"Det är inte stenarna som gör ont"

Missa Lars Åbergs recension i Göteborgsposten av boken "Det är inte stenarna som gör ont":

Det finns starka skäl att vara kritisk mot integrationspolitikens olika nivåer och uttryck, men om det verkligen är så att alla samhällets företrädare uppträder destruktivt bör man ju undersöka möjligheterna att stänga Malmö högskola. Med 40 års erfarenhet av miljonprogramsområdena kan vi kanske i stället formulera frågorna annorlunda. Finns det ett ömsesidigt, passiviserande beroende mellan de omhändertagna och dem som omhändertar? Intar man inte en nedlåtande uppifrånattityd om man satsar på gruppspecifika insatser – brobyggare, friskolor, etnolokaler, dialogpoliser – i stället för att bemöta alla människor på samma sätt?

Frågan är befogad. Är det kanske dags att helt ställa om integrationspolitiken - mer generella lösningar? Kanske är integrationspolitikens akilleshäl att den genom sin välmenande hand i själva verkar förstärker den isolation som vi söker bryta? Ska bli spännande att läsa boken.

Lästips

Karl Malmqvist skriver lysande (och väldigt roligt) om gårdsförsäljning av vin.

Skribenten och författaren Torbjörn Elensky har en slow blog. Jag gillar konceptet. Vänta er inga hypersnabba dialoger och liknande.

Replik från broderskapsrörelsen

Simon Wessbo sekreterare i Ung Kristen Vänster, broderskapsrörelsens ungdomsnätverk skriver replik på min artikel på Newsmill där jag kritiserade Peter Weiderud, ordförande för broderskapsrörelsen.

Wessbos huvudkritik mot mig är riktad mot rubriken på min text, "Broderskaparna större hot mot demokratin än självmordsbombarna". Det är inte en rubrik som jag själv har satt.

Däremot står jag självklart för dess innebörd: Att som Peter Weiderud, börja diskutera Lars Vilks direkt efter ett terrorattentat är att börja diskutera på fundamentalisternas villkor. Det är att erkänna att det i själva verket är provokationen (Vilks i detta fall) som är roten till den religiösa fundamentalismen. Varför annars ta upp frågan om Vilks i samband med attentatet? Detta är direkt att ge efter och visa att villkoren för det offentliga samtalet, oavsett hur samtalet ter sig, är förhandlingsbara och att vi förhåller oss till vad extremister kräver (att fähunden Vilks tystas).

Värre hot mot demokratin är detta definitivt. Varför? Det är inte broderskapsrörelsen i sig som är hotet (känn er inte smickrade i onödan) utan själva idén om att ge efter för krav som terrorister ställer. Som sagt: det är inte terrorismen i sig som är hotet utan den myriad av svar vi har på terrorismen.

Men frågan om att ge efter för terrorism är inte det enda jag skriver. Resten av anklagelserna mot Weiderud verkar Wessbo inte ta på allvar. Inte med ett ord bemöter han min kritik om att Weideruds position, och får man anta, även broderskapsrörelsens position, är neonationalistiskt samt kollektiviserar och är snudd på rasistisk i sitt sätt att avgränsa och tillskriva kollektiv känslor och egenskaper.

Wessbo menar att det blir en "dualistisk stämning i debatten", antingen "stödjer man Lars Vilks eller så är du emot yttrandefriheten; antingen är du en vän av västerländsk liberalism eller så är du en vän av Islam." Ingen av dessa påstådda motsatspar figurerar i min artikel. Tvärtom menar jag menar att man kan tycka illa om Vilks konstprojekt men ändå försvara friheten (både den formella och informella) att uttrycka sig. Vad gäller islam är jag alltid tydlig med att religionen i sig är ointressant, det är en fråga om att urskilja och motarbeta extrema element, oavsett hemvist som är målsättningen. Broderskapsrörelsen har istället en obehaglig vana att tala om alla muslimers känslor, vad de kränks av samt vad de kan och inte kan hantera.

Sedan skriver Wessbo en del "klargöranden" om sin organisation. Hur det nu är relevant. Wessbo betygar att "Vi är en liten sidoorganisation till Socialdemokraterna som bedriver klassiskt folkrörelsearbete. Så nej, vi är inget större hot mot demokratin. Cwejman kan sova tryggt."

Nej, broderskapsrörelsen är inget större hot mot någon. Men denna lilla organisation symboliserar en serie idéer som mycket väl kan vara ett hot mot demokratin.

Muslimers kollektiva skuld

Peter Kadhammar skriver utmärkt om kollektiv skuld och attentatet i Stockholm:

Känner du att ni har något ansvar för att det finns 200 extrema islamister som är beredda att ta till våld? Den frågan ställde program-ledaren Lennart Persson till en för aftonen inkallad skäggig muslim. Namnet var Omar Mustafa och titeln ordförande för Islamiska förbundet. Tittarna fick ingen förklaring till vad Islamiska förbundet är. Hur många medlemmar har det? Hur blir man medlem? Varför? Är Islamiska förbundet som Jehovas Vittnen i förhållande till kristendomen eller är det som Svenska kyrkan? Ingen förklaring.

Mål för forskningen

Jan Björklund skriver bra (men kanske inte så mycket nytt?) om forskningspolitiken på DN Debatt:

Tack vare regeringens höjningar och ett forskningsintensivt näringsliv ligger Sverige i världstoppen i fråga om totala satsningar på forskning. Inget annat EU-land satsar en större andel av BNP på forskning och utveckling än Sverige. Till EU har regeringen redovisat att vårt mål för 2020 är att Sverige ska satsa ungefär fyra procent av BNP. Även om vi satsar stora resurser borde det gå att utnyttja dem bättre. Dels kan vi nå en mer kvalificerad akademisk nivå. Vetenskaplig kvalitet mäts ofta genom att räkna publikationer och citeringar, och där är flera länder på väg att passera oss. Dels handlar det om hur kunskap omvandlas till innovationer, till exempel hur många patent som forskningen leder till. Sverige borde kunna få ut mer av forskningen än i dag.

Bra så, men glöm för all del nu inte grundutbildningen. Där behöver vi mer kvalité och mindre kvantitet. Vi behöver även samhällsvetenskapliga utbildningar som har fler än två lärarledda lektioner i veckan. Det är en fråga som måste adresseras samtidigt som frågan om forskning uppmärksammas.

Anledningar att gå upp på morgonen

Det är dåligt att dra sin energi och livsglädje ur negativa handlingar och ord. Men sällan får man så mycket energi som när man blir provocerad. Ett bra sätt för mig att komma upp på morgonen är vanligtvis är att höra något på radio eller läsa en provocerande dum artikel. Då vet man direkt att mycket finns kvar att göra.

En person som den här veckan lyckats göra sig sedd i den politiska debatten är Ulf Nilson, krönikör på Expressen. Nilson har orolig och alldeles berusad av sanningen kommit fram till att vi lever mitt i ett raskrig mot muslimerna. Argumentationen är sjukt obehaglig, utöver det faktum att nästintill inget i texten stämmer.

Sedan har vi Torbjörn Tännsjö som gör en "favorit i repris" på Newsmill. Tännsjö hanterar sin älskade utilitarism med lika graciösa rörelser som en isbjörn på skridskor som utför piruetter. I vanligt ordning rekommenderar han grupper att på godtyckligt sätt ta avstånd från händelser som inte berör dem på något sätt. Allt blir givetvis bättre då, resonerar Tännsjö. Vi andra undrar hur kollektivt skuldbeläggande, eller kollektivt skuldåtagande, gör något bättre här i världen. Har vi inte tillräckligt av den sorten?

Roande är att han inte ens anstränger sig denna gång: judiska församlingar i Sverige ska ta avstånd från "pirater". Har Tännsjö missat att "jews cant be pirates". Uppenbarligen hänger inte Tännsjö med.

Ingen av dessa herrar förtjänar egentligen så mycket bemötande. Nilson verkar, på fullt allvar, mest vara förvirrad och kolerisk. På samma sätt som Birro när han feberyrade i Dalarnas tidning. Tännsjö är lite av en repad skiva, man vet när hacket kommer och man vet hur det låter.

Tyvärr tjänar båda ett viktigt syfte: de håller oss vakna och alerta, de lär oss att man inte kan släppa garden och tro att det offentliga rummet är besparat dumheter så extrema att vi tvingas till handling. Det, vill jag definitivt tro, är något riktigt bra. Tack Ulf och Torbjörn.

Nyanserat om attentatet

Andreas Johansson Heinö skriver väldigt balanserat och klokt och lördagens attentat:

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Se även: Johan Hakelius & Johan Lundberg (Axess)

Lika barn leka bäst?

Missa inte Michael Moynihans text på Reason Magazine om Wikileaks svenska samarbetspartners: kända antisemiter och förintelseförnekare. Det börjar nästan bli tid att instämma med Johanna Nylander i den här frågan.

Vilket är tråkigt. Wikileaks kan och bör spela en viktig roll. Cirkusen och personfixeringen kring Assange, den usla selektionen av material och det förlorade ryktet riskerar att omintetgöra wikileaks i grunden goda syfte.

Weiderud, socialdemokratins dolde ideolog?

Peter Weiderud, ordförande för socialdemokratiska broderskapsrörelsen, som jag snabbt kommenterade i ett inlägg igår kritiserar jag nu i ett mer ingående inlägg på Newsmill:

Det största hotet mot demokratin i Sverige är rädslan, inskränkthet, kringskurna friheter, övervakning, repression och kollektivt skuldbeläggande - listan kan göras lång. Broderskaparna och Peter Weiderud utgör bara toppen på den våg av ofrihet och självcensur som riskerar att skölja över Sverige i spåren efter attentatet.

Det är inte första gången jag kritiserar Weiderud (även här,här, och här) . Ett tag sedan anklagade Weiderud Nyamko Sabuni för rasismen då hon menade att man bör kartlägga religiösa extremister. I själva verket är det om någon Weiderud som gör sig skyldig till rasism. Broderskapsrörelsen har genom sin ordförande gång på gång gett uttryck för en multikulturalism som bara förstärker olikheter, segregation och känslor av nationalism. De vill givetvis väl men det blir ofta fel.

Skolinspektionen ftw!

Har inte skolinspektionens anställda bättre saker för sig? Läst i Skånskan:

Genus och etnicitet är kanske inte det första man tänker på när man öppnar en kemibok för mellanstadiet. Men skolinspektionen har granskat kemiböckerna på Ludvigsborgs friskola och kommit fram till att det brister i jämställdhetstänkandet. Ur kemisynpunkt är det inget fel på böckerna, men eftersom de är från sent 1990-tal anser de inte belysa etnicitet och genus på ett modernt sätt. Bland annat är namnen på personer som förekommer i böckerna nästan uteslutande västerländska, andra kulturer nämns över huvud taget inte. Böckerna speglar med andra ord inte det mångkulturella samhället.

Den här typen av maktkritiska resonemang om genus och mångfald kan gå lite väl långt ibland. Finns det någon som känner sig diskriminerad, antingen öppet eller indirekt av kemibokens val av personnamn? Finns det någon påverkan på någon verklighet som någon kemielev i gymnasiet kan relatera till? Slöseri med tid och resurser, samt ett exempel på när makt och diskurskritiska idéer går väl långt.

Johan Norberg i Free & Equal

Missa inte klippet från "Free & Equal" med Johan Norberg, till våren kommer hela sändas. Läs mer på Norbergs blogg.

Weideruds feghet

Ett terrordåd misslyckas i Stockholm, självmordsbombaren nämner konstnären Lars Vilks som en anledning att utföra dådet.

Hur reagerar då Peter Weiderud, socialdemokrat och ordförande i Broderskapsrörelsen?

Jo han menar att vi ska ge efter:

Ett skäl självmordsbombaren hänvisat till är frustration över det sätt vi i Sverige har handskats med Lars Vilks hån av profeten Muhammed. Det är många troende muslimer - förmodligen en stor majoritet - som upplevt sig, och det de håller heligt, kränkta av Lars Vilks skildring av profeten Muhammed. Också här i Irak har sekulära muslimer frågat mig hur Sverige kan tillåta att en konstnär kan tillåtas häda och kränka människor på ett sätt som kan bidra till stämningar som ytterst kan leda till ett oförsonligt våld.

Vilken signal skulle detta skicka?

Nämligen att hot och terrorism är en verkningsfull metod och att frihetens principer är lättköpta för att få en chimär av lugn och ro.

Kom ihåg: det är inte terrorism eller totalitarism som fäller samhällets fundament utan de svar, likt välvilliga antikroppar, som förstör individens integritet och struntar i frihetliga principer.

Kasta överbord det som utgör fundamentet i vårat samhälle och kraven på eftergifter kommer aldrig sluta. "Svensk självreflektion" menar Weiderud bör utmynna i att vi av rädsla för fanatism ska undvika att skildra religiösa symboler.

Om terrorattentatet

Märkligt är när något allvarligt händer i Sverige så uppstår en rad skumma debatter om debatten direkt. Sanna Rayman skriver bra om detta.

Vissa försöker förneka att något egentligen hänt, detta gör Herman Geijer på dagens konflikt. I sin avslutning drar han upp de ofta använda Europolsiffrorna om terrorattentat begångna i Europa. Siffror som inte säger ett smack om antal dödsoffer eller effekt av terrorhandlingen. Hans poäng är egentligen att vi talar om händelsen på fel sätt. Enligt Geijer är det ointressant hur en galning motiverar sitt dåd, att förövaren "råkar" vara islamist spelar ingen roll. Geijer är rädd att muslimer ska skuldbeläggas.

Vilket är absurd, ingen muslim, så länge personen inte är uttalad islamist och fundamentalist bör angripas. Det flesta lär se skillnad på religiösa fundamentalister och normala människor.

Per Wirtén är mer nyanserad, även om han i sak faktiskt har samma poäng: att många särskiljer på olika sorters terrorism och "etnifierar" terrorism och tillskriver själva handlingen en muslimsk identitet. Det är absolut farligt men kanske inte helt konstigt givet att de terrorattentat i Europa som krävt flest dödsoffer de senaste tio åren har varit utförda av islamister med likartade motiv och tillvägagångssätt.

Alla människor agerar i någon mån inom ramen för strukturer eller biologiska faktorer. Må de vara socioekonomiska, klassrelaterade, religiösa eller rentav hormonella eller psykiska. Det är alltid en kamp mellan individens valmöjligheter och allt annat som påverkar.

Självmordsbombaren i Stockholm eller lasermannen i Malmö är inga undantag.

Självklart ska inga muslimer lastas, eller avkrävas svar och avståndstaganden för vad en enskild person gjort i muslimers namn. Att anse att avståndstaganden gör saker bättre är att gå exakt den väg Torbjörn Tännsjö och Ilmar Reepalu gjorde i januari månad med Malmös judar.

Kanske klokast i sammanhanget är Jan Hjärpe som sakligt förklarar på vilket sätt självmordsbombaren var religiöst isolerad från sin omgivning. Det är den typen av resonemang som behövs.

Den position som Maria Ferm, och många med henne, har är att ingen ska lastas för vad en enskild person gör. Helt plötsligt existerar inga strukturer, bara individer. Det är nästan så att man hör Thatchers ord eka i öronen "det finns inget som heter samhället, bara individer" (löst citerat). Målsättningen är att inte muslimer ska skuldbeläggas. Det är ett gott syfte som jag sympatiserar med.

Men i försvaret missar man att det faktiskt finns en högst verklig ideologi och samling människor som agerar och har agerat precis som självmordsbombaren. Genom att påstå att händelsen är en isolerad företeelse utförd av en galen individ missar man att en rad liknande fall existerar, ibland utförda av en, ibland av flera islamister. Självmordsbombaren agerade tydligt som en islamist med en islamists övertygelse, hämndbegär och anklagelser. Att påstå att detta var någon engångsföreteelse är historielöst och nästintill världsfrånvänt.

Lika lite agerade lasermannen i Malmö, Mangs som en isolerad individ. Givetvis har han blivit inspirerad och påverkad av sin omgivning och samhället han lever i. Galenskap eller instabilitet är alltid de som underlättar sjuka handlingar att omsättas i praktiken. Sedan kan finnas grupper, system, ideologier som är mer eller mindre effektiva på att uppmana till handling.

Givetvis ska inte blind rädsla råda i den här situationen. Det är självklart. Våra rättsprinciper ska alltid stå starka. Det är, som jag ofta upprepar, oftast svaret på terrorism och påtryckningar som i själva verket kan försvaga demokratin, inte terrorismen eller de extrema ideologierna.

Däremot måste vi förmå peka på det som är hotet utan att censurera oss till blindhet. Ingen muslim bör eller ska känna skuld, ingen behöver skuldbelägga islam. Men kampen mot extrema ideologier som skrämmer och terroriserar det öppna samhället, må de vara kommunistiska, fascistiska, islamistiska måste fortsätta med alla medel som står till buds.

På samma tema: SVD, SVD2, Tianmi, Westerholm, Prärietankar, GP, AB, SVD3, Kulturbloggen, Opassande.

Om segregation

Lisbeth Lindeborg, som vissa kanske minns skrev en skarp artikel om "Den tredje totalitarismen", i Axess, skrev nyligen i Göteborgsposten om multikulturalismens problem. Notera att hon inte skriver om normativ multikulturalism (särlagar, kollektiva rättigheter, identitetspolitik, politik som syftar till att främja olikhet) utan snarare deskriptiv multikulturalism (samhällen med flera kulturer, antingen integrerade eller helt parallella). Detta menar jag är något nytt i kritiken från konservativt och liberalt håll.

Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:

I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturen

Jag är beredd att hålla med Lindeborg till viss del. Enligt min mening är inte problemet att människor lever med "de egna", det är inget konstigt. Problem uppstår först när parallella samhällen inte har någon tilltro till majoritetssamhället eller inte fungerar. Frivillig segregation är inget problem i sig, det kan rentav leda till högre social tillit och lägre brottsstatistisk (se fallet El Paso). Multikulturalism (i den deskriptiva bemärkelsen) behöver inte vara ett problem med är det nästan alltid i Europa, men sällan i USA.

Varför är det så?

Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.

Marocko och Västsahara

Har under föregående vecka befunnit mig utomlands utan möjlighet att blogga eller skriva något. Däremot publicerades en artikel som jag signeras tillsammans med en blocköverskridande samling förbund. Temat är Västsahara och Marockos fortsatta övergrepp:

Västsahariernas brott är att de protesterat för att deras mänskliga rättigheter ska erkännas, att Marockos illegala ockupation av deras land ska hävas och att en folkomröstning ska hållas där västsaharierna får besluta om deras land ska vara en del av Marocko eller bli självständigt. De har med andra ord bara krävt det FN sedan decennier tillbaka fastslagit att de har rätt till.

"The coming insurrection"

Idén att det moderna demokratiska samhället egentligen rymmer totalitarism och alla möjliga sorters ofrihet är en ganska vanlig idé spridd i båda vänster och högerkretsar.

I Tyskland och Frankrike diskuteras nu friskt pamfletten "The coming insurrection". En spännande debatt som troligtvis snart hamnar i Sverige. Texten har beskrivits som "the most important left-wing theory book of the age". Troligtvis kommer ett par kulturredaktioner hemmavid att börja ropa ut ekon av detta budskap.

Läs Johannes Thumfarts välskrivna genomgång i Sign & Sight av de obehagliga idéer som börjar paketeras som edgy och banbrytande i vänsterkretsar:

The pamphlet contains an explicit call for political acts of violence to 'liberate territory from police occupation'. Democracy is the declared enemy. The post-war era is tersely summed up as 'sixty years of pacification, sixty years of democratic anaesthesia' and anyone who insists on 'the democratic character of decision making' is a 'fanatic of process'. The bit about 'bourgeois parliaments' engaging in nothing but pointless 'palaver' immediately calls to mind the Weimar Republic when extremists on the left and right described the Reichstag as a 'schwatzbude' or chattering-shop.

Frågor på Flashback

Har missat att länka till den frågetråd som skapades förra lördagen på Flashback. I den tråden besvarar jag alla frågor som ställs. Det blev en del frågor, vilket är väldigt kul.

Tematiskt är det verkligen allt möjligt, från nationalism till skattefrågor, som avhandlas. När jag återvänder från utlandet nästa vecka kommer jag att fortsätta besvara frågor i mån av tid.

Hedersvåldsdebatten

Åker bort en vecka för att träffa liberaler i Sydamerika. Ska bli oerhört spännande. Kommer därför endast sporadiskt ha möjlighet att blogga.

Lämnar er tills vidare med Nima Dervish bitska men mycket träffande kritik mot Masoud Kamali:

Masoud Kamali hävdar i Newsmill (1/12) att ordet hedersmord är rasistiskt och att Nyamko Sabuni "har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita". Man häpnar över att en "antirasist" kan vara så flagrant rasistisk. Där andra ser en svensk politiker ser Kamali blott en svart person: maktlös och beroende av De Vita som bestämmer över henne som vore hon en slav i den amerikanska södern.

Läs hela! Kamalis text är även den lärorik samt resten av den debatt som pågått på Newsmill under veckan.

Missa inte heller att gå in på Liberala Flyktingfondens hemsida för att donera en slant, varje krona räknas.

Liberalen i skåpet

Aron Lund är obarmhärtigt hård, men tyvärr får man väl säga, rättvis i sin bedömning av Folkpartiets ideologiska irrfärder:

Det har funnits metod i galenskapen. När FP började göra politik av pressmeddelanden, i stället för tvärtom, var planen att bli en magnet för alla irrande allmänborgerliga mittenväljare. Det fungerade 2002, och ett tag till. Sedan kom Nya Moderaterna med den lika substanslösa som töjbara varumärkesstrategi som SvD:s ledarsida dubbat till "den borgerliga idén", och så var Nya Folkpartiets saga all. Man kan inte tävla om sossehatande villa-volvo-vovve-väljare med Fredrik Reinfeldt, mer än man kan tävla om katolikernas gunst med Påven. Så nu traskar FP återigen trumpet runt på sex-sju procent, och drömmer om åtta, efter att ha sålt sin själ för en nitlott. Och så är det dags att skriva nytt program.

Klimatångesten

Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag en hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid, säger Jonas och suckar tungt.

Var kommer orden ifrån? En nyfrälst som precis läst bibeln? Någon som fått en apokalyptisk vision? En sektmedlem rentav?

Nej. Det är från en artikel om Jonas som blev klimatfrälst. Ångest och oro samt ånger (ja, ni läste rätt) över att han satt en människa till världen sköljde över honom, sedan blev han miljöpartist.

Artikeln är både bland det mest sjuka men även mest underhållande jag läst på länge. En kort stund trodde jag att det rörde sig om ett aprilskämt, den ologiskt bitande kylan (oroa er inte, den där SVT-meteorologen Holmgren har sagt att det är den sista vintern) fick mig att inse att det inte var april.

På sätt och vis är artikeln ett tidsdokument av värde som kommer användas om fyrtio år för att beskriva vår tidsanda. En hel generation av välbärgade människor med tid att skaffa sig ångest över klimatet sedan lever efter McDonaldssloganen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Närodlat, närproducerat, naturligt, ekologiskt odlat, rättvisemärkt blir därefter sakrament och klimatsyndare i den klimatfrälstas omgivning får känna på helig vrede om de inte känner en likvärdig mängd skam och skuld för sitt högteknologiska, slösaktiga och miljöfarliga leverne.

Missförstå mig inte nu. Jag är övertygad om att mänskligheten bidrar till förändringar av klimatet. Jag är för globala skatter på utsläpp och att såväl enskilda stater som regionala samarbeten har miljöstrategier. Dessutom tror jag på teknologi och utveckling som motorer i utvecklingen av samhällen som har tid, pengar och möjlighet att kombinera tillväxt med utsläppsneutrala energikällor och ekologiskt hållbara samhällen.

Men den rent religiösa hysterin som drabbar vissa människor för att därefter fokusera på sådant som antingen inte fungerar eller är orimligt höga krav är inte konstruktivt. Vi behöver inte ursäkta vår existens som människor. Vi behöver inte skämmas för civilisationen och vi bör sannerligen inte förneka någon annan de förmåner i form av tillväxt, transport och boende som vi själva tar för givna. Vi måste kunna leva i moderna samhällen och kombinera det med verkningsfull miljöpolitik istället för poserande symbolpolitik och kvasireligiösa apokalyptiska profetior. Ingen kommer ställa bilen eller släcka lampan för evigt, vänj er vid den tanken och jobba med de förutsättningar som finns.

Läs meningen igen:

Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen.

Är det sådana insikter som ska driva miljöpolitiken?