Anton Landehag, ordförande för Ungdom mot rasism skriver ett klokt inlägg i diskussionen om svenskhet och nationalism som fördes på Newsmill kring nationaldagen. Nedan har jag skrivit en replik på detta inlägg:
Det stämmer att tillhörighet per definition måste definieras utifrån vad det inte är. Men är det ett problem? Är inte alla typer av tillhörigheter per definition uteslutande i någon mån? Om man är emot kulturell mångfald är man per definition utesluten från en viss typ av gemenskap och vice versa. Men behöver det alltid vara ett problem? Det existerar uteslutande gemenskaper i Sverige oavsett om de definieras som politiska eller nationella. Sedan kan de vara mer eller mindre uteslutande, ofta kan de kombineras.
Landehag tar upp en rad europeiska nationalstater och hur dessa har skapats. Notera ordet skapats. Det är tveklöst så att nationer politiskt kan konstrueras. Men nationell tillhörighet uppstod inte ur ingenstans med de politiska processerna, tillhörigheter existerade även innan nationalismen, de var helt enkelt inte kopplade till nationen utan orten, religionen, kulturen - alla dessa även lika exkluderande. Man kan antingen ignorera tillhörigheter eller göra dem öppna för att bli en del av dem.
Det finns inget som säger att nationalism av alla typer idag måste vila på en uteslutande essentialistisk grund, dvs att blodsband avgör vilken eller vilka nationer man tillhör. Ta Frankrike och USA som exempel på den motsatta nationalismen som är öppen vare sig man härstammar från landet eller emigrerar dit. Även dessa är en typ av nationalism som kan samexistera med andra tillhörigheter. Landehag verkar tro att diskussioner om nationalism alltid landar i frågor om etnicitet och därmed blodsband. Så behöver verkligen inte vara fallet i en modern diskussion om begreppet "svenskhet", tvärtom.
Om nu Landehag menar att nationalismen är en konstruktion, vad förhindrar då personer från att omforma en idé om den nationella tillhörigheten? Är tillintetgörelse av identiteter och nationella projekt det enda alternativet för att undvika de många tveklöst obehagliga konsekvenserna av nationalism?
Gäller även tillintetgörelse av nationalismen alla de minoriteter som befinner sig i Sverige? Vill Landehag motverka de Kurder som känner stor tillhörighet till sin nation, en tillhörighet som definitivt exkluderar många Assyrier och Turkar, eller gäller enbart motståndet mot nationalismen när det kommer till de (i pluralis) svenska nationalismerna?
Alla typ av tillhörighet har potentialen att utesluta annat. Istället för att helt sonika avfärda en känsla av tillhörighet borde Landehag konstruktivt bidra till en diskussion om hur identiteter och nationella idéer bör kunna samexistera. Tillhörighet blir först negativt om våld, tvång eller förnekelse för människors identitet kopplas till den.
Om man förnekar att människor kan känna flera tillhörigheter då är man ute på tunn is. Men det är inte nationalism i sig som borde vara i skottgluggen utan vissa varianter av nationalism. Många i Sverige tycker att deras känsla av tillhörighet är viktig, både hemlandets identitet men även den svenska. Målet borde vara att alla ska kunna känna samhörighet i Sverige, vägen dit går inte genom att eliminera det svenska utan att omforma och omfamna detta.
Utifrån denna liberala inställning till identitet och nationalism kan man definitivt motivera att vissa saker inte hör hemma i en gemenskap. Om det som exkluderas ur en idé om det svenska inte är något som är eftersträvansvärt vad är då problemet? Det viktiga är att man har rätten att tycka och säga precis vad man vill. Det är en skillnad på att bygga tillhörighet i det privata eller att med lag och att skapa en gemenskap.
Sedan ifrågasätter jag påståendet att värden som jämställdhet och demokrati skulle vara partikularistiska. Båda värden är per definition universellt applicerbara och snarare än att betrakta dem som "svenska" vore det bättre att säga att de är vanligt förekommande eller normbildande i Sverige. Det kan man ha vilka åsikter som helst om. Men man ska inte acceptera värden enbart för att de är vanliga i Sverige och därför anses typiskt svenska. Man ska värdera dem utifrån om de gör något gott. Det behöver därför inte vara något negativt om dessa värden då är goda och kan anses eftersträvansvärda.
Problemet är att Landehag inte ger något motexempel på vad han vill ha för gemenskap i samhället. I slutet av sitt inlägg menar han att oavsett om tillhörigheten är byggd på medborgarskap eller etnicitet så utesluter den människor. Men man kommer inte ifrån att tillhörigheter alltid existerar, vare sig vi diskuterar dem eller inte - det finns alltid glastak i samhället.
Om vi öppet omformar och skapar en svensk gemenskap finns dock en möjlighet att göra den inkluderande och möjlig att bli en del av. Faran finns annars att alla förnekar gemenskapen men att människor ändå stöter på osynliga barriärer som existerar. Det är inte kontroversiellt att påstå att i Sverige värderas jämställdhet högt. Man kan förhålla sig skeptisk till detta men det är ett objektivt faktum att det är så. Är man därför extremt reaktionär i sitt förhållningssätt till kvinnans ställning i samhället får man finna sig att det kommer uppstå problem i många situationer.
Jag har verkligen inget problem om att ha visioner för ett gott samhälle, till skillnad från Landehag har jag inte heller något emot om dessa är uteslutande. Att jag vill utesluta diktatur ur detta innebär inte att jag vill förbjuda människor att hysa ickedemokratiska (eller jämställdhetsfientliga) åsikter, däri ligger en viktig skillnad. Landehag verkar ignorera att flera av inläggen i Newsmilldebatten handlar om att man genom en medveten process kan skapa en mer inkluderande tillhörighet. Istället verkar det som att Landehag genom sin historiska exposé landar i att klassisk nationalism är dåligt, men vem, förutom de klassiska nationalisterna ifrågasätter detta?
Det stämmer att tillhörighet per definition måste definieras utifrån vad det inte är. Men är det ett problem? Är inte alla typer av tillhörigheter per definition uteslutande i någon mån? Om man är emot kulturell mångfald är man per definition utesluten från en viss typ av gemenskap och vice versa. Men behöver det alltid vara ett problem? Det existerar uteslutande gemenskaper i Sverige oavsett om de definieras som politiska eller nationella. Sedan kan de vara mer eller mindre uteslutande, ofta kan de kombineras.
Landehag tar upp en rad europeiska nationalstater och hur dessa har skapats. Notera ordet skapats. Det är tveklöst så att nationer politiskt kan konstrueras. Men nationell tillhörighet uppstod inte ur ingenstans med de politiska processerna, tillhörigheter existerade även innan nationalismen, de var helt enkelt inte kopplade till nationen utan orten, religionen, kulturen - alla dessa även lika exkluderande. Man kan antingen ignorera tillhörigheter eller göra dem öppna för att bli en del av dem.
Det finns inget som säger att nationalism av alla typer idag måste vila på en uteslutande essentialistisk grund, dvs att blodsband avgör vilken eller vilka nationer man tillhör. Ta Frankrike och USA som exempel på den motsatta nationalismen som är öppen vare sig man härstammar från landet eller emigrerar dit. Även dessa är en typ av nationalism som kan samexistera med andra tillhörigheter. Landehag verkar tro att diskussioner om nationalism alltid landar i frågor om etnicitet och därmed blodsband. Så behöver verkligen inte vara fallet i en modern diskussion om begreppet "svenskhet", tvärtom.
Om nu Landehag menar att nationalismen är en konstruktion, vad förhindrar då personer från att omforma en idé om den nationella tillhörigheten? Är tillintetgörelse av identiteter och nationella projekt det enda alternativet för att undvika de många tveklöst obehagliga konsekvenserna av nationalism?
Gäller även tillintetgörelse av nationalismen alla de minoriteter som befinner sig i Sverige? Vill Landehag motverka de Kurder som känner stor tillhörighet till sin nation, en tillhörighet som definitivt exkluderar många Assyrier och Turkar, eller gäller enbart motståndet mot nationalismen när det kommer till de (i pluralis) svenska nationalismerna?
Alla typ av tillhörighet har potentialen att utesluta annat. Istället för att helt sonika avfärda en känsla av tillhörighet borde Landehag konstruktivt bidra till en diskussion om hur identiteter och nationella idéer bör kunna samexistera. Tillhörighet blir först negativt om våld, tvång eller förnekelse för människors identitet kopplas till den.
Om man förnekar att människor kan känna flera tillhörigheter då är man ute på tunn is. Men det är inte nationalism i sig som borde vara i skottgluggen utan vissa varianter av nationalism. Många i Sverige tycker att deras känsla av tillhörighet är viktig, både hemlandets identitet men även den svenska. Målet borde vara att alla ska kunna känna samhörighet i Sverige, vägen dit går inte genom att eliminera det svenska utan att omforma och omfamna detta.
Utifrån denna liberala inställning till identitet och nationalism kan man definitivt motivera att vissa saker inte hör hemma i en gemenskap. Om det som exkluderas ur en idé om det svenska inte är något som är eftersträvansvärt vad är då problemet? Det viktiga är att man har rätten att tycka och säga precis vad man vill. Det är en skillnad på att bygga tillhörighet i det privata eller att med lag och att skapa en gemenskap.
Sedan ifrågasätter jag påståendet att värden som jämställdhet och demokrati skulle vara partikularistiska. Båda värden är per definition universellt applicerbara och snarare än att betrakta dem som "svenska" vore det bättre att säga att de är vanligt förekommande eller normbildande i Sverige. Det kan man ha vilka åsikter som helst om. Men man ska inte acceptera värden enbart för att de är vanliga i Sverige och därför anses typiskt svenska. Man ska värdera dem utifrån om de gör något gott. Det behöver därför inte vara något negativt om dessa värden då är goda och kan anses eftersträvansvärda.
Problemet är att Landehag inte ger något motexempel på vad han vill ha för gemenskap i samhället. I slutet av sitt inlägg menar han att oavsett om tillhörigheten är byggd på medborgarskap eller etnicitet så utesluter den människor. Men man kommer inte ifrån att tillhörigheter alltid existerar, vare sig vi diskuterar dem eller inte - det finns alltid glastak i samhället.
Om vi öppet omformar och skapar en svensk gemenskap finns dock en möjlighet att göra den inkluderande och möjlig att bli en del av. Faran finns annars att alla förnekar gemenskapen men att människor ändå stöter på osynliga barriärer som existerar. Det är inte kontroversiellt att påstå att i Sverige värderas jämställdhet högt. Man kan förhålla sig skeptisk till detta men det är ett objektivt faktum att det är så. Är man därför extremt reaktionär i sitt förhållningssätt till kvinnans ställning i samhället får man finna sig att det kommer uppstå problem i många situationer.
Jag har verkligen inget problem om att ha visioner för ett gott samhälle, till skillnad från Landehag har jag inte heller något emot om dessa är uteslutande. Att jag vill utesluta diktatur ur detta innebär inte att jag vill förbjuda människor att hysa ickedemokratiska (eller jämställdhetsfientliga) åsikter, däri ligger en viktig skillnad. Landehag verkar ignorera att flera av inläggen i Newsmilldebatten handlar om att man genom en medveten process kan skapa en mer inkluderande tillhörighet. Istället verkar det som att Landehag genom sin historiska exposé landar i att klassisk nationalism är dåligt, men vem, förutom de klassiska nationalisterna ifrågasätter detta?
Inlägg
