Alltför länge har endast bokstavsvänstern anklagats för att ha lika många partier som anhängare. Även liberaler är oerhört duktiga på celldelning. Hur många känner till att vi har två partier som heter liberaldemokraterna i Sverige? Hört talas om Liberala partiet som troligtvis kostade Alliansen en egen majoritet?
Hade jag fått som jag ville ideologiskt hade jag också startat ett parti, "Sociallibertarianerna", jag vet - ordet låter som en självmotsägelse. Men hade jag fått bestämma allt och inte behövt kompromissa med någon hade det säkert fungerat. Är inte det alla självständiga liberaler egentligen vill? Principfasta och helt ointresserade av realpolitiska kompromisser.
Ett bra inlägg i den här debatten är skrivet av Hanna Wagenius, förbundsstyrelseledamot i CUF, en organisation som känns nästan lika hemma som LUF för mig som (nåväl) ung liberal. Wagenius menar att vi liberaler är dåliga på att koordinera våra insatser, vi är alltför splittrade och jobbar från många vinklar och perspektiv som förvisso berikar men aldrig genomför. Alla sammantaget är vi en stark röst i Sverige, allt från ungdomsförbunden till skribenter och den liberala bloggosfären. Men vi jobbar sällan koordinerat.
Liberaler i Sverige är kanske bortskämda?
På inget sätt är det konstigt att man väljer en friare tillvaro, i nätverk eller lösa sammanslutningar. Det är självklart att den fria redaktionella yta som en blogg innebär, eller en ledarsida är betydligt friare än den sega och ofta frustrerande apparatur som ett parti är. Men där döljer sig även ett (kanske sunt) narcissistiskt drag: att man aldrig kompromissar med de liberala principerna, vilka de nu må vara och väljer därför en tillvaro utanför partipolitiken. Därmed lämnar man partipolitiken till en liten grupp som stannar kvar. Sedan är man förvånad och arg över vad de som stannade kvar ställer till med.
Men i grunden måste en avvägning ske. Vart kommer resultat nås? Jag vill inte underskatta den fria opinionsbildningen. Jag är helt övertygad om att skribenter som Sanna Rayman, Johan Ingerö och Niklas Dougherty och en lång rad andra påverkat många liberaler i Sverige och i förlängningen partipolitiken. Det ska aldrig underskattas. Men när det kommer till kritan så ligger den reella påverkansmakten alltjämt i den representativa demokratins etablerade strukturer.
Det är aldrig lätt för en liberal, oavsett om man råkar befinna sig i MP av någon anledning, eller om man av ganska naturliga skäl hamnat i Folkpartiet eller Centerpartiet. Man kämpar ofta i motvind men jag vill ändå påstå att många liberaler ofta väljer att helt ignorera frihetsreformer samt med nitisk envishet väljer att fokusera på det dåliga. Det är ingen inställning jag klandrar, men jag tror inte att den räcker för förändring. Det räcker inte att utifrån klaga på Folkpartiet.
Det blir ett problem när liberaler inom partierna antingen får skit för att de är kvar, argumentet "men hur står du ut?!" eller att de absolut inte kan vara liberaler i ett alliansparti.
Svaret jag ger är enkelt: det tar tid, säkert för lång tid, men om man vill påverka det här landet i en mer liberal riktning så är det innanför partierna, inte utanför. Vissa kompromisser måste göras, säg den organisation där det inte krävs? Men sakta men säkert, kanske med hjälp av ett växande och allt starkare ungdomsförbund kan man påverka. Partipolitiken är inte alltid glamorös och den kräver väldigt mycket envist arbete.
Splittringen var nödvändig sjöng Knutna Nävar. Som med mycket annat hade Knutna nävar fel. Jag säger som Marc Almond istället:
With some powder and some paint
And the patience of a saint
I'm still here
På samma tema: Marcus Persson, Liberati