Klimatångesten

Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag en hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid, säger Jonas och suckar tungt.

Var kommer orden ifrån? En nyfrälst som precis läst bibeln? Någon som fått en apokalyptisk vision? En sektmedlem rentav?

Nej. Det är från en artikel om Jonas som blev klimatfrälst. Ångest och oro samt ånger (ja, ni läste rätt) över att han satt en människa till världen sköljde över honom, sedan blev han miljöpartist.

Artikeln är både bland det mest sjuka men även mest underhållande jag läst på länge. En kort stund trodde jag att det rörde sig om ett aprilskämt, den ologiskt bitande kylan (oroa er inte, den där SVT-meteorologen Holmgren har sagt att det är den sista vintern) fick mig att inse att det inte var april.

På sätt och vis är artikeln ett tidsdokument av värde som kommer användas om fyrtio år för att beskriva vår tidsanda. En hel generation av välbärgade människor med tid att skaffa sig ångest över klimatet sedan lever efter McDonaldssloganen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Närodlat, närproducerat, naturligt, ekologiskt odlat, rättvisemärkt blir därefter sakrament och klimatsyndare i den klimatfrälstas omgivning får känna på helig vrede om de inte känner en likvärdig mängd skam och skuld för sitt högteknologiska, slösaktiga och miljöfarliga leverne.

Missförstå mig inte nu. Jag är övertygad om att mänskligheten bidrar till förändringar av klimatet. Jag är för globala skatter på utsläpp och att såväl enskilda stater som regionala samarbeten har miljöstrategier. Dessutom tror jag på teknologi och utveckling som motorer i utvecklingen av samhällen som har tid, pengar och möjlighet att kombinera tillväxt med utsläppsneutrala energikällor och ekologiskt hållbara samhällen.

Men den rent religiösa hysterin som drabbar vissa människor för att därefter fokusera på sådant som antingen inte fungerar eller är orimligt höga krav är inte konstruktivt. Vi behöver inte ursäkta vår existens som människor. Vi behöver inte skämmas för civilisationen och vi bör sannerligen inte förneka någon annan de förmåner i form av tillväxt, transport och boende som vi själva tar för givna. Vi måste kunna leva i moderna samhällen och kombinera det med verkningsfull miljöpolitik istället för poserande symbolpolitik och kvasireligiösa apokalyptiska profetior. Ingen kommer ställa bilen eller släcka lampan för evigt, vänj er vid den tanken och jobba med de förutsättningar som finns.

Läs meningen igen:

Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen.

Är det sådana insikter som ska driva miljöpolitiken?