Varför anses det inte mer provocerande att det på kultursidorna i landets största kvällstidning skrivs veritabla hyllningstexter till en av 1900-talets värsta despoter? Säger det något om det svenska samhällsklimatet (och dess historia) att Åsa Linderborg med ull kan bädda in Lenin i en historierevisionistisk bädd utan att det rasas mer?
Läs denna artikel av Åsa Linderborg. Ur den tråkiga kultursidediskussionen som pågår bör man lyfta ut Linderborgs storögda beundran för idealismen under revolutionsåren i Europa under tidigt 1900-tal. Det är nödvändigt eftersom Linderborgs naivitet bara kan mäta sig med hennes historielöshet.
Linderborgs argumentation påminner mig om den vanliga metoden bland kommunister att försöka förklara bort sin egen historiematerialism. Den syftar till att förvisso erkänna att ja, det skedde brott under kommunismen, men dessa kan främst härledas till tiden efter Lenin. Denna argumentation är ett sällsynt utfall av aktörsfokus.
Det var enligt denna historieskrivning Stalins maktövertagande efter Lenins död som gjorde att allt gick käpprätt åt helvete med utrensningar och Gulag. 1920-talet under Lenin har man i många omgångar försökt utmåla som en progressiv tid. Den inleddes visserligen med en blodig revolution, avslutningen på första världskriget, och kriget mot de vita men att det sen, sen minsann, då var det bra tills Lenin dog och Stalin dök upp från ingenstans och förstörde allt.
För en samling människor som tror på historiematerialism, strukturella förklaringar och hur historia kan förstås nästan vetenskapligt är det märkligt hur ofta man hör Stalin åberopas som någon sorts solitär partypooper som avslutade det progressiva revolutionära experimentet. En vänsterns Breivik, totalt isolerad galning som helt saknar samhällelig kontext.
Linderborg verkar glömma att Lenin och Stalin var partikamrater. Detta av Linderborg och andra kommunister omhuldade 1920-talet med Lenin, som Linderborg skriver "öppnade för en ny kultur, att han [Lenin] inledningsvis försökte skapa en
dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare,
skådespelare, pedagoger, arkitekter". Precis så. Hon antyder att: "Förklaringarna till den sovjetiska tragedin är flera, men knappast att Stalin hade förläst sig på Marx.". Hade det varit annorlunda om Stalin läst sin Marx? Det räckte väl att han kunde sin Lenin.
Men att det blev många gånger värre under Stalin är inget argument för att tiden med Lenin var det minsta behaglig. Allt det som Stalin utförde under tiden 1928-1953 möjliggjordes av Lenin. Redan när Lenin 1905 proklamerade att "det behövs en ny typ av parti" som skulle agera kompromisslöst och utan pardon hade förutsättningarna lagts för partiets verksamhet. Efter revolutionen 1917 deklarerade man öppet behovet av en röd terror som skulle avrätta eller placera klassfiender i koncentrationsläger. Det är, som jag skrivit tidigare, den totalitära slutpunkten för klasskampsretoriken som möjliggör terror av alla dess slag. Att totalt avhumanisera sina fiender till klassmarionetter är legitimering av våldet. Denna diskurs etablerades av Lenin och ärvdes av Stalin.
Lenins klasshat gick ut på att döma människor efter vilka de var, och inte vad de gjorde. Han uttalade tidigt att klassfiender borde dömas till sex månaders straffarbete i gruva för att de "reste i första- och andraklasskupéer". Lenin avskaffade aldrig Tsarens fängelsesystem, han utökade det massivt. Kriget mot den vita sidan användes som en förevändning att rensa ut alla andra fiender från Ryssland. Lenins hängningsorder från 1918 är ett exempel, hans massmord på kossacker ett annat.
Varför nämner inte Linderborg i sina hyllningar av Lenin som progressiv kulturradikal massmorden på bönder och arbetare som motsatte sig revolutionen? Chekan, Lenins säkerhetspolis, gjorde ingen skillnad på militärer eller civila och tusentals mördades under den röda terrorn. Lenin hade inga problem med att personligen utfärda orders om avrättningar, i ett telegram till den lokala partibossen i Ural, Vladimir Smirnov skrev han att "I am surprised that you are taking the matter so lightly, and are not immediately executing large numbers of strikers for the crime of sabotage". Strejkande soldater, bönder eller arbetare var också fiender till revolutionen och avrättades utan rättegång.
Det revolutionära projektet präglades inte av att det var, som Linderborg skriver, ett "emancipatoriskt projekt", det var ett godtyckligt terrorvälde. Den som var fiende till revolutionen var per definition klassfiende. Det fanns ingen tid att utreda vem som var del och inte del av de utsugande klasserna. Därför fylldes fängelserna och Gulag av alla möjliga personer som kunde misstänkas vara fiender till revolutionen.
För mig personligen har dessutom alltid rehabiliteringen av Lenin gett mig en fadd smak i munnen. Under hela min uppväxt återberättade min farmor berättelsen om sin far, den ortodoxa prästen som fängslades efter revolutionen och därefter pendlade ut och in ur fängelset (där han still slut mördades). Anledningen? Han var präst och därför folkets fiende. Detta var alltså innan Stalin. Terrorn var konstant och avbröts inte för något progressivt möte med kulturarbetare som Linderborg verkar mer intresserad att skriva om.
Ur den här så kallade kulturdebatten lyfter sig egentligen bara en viktig linje att uppmärksamma. Det är att man på landets största kvällstidning kan läsa okritiska hyllningar till en av 1900-talets absolut vidrigaste personer. Hade samma kunnat ske om Mussolini? Eller varför inte Rudolf Hess? De var ju män som stod i skuggan av betydligt värre despoter.
Inlägg
