Lisbeth Lindeborg, som vissa kanske minns skrev en skarp artikel om "Den tredje totalitarismen", i Axess, skrev nyligen i Göteborgsposten om multikulturalismens problem. Notera att hon inte skriver om normativ multikulturalism (särlagar, kollektiva rättigheter, identitetspolitik, politik som syftar till att främja olikhet) utan snarare deskriptiv multikulturalism (samhällen med flera kulturer, antingen integrerade eller helt parallella). Detta menar jag är något nytt i kritiken från konservativt och liberalt håll.
Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:
Varför är det så?
Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.
Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.
Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:
I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturenJag är beredd att hålla med Lindeborg till viss del. Enligt min mening är inte problemet att människor lever med "de egna", det är inget konstigt. Problem uppstår först när parallella samhällen inte har någon tilltro till majoritetssamhället eller inte fungerar. Frivillig segregation är inget problem i sig, det kan rentav leda till högre social tillit och lägre brottsstatistisk (se fallet El Paso). Multikulturalism (i den deskriptiva bemärkelsen) behöver inte vara ett problem med är det nästan alltid i Europa, men sällan i USA.
Varför är det så?
Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.
Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.