Socialdemokratin i Sverige är just nu en bitvis sorgsen, delvis komisk och ibland helt förvirrad mörk komedi. Det börjar nå nivån att det känns skadligt för den svenska parlamentariska demokratin. Socialdemokraternas totala haveri får Sverigedemokraterna att verka trovärdiga.
Nästan omärkbart dyker dessutom SSU fram och ägnar sig åt lite unken kollektivism. Den, till synes i varje fall, vite förbundsordföranden Gabriel Wikström opponerar sig mot valet av Urban Ahlin till gruppsekreterare och vice partisekreterare. Ahlin är nämligen både man, vit och medelålders. Wikströms förklaring: "De unga finns ju liksom kvinnorna och dem som har invandrarbakgrund. Vi måste bli mycket bättre på att använda oss av deras kompetenser".
Vilket paradoxalt uttalande! Han börjar med att nämna deras icke påverkbara egenskaper, kön och härkomst, och avslutar med meriter. Varför inte bara lyfta fram en kandidat man hellre ser än Urban Ahlin? En mer meriterad eller kunnig kandidat. Om nu det är anledningen till utspelet. Varför börja i änden att det just behövs personer med invandrarbakgrund? Hur mycket invandrarbakgrund?
Om det inte är något i "vithet" som gör en bättre lämpad att vara gruppsekreterare är det väl knappast något i "ickevitheten" som gör det heller. Att önska det ena eller det andra som grundval för en position är båda utslag för kollektivistiskt och rasistisk tänkande. Att mena att partier är stängda organisationer är en sak. Men att mena att en kvot (vit) är uppfylld för en typ av position är att ägna sig åt den typ av kollektivism man förmodligen syftar till att motverka.
Jag undanber mig den typ av kollektivism som gör mina föräldrars födsloplats till det som avgör min roll i det här samhället. Fokusera istället på individuella meriter samtidigt som man har öppna och meritokratiska partiorganisationer - det är den enda riktigt antirasistiska vägen att gå. Att kräva kvoter av "icke-vita" är bara en lat, ideologiskt bankrutt och sensationell linje.
Säga vad man vill om Ahlin. Han verkar, som Ulf Bjereld här konstaterar, inte dömd för något. Han verkar dessutom vara en av få riktigt meriterade utrikespolitiker som socialdemokratin har kvar. Men det verkar höra till samtidens socialdemokrati att agera synnerligen självdestruktivt. Jag känner ingen skadeglädje alls. Det behövs en vettig opposition i Sverige.
Nästan omärkbart dyker dessutom SSU fram och ägnar sig åt lite unken kollektivism. Den, till synes i varje fall, vite förbundsordföranden Gabriel Wikström opponerar sig mot valet av Urban Ahlin till gruppsekreterare och vice partisekreterare. Ahlin är nämligen både man, vit och medelålders. Wikströms förklaring: "De unga finns ju liksom kvinnorna och dem som har invandrarbakgrund. Vi måste bli mycket bättre på att använda oss av deras kompetenser".
Vilket paradoxalt uttalande! Han börjar med att nämna deras icke påverkbara egenskaper, kön och härkomst, och avslutar med meriter. Varför inte bara lyfta fram en kandidat man hellre ser än Urban Ahlin? En mer meriterad eller kunnig kandidat. Om nu det är anledningen till utspelet. Varför börja i änden att det just behövs personer med invandrarbakgrund? Hur mycket invandrarbakgrund?
Om det inte är något i "vithet" som gör en bättre lämpad att vara gruppsekreterare är det väl knappast något i "ickevitheten" som gör det heller. Att önska det ena eller det andra som grundval för en position är båda utslag för kollektivistiskt och rasistisk tänkande. Att mena att partier är stängda organisationer är en sak. Men att mena att en kvot (vit) är uppfylld för en typ av position är att ägna sig åt den typ av kollektivism man förmodligen syftar till att motverka.
Jag undanber mig den typ av kollektivism som gör mina föräldrars födsloplats till det som avgör min roll i det här samhället. Fokusera istället på individuella meriter samtidigt som man har öppna och meritokratiska partiorganisationer - det är den enda riktigt antirasistiska vägen att gå. Att kräva kvoter av "icke-vita" är bara en lat, ideologiskt bankrutt och sensationell linje.
Säga vad man vill om Ahlin. Han verkar, som Ulf Bjereld här konstaterar, inte dömd för något. Han verkar dessutom vara en av få riktigt meriterade utrikespolitiker som socialdemokratin har kvar. Men det verkar höra till samtidens socialdemokrati att agera synnerligen självdestruktivt. Jag känner ingen skadeglädje alls. Det behövs en vettig opposition i Sverige.
Inlägg
