Har Sverige haft fri invandring?

Har Sverige någonsin haft fri invandring? När Johan Norberg på Metro strax innan jul skrev om centerns föreslagna partiprogram, fri invandring och svensk invandringshistoria, började jag fundera på frågan om Sverige någonsin haft fri invandring. I Norbergs krönika kunde man nämligen läsa att:

1860 införde Sverige liksom andra europeiska länder fri ut- och invandring. Vem som helst hade rätt att flytta hit och arbeta fritt. Argumentet var enkelt: statliga rörelsebegränsningar ska bort, människan ska få söka sig ett bättre liv oavsett vart stegen för henne – och vi har glädje av alla som vill arbeta och bygga landet. Det var en fortsättning på den frihetskamp som brutit ned förbud att lämna marken man brukade och hinder att flytta till en annan by. 

Den fria rörligheten upphörde med första världskriget 1914. Sverige införde pass- och viseringstvång för inresa 1917, och snart också arbets- och uppehållstillstånd. Först var det tänkt som tillfälliga krisåtgärder.

Sveriges invandringshistoria är lite okänd, möjligen inte berättelsen om vilka som kommit till Sverige. Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar : invandrarna som byggde Sverige på ämnet är oerhört läsvärd.  Men information om vilka lagar och regler som gällde och hur man politiskt hanterade invandringen är mycket sparsam. Därför fyller nationalekonomen Julia Boguslaws nyutkomna bok Svensk invandringspolitik under 500 år: 1512-2012 ett stort tomrum. Den nyanserar även påståendet att Sverige skulle haft fri invandring under perioden 1860-1914.

Infördes då fri invandring 1860? Boguslaw skriver om upphävandet av passtvånget 1860 att "Utlänningar skulle dock fortfarande söka särskilt tillstånd för att bedriva affärsverksamhet i Sverige". Även utvisningar skedde, 1861 återsändes till Ryssland "lösdrivare, tiggare och förbrytare". 1864 stadgades att möjligheten att bedriva "handel, fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering" underställdes prövning av Överståthållarämbetet. 1870 infördes möjligheten att utvisa personer som belastade Sverige genom fattigdom. 1885 års lag om lösdriveri utökades 1886 med  möjligheten att utvisa den utlänning som ägnade sig åt lösdriveri (att hänga runt utan hederlig sysselsättning).

Det som var helt fritt var själva migrationen. Mellan 1860-1914 fanns  passfrihet och principen om så kallat "fritt folkutbyte" rådde. Men själva rörelsen över gränsen betyder inte mycket om de personer som kom till Sverige enkelt kunde utvisas, behövde söka tillstånd för att bedriva affärsverksamhet och ansöka om att bosätta sig på vissa platser etc. Dessutom var medborgarlagstiftningen i hög grad baserad på praxis. Man bedömde alltså från fall till fall vem som skulle få medborgarskap.

Ett exempel på den svenska invandringspolitiken under perioden 1860-1914 stötte jag av en händelse på när jag läste om Sundsvalls historia. Det berättas om en herrekiperingsbutik som grundades av en Salomon Rosenbaum från Polen. Om hans väg till företagandet kan man läsa att:

Han sökte svenskt medborgarskap och tillstånd att bedriva handel vid fem tillfällen men fick ideliga avslag. Det dröjde ända till 1897 då Kungl. Majt "i nåder" gav honom rätt att bedriva handel så länge han var bosatt i Sundsvall

Rosenbaum kom i kontakt med de svenska lagarna för invandrare. Eftersom utfärdandet av medborgarskap gjordes från högsta ort var grunderna ofta oklara. Rosenbaum är inte det enda exemplet. Det finns fler berättelser om ryska och polska judar som i slutet av 1800-talet hade svårt att få medborgarskap och därför inte kunde handla eller arbeta.

Att Sverige skulle haft fri invandring, med allt vad det innebär, mellan åren 1860 och 1914 stämmer inte helt och hållet. När jag skriver "med allt vad det innebär" menar jag inte bara rätten att åka till konungariket Sverige, utan även rätten att etablera sig som näringsidkare, arbeta eller delta i det politiska livet. Ordet invandring innebär mer än migration som enbart avser rörelsen över gränsen.

Eftersom man under denna period kunde utvisa ickemedborgare på väldigt vaga grunder var det i praktiken svårt att etablera sig som arbetare eller företagare. Reglerna tolkades godtyckligt och etableringsrätten, dvs rätten att idka handel, var kopplad till medborgarskapet. Notera även att Rosenbaum fick idka handel så länge han stannade i Sundsvall.

Norberg skriver även om att andra europeiska länder 1860 införde fri invandring. Exakt vilka länder det är står inte. Men vad jag förstår kan det inte varit Preussen, det habsburgska riket, Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Norge (som var i union med Sverige tills 1905), det Ottomanska riket eller Spanien. Alla dessa länder hade nämligen regler för medborgarskap och rörlighet som var olika stränga men som i någon bemärkelse inskränkte och reglrerade invandringen.

Från exempelvis Ruhrområdet (som då låg i det Preussiska riket) kastade man ut tusentals polacker och öster om den så kallade "pale of settlement" i Ryssland fick inte judar bosätta sig. I Stora delar av Tyskland, som då var splittrat, hade man "legitimationskarten" som utfärdades av myndigheterna, dessa kunde dras tillbaka utan förklaring. Bytte man jobb så var man tvungen att få ett nytt eller att deporteras. Efter Bismarcks fall reglerade man exempelvis polackers rörlighet till Tyskland mer än vad man reglerar den idag.

Faktum är att Sverige 2012 har betydligt friare invandringspolitik än vad vi någonsin haft tidigare under den moderna statens existens. Rättssäker rörlighet inom Europa har heller aldrig i den moderna eran varit så fri som den varit under det senaste decenniet. Uppfattningen om den fria invandringens era under 1800-talet i Europa verkar överlag byggd på bristande information om de regleringar som faktiskt existerade.