Modig ute på tunn is

Debatten om assisterad befruktning av singelkvinnor innehåller mycket. Men framförallt innehåller den en väldigt stor halmgubbe. Det vill säga ett argument som man tillskriver sin motståndare och därefter skjuter ned.

Min allianskollega, Aron Modig, som jag hyser stor respekt för gör sig skyldig till detta. I en artikel på SVT Debatt skriver han att:

De liberala och rödgröna partierna – låt oss kalla dem liberalsocialisterna – brukar vara pigga på att hänvisa till att pappor ska ta ett större ansvar för sina barn och deras röster hörs ofta när föräldraledigheten ska kvoteras eller jämställdhetsbonusar införas. Men denna strävan verkar nu vara helt bortblåst och pappans roll negligeras totalt

Jag kan köpa argumentet om inkonsekvensen. Detta var bland annat något jag nämnde i en krönika jag skrev i Sundsvalls Tidning för några dagar sedan. Läs gärna hela här.

Med Modig gör inkonsekvensen att vissa liberaler och socialister vill dirigera familjers utformning till sitt bärande argument. Problemet är att många liberaler som vill tillåta insemination av singelkvinnor inte vill ha något att göra med detaljreglering av familjer. De vill helt enkelt inte reglera hur familjer delar på föräldraskapet. Exempelvis vill mitt eget parti inte individualisera föräldraförsäkringen, till skillnad från LUF som vill göra den individuell men fullt överförbar (på även andra än föräldrarna) vilket kanske är det mest liberala alternativet.

Men halmgubben är inte allt. Modig skriver även att:

Där socialismen vill tvinga alla människor in i en konstlad gemenskap, i form av kollektivism, vill liberalerna isolera människor från varandra och göra oss till ensamma öar vars enda kontakt med omvärlden är via staten och arbetsmarknaden.

Den idé om liberalismen som något form av naken atomism som medvetet söker isolera människor från varandra är en förenklande nidbild. Jag hoppas Modig själv förstår det. Att analysera samhället utifrån idén om den autonoma individen, både deskriptivt och normativt, är inte liktydigt med att vi kan eller ens bör leva isolerade. Kritiken främjar inte någon typ av ömsesidig respektfull förståelse mellan konservatism/kristdemokrati och liberalism i Sverige, något som behövs. Vi har mycket att lära av varandra, genom mer förståelse för varandras ideologier.

Gemenskaper är inget som försvinner eller slutar vara viktigt bara för att liberalismen betonar den unika erfarenheten, individens autonomi och friheten i samhället. Jag har på denna blogg skrivit mycket om gemenskap och liberalism, saker som på intet sätt är oförenliga. I den bok jag håller på och färdigställer nu som utkommer till hösten argumenterar jag exempelvis för att det fria valet är en förutsättning för goda och välfungerande gemenskaper. Vilket leder mig in på nästa del av min kritik mot Modigs text. I en del av texten skriver han:

Risken för identitets- och rotlöshet är naturligtvis överhängande för de barn som förnekas rätten till sitt ursprung. Men denna insikt är liberalsocialisterna totalt ovetande om, just därför att de i grunden har en människosyn som förnekar den mänskliga naturen och människan hennes medfödda gemenskapstörst.

Modig skriver om familjen som ett naturrättsligt "a priori", något som existerar innan språk och mänskligt handlande. Men en familj enligt Modigs idealidé är lika lite en naturlag som en nation är. Både en familj och en nation kan fylla värdefulla funktioner för människor, men deras utformning är upp till människor. Vad en familj är har aldrig varit något konstant, till skillnad från vad många tror. Däremot har familjens, klanens, nationens, vänskapskretsens funktioner nästan alltid varit konstanta, det vill säga kommunikation, trygghet, samarbete etc.

Det viktiga är inte att realisera bilden av den perfekta familjen utan att inse att den fyller vissa instrumentella funktioner för människan välbefinnande. Att ha två föräldrar av olika kön är lika lite en garant för ett barns välbefinnande som en ensam förälder. Vad människor finner vara viktigt med sitt ursprung vet varken jag eller Modig. Paradoxalt nog fortsätter Modig efter att ha nämnt naturrätten och den perfekta familjen - som man förmodar att han vill göra politik av - att påstå att det är "liberalsocialisterna" som vill politisera och lagstifta om familjen:

I förlängningen leder den liberalsocialistiska hållningen till ett samhälle där allt större tilltro sätts till politikens förmåga att lägga tillvaron till rätta.

Tvärtom. Det är Modig som har en snäv idé om vilken typ av familjekonstellationer som är acceptabla och som medelst politik och hänvisning till naturrättsliga argument politiskt vill reglera familjen. Som liberal vill jag inte förhindra någon att skaffa familj och tänker inte lägga mig i hur man uppfostrar sina barn så länge de får trygghet och kärlek.

Vad Modig gör i sin artikel är att anklaga alla andra för att vilja detaljstyra familjer men i samma artikel gör han sig skyldig till precis samma sak. Om kristdemokratin vill tillföra svensk politik något måste göra upp med den här typen av inkonsekventa ageranden. Förbud blir inte till mindre förbud om de kläs i en kristdemokratisk skrud.