2010-10-28

Om den liberala integrationsdebatten

Nisha Besara, chefsredaktör för Dagens Arena besöker ett Timbroseminarium och tror sig kunna extrapolera hela "högerns" (liberala? konservativa?) idédebatt kring integration utifrån detta seminarium:
Trist nog var Avellan och Madon inte med på seminariet, men de tre andra illustrerade väl den borgerliga idédebatten på området.
Men denna sammanfattning av idédebatten är fattig. Det finns ett problem i att Besara inte väljer att ta vissa av frågorna på allvar utan avfärdar dem som antingen irrelevanta (arbetsmarknadens utformning) eller som främlingsfientliga (brottslighet och invandring). Sedan missar hon helt frågan om samhällsnormer, gemenskap och medborgarskap, en fråga som Heidi Avellan tar upp i sin del av rapporten som släpptes. Ett område där många trevar men kanske där de mest spännande debatterna bland liberaler och konservativa finns.

Hon kritiserar Paulina Neuding för att vilja diskutera och förstå invandring och brottslighet. Menar då Besara att man måste ignorera att det såväl finns en underrepresentation av invandrare i brottsstatistiken som en överrepresentation? Båda fenomen måste kunna förstås nyktert utan att man drar främlingsfientliga slutsatser. Detta verkar Besara inte förstå, eller medvetet ignorera. Det omöjliggör en diskussion som exempelvis libertarianska Reason Magazine drog igång om fredliga och framgångsrika - samt invandrardominerade - El Paso i USA.

Vidare så reducerar Besara hela "högerns" idédebatt till att handla om arbete och lagar. Men är det inte konstigt att fokus hamnar där, det är där de största problemen finns och där vi dessutom lättast kan lära av andra länder. Det är självklart att asylrätten, strävan efter den fria rörligheten är central, Frida Johansson Metso behandlar det ämnet väl och är den som får bra betyg av Besara just av den anledningen. Men när man talar om det långsiktiga arbetet för integration då är det oundvikligen arbetet i kombination med samhällsgemenskapen som är viktigt. En fungerande arbetsmarknad är helt oumbärlig för att människor ska känna ekonomisk självständighet och skapa förutsättningar för sina barn att ta sig fram i samhället.

För det ligger något i det Besara skriver om vad som bör vara integrationspolitikens kärna:
att samhället och dess institutioner skulle integreras med sina invånares behov, oavsett hur dessa ser ut
När man har en arbetsmarknad som cementerar åtskillnaden mellan insiders/outsiders, en bostadsmarknad som är helt åderförkalkad, byråkrati som förpassar människor till offentlighetens dödsmarsch då är det självklart att man talar om arbete och marknad. Bara för att Besara inte tycker om lösningarna innebär inte att liberaler inte är intresserade av att uppnå samma sak som Besara.

Problemet är att Besara gör det lätt för sig när hon ska spekulera i vilken idéströmning som blir viktigast för "högern". Det är inte ett "antingen eller", hon målar upp en falsk motsättning. Liberaler måste och kommer både diskutera migrationen, asylrätten, medborgarskap och arbetsmarknad.

Istället för att klaga på liberalers fokus på arbete och lagar & regler så borde man kanske sätta upp en konkurrerande lösning av arbetsmarknadens problem? Eftersom problemen med integrationen främst befinner sig på arbetsmarknaden, i företagarvillkoren och i relationen stat/individ då är det självklart att lösningarna man hoppas på även existerar där.

Vad är alternativet? Man behöver inte dela analysen att en försvagad arbetsrätt är vägen framåt men det kräver en alternativlösning på hur man vill minska det enorma utanförskapet som existerar. Sedan kan vi givetvis diskutera vad det är som skapar gemenskap i samhället, arbete är inte allt, men det finns inte mycket att prata om på integrationsområdet om vi inte börjar där.

-

Seminariet, som jag själv inte hade möjlighet att besöka går att se här, rapporten kan laddas ner här. Det är välkommet att Timbro ger sig in i integrationsdebatten. Spännande när två liberala tankesmedjor, Fores och Timbro båda tar upp frågorna. Till skillnad från Beshara så tror jag att det existerar en levande integrationsdebatt inom det man slarvigt kan kalla för "högern", "borgerligheten" eller "liberala och konservativa kretsar" i Sverige.

Religionskritik och främlingsfientlighet

Dagens Brännpunkt handlar om att många som är kritiska mot religion samtidigt hyser främlingsfientliga åsikter:
Ett resultat i den nu presenterade studien är att xenofobisk religionskritik har en stor plats i den svenska befolkningen. Även annan religionskritik är associerad med främlingsfientliga åsikter hos det svenska folket. Detta är något att beakta i debatten om religion, speciellt när religion kritiseras.
Varför ska man beakta det i debatten om religion, eller när religion kritiseras? Så länge man är medveten om att det är en religion, en samling urkunder, texter, idéer och aktiva utövare av dessa man kritiserar så finns väl inget att beakta?

Distinktionen mellan kritik mot grupper av människor och rena religiösa trosuppfattningar måste vara glasklar. Vissa är slarviga med den uppdelningen, inte minst sverigedemokraterna eller vissa inom Humanisterna.

Undersökningen är intressant och viktig. Men problemet är vad Hagevi vill att vi gör med informationen, eller hans syfte med att släppa den. Är det inte minst lika viktigt att vi inte utövar självcensur av rädsla för att bli sammanblandade med de främlingsfientliga religionskritikerna.

Är inte det minst lika viktigt att beakta i debatten?

På samma tema: Muslimska nyhetsbyrån & Robsten.

Benulic om arbetet

Via Sakine hittar jag till Boris Benulic artikel "Som marxist är jag hellre exploaterad än bidragsberoende", fantastisk och tänkvärd läsning. Påminner om de aha-upplevelser jag som tonåring fick av Benulic hämningslösa och vassa krönikor i Metro. Finns hans artiklar samlade på ett ställe?

Benulic menar att personer med invandrarbakgrund på bidrag saknar klassmedvetenhet, när de väl får jobb skapas precis det, klassmedvetenhet. Oavsett nivå på jobbet blir man varse de villkor som arbetet har. Ett bidragsberoende trasproletariat tjänar ett (säkert oavsiktligt) syfte som röstboskap, fortsatt beroende av bidrag. Omvänt finns från arbetsgivarna ett vinstintresse för lågavlönade anställda. Det senare leder dock till facklig organisering, inte det första. Läs!

Det är märkligt att Benulic oftast förekommit i liberala sammanhang, han har skrivit böcker med Norberg och talat om den marxistiska vänstern i Timbropodcasts. Ändå är han superröd, rakt igenom. Han påminner snarast om de klassiska socialister i min bekantskapskrets. Desillusionerade av dagens svenska vänster som hellre läser Zizek än Marx, en vänster som talar om arbetarrörelsen men befinner sig på mils avstånd från dess realiteter.

Trollet i solen

Det är märkligt att SD:s roll i politiken har reducerats till att vara den mobbade i klassen, kanske inget nytt och länge viktigt för partiets självbild (den sanningstalande martyren). Men när frågan om Åkesson får äta trärätters bredvid någon kemist från Kanada helt överskuggar partiets budgetmotion då är nog partiet illa ute.

För övrigt: Johnny Skalin, SD:s ekonomisk-politiske talesperson klagar över att budgetmotionen inte är helt klar. Man är nämligen inte klar med sin beräkning över invandringens kostnader. Man skulle kanske förvänta sig att partiet vars själva existensberättigande är ett entonigt mässande om just - invandringens kostnader - skulle vara klara på den punkten. Därmed måste man vänta med att lova guld och gröna skogar genom besparingar på området. Långsiktiga vinster på invandringen verkar man inte ens överväga.

Men kanske är det tur att SD syns i fåniga situationer, som att inte bli bjuden på nobelfestefesten, istället för att sin budgetmotion granskad mer noggrant. Då kanske vissa skulle börja fundera om de där 78 miljarderna som spenderas på invandring under en en budgetperiod verkligen stämmer. Det är som med ett troll, med mer dagsljus syns alltfler sprickor.

2010-10-25

Ungdom mot rasism på djupt vatten

Har av någon outgrundlig anledning lyckats missa den debattartikel som skrevs av Ola Karlman och Anton Landehag, ordförande respektive vice ordförande för Ungdom mot rasism. Deras tes är att integrationspolitiken syftar till att eliminera olikheter i samhället och är därför ett hot mot det mångkulturella samhället samt bör avskaffas. Eftersom Karlman och Landehag inte väljer att peka ut någon som ger uttryck för "integrationspolitiken" så får man anta att det är den politik som nu förs. Exempel på deras argumentation är:
Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande
Villket givetvis stämmer. Det finns en rad olikheter som inte är önskvärda. Exempelvis är det enkelt att säga att könsstympning är fel. Allt förvägrande av barns rätt till en allsidig undervisning är dåligt. Alla olikheter är inte bra. Alla värderingar och samhällsnormer är inte likvärdiga, vissa är bevisligen bättre om man värnar grundläggande fri och rättigheter, uttryckta i vår grundlag. Men det är inte något antagande som är exklusivt för integrationspolitiken, förhoppningsvis förstår Karlman & Landehag det. Men det finns mer:
En strävan efter integration resulterar ofta i att det skapas en intolerans mot olika identiteter, kulturer och tänkande i samhället. Vår slutsats är därför att om vi fortsätter sträva efter en integration på samma sätt som vi gör idag, kommer vi aldrig att kunna utforma en mångkulturell vision. En vilja att likrikta människors identiteter är alltid ett uttryck för att en mångkulturell vision inte erkänns fullt ut.
Detta bygger på antagandet att integrationspolitikens syfte skulle vara att totalt utjämna alla former av kulturer, identiteter, och idéer till någon grå massa. Den rådande integrationspolitiken saknar detta i såväl mål som medel. Kan inte heller komma på någon annan integrationspolitik som har detta mörka mål.

Huvudsyftet i integrationspolitiken är att se till att människor får kunskap om samhället, tillgång till relevant utbildning, en snabb väg in på arbetsmarknaden och möjligheter till att känna sig som del i samhället. Varifrån får Karlman och Landehag den helt befängda idén att integrationspolitiken skulle handla om någon sorts nationalistiskt konformistprojekt?

Karlman & Landehag verkar totalt missförstå varför det finns ett behov av politik som gör att människor snabbt blir en del av samhället. Istället skriver de uttryckligen att eftersom integrationspolitiken erkänner olikheter så underblåser man assimilationspolitik och SD-idéer. Det är så dumt att man inte vet vilken ände man ska börja i.

Integrationspolitiken syftar inte till att utjämna människors identitet. När frågan om medborgarskap och samhällsnormer dyker upp då är det i termer av upplysning om vad det innebär att vara svensk medborgare. Detta är på intet sätt ett försök att utplåna människors identitet. Kan inte identiteter samexistera?

Det är helt befängt att som Karlman & Landberg mena att en vettig integrationspolitik skulle utesluta visionen (eller acceptansen!) av ett mångkulturellt samhälle. Det ena utesluter inte det andra. Karlman & Landehag ställer upp en motsättning som inte existerar och det är beklämmande att kampen mot rasism och främlingsfientlighet tar sig uttryck i en så märklig analys av integrationspolitikens mål och medel.

Jag får stanna här. Det finns så mycket fel med artikeln att jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Menar ni verkligen allvar UMR?

Klyftan mellan förväntan och utfall

Missa för allt i världen inte Ulf Schyldts läsvärda inlägg om liberaler som är fast i "utvärderingsklyftan":
Vad som däremot fascinerar mig mycket i debatten, är i hur hög utsträckning några enstaka frågor dominerar många enskildas bild av vad som gör ett parti liberalt eller ej. Där tror jag förklaringen till ”celldelningen” ligger. För att låna en term från Donald Norman (som i Nielsen-Norman group) har vi att göra med en ”gulf of evaluation”. På ett övergripande plan är alla liberaler ense om att ”göra Sverige mer liberalt”. Alla liberaler har sin sinnebild av vad som är viktiga liberala frågor att driva – och förväntar sig utifrån det ett visst resultat av en liberalt dominerad regering (eller motsvarande). När Sverige för första gången på länge haft en liberalt dominerad regering – en regering där de partier som i opposition hade lätt att tala sig varma för liberala värden nu testas i praktiken – faller detta test ut negativt för många. Det resultat som nåtts stämmer helt enkelt inte med deras förväntningar – alltså en klyfta mellan förväntan och utfall, utvärderingsklyftan
Schyldt lyfter frågan om vad det vi faktiskt förväntar oss av ett liberalt parti och dessutom hur detta förhåller sig till de liberala reformer som redan är genomförda. Intressant resonemang som uppmanar oss att lyfta blicken en smula ovan det eviga jämrandet om hur liberala partier konstant sviker.

Tom kritik mot Folkpartiet

Trots att jag och LUF ofta kan vara kritiska och ha synpunkter på Folkpartiets integrationspolitik så är vi sällan eniga mot den yttre kritik som ofta riktas mot FP. Och om det är något som gör mig uppriktigt besviken så är det när skärpta debattörer och politiker medvetet verkar missförstå det politiska innehållet. Ett exempel uppenbarade sig i i valrörelsen när Maria Ferm anklagade FP för att bli "brunt" i valrörelsetider. Jag svarade henne här.

Ett annat vanligt exempel när någon medvetet verkar missförstå FP-politik kunde man se i en krönika skriven av Elin Grelsson i ETC Göteborg (#42) när hon skrev:
I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans.
Faktum är att vad kursen innefattar har varit tydligt länge. Att Grelsson inte bemödat sig med att ta reda på innehållet är definitivt inte en brist i förslaget, snarare ett tecken på Grelssons egen ovilja att faktiskt ta reda på vad förslaget innefattar. En omfattande utredning gjordes av statsvetaren Erik Amnå. Den finns ute för allmän beskådan och är väldigt tydlig:
Vårt principiella ställningstagande är här att utgå från grundlagen. Den mest auktoritativa och bindande formuleringen av de övergripande etiska och konstitutionella principerna återfinns i regeringsformen. Där återges den gemensamma referensram som ytterst ska hjälpa oss att fredligt lösa de konflikter som uppstår och de principer som ska ligga till grund för statens handlande. Värden och principer som uttrycks i regeringsformen och i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till, blir i vårt förslag utgångspunkten vid behandlingen av aspekten ”värden”. Vid sidan av värden ska samhällsorienteringen som nämnts även innehålla vardagskunskap av praktisk natur liksom institutionella och organisatoriska aspekter av demokrati och välfärdsstat.
Man kan fråga sig varför en förkämpe för jämställdhet och minoriteters rättighet skulle tycka att samhällsnormer baserade på vår grundlag skulle ge uttryck för "luddiga" begrepp som "tolerans" och "jämställdhet". Är det inte bra att landa i slutsatsen att det är viktigt att känna till sina friheter och skyldigheter man omfattas av i Sverige?

Att vi har ett mångkulturellt samhälle är i huvudsak något fantastiskt, men definitivt inte oproblematiskt. Om man vill bekämpa förtryck på alla plan då är jag övertygad om att utbildning är viktigt. För personer som inte passerat genom det svenska utbildningsväsendet kan det vara oerhört lärorikt med en kurs om det land man önskar bli en del av. Det är inget dramatiskt. Det centrala är att man inte håller på och läser recept på Janssons frestelse utan lär sig det relevanta i vad medborgarskapet betyder. Kulturens innehåll är inte oumbärligt för att leva i landet, en grundläggande förståelse för medborgarskapet är det däremot.

För mig är det ett mysterium varför Grelsson väljer att fördunkla det förslag som har lagts av FP och den utredning som följde på direktivet, varför vill man bunta ihop FP med opportunistisk rasistpolitik? Man kan även ställa sig frågan vad denna form av taskig sammankoppling med rasism gör för saklig kritik av FP:s politik? Varför vill man inte från vänstern sakligt diskutera frågan om en medborgarkurs?

Artikeln som inte ligger ute på ETC:s hemsida men som går att läsa på Grelssons blogg är i övrigt tydlig. Grelsson anklagar i nästan samma andetag Folkpartiet och Sverigedemokraterna för att kapa kampen mot förtryck för att kunna använda den som ett rasistiskt slagträ, "sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder" avslutar hon.

Det är den typ av kritik som Ferm och Grelsson riktar mot FP som verkligen sänker nivån på den integrationspolitiska debatten och samtidigt gör det mycket svårare för saklig kritik mot felaktiga integrationsförlag att få gehör eller ens höras i diskussionen.

Invandrarna tar våra jobb!

Ganska ofta dyker frågan om "utträngningseffekter" upp i samtal om invandringen. Nu finns det nog få normala personer som använder just det ordet i vardagligt tal, snarare dyker frågan om "invandrare som tar jobben" upp, till skillnad från "invandrare som kommer för att leva på bidrag". Det är en "damned if you do, damned if you dont" situation. Det kvittar vad en nyinflyttad gör, jobbar man så är det på en infödings bekostnad, och saknar man jobb så är det likväl någon annan som betalar för det.

Nu är jag av åsikten att det första inte stämmer, medan det andra tveklöst stämmer. Lever du på bidrag så är det definitivt så att det kostar välfärden, och i förlängningen skattebetalarna pengar. Därför måste alltid målsättningen vara att nyinflyttade till Sverige kvickt får arbete.

Men då återkommer vi till frågan om det faktiskt skadar att det kommer människor till sverige för att leva och jobba. Frågan kommer ofta upp och det är viktigt förstå hur arbetsmarknaden fungerar för att dra några slutsatser. Tankesmedjan Fores har undersökt forskningen gjord över migrationen till Sverige för att se om det finns någon form av lönedumpning:

I Sverige har ingen studie visat att invandringen skulle ha haft någon större effekt på lönerna bland den infödda befolkningen. Få studier har dock genomförts. Den mest övergripande gjordes 1983 där man använde sig av olika ekonomiska modeller för att beräkna vilken effekt invandring kan ha på lönerna i Sverige för totalbefolkningen samt för den inrikes födda befolkningen. Studien visade på mycket små effekter av invandring på inkomst, som inte uppstod förrän 30-40 år från det år man räknar ifrån.

(För en undersökning om migrationens påverkan på löneklyftor i Sverige se Korpi)

Det sker ingen stor påverkan på den inhemska lönemarknaden. Den rädsla som exempelvis fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna länge hyste över att en oreglerad arbetskraftsinvandring skulle dumpa svenska arbetares löner stämmer inte.

Den fria (eller låt oss kalla den "friare") rörligheten har alltid varit nationalistens och socialistens fiende. Arbetarklassens solidaritet utmanas när frifräsare utan koppling till landet dyker upp, för nationalisten är det hotet mot den nationella sammanhållningen som är faran. Båda bygger upp sin skepsis mot arbetskraftsmigranten med hänvisningen till en lönedumpning som det inte finns bevis för.

-

På liknande tema vill jag än en gång rekommendera Fores bok "Lyckad invandring", den finns både att ladda ner gratis här men går även att beställa, även helt gratis, från Fores hemsida. I boken behandlas bland annat utträngningseffekter men även generellt vilken ekonomisk påverkan migration har på Sverige.

2010-10-20

Medvetet misstolkande av Merkel?

Ann-Charlotte Marteus är en av de som helt verkar ha missförstått vad Angela Merkel uttryckte i sitt tal till CDU:s ungdomsförbund för några dagar sedan. Vad Merkel väldigt tydligt uttrycker är att Tyskland har misslyckats med integrationen under 30-40 år. Det är inte direkt någon hemlighet, till stor del är det ett självförvållat problem dessutom. Man har inte haft något problem med att integrera Volkgatyskar från Ryssland eller Schwabiska tyskar från Rumänien, dessa har fått medborgarskap utan några problem. Turkar har däremot haft det betydligt svårare.

Genom Gastarbeitersystemet har man medvetet förhindrat någon som helst integration för stora grupper av invandrare, liknande problem har man i Nederländerna. Men problemet är ändå att man verkar så överraskad av problemen, som om man inte förstod att de skulle inträffa. Målet måste vara att se till att man nu diskuterar rätt problem och inte får för sig att samhällen med fler kulturer per definition är misslyckade. Merkel gör inte den balansgången helt klockrent. Att öka möjligheterna till språkundervisningen och medborgarskap är steg i rätt riktning.

Marteus kritiserar Merkel för att "etnifiera" problemet. Ja! det är precis det som har varit problemet i Tyskland, genom att basera medborgarskapet på blodsband snarare än medborgerlig tillhörighet har man etnifierat medborgarskapet och därmed lagt grunden för en ickefungerande integration. I viss mån så försöker nu Merkel komma åt detta problem. Förhoppningsvis drar Merkel rätt slutsatser av den misslyckade politiken man hittills har fört. Det är svårt att förstå vad det är Marteus egentligen kritiserar i talet, kanske förståeligt eftersom hennes ledare verkar handla om allt annat än själva innehållet i Merkels tal.

Det är stor skillnad mellan att kritisera den multikulturella åtskillnadspolitik som segregerar människor och att kritisera multikulturella samhällen i sig. Språkklasser, invandrare behandlade som klump efter etnisk tillhörighet och annan politik som skapar motsättningar är exempel på misslyckad multikulturell politik. Den kritiken kommer från såväl vänster till höger och är definitivt viktig. Johan Lundberg förklarar pedagogiskt på Axessbloggen skillnaden. Såväl positiv som negativ särbehandling skapar den form av segregation som ökar klyftorna i samhället.

Det är självklart viktigt att framstående politiker inte rider på främlingsfientliga strömningar. Samtidigt får man inte dra förhastade slutsatser av kritik mot multikulturell politik som uppenbarligen inte fungerat. Förhoppningen är att Merkel drar rätt slutsatser av sin problemformulering.

På samma tema: SVD, Sydsvenskan, Erik Laakso, Lodenius, Peo Wagström, MxP, Norah4You.

2010-10-19

Europa och glömskan

Skriver i Sundsvalls Tidning om Europa och migrationens fördelar:
För några år sedan i en artikel i Time Magazine intervjuades en indisk ingenjör. Han fick frågan om han kunde tänka sig att arbeta och skapa sig en framtid i Europa. Svaret var bitskt men rättframt: ”Europa är platsen man flyger över för att nå USA:s östkust. Framtiden ligger inte i Europa, en kontinent på dekis där människor är mer intresserade av att jobba mindre än att jobba mer”.
På dessa teman skrev jag för någon månad sedan om rörligheten och den mjuka makten som kommer av migration. Min farhåga är att länder som USA och starka stater i Europa lätt isolerar sig och glömmer vad det är som gjorde dem fria, rika och toleranta.

Neurosen kring Vargas Llosa

America Vera Zavala var en av de vänsterskribenter som i samband med utdelningen av Nobelpriset i litteratur tog i från fötterna i Aftonbladet och kritiserade Vargas-Llosa. I en replik på Aftonbladet (13/10) svarade jag henne:

Vad många vänsterskribenter, uttrycker i frustration efter att Mario Vargas Llosa fått nobelpriset i litteratur är att de kan finnas sprickor i fasaden. Den kulturella hegemonin är inte total. Någonstans där ute finns det författare som inte har köpt den socialistiska helhetslösningen. Det ska vi nog alla vara glada för.

Den binära världsbilden med vänstern på den ena sidan och resten; fascister, kapitalister, liberaler tarvligt hopbuntade på den andra har varit allena rådande bland många vänsterskribenter. Denna mycket enkla världsbild där godheten och ondskan är tydligt avgränsade från varandra tillåter inte att det kreativa skapandet, den högsta kulturformen, skulle tillhöra den onda sidan. Det vore att släppa in främlingen i det heligaste av rum. Det är detta America Vera Zavala ger uttryck för.

"Nyliberal" som Vargas Llosa anklagas för att vara har slutat att vara ett ord som betyder något. Det blir i sammanhanget ett invektiv, en symbol för ondskan. I ögonblicket ordet ”liberal” reduceras till att handla om det onda försvinner samtidigt alla möjligheter till att förstå Vargas Llosas politiska positioner eller förstå vad som driver en liberal världssyn.

Att Vargas Llosa skulle vara en typisk högerreaktionär som Vera Zavala försöker utmåla honom som är ren lögn. Vargas Llosa är framförallt demokrat och har i såväl sitt litterära arbete som i sina politiska essäer riktat kängor mot i stort sett alla politiska inriktningar, inklusive den liberala.

Vargas Llosa blir inget annat än skildrad ur ett neurotiskt vänsterprisma, reducerad till en rad fetischer ”antifeminist”, ”macho”, ”nyliberal” med ”mörk människosyn” . Han är ingen människa, han är en struktur, eller ännu värre: en man som medvetet reproducerar ondskefulla strukturer. Kritiken säger egentligen väldigt lite om Vargas Llosa, än mindre om hans politiska idéer, och absolut ingenting om hans författarskap. Däremot säger kritiken mycket om många svenska kulturskribenter. De verkar hopplöst fast i en snäv vänsterhorisont som inramar deras tillvaro. Är det inte klaustrofobiskt?

”Endast i mötet med socialismen upptäcker man liberalismens sanna skönhet”, Så lär grundaren av Serbiens första postkommunistiska liberala parti, Vladimir Gligorov ha sagt. Och visst är det så, men Vargas Llosa upptäckte sin liberalism inte bara i konfrontationen med den revolutionära vänstern utan även den odemokratiska högern. Sydamerikas stormiga historia har under tvåhundra år varit en lång sträng med revolutioner och kontrarevolutioner, maktgalna män med grandiosa idéer. Inte konstigt att någon till slut börjar tala om individers frihet och stabilitet i samhället, inte storslagna revolutioner.

Det är egentligen synd att behöva skriva de n här repliken. Att författare, musiker och tänkare med liberal grundsyn automatiskt måste försvaras, som om de hade något att dölja.

Kritik mot ekologisk odling

Joakim Holmertz (LUF) skriver bra om ekologisk odling och varför det finns goda anledningar att vara skeptisk gentemot de självklara sanningar som ofta kablas ut gällandes det ekologiska. Hans inlägg finns i två delar, här och del 2 här.

2010-10-14

Fel fokus och märkliga tillägg

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet utvecklar på vilket rätt Björklunds omarbetning av Skolverkets förslag om läroplan för religionskunskapen inte är någon höjdare om man önskar se en ickekonfessionell skola:
Skolverkets förslag säger inget om fördelningen i undervisningstid mellan de olika religionerna, och – märk väl – det gör inte heller Björklunds omformulering. Vad den senare implicit säger är däremot att kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda
Läs hela artikeln här. Svenssons artikel är ett svar på Metta Fjelkners inlägg Brännpunkt som egentligen bara utvecklar Björklunds linje i frågan.

Det är för övrigt lite tråkigt att den största diskussionen kring den nya läroplanen har varit kring Björklunds tillägg i religionsundervisningen Om man dessutom ser till skolverkets förslag på läroplan så förändras egentligen väldigt lite. Kristendomen har redan en "särställning" i någon mån eftersom den största religionen i hemlandet finns som del av undervisningen i mellanstadiet.

Det gör ändringen bara ännu konstigare från flera perspektiv. Är detta verkligen en sund prioritering för ett liberalt parti, att dra lans för kristendomens särställning i undervisningen? Som redan verkar finnas.

Överlag är den nya läroplanen tydligare och i min mening betydligt bättre. Men bjuder man upp till dans i diskussioner som dessa då får man räkna med att den ursprungliga frågan, som definitivt är viktig, helt överskuggas av en storm i ett vattenglas.

På samma tema: Robsten, Christermagister, Tänkvärt

Reformerad socialdemokrati?

Jens Orback är ovanligt klarsynt inifrån Palmecentret där han sågar den rödgröna uppgörelsen om tillbakadragandet från Afghanistan:
- Jag hoppas att mitt parti kan hitta en lösning tillsammans med utrikes­minister Carl Bildt, där diskussioner vad jag förstår pågår, säger Orback till Dagens Nyheter. Han är inte nöjd med den kompromiss som Socialdemokraterna enats med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att inleda en avveckling av Afghanistanstyrkan 2011 och helt ta hem den 2013: – Jag har med oro sett partiledningen förklara att man ska gå fram med ett gemensamt förslag tillsammans med de andra rödgröna partierna.
Orback verkar även förstå att den svenska neutralitetsidén som socialdemokraterna har burit som ett kors sedan andra världskriget numera är otidsenlig och utsliten:

–Efter Berlinmurens fall så är läget ett annat i världen men vårt parti tycks alltför ofta vara kvar där Olof Palme rycktes bort. –Neutralitet är idag närmast omoraliskt –vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser, säger Orback och syftar på talibanernas agerande mot oliktänkande och kvinnor.

Det är med den här typen av förnuftig och ovanligt tydliga socialdemokrati som alliansen kan få det svårt. Man har ju vant sig vid att Ohly och pacifistisolationisterna i MP sätter agendan för den socialdemokratiska utrikespolitiken. Om socialdemokraterna helt plötsligt låter Urban Ahlin komma till uppgörelser med alliansen då kommer det politiska landskapet se helt annorlunda ut. Men det jag hittills sett av Ahlin tyder däremot på att vi alla kan vara trygga att Orbacks tillfälliga tillstånd av klarhet för S är just det: tillfälligt.

2010-10-13

En blåklint till Hamilton

Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton gick rakt på sak i riksdagsdebatten:
Arbetsrätten, som definitivt är en del av systemen för invandrares etablering, bör ändras så att invandrare lättare kan få jobb. Mot sådana förändringar står i dag en järntriangel bestående av moderater, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen. De måste ställa sig frågan: Vad är viktigast – en oförändrad arbetsrätt eller bättre integration av invandrare?
Helt rätt! Jag hoppas verkligen att det är något Hamilton tar strid för under de kommande fyra åren. LUF är med dig! Det är hög tid att vi inser vilka strukturer på arbetsmarknaden som försvårar för ökad rörlighet och ställer upp trösklar till arbetsmarknaden. Problemen med integrationen är inga mysterier. Uppenbart är att något måste ske med den svenska arbetsmarknaden. Förhoppningsvis är Hamiltons tal en indikation om vart Folkpartiet vill med arbetsmarknaden och integrationspolitiken. För snack är bra, men det räcker inte.

På samma tema: SVD Ledarblogg

Rädda sig den som kan?



Alltför länge har endast bokstavsvänstern anklagats för att ha lika många partier som anhängare. Även liberaler är oerhört duktiga på celldelning. Hur många känner till att vi har två partier som heter liberaldemokraterna i Sverige? Hört talas om Liberala partiet som troligtvis kostade Alliansen en egen majoritet?

Hade jag fått som jag ville ideologiskt hade jag också startat ett parti, "Sociallibertarianerna", jag vet - ordet låter som en självmotsägelse. Men hade jag fått bestämma allt och inte behövt kompromissa med någon hade det säkert fungerat. Är inte det alla självständiga liberaler egentligen vill? Principfasta och helt ointresserade av realpolitiska kompromisser.

Ett bra inlägg i den här debatten är skrivet av Hanna Wagenius, förbundsstyrelseledamot i CUF, en organisation som känns nästan lika hemma som LUF för mig som (nåväl) ung liberal. Wagenius menar att vi liberaler är dåliga på att koordinera våra insatser, vi är alltför splittrade och jobbar från många vinklar och perspektiv som förvisso berikar men aldrig genomför. Alla sammantaget är vi en stark röst i Sverige, allt från ungdomsförbunden till skribenter och den liberala bloggosfären. Men vi jobbar sällan koordinerat.

Liberaler i Sverige är kanske bortskämda?

På inget sätt är det konstigt att man väljer en friare tillvaro, i nätverk eller lösa sammanslutningar. Det är självklart att den fria redaktionella yta som en blogg innebär, eller en ledarsida är betydligt friare än den sega och ofta frustrerande apparatur som ett parti är. Men där döljer sig även ett (kanske sunt) narcissistiskt drag: att man aldrig kompromissar med de liberala principerna, vilka de nu må vara och väljer därför en tillvaro utanför partipolitiken. Därmed lämnar man partipolitiken till en liten grupp som stannar kvar. Sedan är man förvånad och arg över vad de som stannade kvar ställer till med.

Men i grunden måste en avvägning ske. Vart kommer resultat nås? Jag vill inte underskatta den fria opinionsbildningen. Jag är helt övertygad om att skribenter som Sanna Rayman, Johan Ingerö och Niklas Dougherty och en lång rad andra påverkat många liberaler i Sverige och i förlängningen partipolitiken. Det ska aldrig underskattas. Men när det kommer till kritan så ligger den reella påverkansmakten alltjämt i den representativa demokratins etablerade strukturer.

Det är aldrig lätt för en liberal, oavsett om man råkar befinna sig i MP av någon anledning, eller om man av ganska naturliga skäl hamnat i Folkpartiet eller Centerpartiet. Man kämpar ofta i motvind men jag vill ändå påstå att många liberaler ofta väljer att helt ignorera frihetsreformer samt med nitisk envishet väljer att fokusera på det dåliga. Det är ingen inställning jag klandrar, men jag tror inte att den räcker för förändring. Det räcker inte att utifrån klaga på Folkpartiet.

Det blir ett problem när liberaler inom partierna antingen får skit för att de är kvar, argumentet "men hur står du ut?!" eller att de absolut inte kan vara liberaler i ett alliansparti.

Svaret jag ger är enkelt: det tar tid, säkert för lång tid, men om man vill påverka det här landet i en mer liberal riktning så är det innanför partierna, inte utanför. Vissa kompromisser måste göras, säg den organisation där det inte krävs? Men sakta men säkert, kanske med hjälp av ett växande och allt starkare ungdomsförbund kan man påverka. Partipolitiken är inte alltid glamorös och den kräver väldigt mycket envist arbete.

Splittringen var nödvändig sjöng Knutna Nävar. Som med mycket annat hade Knutna nävar fel. Jag säger som Marc Almond istället:

With some powder and some paint
And the patience of a saint
I'm still here

På samma tema: Marcus Persson, Liberati

2010-10-11

Selimovic statssekreterare hos Ullenhag

Riktigt glädjande att Jasenko Selimovic blir statssekreterare hos den nya integrationsministern Erik Ullenhag!

Vill passa på att tipsa om en utmärkt intervju med Selimovic i Liberal Debatt (vars hemsida för övrigt fått ett ordentligt ansiktslyft - rekommenderas varmt!). I intervjun diskuterades främst kulturpolitik men frågan om samhällsgemenskap och hur liberaler bör arbete kom upp:
Frågan om en kanon hänger också samman med en större fråga, som handlar om att ett samhälle alltid behöver en känsla av gemenskap. Suveränitetstanken, som alla samhällen bygger på, är direkt beroende av känslan av att vi hör ihop. Frågan är hur den känslan av gemenskap ska skapas.
Om det är någon som kan svara på den frågan så är det Selimovic. Jag ser fram emot en ideologiskt präglad integrationspolitik där Folkpartiet driver frågor rörande samhällsgemenskap. Att tydligare koppla arbetsmarknadspolitiken till integrationspolitiken känns även som ett skälvklart mål för Selimovic och Ullenhag givet den nya uppdelningen av integrationsdepartementet.

Från LUF-perspektiv är det tur att Selimovic inte blir ansvarig för kulturpolitiken, där skiljer vi oss åt ganska dramatiskt. Men efter att ha sett en hel del av Selimovic arbete inom FP gällandes integrationspolitiken är jag helt övertygad om att det här är helt rätt!

På samma tema: Gulan Avci & Makthavare.

Brasilien, ett framtidshopp?

Jordbruket är kanske inte helt oväntat en av de viktigaste framtidsfrågorna. Därför är det fantastisk att läsa utvecklingen i Brasilien. Det brasilianska jordbruket har ökat helt enormt i omfattning, volym och teknisk nivå under de senaste decennierna. Economist har i en välgjord special report kartlagt den explosiva utvecklingen av jordbruket:
The increase in Brazil’s farm production has been stunning. Between 1996 and 2006 the total value of the country’s crops rose from 23 billion reais ($23 billion) to 108 billion reais, or 365%. Brazil increased its beef exports tenfold in a decade, overtaking Australia as the world’s largest exporter.
Denna utveckling har i huvudsak skett helt utan statliga stöd och subventioner:
No less astonishingly, Brazil has done all this without much government subsidy. According to the Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD), state support accounted for 5.7% of total farm income in Brazil during 2005-07. That compares with 12% in America, 26% for the OECD average and 29% in the European Union.
Skillnaden i statligt stöd blir nästan pinsamt stor. Man har i väldigt stor utsträckning dessutom utvecklat jordbruket utan att avverka regnskogen. Undantag finns tyvärr fortfarande.

Det är hoppfull läsning. En utveckling av jordbruket i länder som Brasilien är helt oumbärligt för jordens framtid. En befolkningsökning kräver större matproduktion, samtidigt måste det vara ett jordbruk som är ekologiskt hållbart. Mänskligheten kan inte överleva på lokalodlade grödor och småskalighet, det är en from önskedröm från verklighetsfrånvända idealister i västvärlden. Vad vi behöver är frihandel, tekniskt avancerat och ekologiskt hållbart jordbruk. Ju fler tidigare fattiga länder som går den Brasilianska vägen desto bättre.

Utvecklingen i Brasilien har skett genom en målmedveten utveckling av grödor, bete och förädling av jorden. Ytor som tidigare varit olämpliga för jordbruk har kalkats och förändrats medvetet. Det är inte frågan om någon naturlig eller "ursprunglig" form av jordbruk, det här är en systematisk förändring av den Brasilianska savannen som är nödvändig. Utvecklingen av GMO-grödor har även varit centralt för utveckling av sojabönorna som är en av landets viktigaste exportvaror.

Det är även fantastiskt att se att Brasilien har en stabil demokrati där det inte längre är socialistiska revolutionärer som kämpar med nationalistiska militärjuntor. Det är ett stabilt politiskt system och det är precis den utvecklingen Sydamerika bör gå, i skarp kontrast till den Chavistiska återvändsgränden i Venezuela.

Glöm paradigmskiftet

Fredrik Segerfeldt har skrivit en viktig text om liberalismen och faran med att slå sig till ro. Han varnar för ett paradigmskifte där sveriges liberaler slutar tro på förändring och blir lika stela som socialdemokratin:
Det konstiga med detta är att det inte finns någon saklig grund för paradigmskiftet. För trots liberaliseringarna och normaliseringen är Sverige fortfarande ett utpräglat vänsterland, där instutionaliserad barnomsorg är normen, där staten vill bestämma vem som ska sitta i företagens styrelser, med 47 procents skattetryck, där det offentliga är defaultlösningen på de flesta samhällsproblemen, där LO har monopol på förändringar på arbetsmarknaden och där politikens primat råder.
Det finns faktiskt en fara med att man från liberalt håll faktiskt börjar tro på vänsterns domedagsvals att någon form av systemskifte är genomfört i Sverige. Så är det givetvis inte, den ska svenska arbetsmarknaden är fortfarande stelbent och lika dålig på att släppa in unga och invandrare som den var för några år sedan. Den svenska bostadsmarknaden är fortfarande socialdemokratiskt konservativ och skapt för de med privilegier.

Mycket har gjorts för att liberalisera den svenska ekonomin, paradoxalt nog utfördes det mesta av socialdemokraterna. Nej, det är farligt om sveriges liberaler tror att Sverige är ett land man förvaltar, inte förändrar.

Det är när vi tror på vänsterns saga om systemskiftet som vi blir lata, ointresserade av att förändra ett land som är i behov av förändring för att undvika stagnation.

Samtidigt måste vi inse att liberaler mycket väl kan bli tvingade att gå i inre opposition mot sin egen regering. Det är nu, under den andra mandatperioden som det mer än någonsin behövs andra röster inom borgerligheten som ser till att vi inte glömmer att det finns betydligt viktigare saker än makten.

Röd intolerans

Skrev för ett tag sedan om Pavlina Ekdahl, medlem av LUF som råkat illa ut vid Smålands Nation på grund av sina politiska åsikter. Idag kan man i Sydsvenskan läsa att hon känner sig tvingad att lämna Smålands Nation och söka boende på annat håll.

Hon skriver själv om situationen här. Som tur är verkar det som Smålands Nation, efter en initial vilja att ta det hela på allvar, ändå försökt göra en del för att hjälpa Pavlina. Tyvärr verkar medlemskåren inte lika tolerant mot boende av en annan politisk hållning än någon renodlad sektmaoism.

2010-10-10

En fråga för en liberal utbildningsminister?

Det verkar finnas två anledningar att tycka illa om Folkpartiets "korrektion" av skolverkets föreslagna läroplan:

Antingen tycker man att det är problematiskt att kristendomen får en särställning gentemot andra religioner i religionsundervisningen. Eller så tycker man att ministrar inte ska gå in och detaljreglera innehållet i de ämnen som eleverna läser.

Givetvis är det så att kristendomen spelat och alltjämt, om än på ett mer subtilt sätt, en enorm roll för det svenska samhället. Att tro motsatsen är konstigt. Då gör man sig dessutom skyldig till att blanda ihop en önskan om ett samhälle fritt från religion med hur det faktiskt ser ut. Men det här handlar inte om historieämnet, det handlar om religionsundervisningen.

Varför ska vi egentligen åtskilja filosofi, etik och religion från varandra på grundskole och gymnasienivå? Det handlar om livåskådningar och borde behandlas tillsammans. Att det i vissa åskådningar ingår en eller flera gudar är egentligen oväsentligt. Såväl läsning av Så talade Zarathustra som Gamla testamentet är viktigt för att förstå det samhälle som vi lever i.

Är inte separat religionskunskap lite av en anakronism?

Den frågan låter jag däremot sveriges lärare svara på. Jag lämnar det även till landets ypperliga lärarkår att välja exakt hur de vill förmedla kunskap om traditioner, religioner och människans natur.

Det är inte en ministers arbete att detaljstyra vilken religion som framhävs eller nedprioriteras i undervisningen. Lika lite bör ministrar lägga sig i om det är Strindberg eller Boye som säger mest om Sverige som land eller om romantiken eller renässansen är de viktigaste perioderna i litteraturen. Detta är inte frågor för en liberal utbildningsminister. En liberal utbildningsminister ska skapa förutsättningar för världens bästa skola, inte innehållet i skolböckerna.

Glöm aldrig: politisering från ett håll öppnar upp för politisering från ett annat. Vill vi verkligen att politiker ska rösta om vilka folkmord som begåtts, eller vilken filosofisk inriktning som lärarna bör prioritera? Det är en rollförskjutning där jag som liberal är orolig över vad politiker med makt egentligen tror att de sysslar med.

Här har vi ännu en fråga där det är självklart vad den liberala positionen är.

Uppdatering: Mikael Trolins anklagelse om att Björklunds linje i den här frågan skulle handla om dold främlingsfientlig är helt absurd. Björklunds linje är egentligen inte konstig men missar i frågan om politiska gränsdragningar. Det är givetvis betydligt svårare att argumentera för det än att göra en simpel anklagelse om flirt med främlingsfientlighet.

På samma tema: Stenudd, Norah4You, Roger Jönsson, Myndighetskontroll, Liberum Veto, Anna Wester, Stockholmscollage, Erics tillhåll, Ex, Olof Lindquist, DN, EX2, HBT-Sossen, Mattias Svensson, Johan Ingerö, Konservativa tankar, Humanistbloggen, AB.

2010-10-07

Debatten om debatten är sjukt tråkig

Nu får det vara nog med metadebatter! Gunnar Sandelin gör sig skyldig till ännu ett debattinlägg om debatten. Han påstår att:
Att all kritik mot mångkultur och massiv asylinvandring i förhållande till folkmängden har avfärdats som främlingsfientlighet medför att vi fått ett näst intill totalitärt klimat där allt fler människor blir rädda och därmed förmodligen också mer benägna att missnöjesrösta.
Vidare menar han att det mer eller mindre råder censur i Sverige och att dessa åsikter aldrig vädras. Man undrar vilket land han befinner sig i? För övrigt bör noteras att Sandelin inte bara publicerats på Brännpunkt, han skrev även den 8/4 2008 på DN Debatt en artikel med titeln "Journalister mörklägger sanningen om invandrarna". Jag märker att åsiktsförtrycket väger tungt över Sandelins axlar.

Vad är det för "totalitärt klimat" som tillåter kritiska artiklar att publiceras på Aftonbladet, SvD och DN? Det är Sveriges största tidningar. Hela åsiktsspektrat finns representerat. Från migrationsforskare som Jan Ekberg, till Jimmie Åkesson och allt däremellan. Frågorna debatteras konstant.

Jag har aldrig upplevt att det är problematiskt att få artiklar publicerade som skarpt kritiserar integrationspolitik, hur vår migrationspolitik är utformad, att Sveriges välfärdsstat och bidragssystem skapar utanförskap eller hur svenskhet som begrepp är skamfilat. Vidare tycker jag att problemen med asylpolitiken konstant debatteras såväl utanför partierna som innanför.

Vad Sandelin egentligen verkar mena är inte att asyl, invandring och integration inte har diskuterats utan att problemformuleringarna inte är de han själv önskar. Det är en enorm skillnad. Att personer på den yttersta vänsterkanten som Roya ropar rasist så fort en vit medelklassman uttrycker sig om invandring är en sak. Men det kvalificerar inte ens med oerhört god vilja till något "totalitärt" åsiktsförtryck.

Istället för dessa evinnerliga metadebatter kan vi väl istället skriva konkret om vad det är som inte fungerar, varför och vilka lösningar man föreslår istället. Jag har lovat mig själv att försöka lägga av med metadebatter och alltid ha en SD-vinkel varenda gång integration eller asylpolitik diskuteras. Låt oss fokusera på sakfrågorna och ideologin nu.

För en snabb granskning av Sandelins siffror läs gärna detta inlägg.

På samma tema: Oskorei, Pophöger, Det ljuva livet, Caroline Szyber, Tanja Bergqvist , Zetterman, Politik & Poesi, Merit Wager, Peszter, Nerd life deluxe.

Aftonbladet yrar om forskningspolitik

Enligt Aftonbladet nedvärderar Fredrik Reinfeldt forskningspolitiken för att han inte ägnade mer än "ett par meningar på frågan" i sitt tal.

Man kan givetvis ha åsikter om huruvida det var klokt att ta bort posten forsknings och högskoleminister. Nu är frågorna underordnade utbildningsdepartementet, tids nog får vi se om det var ett bra drag.

Men artikeln är påfallande tom på argument. Ett exempel på detta är:
Drygt 28 miljarder kronor satsades av offentliga medel på universitetens och högskolornas forskning förra året. Det är en omfattande investering, om än inte den största forskningsnotan i världen.
Va? Sverige har som del av BNP världens högsta utgifter på forskning och utveckling, det är världens största "forskningsnota". Allt är inte offentliga pengar men en stor del är. Under förra mandatperioden gjorde rekordsatsningar på just forskningen i Sverige.

(klicka grafen för att få en detaljerad lista, siffrorna kommer från OECD)

Ett politikområde som alliansregeringen, och då i synnerhet Folkpartiet stolt kan visa att man har satsat ordentligt på är just forskningspolitiken. Jag är övertygad om att de ambitionerna inte kommer sänkas den här mandatperioden.

Bidragsberoende och migration

Viktig artikel av Nima Sanandaji i Veckans Affärer om varför integrationspolitiken i Sverige har misslyckats:
Vi har helt enkelt byggt upp strukturer i samhället som försvårar integrationen, också för de mest ambitiösa invandrarna. Det är en del av förklaringen till varför vi lyckas så mycket sämre med integrationen jämfört med Kanada, där halva befolkningen i många storstäder har utländsk bakgrund. Inte bara Kanadas fokus på arbetskraftsinvandring, utan också deras fria arbetsmarknad, öppenhet för nyföretagande och tydliga belöning för arbete främjar integrationen. Om svenska politiker på samma sätt banade väg för integrationen skulle sannolikt stödet för den invandringskritiska linjen minska.
Värt att påpeka är att Kanada inte alltid har haft en så stark selektionsprocess vid invandringen. Under perioder under efterkrigstiden har Kanada haft en oerhört öppen inställning till all form av migranter. Det är givetvis så att en större grad flyktingmigration kan vara svårare att integrera än arbetskraftsmigranter som redan har ett jobb att gå till så fort de anländer till landet. Detta förklarar däremot inte det långtgående utanförskap som drabbat oerhört välutbildade flyktingar.

Tydligt är, som Sanandaji påpekar, att den svenska välfärdsstaten har haft stora problem med att snabbt få ut människor på arbetsmarknaden. Inlåsning i bidragsberoende kan inte förklaras av strukturell rasism eller diskriminering. Tidigare generationer av invandrare till Sverige har också saknat utbildning men ändå lyckats komma in i samhället. Något säger mig dock att en förändring av det slag som Sanandaji efterfrågor kommer ta väldigt lång tid.

Olikhet och segregation

Cecilia Verdinelli skriver klokt om segregation och integration men även kampanjen för "olikhet" i GP:
Den som haft minsta intresse av att följa de rasistiska rörelsernas utveckling i globaliseringens tidevarv vet att just bevarandet av nationella olikheter (i konstrast till den homogena blandkultur som befaras bli följden av migration) har varit de halvbruna ­rörelsernas vanligaste argument. ”Vi gillar olika” är därför sällsynt platt som slogan mot SD.
Ganska viktigt att komma ihåg att majoriteten av nationalisterna (eller identitärerna) i själva verket älskar olikhet, helst med tydliga avgränsningar. Att kulturer hålls isär och känner stolthet i sin särart är första prio. Därför handlar vart och vartannat inlägg hos exempelvis Oskorei om stolta etniska och kulturella grupper som inte manifesterar samma självutplånande "självhat" som vita västerlänningar påstås göra.

Vad nationalisterna delar med många av vänsterns globaliseringsmotståndare är rädslan för att den globala kapitalismen i kombination med masskultur kommer utarma genuina och "naturliga" gemenskaper och kulturer. Denna rädsla där kapitalismen förstör organiskt framväxta identiteter sammanlänkar nationalisterna med den globaliseringsfientliga vänstern. Olikhet och särart hotad av det monotona.

Så långt tycker jag att Verdinelli är inne på ett intressant spår i sin kritik av "Vi gillar olikhet", däremot har jag svårt att tro att det är den typen av olikhet som faktiskt Aftonbladets kampanj åsyftar. Men det är viktigt att inte ägna sig åt rena nidbilder av nationalisterna. Stirrar vi tillräckligt långt ner i avgrunden märker vi att avgrunden stirrar tillbaka, och vi känner igen blicken.

I globaliseringsmotståndet och multikulturalismen finns egentligen många beröringspunkter mellan nationalister som SD och den extrema vänstern. De båda motpolerna möts i sin vurm för särbehandling, oavsett om det är negativ eller positiv. Rädslan för kapitalismen och det moderna konsumtionssamhället förenar ofta grupper som tror sig vara sina motparter.

Blev så intresserad av det citerade stycket att jag helt glömde kommentera Verdinellis huvudpoäng, som i många avseenden är väldigt klok. Kanske har vi gått för långt i får strävan efter att "etnifiera" integrations och segregationsproblemen. En poäng väl värd att ta med sig inför den kommande mandatperioden.

På samma tema: Ramnehill & Sanddahl.

2010-10-06

Ny giv i integrationspolitiken?

Från ett Folkpartiperspektiv är ministerfördelningen faktiskt intressant. Integrationsfrågorna har delats upp på två relativt tunga departement, utbildning och arbetsmarknadsdepartementet. Det är nog endast positivt, såväl utbildning som arbete är helt centralt för integrationen. Dessutom är det departement med mer pengar än det gamla integration och jämställdhetsdepartementet. Sabunis departement var lite väl utspritt och behandlade allt ifrån ungdomsfrågor till konsumentfrågor.

Hur en uppdelning fungerar i praktiken återstår att se men jag är övertygad om att Sabuni och Ullenhag kan komma överens om hur de ska koordinera sin politik. Målet måste vara att koppla samman integrationspolitiken mer med resten av departementens arbete istället för att se det som något separat politiskt område.

LUF:s uppdrag framöver är tydligt: se till att Folkpartiet har en liberal röd tråd genom sin politik. Att integrationsfrågorna nu får en tydlig koppling till arbetsmarknadsfrågorna känns helt självklart. Det är inte genom bidragssystem man löser segregationens knutar utan genom konkreta och verkningsfulla åtgärder på arbetsmarknaden. Det ska bli spännande att se hur det här kan utveckla integrationspolitiken.

På samma tema: SR, Min klon.., SVD, Kristina Palmgren

2010-10-05

Integrationspolitikens big fail?

Bo Rothstein driver på GP-debatt idag en intressant tes om svensk integrationspolitiks utveckling. Mona Sahlin som 2003 var integrationsminister sparkade statsvetaren Anders Westholm och tillsatte Masoud Kamali som huvudutredare i den utredning som skulle utvärdera svensk integrationspolitik och komma med rekommendationer.

Som bekant var/är Madoud Kamalis tes att majoriteten av alla integrationsmisslyckanden kan skyllas på strukturell rasism. Detta är fortfarande en inte helt ovanlig hållning i det rödgröna blocket. Konsekvensen av denna position har alltid varit mer av den multikulturella politik som i regel förstärker olikheter och skapar nya former av segregation.

Men vilka konsekvenser fick det faktum att Mona Sahlin föredrog Kamalis teoretiska förhållningssätt framför Westholms:
Hade de ursprungliga utredarna fått fortsätta sitt arbete med den integrationspolitiska utredningen är det tämligen sannolikt att vi runt år 2006 stått med ett användbart kunskapsunderlag för att börja utforma verkningsfulla åtgärdsprogram för att hantera integrationsproblematiken. Inte så att vi skulle ha löst alla eller ens kanske merparten av integrationsproblemen med detta. Men de etablerade partierna i Sverige skulle för de som nu röstat på SD ha kunnat visa upp att man tagit integrationsfrågorna på allvar. Ansvaret för att detta inte varit möjligt vilar tungt på den dåvarande integrationsministern Mona Sahlins axlar.
Kan man rikta någon kritik mot Rothsteins tes? Möjligtvis att han förekommer Westholms slutsatser en gnutta, utredningens användbarhet men kanske främst viljan från politiker att implementera rekommendationerna. Mycket möjligt är även att regeringen faktiskt infört några av de reformer som Westholm hade rekommenderat.

Överlag tycker jag ändå att Rothstein har helt rätt när han skriver att politiseringen av utredningen var väldigt skadlig och med största säkerhet påverkade svensk integrationspolitik i negativ riktning. Det faktum att Mona Sahlin bär ansvaret är egentligen mindre intressant men visar på den ideologiska regim som dominerat den socialdemokratiska integrationspolitiken under 2000-talet.

(Missa in heller den debattartikel författad av statsvetarna Andrea Spehar och Mats Hinnfors några dagar tidigare på GP Debatt)

Uppdatering: Qaisar Mahmood uppmärksammar mig via Twitter på att den då nytillträdda integrationsministern Nyamko Sabuni 2006 lade ner den parlamentariska utredning som hade tillsatts 2005 av Socialdemokraterna. Även om jag kan tycka att det finns skillnader mellan att lägga ner en utredning och styra dess slutsatser så är det en intressant parallell. Rothstein nämner inte detta med ett ord och det komplicerar ju givetvis till saker. När jag letar efter förklaringar till nedläggningen så är det sparsamt, däremot skrev Mahmood på DN Debatt om frågan.

2010-10-04

Historielöst av Linderborg

Vad är det Åsa Linderborg egentligen skriver i dagens AB:
Carl Bildt, marinerad i blod och olja, tycker det är förskräckligt att vi nu har ”två extremistpartier” i riksdagen. Det är möjligt att säga nåt sånt då historieskrivningen blivit karikatyr; i dag är det ”sant” att Hitler och Stalin tillsammans startade andra världskriget. Att kommunismen, även i dess mest urartade form, är fascismens historiska antites, är bortglömt.
samt:
Gatorna blir en arena där man slåss om de stora värdena. På 30-talet kallades de som stod emot svartskjortorna för ”extremister”, av en indignerad samhällselit som hellre valde fascismen än demokratin. Vem har ansvar för att det inte ska hända igen?
Skulle kommunismen vara fascismens antites? Dumheter. Möjligtvis i teorin men definitivt inte i den totalitära spiral som förde ner Europa till helvetet under 30 och 40-talet.

På 20 och 30-talet var såväl vänsterextremister som högerextremisterna hot mot demokratin. Att konservativa och liberaler i många fall motsatte sig båda grupperna betyder inte att de understödde fascisterna. Det var ju vänsterns revolutioner och försök till revolutioner som såg till att mobilisera återvändande soldater i hela Europa till "fasces" i Italien eller "Freikorps" i Tyskland.

I kommunismen såg man ett hot som krävde en ideologi och organisation med samma förmåga till mobilisering och brott med den stagnanta borgerligheten. Båda strävade efter revolutioner mot de gamla regimerna, med samma medel men med olika mål. Medlemmar bytte raskt medlemskap mellan fascistorganisationer och kommunistiska organisationer i exempelvis Italien. Mussolini är kanske det mest kända exemplet. Kommunismen och fascismen agerade i perfekt samklang, nästan enligt en dialektisk process.

Linderborgs vurm för gatuvåldet, platsen där man "slåss om de stora värdena" är smaklös. Den visar framförallt att vissa inom vänstern inget lärt. Gatans våldsspråk kommer aldrig vara det språk som talas i en demokrati. Det är starka demokratier som förkastar alla former av extremism som står emot fascismen, huvudlösa stenkastare och vänsterextremister.

Nej, fascismen och kommunismen är långtifrån "historiska antiteser", de är oundvikligen sammanlänkade genom sin i grunden antidemokratiska, totalitära och människofientliga världssyn. Detta ÄR historiska sanningar.

På samma tema: Johan Lundberg (Axessbloggen) & Prärietankar.

Malmös judar, Reepalu och våldet

Är intervjuad av tyska Jüdische Allgemeine om Ilmar Reepalu, Malmös judar och vad den svenska vänstern gör (eller inte gör) för att försämra situationen. Reportaget tåls att läsas i sin helhet (på tyska) och bland andra Lena Posner Körösi, ordförande för det judiska centralrådet, är intervjuad för artikeln.

På nästan samma tema kunde man i dagarna i Sydsvenskan läsa om den KDU-medlem som på grund av sina politiska positioner i mellanösternfrågan blev misshandlad och kallad för "judeälskare". Vill man i Malmö, på något sätt uttrycka positiva åsikter om Israel så ligger man risigt till. Det känns definitivt som en obehaglig utveckling.

Vill passa på att tipsa om den oerhört viktiga artikel som Posner Körösi skrev tillsammans med övriga ordförandena i de judiska församlingarna nyligen:
Den erfarenhet av förföljelse vi har ärvt erinrar oss att ta ställning närhelst vi ser hur en grupp diskrimineras. Alla människors lika värde och alla människors rätt att bli bemötta som individer gäller just alla – muslimer, judar, romer, homosexuella eller vilken religion, sexuell läggning eller ursprung man än har. Det är lätt att säga detta och att säga ”aldrig igen.” Men det är betydligt svårare att höja sin röst när man ser hetsjakten riktas mot andra grupper än dem man själv tillhör. Kanske är det, medvetet eller omedvetet, lätt att tänka att det är skönt att det inte är mig de är ute efter. Men detta tankesätt invaggar oss i en falsk och kortsiktig trygghet.
Den judiska erfarenheten av Europa är viktig för vår samtid. Det finns mycket att lära av ett Europa som länge vägrade integrera judar i sin samhällen, höll dem på armlängds avstånd och till slut försökte sig göra av med dem. Detta pågick i nästan tusen år. Europa är inte immuniserat mot sin historia, vi kan inte ta tryggheten för givet. Skyddet av minoriteter är oerhört viktigt, kanske i synnerhet i en global tidsålder. Förhoppningsvis är det en insikt som Malmös ledande politiker tar till sig, inte minst Reepalu.

På samma tema: Aqurette, Pophöger, Judaistik

Hejdå metadebatt

Riksdagens öppnande till ära gör jag bokslut med debatten "om" SD. Den vinkar jag farväl i ett inlägg på Politikerbloggen:
Min uppmaning till alla politiska aktörer är enkel: Reducera inte integrationsdebatten till en fråga ”om” Sverigedemokraterna. Metadebatten bör avslutas. Alla har sina sätt att ”hantera” (läs: bekämpa) SD, vissa bättre än andra. Debatten om debatten har passerat sitt bäst före datum och det är mycket svårt att komma till konsensus om hur partiet ska behandlas. Det troliga är givetvis att olika aktörer kommer hitta sina egna sätt att behandla SD – på gott och ont. Fokus bör läggas på de egna problemformuleringarna och lösningarna. Låt oss nu lämna paniken kring SD och förskjuta blicken mot framtiden istället.

Det kluvna landet

Missa inte Markus Uvells artikel på Aftonbladet debatt:
Kampanjer som ”Vi gillar olika” löser i detta perspektiv inga problem. Tvärtom riskerar de att skapa nya – den inte obetydliga minoritet som faktiskt inte gillar olika riskerar att stärkas i sin övertygelse att etablissemanget motarbetar och föraktar dem. Motståndet mot invandring kan brytas, men då krävs att vi inser att Sverige inte är det toleranta lyckorike som ofta tas för givet. Och att vi vågar ändra den politik som göder fientlighet och motsättningar.
Uvell lyfter den viktiga frågan om den svenska självbilden. Det är uppenbart att det existerar enorma klyftor i hur olika svenskar uppfattar den svenska toleransen. I storstäderna ser det annorlunda ut än i småorter eller på landet. Även inom städer kan enorma skillnader finnas. De som har makten att sätta agendan, medier och framgångsrika opinionsbildare befinner sig ofta långt ifrån den vardag, "körsbordsdiskussion" som existerar. Jag menar inte att detta bör tvinga fram en anpassning från mediafolk, men kanske bör man klättra ner från elfenbenstornet emellanåt och förstå att agendan inte alltid sätts på ledarsidorna.

Vad det dessutom avslöjar är följande: orsakerna till främlingsfientligheten kan inte reduceras till att antingen bara handla om integrationsmisslyckanden eller latent främlingsfientlighet och ren rasism. Troligtvis är det så att bilden av de som kan tänka sig att stödja främlingsfientliga partier är en kombination av människor med olika bevekelsegrunder. Det hjälper alltså inte att leta svar i antingen den ena eller andra förklaringsmodellen, vi behöver både ta integrationsdebatter samtidigt som vi inser att det finns främlingsfientlighet i Sverige som kommer existera helt oavsett om etablerade partiet föreslår bra integrationspolitik.

Vill även passa på att tipsa om Sakine Madons artikel som berör frågan om huruvida alla lever som de lär, i synnerhet på tidningsredaktionerna. Alla gillar olika, men tydligen inte på Aftonbladets redaktion.

På samma tema: Avveckling, Dani Cohen.

2010-10-01

MP och City Gross i samma båt

Maria Wetterstrand och MP står båda för en nolltolerans mot GMO-grödor. Det är ett ställningstagande som inte förklaras särskilt väl av varken Wetterstrand eller någon annan i MP. Man utgår från att GMO är farligt och därmed borde vara totalförbjudet. Tipsa mig gärna om djupare resonemang!

Några andra som har samma inställning som Wetterstrand och MP är matvarukedjan "City Gross". Kedjan har under den senaste perioden haft en kampanj där de stolt deklarerar att det kött de säljer inte kommer från djur som fötts upp på foder som har något med GMO att göra.

I Brännpunktartikel författad av en rad forskare kritiseras City Gross skarpt samtidigt som man förklarar vilka fördelar som finns med GMO-grödor:
Ungefär 75 procent av all soja som odlas i världen är GMO- modifierad. Den egenskap man fört in med genteknik är motståndskraft mot ogräsmedlet RoundUp, vilket medger att man sprutar på växande gröda. Därmed kan ogräs bekämpas utan dyrare och mera miljöovänliga ogräsmedel, vilka dessutom ofta kräver flera besprutningar under en tillväxtperiod. GM-sojan gör också att man kan avstå från att plöja innan sådd. Sådan plöjningsfri odling av GM-soja, som nu bedrivs i både USA och Sydamerika, innebär betydande miljövinster, i form av mindre jorderosion och närings-läckage, bättre mullhalt och fukthållande förmåga hos jorden, samt minskad användning av fossila drivmedel.
Det är oroväckande när människor helt i förbifarten utgår från att GMO är farligt för att det är "onaturligt". En tidsenlig slogan och känsla för den oförfalskade, lokala och "naturliga" odlingen prioriteras framför jordbruk som faktiskt kan göra skillnad i världen.

Givetvis är genmodifiering av grödor inte någon enkel process, inte heller är den riskfri. Men att på förhand utgå från att det är livsfarligt med GMO är att helt blunda för de möjligheter som finns med GMO-grödor. Här gör sig tyvärr MP tillsammans med City Gross skyldiga till en ren vetenskapsfientlighet.

Vi blir alltfler människor på planeten, belastningen på miljön ökar i takt med att fler människor behöver födas och leva fullgoda liv. Man bör därför utforska alla möjligheter som finns att odla mer på mindre yta samtidigt som belastningen på miljön blir mindre. GMO-grödor har potentialen att vara mer resistenta mot ogräs, minska behovet av kemiska bekämpningsmedel samt generera större skördar. Inte minst i länder där klimatet spelar en stor roll för jordbruket kan ett effektivt jordbruk betyda skillnaden mellan liv och död. Tyvärr verkar detta inte vara något som bekommer varken MP eller City Gross. Vissa människors horisont sträcker sig aldrig längre än det egna landets gränser.

Uppdatering:

Replik har inkommit på ovan citerade artikel. Den säger absolut inget konkret utan är istället obehagligt insinuant. Hela frågan om GMO-grödor reduceras till att handla om onda multinationella företag och att alla som stödjer GMO mer eller mindre är köpta av dessa. Artikelförfattarna säger sig stå på "konsumentens" sida men verkar inte vara intresserade av att ens revidera sin syn på vad GMO kan göra för jordbruket och då i förlängningen bekämpandet av svält och fattigdom.

Jag har tidigare skrivit på samma tema: här, här och här.

På samma tema: Grevad Lux, Peace, Love & Capitalism, Carls konsumentblogg, Broman, Svart på vitt, Prärietankar, Marcus Schober.