Märkligt är när något allvarligt händer i Sverige så uppstår en rad skumma debatter om debatten direkt. Sanna Rayman skriver bra om detta.
Vissa försöker förneka att något egentligen hänt, detta gör Herman Geijer på dagens konflikt. I sin avslutning drar han upp de ofta använda Europolsiffrorna om terrorattentat begångna i Europa. Siffror som inte säger ett smack om antal dödsoffer eller effekt av terrorhandlingen. Hans poäng är egentligen att vi talar om händelsen på fel sätt. Enligt Geijer är det ointressant hur en galning motiverar sitt dåd, att förövaren "råkar" vara islamist spelar ingen roll. Geijer är rädd att muslimer ska skuldbeläggas.
Vilket är absurd, ingen muslim, så länge personen inte är uttalad islamist och fundamentalist bör angripas. Det flesta lär se skillnad på religiösa fundamentalister och normala människor.
Per Wirtén är mer nyanserad, även om han i sak faktiskt har samma poäng: att många särskiljer på olika sorters terrorism och "etnifierar" terrorism och tillskriver själva handlingen en muslimsk identitet. Det är absolut farligt men kanske inte helt konstigt givet att de terrorattentat i Europa som krävt flest dödsoffer de senaste tio åren har varit utförda av islamister med likartade motiv och tillvägagångssätt.
Alla människor agerar i någon mån inom ramen för strukturer eller biologiska faktorer. Må de vara socioekonomiska, klassrelaterade, religiösa eller rentav hormonella eller psykiska. Det är alltid en kamp mellan individens valmöjligheter och allt annat som påverkar.
Självmordsbombaren i Stockholm eller lasermannen i Malmö är inga undantag.
Självklart ska inga muslimer lastas, eller avkrävas svar och avståndstaganden för vad en enskild person gjort i muslimers namn. Att anse att avståndstaganden gör saker bättre är att gå exakt den väg Torbjörn Tännsjö och Ilmar Reepalu gjorde i januari månad med Malmös judar.
Kanske klokast i sammanhanget är Jan Hjärpe som sakligt förklarar på vilket sätt självmordsbombaren var religiöst isolerad från sin omgivning. Det är den typen av resonemang som behövs.
Den position som Maria Ferm, och många med henne, har är att ingen ska lastas för vad en enskild person gör. Helt plötsligt existerar inga strukturer, bara individer. Det är nästan så att man hör Thatchers ord eka i öronen "det finns inget som heter samhället, bara individer" (löst citerat). Målsättningen är att inte muslimer ska skuldbeläggas. Det är ett gott syfte som jag sympatiserar med.
Men i försvaret missar man att det faktiskt finns en högst verklig ideologi och samling människor som agerar och har agerat precis som självmordsbombaren. Genom att påstå att händelsen är en isolerad företeelse utförd av en galen individ missar man att en rad liknande fall existerar, ibland utförda av en, ibland av flera islamister. Självmordsbombaren agerade tydligt som en islamist med en islamists övertygelse, hämndbegär och anklagelser. Att påstå att detta var någon engångsföreteelse är historielöst och nästintill världsfrånvänt.
Lika lite agerade lasermannen i Malmö, Mangs som en isolerad individ. Givetvis har han blivit inspirerad och påverkad av sin omgivning och samhället han lever i. Galenskap eller instabilitet är alltid de som underlättar sjuka handlingar att omsättas i praktiken. Sedan kan finnas grupper, system, ideologier som är mer eller mindre effektiva på att uppmana till handling.
Givetvis ska inte blind rädsla råda i den här situationen. Det är självklart. Våra rättsprinciper ska alltid stå starka. Det är, som jag ofta upprepar, oftast svaret på terrorism och påtryckningar som i själva verket kan försvaga demokratin, inte terrorismen eller de extrema ideologierna.
Däremot måste vi förmå peka på det som är hotet utan att censurera oss till blindhet. Ingen muslim bör eller ska känna skuld, ingen behöver skuldbelägga islam. Men kampen mot extrema ideologier som skrämmer och terroriserar det öppna samhället, må de vara kommunistiska, fascistiska, islamistiska måste fortsätta med alla medel som står till buds.
På samma tema: SVD, SVD2, Tianmi, Westerholm, Prärietankar, GP, AB, SVD3, Kulturbloggen, Opassande.
Vissa försöker förneka att något egentligen hänt, detta gör Herman Geijer på dagens konflikt. I sin avslutning drar han upp de ofta använda Europolsiffrorna om terrorattentat begångna i Europa. Siffror som inte säger ett smack om antal dödsoffer eller effekt av terrorhandlingen. Hans poäng är egentligen att vi talar om händelsen på fel sätt. Enligt Geijer är det ointressant hur en galning motiverar sitt dåd, att förövaren "råkar" vara islamist spelar ingen roll. Geijer är rädd att muslimer ska skuldbeläggas.
Vilket är absurd, ingen muslim, så länge personen inte är uttalad islamist och fundamentalist bör angripas. Det flesta lär se skillnad på religiösa fundamentalister och normala människor.
Per Wirtén är mer nyanserad, även om han i sak faktiskt har samma poäng: att många särskiljer på olika sorters terrorism och "etnifierar" terrorism och tillskriver själva handlingen en muslimsk identitet. Det är absolut farligt men kanske inte helt konstigt givet att de terrorattentat i Europa som krävt flest dödsoffer de senaste tio åren har varit utförda av islamister med likartade motiv och tillvägagångssätt.
Alla människor agerar i någon mån inom ramen för strukturer eller biologiska faktorer. Må de vara socioekonomiska, klassrelaterade, religiösa eller rentav hormonella eller psykiska. Det är alltid en kamp mellan individens valmöjligheter och allt annat som påverkar.
Självmordsbombaren i Stockholm eller lasermannen i Malmö är inga undantag.
Självklart ska inga muslimer lastas, eller avkrävas svar och avståndstaganden för vad en enskild person gjort i muslimers namn. Att anse att avståndstaganden gör saker bättre är att gå exakt den väg Torbjörn Tännsjö och Ilmar Reepalu gjorde i januari månad med Malmös judar.
Kanske klokast i sammanhanget är Jan Hjärpe som sakligt förklarar på vilket sätt självmordsbombaren var religiöst isolerad från sin omgivning. Det är den typen av resonemang som behövs.
Den position som Maria Ferm, och många med henne, har är att ingen ska lastas för vad en enskild person gör. Helt plötsligt existerar inga strukturer, bara individer. Det är nästan så att man hör Thatchers ord eka i öronen "det finns inget som heter samhället, bara individer" (löst citerat). Målsättningen är att inte muslimer ska skuldbeläggas. Det är ett gott syfte som jag sympatiserar med.
Men i försvaret missar man att det faktiskt finns en högst verklig ideologi och samling människor som agerar och har agerat precis som självmordsbombaren. Genom att påstå att händelsen är en isolerad företeelse utförd av en galen individ missar man att en rad liknande fall existerar, ibland utförda av en, ibland av flera islamister. Självmordsbombaren agerade tydligt som en islamist med en islamists övertygelse, hämndbegär och anklagelser. Att påstå att detta var någon engångsföreteelse är historielöst och nästintill världsfrånvänt.
Lika lite agerade lasermannen i Malmö, Mangs som en isolerad individ. Givetvis har han blivit inspirerad och påverkad av sin omgivning och samhället han lever i. Galenskap eller instabilitet är alltid de som underlättar sjuka handlingar att omsättas i praktiken. Sedan kan finnas grupper, system, ideologier som är mer eller mindre effektiva på att uppmana till handling.
Givetvis ska inte blind rädsla råda i den här situationen. Det är självklart. Våra rättsprinciper ska alltid stå starka. Det är, som jag ofta upprepar, oftast svaret på terrorism och påtryckningar som i själva verket kan försvaga demokratin, inte terrorismen eller de extrema ideologierna.
Däremot måste vi förmå peka på det som är hotet utan att censurera oss till blindhet. Ingen muslim bör eller ska känna skuld, ingen behöver skuldbelägga islam. Men kampen mot extrema ideologier som skrämmer och terroriserar det öppna samhället, må de vara kommunistiska, fascistiska, islamistiska måste fortsätta med alla medel som står till buds.
På samma tema: SVD, SVD2, Tianmi, Westerholm, Prärietankar, GP, AB, SVD3, Kulturbloggen, Opassande.