt på vissa bloggsidor. Vad leder det till annat än spänningar och konflikter som riskerar att få förödrande konsekvenser för ”fosterlandet”.

Syftet med att starta Brinkemobloggen var att belysa olika sidor av integrationsproblematiken: att lyfta fram individer ur ett folk – somalierna – som flytt helvetet men som är så märkligt anonyma i Sverige. Det enda som rapporteras är just bara elände. Jag ville visa andra aspekter, humanisera somalierna. Pretentiöst, kanske, men åtminstone väl menat.

Syftet var också att visa att man kan vara, och jag hatar ordet, men i brist på annat – invandrarvänlig – utan att förneka kulturella skillnader och problem och utmaningar som stor invandring för med sig. Man kan vara humanist och ändå realist.

Begreppet som Brinkemo använder, "Halalhippies" är taget från den danske liberalen Naser Khader som var del av Radikale Venstre och grundade Liberal Alliance.  Döm själva om Brinkemo är intolerant mot alla som inte håller med honom.

Jag får be om ursäkt för de långa citaten. De är nödvändiga för att visa hur Aagård arbetar. Med lösryckta ord målar han hastigt Brinkemo till en ful figur. Man får inget sammanhang, inget tydligt, bara en vag känsla att här har vi någon som skriver på Avpixlat om fosterlandet och kallar folk för "halalhippies".

Det finns bara två skäl till att Aagård gör på detta vis. Det ena är att Aagård är medveten om att han vilseleder, citerar selektivt och målmedvetet försöker göra ned Brinkemo. Det andra är att han omedvetet har citerat, kanske i all hast, för att bemöta det han tror är någon som försvarar SD. 

Om det är det första då är Aagård inget annat än en fullblodslögnare av ett slag som knappast kan vara värdigt en dagstidning, i det andra fallet är han bara slarvig. I båda fall bör han be Brinkemo om ursäkt.

Från samma texter som Aagård citerar enstaka ord inskärper Brinkemo att han är positiv till invandring, jobbar för bättre integration men också menar att man ska vara tydlig med vilka problem som finns för att kunna komma med rätt lösningar. Här har vi en person som ägnar sitt liv åt integrationsarbete med svensk-somalier, både genom praktiskt arbete med också genom upplysning om svensk-somaliers situation i Sverige.

Aagård då? Han sänker nivån i samhällsdebatten, ljuger och karaktärsmördar någon som gjort det stora misstaget att både jobba med integrationsfrågor men också ge sig ut i samhällsdebatten. Det är så lågt att jag knappt finner ord för det.

Aftonbladets misslyckade strategi

Aftonbladets ledarsida driver en enkel tes om varför man inte ska uppmärksamma integrationsproblem och integrationspolitik. Den lyder:

Det finns en liten chans att Selimovic och Folkpartiets ledning bara är förskräckande naiva. Att de verkligen tror att det går att föra debatt om integration på samma sätt som i andra frågor. Det gör det inte. Tror ni inte på mig, tro då forskningen. Enligt en studie av statsvetarna Carl Dahlström och Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet är det de etablerade ­partiernas agerande som avgör hur stora de främlingsfientliga blir. Att vägra låta partier som SD sätta agendan är det mest effektiva sättet att begränsa deras framgångar.

Diskutera inte integration, då vinner Sverigedemokraterna. Man stödjer sig på en  fallstudie av Carl Dahlström och Peter Esaisson. Dessutom hänvisar man till det i svensk samhällsdebatt så ofta avskräckande danska exemplet med orden: 

I Danmark prövade man i början av 90-talet den väg som Folkpartiet nu verkar vilja slå in på. Ett litet främlingsfientligt parti fick sätta agendan, etablerade partier och medier hakade på. Resultatet? Blev integrationspolitiken bättre, blev nivån på debatten högre? Knappast. Resultatet blev en av Europas mest intoleranta lagstiftningar och ett rasistiskt samhällsklimat

Eftersom Aftonbladet inte skriver ut namnet på studien som Dahlström och Esaisson skrivit får man anta att det är The immigration issue and anti-immigrant party success in Sweden 1970-2006: A deviant case analysis som utkom i förra årets juninummer av Party Politics. Vad säger den studien?

The critical 2010 election, in which the Swedish Democrats eventually won entrance to the national parliament, further indicates the complexities involved. At this stage we lack systematic information about issue strategies of established parties, but according to our tentative observations they largely stuck to a dismissive strategy (established parties were, however, frequently forced by journalists to comment on the implications of growing support for the Sweden Democrats in opinion polls). Consequently, while our analysis demonstrates that the dismissive issue strategy proved to be successful over a long period of time, the most recent Swedish experience directs us towards boundary conditions for issue strategy theory. (S 18)

Aftonbladet får stöd i sin tes att den undvikande strategin fungerade, i alla fall i det svenska exemplet. Men att det skulle vara den enda välfungerande strategin för att dra undan fötterna på främlingsfientliga partier är definitivt omtvistat. Dessutom hävdar Esaisson och Dahlström att man fortsatte den undvikande strategin men att strategin inte fungerade i valet 2010. En detalj som Aftonbladet inte låtsas om.

Man ska komma ihåg att Esaiasson och Dahlströms studie är en fallstudie, ska man upprätta mer generella regler och system som förklarar varför främlingsfientliga partier i vissa fall lyckas och i vissa fall misslyckas bör man troligtvis titta på betydligt fler länder, val och partier. Tesen att en undvikande strategi skulle vara något universellt motmedel mot främlingsfientliga partier är definitivt inte vedertagen inom forskningen på området. Låt mig ta ett exempel på hur man förklarar framgången för främlingsfientliga partier. 

I en studie av van der Brug Why Some Anti-Immigrant Parties Fail and Others Succeed : A Two-Step Model of Aggregate Electoral Support i Comparative Political Studies konstaterar man att det som driver framgång för främlingsfientliga partier är följande (s 567-568):

Apart from the causes we have already specified (the size of a right-wing electorate, the electoral competition from mainstream right-wing parties), their long-term success depends on the availability of political entrepreneurs to build a stable coalition of new layers in society that do not feel represented by the traditional parties

och:

First,our analyses did not generate support for sociostructural models

och:

Second, our results render the protest-vote hypothesis implausible as an explanation for the success of anti-immigrant parties. The large anti immigrant parties attract support largely on the basis of ideological considerations.

Resultaten som de redovisar visar att den främsta indikatorn på framgång för främlingsfientliga partier är att en stor andel av befolkningen positionerar sig väldigt långt till höger på den politiska skalan och att denna identifikation sedan konvergerar med att främlingsfientliga partier finns och utnyttjar potentialen. Till underlag har man en rad länder i Europa. Man har testat vedertagna teser som socioekonomisk utveckling i landet, valsystem och en rad andra variabler för att utesluta felaktiga slutsatser. Det finns en poäng med både fallstudier och bredare studier, men man ska vara försiktig med att dra långtgående slutsatser om man har relativt få orsakssamband att luta sig mot.

Danmark då? van der Brug skriver (s 564):

In Denmark, a relatively large proportion of the electorate places itself at the very right end of the political spectrum.In 1989 and 1994, right-wing voters evaluated the Fremskridtspartiet basically by the same standards they used to evaluate other parties. The same thing was true for the Dansk Folkeparti in 1999, which gave those parties a high electoral potential. However, almost all of their potential voters have high preferences for other right-wing parties as well. Because Danish anti-immigrant parties compete with many other parties, they will not benefit much if one of these
parties would lose support for whatever reason

Att konstant jämföra Sverige med Danmark är problematiskt eftersom potentialen för högerpartier ser annorlunda ut. Det som avgör väljarunderlag är ideologiska preferenser och uppfylld potential vilket avgörs av partikonkurrens och andra variabler som Aftonbladet inte tar upp. 

Det som kan hindra utvecklingen är om det finns etablerade högerpartier som agerar konkurrenter till de främlingsfientliga partierna. Eftersom invandringen inte är den enda faktorn som är viktig utan även andra frågor som brott och straff kan ett fokus på dessa frågor (vilket Markus Uvell häromdagen argumenterade för på DN Debatt) öka konkurrensen. 

Om många partier samlas i mitten och den stora väljarpotentialen långt till höger inte utnyttjas då är alltså det som krävs att det sista ledet uppfylls. Detta är mer bestämt "supply" faktorer, dvs att det också finns ett parti som är välorganiserat och som kan kanalisera främlingsfientliga åsikter till väljare. Många partier har en potentiell väljarbas men alla har inte de strukturella och organisatoriska förutsättningarna för att utnyttja denna. I klarspråk: det spelar ingen roll om det finns främlingsfientliga åsikter i samhället, om de främlingsfientliga partierna är oseriösa, klantiga och extrema.

Vad kan man säga om Aftonbladets alternativa taktik för att mota olle i grind? 

Om människor är arbetslösa och saknar bostad är det inte ett ”integrationsproblem” utan brist på jobb och bostäder. Lösningen är fler jobb och fler bostäder, inte svammel om kultur.

I van der Brugs analys konstaterar man att "The sociostructural model explains 3% of the variance in success, whereas the authors’model explains 83%". Även om det självklart är mycket viktigt att skapa förutsättningar för bostadsbyggande och arbeten så är det inte detta som kommer att minska stödet för Sverigedemokraterna. Socioekonomiska faktorer, konstaterar van der Brug, förklarar inte skillnaden i stödet för främlingsfientliga partier i Europa. Istället handlar det om partikonkurrens och ideologiska vägval.

Dessutom är det felaktigt att, som Aftonbladet tro, att problemen som drabbar invandrade inte är unika på något sätt. Integrationsproblem blir något när problemets karaktär inte med lätthet kan generaliseras till befolkningen i stort. Att sakna språkkunskaper, ha svagt socialt kapital, bli diskriminerad genom såväl utestängande system (arbetsrätt, höga ingångslöner, lönsamhetsproblem för små företag)  som diskriminering i anställningsförfarandet är problem som drabbar invandrare i synnerhet. Detta bevisas enkelt genom att titta på den föregående högkonjunkturen som var som störst 2006, redan då hade vi enorma sysselsättningsgap bland utrikesfödda som inte hade någon motsvarighet bland infödda. Så jo, Aftonbladet, man kan inte trolla bort integrationsproblem medelst lite semantiskt önsketyckande.

Det är ett befängt påstående att en diskussion om integration är att låta Sverigedemokraterna "sätta agendan". Om exempelvis etablerade borgerliga partier både hade anammat problemformulering och lösningar, ja då hade tesen haft något existensberättigande. Men vad Jasenko Selimovic argumenterar för är att man ska skapa sig såväl en egen problemformulering som egna lösningar. Där har han helt rätt medan Aftonbladet lutar sig mot en analys som är väldigt skakig.

Migration och välfärd

Jag fick idag på Twitter en fråga av Andreas Bergh om ett anförande jag ska hålla hos studentföreningen Ateneum i Lund nästa vecka. Bergh skrev: "ser att LUFs fd ordförande adamcwejman ska tala under rubriken "migration och välfärdsstat är en katastrof". aningen oväntat." I förvåningen instämde Peter Wolodarski som menade att: "Ja, dålig rubrik, särskilt mot bakgrund av debatten om borgerlighet och invandring."

Nu tycker jag att det är vanskligt att ha en diskussion om något utifrån en rubrik, även om den är tvetydig.  Rubriken sattes i all hast, det är tydligt att det är ett syftningsfel som ger upphov till en del frågor. Mitt anförande handlar inte om hur migration är en katastrof utan om problemen som uppstår i reglerade välfärdsstater som tar emot invandring.

Peter Wolodarski frågade om jag hade någon länk till talet. Det har jag inte eftersom jag inte hållit det än, även om jag har hållit versioner av talet tidigare.Vanligtvis skriver jag inte ut mina tal. De bor tryggt i mitt huvud och jag har alltid distraherats av att ha med mig papper på föreläsningar. Men jag har här skrivit ut anförandet så det kan sluta spekuleras enkom utifrån en rubrik.

För er som kommer lyssna nästa vecka i Lund hoppas jag att ni inte läser detta. Major spoiler alert!

Migrationens historia

Människors rörlighet är något med enormt långa traditioner. Människor som byter plats där de arbetar, samlar och jagar är en av få konstanter i mänsklighetens utveckling. Det är ett naturligt beteendemönster som idag är helt inlemmat i alla samhällen. Innan jag kommer in på dagspolitiska lösningar och dilemman vill jag redogöra för hur jag ser på migration som fenomen.

Vad är då migration? Det är människor som agerar rationellt och svarar på incitament. Dessa kan för enkelhetens skull delas in i två kategorier. Push och pullfaktorer. Låt mig utveckla båda. Pushfaktorer är sådant som puttar bort oss från ett område. Låt det vara naturkatastrofer, brist på mat, få arbeten eller obehagliga ledare. Pullfaktorerna är det som lockar, enkelt uttryckt motsatsen till pushfaktorerna. Bra väder, gott om mat och arbete. Människor vill optimera sitt och sina närståendes liv. Migrationen är ett uttryck för dessa basala mänskliga behov.

Men migration har aldrig varit helt utan problem. I sitt ”naturliga” tillstånd utan fasta samhällen och avancerade styrelseskick var mänsklig migration relativt okomplicerat, förutom när konkurrens uppstod mellan olika grupper av människor. Konflikter handlar nämligen nästan alltid om konkurrens över ändliga resurser.  Det är även med detta i åtanke som migration började kontrolleras.

Människor är nämligen resurser för sina makthavare. Att ens arbetskraft flyttar på sig är inte alltid ekonomiskt fördelaktigt. Att styra vilka som befinner sig på ens territorium blir därför nödvändigt, men även vilka som kommer in på det. Migrationsströmmarna har därför svängt extremt mycket under mänsklighetens historia. I tider av stor fattigdom har man låtit människor flytta på sig eftersom de utgjort en kostnadsbörda och ibland orosmoment. Eller så har styret varit så svagt att man inte kunnat kontrollera gränserna. Men gemensamt för mycket av den tidigare migrationen var att den var svårkontrollerad även om intentionen att kontrollera den fanns där.

Den amerikanska forskaren Saskia Sassen har skrivit mycket om migrationen under 1700 och 1800-talet och har konstaterat att under oroliga perioder har ofta människor haft möjligheten att flytta på sig i enorma mängder. Det som hindrat har varit en stark centralmakt som reglerat gränserna. Dessa gränser var betydligt mer porösa då än nu. Det och risken för uppror (bondeuppror på Irland och i Polen) gjorde att man lät enorma mängder människor flytta på sig. Detta innebar under industrialiseringens mest intensiva period att ännu inte industrialiserade länder och områden som östra Polen, södra Italien, Irland och Småland tömdes på människor samtidigt som Rhendalen, Vallonien, USA och södra England fick ett enormt inflöde av migranter.  Olika grader av utveckling skapar tillstånd då även inkomstökningarna är väldigt asymmetriska. Och människor svarar alltid mot push och pull som jag tidigare nämnt. I de flesta fallen innebar också migrationen en välståndsökning för den som migrerade. Men man ska komma ihåg att även under 1800-talet var en stor del av migrationen cirkulär, d.v.s. att man flyttade men också kom tillbaka. En stor andel av svenskarna som emigrerade till USA återvände när de inte lyckats etablera sig eller när breven hemifrån talade om att det hade vänt och blivit bättre. 

1900-talet och migrationens förändrade förutsättningar

Fram tills 1900-talet hade man inte oreglerad migration som vissa ibland tror. Men skillnaderna mellan länder var betydligt större än idag. Medan vi idag har multilaterala avtal som reglerar migration var migrationen under 1800-talet relativt oreglerad i bemärkelsen att bilaterala avtal av olika slag reglerade migrationen och ibland inte ens det. Kraven för att migrera var ibland lågt satta och många länder behövde stora mängder migranter eftersom tillväxten var så enorm i perioder.

Sverige hade fram tills 1900-talet en oreglerad invandring men däremot mycket skarpa lagar som reglerade vem som kunde bli medborgare och var man kunde bosätta sig i landet. Men skillnaden mot idag är att orsakerna att ha en permanent reglerad invandring är färre. Visst fanns det starka skäl för kungar och despoter att kontrollera sin befolkning. Men dessa skäl ändrades väldigt snabbt och i vissa lägen har det varit fördelaktigt att göra sig av med en svag skattebas eller en upprorisk bondeklan. Man kunde mycket snabbare ändra migrationsströmmar än vad man kan idag. 1900-talet skapade genom utvecklingen av moderna arbetsmarknadslagar, välfärdsstaten och socialförsäkringssystem helt nya anledningar för staten att kontrollera vem som lämnar och vem som kommer in.

Detta fick helt extrema proportionerar i länder som Sovjetunionen där man enbart fortsatte på Tsarrysslands gamla lagar där det krävdes utresetillstånd för att kunna röra sig från en del av landet till en annan. Auktoritära länder under början av 1900-talet kontrollerade sina medborgare extremt hårt men ofta bara i perioder. Detta är en av anledningarna att migrationen var så enorm från det ryskkontrollerade Polen och från det som idag är Ukraina. Det krävdes förvisso tillstånd för att röra sig inom landet men om man väl hade möjlighet att flytta så var det ofta en permanent flytt det handlade om. Ingen stat hade egentligen så stor kontroll över vad som hände med medborgare när de väl flyttat till USA, Australien eller Kanada. Ser man därför på migrationsflöden under början av sekelskiftet är det höga toppar och djupa dalar som avlöser varandra. 

Fram tills 1914 hade USA i princip en helt oreglerad invandring och är ett exempel jag vill beröra lite närmare. Efter första världskriget skärpte man lagarna och fram tills 1939 reglerade man invandringen mer och mer. Man betraktar åren efter andra världskriget som de sista åren då USA hade en förhållandevis fri invandring. Det är en invandring som i nästan alla avseenden under den tiden fungerade bra. Förutsättningen för detta var att:

• Integrationsprocessen i USA var koncentrerad kring den egna gruppens organisationer, församlingar och nätverk. Detta gjorde att man snabbt slussades in hos någon av den egna gruppen och fick ett jobb inom familjeföretag och rörelser. Man åkte helt enkelt till det område som redan hade personer av den egna gruppen och där det fanns befintliga nätverk. Svenskar och Norrmän till Minnesota. Tyskar till hela mellanvästern och Texas, Polacker till Chicago, Judar till New York etc.
• Det fanns en rad medborgerliga organisationer som ombesörjde för migranters väl och ve. Inte riktigt fackföreningar men migrantorganisationer som såg till att migranter inte utnyttjades, att de fick hjälp med översättning och kontakter. Dessa organisationer var även behjälpliga i den assimilationsprocess till det amerikanska medborgarskapet som ägde rum.
• Den amerikanska kontrollen av minilönen var alltid dålig. Minimilön etablerades i USA 1912 för kvinnor och barn i vissa delstater. Roosevelt dy införde minimilöner i USA först 1938 och alltså efter att majoriteten av de stora invandringsvågorna hade kommit till landet. Detta innebar att även om man i den första generationen slet ordentligt och länge så var tillgången på enkla arbeten stor på grund av avsaknaden av lönekontroller men också för att man inte hade bortrationaliserat en rad arbeten som idag inte existerar.

USA är ett bra exempel på hur migrationen fungerade under förra sekelskiftet i många av de länder som hade en relativt svag centralmakt och som var i enormt behov av arbetskraft. Det var verkligen inte en problemfri migration. Men eftersom migranterna ofta flydde från extrem fattigdom i Europa var steget upp till USA ett stort steg framåt. 

Migrationen som möjlighet

Migration som fenomen är lätt opersonlig, det handlar om människor som individuella marknadsaktörer. Och därtill marknadsaktörer om de tillåts agera rationellt kommer att optimera sina inkomster och levnadsvillkor. Därför finns det en enorm välståndspotential i migrationen. Eftersom migrationen varit ett uttryck för människors dröm efter ett bättre liv kan man lita på att människor kommer flytta dit de kan optimera sin inkomst, även om den relativt sätt det nya landets inkomster är låg. Den är ändå betydligt högre än ursprungslandet. Den stora migrationsvågen under förra sekelskiftet sammanfaller dessutom med att vissa länder är extremt rika och att den moderna industriella ekonomin håller på att utvecklas. Vad de stora företagen behöver är arbetskraft, fattiga bondesamhällen är inte lika arbetsintensiva och vill ogärna ha så många munnar att mätta. Den ekonomiska utvecklingen förutsatte därför att människor fanns på rätt plats där de inte var en belastning utan en tillgång.

Frågan är om det är ett resonemang som är lika giltigt idag? Jag menar att det fortfarande är det. Ineffektiva och fattiga områden överges till förmån för rikare. Men det finns också ett nytt motsatsförhållande i dagens politik. Låt mig kontrastera två välståndsskapande processer. Bistånd och migration. Bistånd finns givetvis i en rad former, katastrofbistånd och utvecklingsbistånd är två centrala termer.

Hade man ökat migrationsströmmarna med så lite som 3 % hade de totala summorna av remitteringar i världen vida överstigit allt bistånd som ges under ett år från rika till fattiga länder. Det är extrema mängder pengar. Människor skickar tillbaka sina, för värdlandet blygsamma inkomster, men för hemlandet enorma inkomster. Dessa investeras direkt i utbildning, företagande, fastigheter och konsumtion i hemlandet. Det är dessutom pengar som inte passerar genom någon byråkratisk apparat, inga administrativa avgifter och väldigt lite svinn. Även om pengarna försvinner är det miljoner på miljoner utbetalningar som görs. Betydligt mer effektivt än bistånd och betydligt mer säkert mot korruption och stora misslyckade projekt. Denna välståndsskapande process är ett bra exempel på det migration alltid gjort, att genom marknadens mekanismer få människor att optimera sina inkomstmöjligheter. Flera ekonomier i Asien är idag helt beroende av dessa pengar. Uppemot en tredjedel av Bangladesh ekonomi består av hemskickade pengar. Förutsättningen för detta? Att migranter kan flytta på sig och jobba till löner som är konkurrenskraftiga. Det innebär att miljoner människor jobbar som byggnadsarbetare på den arabiska halvön, som städare i Japan och som IT-konsulter i USA.

Men migrationen är inte bara ett uttryck för enskilda människors val och preferenser. På en högre nivå blir migrationen ett uttryck för ekonomisk utveckling. Områden med en svag ekonomisk utveckling och få inkomstmöjligheter, dåligt styre eller andra problem töms på människor. Jämför med den svenska landsbygden eller Kinas inland. Ekonomiskt ineffektiva regioner med människor som inte uppfyller sin potential i livet flyttar till områden där de kan använda mer av sin tid. De välståndsskapande effekterna är uppenbara.  I detta perspektiv är migrationens funktion alltid konstant, den ger uttryck för människors önskningar om att göra sitt liv bättre. Men varför är då frågan om migration så ångestladdad i dagens samhälle?

Hinder och problem

Välfärdsstaten, socialförsäkringssystemen och den moderna arbetsmarknadslagstiftningen är en utveckling som släntrar efter en bit efter etableringen av den moderna välfärdsstaten. Det är få som idag kommer ihåg att de första socialförsäkringssystemen etablerades i det som idag är polska Ostpreussen men som då var Tyskland. Där skapades under förra sekelskiftet enklare pensionssystem som med tiden skulle utsträckas till fler än enstaka skrån av tjänstemän och statligt anställda. Det är inte en slump att invandringen börjar regleras mer systematiskt under 1900-talet. Det handlar inte bara om att staten får större tekniska och byråkratiska möjligheter och medel att kontrollera invandringen. Anledningarna från statligt håll att kontrollera invandringen blir större när fackföreningsrörelserna blir starkare, i vissa länder starkt kopplade till statens politik. 

Den korporativistiska politiken i länder som Italien och Sverige gör att arbetsmarknadspolitiken med minimilöner blir nationell. De tätare banden mellan arbetsmarknadens parter och staten gör även att man har goda skäl att reglera flödet av arbetare som passerar gränsen. Länder med svagare fackföreningar och kraftig tillväxt där konkurrensen inte upplevs som lika stor, USA och Australien under sekelskiftet, regleras därför inte invandringen nämnvärt.

Fackföreningarna är, som Milton Friedman sagt vid flera tillfällen, fantastiska för de som är medlemmar.  Inte lika intresserade är det av att företräda grupper som inte är medlemmar och i synnerhet om de inte befinner sig i samma land. Det nationalstatliga systemet med nationella fackföreningsrörelser, nationell välfärdspolitik och socialförsäkringssystem kopplas alltid till de som är medborgare och delar av gemenskapen. Ju mer omfattande förmånssystemen är ju högre blir trösklarna för att bli en del av dessa system. I ena ringhörnan har vi starka välfärdsstater med stor nationell homogenitet, i andra ringhörnan har vi de länder som har svaga välfärdssystem med enklare tillgång till medborgarskapet. Invandrarländer blir de senare eftersom deras nationella projekt är mer lättillgängliga och eftersom själva kärnan i dessa blir av en skapad medborgaridentitet. Att den senare nationalismen (om man betraktar 1848-års revolutionära liberala nationalism som den tidiga) kopplas samman med välfärdsstaten är ingen slump. Det är praktiskt att bygga system som bygger på gemensamma solidaritetsprinciper kring något som kan ena över klassgränser, nämligen nationen.

Låt oss fortsätta till arbetet. Arbetsmarknaden är en fråga om motsättningar och makt. Om det görs mycket för att trygga de redan anställdas villkor, löner och förmåner då kommer trösklarna till arbetet att öka eftersom kostnaderna som arbetsgivare tar på sig ökar. Finns det då människor vars största incitament är att öka sina relativa inkomster då kan de tänka sig att jobba för mindre och under osäkrare villkor. Detta är situationen i länder som Oman och Qatar. Dessa länder har extrema inkomstojämlikheter mellan medborgare och gästarbetare. I praktiken skulle man kunna säga att de är papperslösa, i bemärkelsen rättslösa svartarbetare. Men eftersom man inte har någon typ av trygghet är även möjligheter att ta emot enorma volymer av gästarbetare stort. Detta är en dramatisk illustration av situationen, jag säger inte att den är värd att eftersträva. Men den visar hur orsakssambandet är i processen som reglerar invandring. Utbyggnaden av välfärden på 1900-talet sker parallellt med framväxten av en betydligt djupare (inte nödvändigtvis starkare eller mer auktoritär) stat som berör fler delar av våra liv. Att vara medborgare och medlem av en nation samt samhällsklass blir därför betydligt mer privilegierat. Självklart fanns konkurrenssituationen även tidigare i formen av skråväsende och en mäktig adel, men dessa utövade inte en total kontroll över länders hela territorier eller lagstiftning.

Lant Pritchett hävdar i sin bok ”Let their People come” att de absolut största inkomstojämlikheterna inte är inom länder utan mellan länder. Detta skapar enorma incitament för människor att röra på sig. Men problemet här är att om det finns en väldigt stark opinion för inkomstjämlikhet blir detta svårt. De länder som har kunnat ha en stor invandring är i regel ofta de som tillåtit väldigt stora inkomstojämlikheter. Antingen har det inte funnits välfärdsservice för migranter eller så har denna varit ytterst sparsam och bristfällig. Men samtidigt har det då inte upplevts som att migranterna varit ”tärande” element.  I värsta fall har de varit konkurrenter om arbetsplatser i kraft av bättre kunskaper och/eller villigheten att jobba för mindre pengar. Men om det inte funnits starka fackföreningar som hindrar konkurrens med löner har dessa ändå kunnat etablera sig. Efter en eller två generationer är det då de migranterna som klagar på nya invandrare som tar jobben och konkurrerar med låga löner.

Och det är här vi kommer till integrationspolitiken. Kommer man från ett land som saknar utbildningsväsende eller högteknologiska arbeten då blir mötet med ett individualiserat samhälle där tyngdpunkten inom arbetsmarknaden ligger på språkintensiva arbeten som kräver hög utbildning stor. Att åtgärda detta låter sig inte enkelt göras med integrationspolitik eller extra kraftiga välfärdsinsatser. Det tar givetvis oerhört lång tid. Eftersom vi i Sverige är relativt vana vid nationell homogenitet blir det svårt att hantera en situation där det finns stora grupper med personer som har få komparativa fördelar och som dessutom förvägras att bruka sin främsta komparativa fördel, att konkurrera om jobb. Detta eftersom det som avgör anställningsbarhet är utbildning, språkkunskaper, kontaktnätverk etc. Vårt utvecklade välfärdssamhälle kan mycket men det är inte särskilt väl anpassat för att integrera och strukturellt assimilera stora grupper av invandrare. Den enkla anledningen är att vi har inbyggda trygghetssystem som gynnar insiders och inte outsiders. System som dessutom har sina spegelbilder på den svenska bostadsmarknaden.

En annan lösning vore då att acceptera inkomstojämlikheter och en mer avreglerad arbetsmarknad. Det är en av få saker vi kan göra för att ha möjligheten att ta emot migranter med olika förutsättningar. Medan vissa migranter kommer klara sig i en avancerad tjänstekonomi oavsett arbetsmarknadens förutsättningar och välfärdens utformning kommer andra ha det extremt svårt. En självklar orsak till detta är den bortrationalisering som skett av enklare yrken, man har uppfunnit smarta hjälpmedel som gör okvalificerad arbetskraft överflödig. Men det är inte hela sanningen. Det finns fortfarande en rad yrken som inte försvinner på grund av effektivisering eller teknologisk utveckling. Hindret är då istället att anställningskostnaderna totalt blir så stora att det inte motiverar arbetsgivare att ta risker med obeprövad arbetskraft. Detta har vi på statlig väg i Sverige kompenserat för genom mycket höga subventioner på lönekostnaden, de så kallade instegsjobben. Men dessa är enbart konstgjord andning för att kompensera i en situation där själva arbetsmarknadens möjligheter att absorbera lågkvalificerad arbetskraft är väldigt liten. Från vänstern invänder man att detta självklart kan åtgärdas genom att satsa väldigt mycket på utbildning. Och jag säger inte emot där. Men det kommer ta väldigt lång tid och alla kommer inte dra nytta av utbildningen, i synnerhet inte om de kommit till Sverige som vuxna. Därför är det nödvändigt att det finns fler arbeten av fler slag, även lågkvalificerade tjänsteyrken.

Migration är egentligen inget konstigt. Det är naturliga och rationella mänskliga intressen som uttrycks. Men när det skapas intressekollektiv medelst statlig lagstiftning då förstärks intressegemenskaper som redan existerar. Vad jag menar med detta är att konkurrens om resurser (arbetsplatser, naturresurser, bostäder) existerar även om man hade en nattväktarstat. Men om dessa intressemotsättningar förstärks och man gynnar vissa kollektivs intressen då upplevs hot mot systemet mycket allvarligt. Detta tror jag är en viktig insikt om man ska förstå migrationens förutsättningar under 2000-talet och varför vissa länder har lättare med en omfattande invandring och medan det upplevs mer som ett problem i andra. Konkurrens om resurser existerar alltid eftersom vi alltid har en uppfattning, även om den inte behöver stämma, om resursers ändlighet. Men man kan göra denna konflikten mer eller mindre allvarlig. Det behöver inte vara ett nollsummespel.

Detta leder mig in på frågan om vilken roll migration kan ha i ett samhälle som alltjämt har en omfattande välfärdsstat. Man talar ju ofta om den ekonomiska nyttan av invandring. Jag är inte främmande för att tala om migration som en win-win situation. Men faktum är att om samhället som tar emot migranterna inte är anpassat för alla typer av människor då kan det rentav bli en förlustaffär. Därför är det vanskligt att tala om frågan som en ren nyttokalkyl. Finns det nyttiga invandrare då blir resonemangets slutpunkt att det även finns onyttiga invandrare. 

Ett exempel som ligger nära den svenska ekonomin och invandringen är den danska situationen. Den danska regeringen har gjort ett antal beräkningar som ligger till grund för dess ekonomiska politik. Resultaten visar att utomeuropeiska invandrare samt dessa invandrares barn utgör en nettokostnad, medan de med europeiskt ursprung genererar ett överskott. Utredningen visar även att etniskt danska kvinnor utgör en nettokostnad samt att vissa grupper av socialt svaga grupper som alkoholister och narkotikamissbrukare ger upphov till stora kostnader. Ett annat exempel är rökningen som folkhälsoproblem. Flera studier visar att olika typer av socialpolitiska och medicinska åtgärder för att minska tobakens skadeverkningar i själva verket är kontraproduktiva. Rökarna lever längre och under den sista delen av sina liv utgör de en oerhört stor belastning på sjukvården. Bättre, rent samhällsekonomiskt, vore om de dog tidigare. Likaså kan man ta upp frågan om offentlighetens finansiering av medicinsk forskning som enbart gynnar marginella grupper i samhället. Med en utilitaristisk nyttokalkyl är inte heller vården av gamla särskilt vinstgivande för samhället. Men vi vårdar inte folk för att de enbart ska kunna betala skatt. I sådana fall är det dags att återinföra ättestupan.

Invandring blir i vissa lägen en förlustaffär och i vissa lägen en vinstaffär samhällsekonomiskt och för staten. Men det är en diskussion som främst äger rum just i välfärdsstater. Det är inte en slump att det är nationalister som spelar ut grupper mot varandra och dessutom skapar bilden av nollsummespel. Samma analys, om än med andra ord, kommer från fackföreningarna som ser lönekonkurrens genom migration som kapitalets sätt att spela ut arbetarklassen i olika länder mot varandra. Och i viss mån har både nationalisterna och fackföreningsrörelsen rätt. Migration är en fråga om konkurrens och om en stat är inblandad, vinster och utgifter. Därför måste man, om man vill ha ett motmedel mot denna kritik, ha ett seriöst svar. Själv är jag övertygad om att det handlar om att omdana den svenska arbetsmarknaden och de processer genom vilka man försäkras in i det svenska trygghetssystemen. Integrationspolitiken är än så länge enbart ett plåster på såren och hur mycket pengar man än lägger på den så är det endast ett sätt att hantera de omedelbara problemen, inget sätt att lösa de långsiktiga utanförskapsproblemen.

Den främsta utmaningen om man tror på att hålla migrationen fri är att lösa de utmaningar som alltid ställs upp av makthavare och starka kollektiv i samhället. Att  bevaka sina intressen är naturligt och än mer naturligt är det att bruka staten och dess maktmedel för att stävja migrationen om den utsätter vissa delar av samhället för kostnader eller konkurrens. Men vill man jobba för denna migration utifrån dagsaktuella förutsättningar måste man inse de problem som rådande situation på arbetsmarknaden skapar, hur marginaleffekter i bidragssystemen låser in människor. Men framförallt måste man förstå att det inte finns någon quick fix. Det samhälle som kan vara helt öppet för migration är ett samhälle som tillåter stora inkomstojämlikheter, har mycket låga trösklar till marknaden för bostäder eller jobb.