Där debatter går för att dö

Den långa och numera ganska trötta debatt som inleddes med Bengt Ohlssons artikel på DN kultur har till slut utmynnat till en metadebatt. Uppföljaren var Svelands artikel där Breivik introducerades som grepp, dvs smeta Breivik på den svenska högern. Mycket smetade har ägt rum men ganska lite av substans. Det verkar räcka med att behandla samma ämnesområden (mångkultur, migration, identitetspolitik, feminism) idag och inte vara vänster för att buntas ihop till ett stort och omfattande högerkollektiv där allt mellan Mussolini, Bo Lundgren och Djingis Khan ryms.

Eftersom debatten är så tom på substans var det bra att någon skrev om hur debatten förs. Samtalet punkteras och avslutas därmed förtjänstfullt av Gina Gustavsson:

Men i själva verket åberopar Sveland just det slags irrationella ryggmärgsreflex som historiskt sett varit hatets, våldets och rasismens farligaste grogrund. Hon vill inte bekämpa hatet med mer logisk stringens, saklighet eller empiriska belägg – utan uppmanar till mer politisk passion. Till exempel tycks hon inte vara bekymrad över att anklagelser om politisk korrekthet riktar strålkastarljuset bort från sakfrågan, från de relevanta argumenten, mot den ovidkommande frågan om själva debattörens person och känslor. Nej, för henne är huvudsaken i stället att sådana anklagelser ”underminerar allt slags politiskt patos”, det vill säga det slags argumentation som handlar om att övertyga genom att väcka starka känslor hos åhörarna.

Oavsett om man menar att dagens svenska höger står i Breiviks skugga och myser eller inte vore det schysst om debatten fördes sakligt. Att som Åsa Linderborg mena att i princip alla förutom hon och hennes moraliskt högstående omgivning är rasistiska medlöpare är bara tröttsamt. Det är inte längre ett samtal utan en vit vägg av oljud. Mitt förslag är att vi slutar fäkta mot emotionella väderkvarnar och återgår till att diskutera intressanta politiska frågor, komma med lösningar och debattera dessa.