Det är bra när en ny fråga på integrationsområdet diskuteras. Iden om olika typer av ekonomiska frizoner är inte utan kontroverser men det är viktigt att integrationsdebatten förflyttas till frågan om ekonomi och arbete.
Li Jansson och Timbro har släppt en mycket viktig rapport på området. Tidigare gick flera statsråd ut och ställde sig försiktigt positiva till frågan, en utredning är beställd vilket kanske inte är så mycket men visar ändå att man har intentionen att följa upp frågan. Li Jansson skriver även idag på Brännpunkt om frihandelszoner.
Kritik har kommit från två håll, dels Sverigedemokraterna i form av Jimmie Åkesson men även från LO-tidningen där Martin Klepke skriver om nackdelarna. Åkessons kritik går ut på att zonerna är diskriminerande mot svenskar samt att de inte fungerar, han anför Frankrike som exempel. Klekpe menar istället att gränsdragningsproblemen är stora och att bristande utbildning är problemet, inte ekonomiska regler och skattenivåer.
Jag är inte övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösning. Emellertid är goda råd dyra och det är viktigt att integrationspolitiken hittar några verkningsfulla målsättningar som inte enbart handlar om justeringar av offentliga system, åtgärder och regler. I det avseendet är frihandelszoner både nytänkande och ett sätt att skapa goda förutsättningar för människor att själva lösa många av utanförskapsproblemen.
Själva har jag ett par frågor och motargument mot frihandelszonerna:
1) Det är inte önskvärt att ha ett lapptäckte av regler och undantag som är svåra att avgränsa. Vart går gränsen för zonen och kan man "bära" med sig förmåner och undantag ut från zonen? Problemen med hur man applicerar reglerna kan bli så stort att den byråkratiska bördan överväger vinsterna.
2) Finns det en risk att man i själva verket stänger inne människor i vissa områden på grund av tröskeleffekter? Dvs att förmånen är såpass bra att det inte finns incitament att flytta verksamheten utanför området där undantagen gäller?
3) Vilka långsiktiga problem finns det med att ha parallella ekonomiska system, finns det en risk att man sätter sig till ro politiskt och inte eftersträvar generella ekonomiska reformer?
4) Kopplat till frågan ovan bör man ställa sig frågan om likabehandlingen utifrån ett offentligt perspektiv sätts ur spel när vissa områden omfattas av andra regler och avgiftsnivåer, kan det skapa fler klyftor än de som redan finns? Jag är medveten om att det är en spekulativ invändning men man kan inte ignorera frågan.
Ett par enligt mig viktiga argument för frihandelszoner är:
1) Ett av de största problemet med integrationen är inte att människor väljer att bosätta sig på "fel" ställe, segregation behöver inte vara ett problem om man har sysselsättning, inkomst och en trygg tillvaro i samhället. Emellertid väljer många nyanlända att bosätta sig i områden där arbetslösheten är stort, vilket är förståeligt eftersom man vill bo nära släkt och där det finns lediga lägenheter. Men ofta är mängden arbeten i närområdet begränsad. Att jobba i sitt närområde är ofta en förutsättning för att komma ut på arbetsmarknaden. Problemet med arbetsmarknaden är inte bara generellt det kan vara betydligt värre i vissa områden. Det talar för att vissa lösningar måste vara specifika för vissa områden.
2) Det finns flera goda exempel på frihandelszoner, rätt utformade som lyckats med att både höja sysselsättningsnivåerna, fastighetsvärden men även antalet företag. Läs gärna mer i Jansson rapport där flera exempel finns (s24-25). Häri rymmer sig ett motargument mot exempelvis Åkessons invändning att det franska försöket inte utföll väl, det handlar givetvis om hur väl man utformar reglerna och undantagen samt hur man gör gränsdragningarna.
3) Problemet med låga sysselsättningsnivåer är såpass akut att utbildningssatsningar och specifika offentliga insatser inte på långa vägar kan avhjälpa problemet. Eftersom grunden i problemet är låg sysselsättningsnivå och låga nivåer av företagande så är det självklart att lösningarna även måste röra företagande och arbetslösheten.
4) Det är inte sannolikt att reformerna kan genomföras generellt trots att svenskt företagande lider av att det är dyrt och krångligt att gå från exempelvis två anställda till tio. Många av de kostnader, skatter och regler som drabbar alla företag i Sverige, i synnerhet små drabbar givetvis vissa grupper av företag hårdare. De med låg anknytning till samhället och som saknar kontaktnät eller eget kapital får det givetvis svårare.
Än är jag inte helt övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösningen men samtidigt är det ett av få förslag som på allvar adresserar frågan om arbetslösheten och lågt företagande i stadsdelar som lider oerhört av arbetslöshet, barnfattigdom och en känsla av hopplöshet. Det är problem som behöver lösas nu och tyvärr ser jag inga särskilt goda alternativ.
På samma tema: Annie Johansson, GP.
Li Jansson och Timbro har släppt en mycket viktig rapport på området. Tidigare gick flera statsråd ut och ställde sig försiktigt positiva till frågan, en utredning är beställd vilket kanske inte är så mycket men visar ändå att man har intentionen att följa upp frågan. Li Jansson skriver även idag på Brännpunkt om frihandelszoner.
Kritik har kommit från två håll, dels Sverigedemokraterna i form av Jimmie Åkesson men även från LO-tidningen där Martin Klepke skriver om nackdelarna. Åkessons kritik går ut på att zonerna är diskriminerande mot svenskar samt att de inte fungerar, han anför Frankrike som exempel. Klekpe menar istället att gränsdragningsproblemen är stora och att bristande utbildning är problemet, inte ekonomiska regler och skattenivåer.
Jag är inte övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösning. Emellertid är goda råd dyra och det är viktigt att integrationspolitiken hittar några verkningsfulla målsättningar som inte enbart handlar om justeringar av offentliga system, åtgärder och regler. I det avseendet är frihandelszoner både nytänkande och ett sätt att skapa goda förutsättningar för människor att själva lösa många av utanförskapsproblemen.
Själva har jag ett par frågor och motargument mot frihandelszonerna:
1) Det är inte önskvärt att ha ett lapptäckte av regler och undantag som är svåra att avgränsa. Vart går gränsen för zonen och kan man "bära" med sig förmåner och undantag ut från zonen? Problemen med hur man applicerar reglerna kan bli så stort att den byråkratiska bördan överväger vinsterna.
2) Finns det en risk att man i själva verket stänger inne människor i vissa områden på grund av tröskeleffekter? Dvs att förmånen är såpass bra att det inte finns incitament att flytta verksamheten utanför området där undantagen gäller?
3) Vilka långsiktiga problem finns det med att ha parallella ekonomiska system, finns det en risk att man sätter sig till ro politiskt och inte eftersträvar generella ekonomiska reformer?
4) Kopplat till frågan ovan bör man ställa sig frågan om likabehandlingen utifrån ett offentligt perspektiv sätts ur spel när vissa områden omfattas av andra regler och avgiftsnivåer, kan det skapa fler klyftor än de som redan finns? Jag är medveten om att det är en spekulativ invändning men man kan inte ignorera frågan.
Ett par enligt mig viktiga argument för frihandelszoner är:
1) Ett av de största problemet med integrationen är inte att människor väljer att bosätta sig på "fel" ställe, segregation behöver inte vara ett problem om man har sysselsättning, inkomst och en trygg tillvaro i samhället. Emellertid väljer många nyanlända att bosätta sig i områden där arbetslösheten är stort, vilket är förståeligt eftersom man vill bo nära släkt och där det finns lediga lägenheter. Men ofta är mängden arbeten i närområdet begränsad. Att jobba i sitt närområde är ofta en förutsättning för att komma ut på arbetsmarknaden. Problemet med arbetsmarknaden är inte bara generellt det kan vara betydligt värre i vissa områden. Det talar för att vissa lösningar måste vara specifika för vissa områden.
2) Det finns flera goda exempel på frihandelszoner, rätt utformade som lyckats med att både höja sysselsättningsnivåerna, fastighetsvärden men även antalet företag. Läs gärna mer i Jansson rapport där flera exempel finns (s24-25). Häri rymmer sig ett motargument mot exempelvis Åkessons invändning att det franska försöket inte utföll väl, det handlar givetvis om hur väl man utformar reglerna och undantagen samt hur man gör gränsdragningarna.
3) Problemet med låga sysselsättningsnivåer är såpass akut att utbildningssatsningar och specifika offentliga insatser inte på långa vägar kan avhjälpa problemet. Eftersom grunden i problemet är låg sysselsättningsnivå och låga nivåer av företagande så är det självklart att lösningarna även måste röra företagande och arbetslösheten.
4) Det är inte sannolikt att reformerna kan genomföras generellt trots att svenskt företagande lider av att det är dyrt och krångligt att gå från exempelvis två anställda till tio. Många av de kostnader, skatter och regler som drabbar alla företag i Sverige, i synnerhet små drabbar givetvis vissa grupper av företag hårdare. De med låg anknytning till samhället och som saknar kontaktnät eller eget kapital får det givetvis svårare.
Än är jag inte helt övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösningen men samtidigt är det ett av få förslag som på allvar adresserar frågan om arbetslösheten och lågt företagande i stadsdelar som lider oerhört av arbetslöshet, barnfattigdom och en känsla av hopplöshet. Det är problem som behöver lösas nu och tyvärr ser jag inga särskilt goda alternativ.
På samma tema: Annie Johansson, GP.
Inlägg
