Skriver krönika på Sundsvalls Tidning om invandrare och exporten samt jobben,
I Sverige är möjligheterna för små företag att växa och bli lönsamma små. Detta drabbar ofta de invandrare som börjar i liten skala som småföretagare eller i familjeföretag. Genom att skapa ett system som i första hand ger stöd och i andra hand ställer krav på språkutbildning och aktivitet på arbetsmarknaden skapar man passivitet. Därför borde det givetvis vara en självklarhet att avbrutna SFI-studier ska leda till indraget bidrag. Offentligt stöd måste utan undantag innebära krav på motprestation.
Skriver på Newsmill i den pågående debatten om kultureliten, "verklighetens folk" och Hägglunds nyfunna intresse för Sveriges bibliotek:
Kristdemokraternas idéarbete verkar famla i mörkret. Samtidigt som man tar ett par betydande steg bort från en värdekonservativ detaljregleringsiver tar man samtidigt ställning i frågor som i högsta grad ska avgöras av de närmast berörda. I det här fallet är det kommunerna och de medborgare som nyttjar biblioteken. Om avsikten är att lämna vänsterns paternalism och detaljreglering är det givetvis klädsamt att man inte öppnar upp för en egen kulturkonservativ sådan.
Mycket bra invändningar kommer från Luf Lund mot mitt inlägg om att införa en författningsdomstol. Jag ska i korthet försöka besvara vissa av invändningarna här.
När jag skrev artikeln kunde jag av utrymmesskäl tyvärr inte ta upp alla de relevanta frågor som lyfts av Luf Lund. Kärnan i min artikel är att det vore bra om det fanns större möjlighet att pröva lagars grundlagsenlighet i Sverige. Om det skulle göras i det nuvarande domstolsväsendet, genom ett avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet och andra reformer som skulle öka möjligheten till abstrakt normprövning, eller i en särskild domstol, är egentligen sekundärt.
Luf har tagit ställning för en separat författningsdomstol och jag ser också det som den mest praktiska lösningen. Det skulle också ge rättighetsfrågorna en särskild ställning i rättsutövningens sfär. Självklart behövs också en förstärkning av de individuella rättigheternas ställning i grundlagen samtidigt.
Vad gäller FRA är min uppfattning att en abstrakt normprövning hade hindrat potentiella rättighetskränkningar, utan att man behövt gå till domstol med något enskilt fall. En författningsdomstol skulle också kunna beakta Europakonventionens dimension på ett bättre sätt än vanliga domstolar, vilket är synnerligen relevant i FRA-fallet. Det var också bedömningen hos en av Lagrådets ledamöter när han bedömde innehållet i det ursprungliga FRA-förslaget i februari 2007, han skrev att det skulle krävas rättslig förhandsprövning för att uppfylla EKMR:s krav.
Den 14 oktober behandlas FRA återigen i riksdagen efter ett antal utskottsbehandlingar de kommande veckorna. Det finns motioner som helt vill riva upp lagen. En av dessa är underskriven av Peter Eriksson och Mona Sahlin (!). Samma Sahlin som nu gått ut och sagt i Korseld att,
"Vi kommer att riva upp den nuvarande lagen och ersätta den med en annan"
Även Lars Ohly och en rad vänsterpartister som kräver att lagen ska rivas upp. De rödgröna är eniga om att FRA ska ersättas av en ny lag. Det är givetvis mycket bra men frågan är hur denna ska se ut och vilka integritetsskydd som kommer finnas. Det är främst frågan om signalspaning i kabel som är intressant och som är problematisk i den nuvarande lagen.
Mark Klamberg skriver som vanligt ingående om frågan och landar i slutsatsen att det snarare är en fråga om gradskillnad i integritetsskydd och inte en principdiskussion om själva spaningen i kabel. Förhoppningen är att debatten om det senare kan väckas igen istället för att behandlingen nu passerar obemärkt. För tillfället verkar vi hamnat i en diskussion där alla riksdagspartier är eniga om lagen men endast debatterar dess utformning. Mycket har hänt sedan juni 2008.
Niqaben, en variant på slöjan där allt förutom ögonen är täckta har skapat en nyhetdebatt.
Bland reaktionerna verkar finnas två läger. Dels de som menar att det är oförenligt med den pedagogiska rollen som förskolelärare att bära Niqab, dels de som menar att det är en form av feministisk emancipation att bära slöja i yrkeslivet. Till den senare kategorin hör ett par SSU-medlemmar som skriver på Newsmill,
"Ska vi tvinga människor att ta i hand för att det anses vara en del av den svenska kulturen? Ska vi tvinga kvinnor att avstå från att bära religiösa symboler för de anses vara förtryckande?"
Svaret är att ingen är tvingad att skaka hand, eller för den delen ta jobb där vissa plagg inte är förenliga med yrkesrollen. Ett liberalt samhälle skapar möjligheten att klä sig hur man vill privat och välja att avstå från seder.
Ett liberalt samhälle ålägger dessutom inte resten av samhället att acceptera dessa kläder eller bestämma reaktionerna om man avstår från ex handskakning. Möjligheten finns att fritt utöva sin religion eller kulturella tillhörighet samt att avstå från att anpassa sig till rådande klädkod och sed på arbetsplatsen. Konsekvensen tar man själv, ingen annan.
Invändningen mot användandet av Niqab på arbetsplatser bör inte i huvudsak grundas på linjen att det är ett plagg förenat med en patriarkal struktur och därför förbjudas. Även om slöjan tveklöst i grunden är en del av en religiös kontroll av kvinnor är inte alla kvinnor som bör slöjan per definition förtryckta.
Problemformuleringen bör grundas i att arbetsgivare anställer en hel person, med alla denna människas attribut och beteenden som den personen väljer att bära med sig i yrkesrollen. Om dessa attribut och beteenden sen inte är förenliga med rollen enligt arbetsgivare, then tough shit.
Religionsfriheten sträcker sig inte så långt som att inskränka andra människors rätt (i det här fallet en arbetsgivare) att välja vad som är gott yrkesutövande, korrekt klädkod och beteende på en arbetsplats. Med andra ord - rätten att utöva sin religion innebär inte skyldigheten för andra att acceptera densamma.
Problemet aktualiserar problemen som finns med religionsfriheten och som uppmärksammades för ett tag sedan i ett bra debattinlägg på expressen:
"Religionsfriheten som juridiskt begrepp var befogad i en tid då det var förbjudet att byta religion eller förneka guds existens. Men begreppet religionsfrihet är /.../ både mer problematiskt och ologiskt än vad lagstiftaren hittills velat kännas vid. Vad skyddar religionsfriheten, som inte redan skyddas av övriga friheter i vår grundlag? Bör religiöst troende ha större friheter än icketroende? Lagen om religionsfrihet är i dag otydlig, motsägelsefull och kontraproduktiv. Behövs den egentligen?
Skriver i Allehandan om behovet av en författningsdomstol,
Vi kommer i framtiden möta allt allvarligare problem där den privata integriteten står på spel. Att ha en stark grundlag och en författningsdomstol som enskilda medborgare kan vända sig till är den enda realistiska lösningen. Det är inte heller hållbart att i längden möta varje stycke lagstiftning med relevans för integritetsfrågor genom halvdana säkerhetsspärrar. Vad som behövs är en genomgripande genomgång av vår författning som grundlagsutredningen initierade och därefter införandet av en ordentlig författningsdomstol.
Roland Poirer Martinsson, chef på Timbro skriver ett par tips till Göran Hägglund och kristdemokraterna. Vanligtvis försöker Martinsson kritisera liberalismen på olika sätt (med blandad framgång bör tilläggas). Nu gör han ett försöka att mjuka upp bilden av kristdemokraterna. Tyvärr ser jag inget nytt i hans förhoppningar och inte heller något som inte redan finns inom alliansens liberala falang. Vilken roll kan egentligen ett i grunden värdekonservativt parti ha i en i huvudsak liberal allians?
Konservativa bör endast vara aktuella som samarbetspartners för liberaler om de är av den pragmatiska sorten snarare än den värdekonservativa och idealistiska. Med pragmatisk konservatism menas en konservatism som främst tar sig i uttryck i den försiktiga förändringen av samhället. Bevarandet av viktiga samhällsinstitutioner och en allmän försiktighet i det politiska förhållningssättet står i centrum. Denna konservatism kanske rentav är nödvändig. Den står dock inte i kontrast mot de andra borgerliga partierna. Det finns pragmatiska konservativa inom alla partier, inte minst inom Folkpartiet. Där tar det sig i uttryck på samma sätt som det gör inom Kristdemokraterna, genom en försiktighet gentemot politisk förändring.
Den konservatism som måste belysas och som i alla avseenden står lika långt ifrån liberalism som vänsterpartistisk planekonomi är den idealistiska värdekonservatismen. I Martinssons tips till Hägglund kommer ett par bra råd; fokus på skolor och integration av invandrare genom arbetsmarknad och inte bidragssystem. Det är dock inga nyheter och inget som inte redan finns representerat inom alliansen. Om den pragmatiska konservatismen redan finns representerad inom alliansen återstår då endast den idealistiska konservatismen. Vad händer med partiets varumärke om man lämnar den senare inriktningen?
Om Hägglunds förhoppning är att slippa statliga verk som sysslar med normkritik måste det givetvis vara lika oönskat med en stat som premierar vissa familjevärden eller kulturella institutioner. Visst kan liberalismen samexistera med konservativa inom alliansen, oavsett politisk färg. Men de kan och bör endast samexistera i vad de inte vill göra politiskt snarare än vad de vill göra politiskt. Det är endast denna "lämna oss ifred konservatism" som har en plats i alliansen. Det är givetvis i kritiken mot vänsterns förbudsiver och sociala ingenjörskonst som konservativa och liberala på riktigt kan hitta varandra. Denna kritik och motsatta förhållningssätt till politikens roll får dock aldrig spilla över till ett borgerligt dito av social ingenjörskonst, vare sig det är socialliberal paternalism eller konservativ idealism. Om Kristdemokraterna har lämnat den senare är det välkommet, men har man inte då lämnat den enda form av konservatism som inte redan finns representerad hos andra allianspartier?
Behöver vi kanske ett nytt saltsjöbadsavtal för frågor som rör "övervakning, fildelning, fri kultur, patent och monopol" frågar sig Henrik Oscarsson, statsvetare från Göteborg i ett inlägg nyligen,
"en informationssamhällets motsvarighet till industrisamhällets Saltsjöbadsavtal mellan arbetare och kapitalägare för att undvika att konflikten blir onödigt djup och militariserad? En svensk samförståndsmodell med historiska förlagor som kan säkra ett fruktbart samförstånd där alla intressen kan betrakta sig som vinnare. Nya idéer om hur detta kontrakt skall se ut är nödvändiga. Stäng in alla parter och släpp ut dem igen först när man nått fram till en hållbar modell för samhällsfred!"
En lösning kan alltså vara att som Henrik Oscarsson föreslår, skapandet av ett nytt Saltsjöbadsavtal. Det låter sympatiskt men löser inte grunden i problemet: hur politiker förhåller sig till integritetsproblematiken i lagstiftningen. Ett avtal mellan privata parter är inte ovälkommet, i synnerhet inte när det kommer till frågor som fildelning och monopol. Det är däremot inte främst från privata aktörer de största hotet mot den individuella integriteten kommer ifrån idag utan från statsmakten. Redan idag har vi ett skydd för den individuella integriteten inskrivet i regeringsformen,
"6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande."
Problemet är dock tvådelat. Dels är den nuvarande regeringsformen inte tillräckligt omfattande för att täcka in de många integritetsrelaterade lagarna som genomförs. Det är givetvis det logiska klivet från upptagning av telefonsamtal och öppnande av brev till omfattande avlyssning av digitala diton som regeringen inte lyckats göra. Dels är problemet att vi i Sverige har en märklig tradition när det kommer till författningen generellt,
"Våra möjligheter att påtala kränkningar och brister i författningarna är begränsade genom frånvaron av en nationell författningsdomstol; något som hitintills har avvisats såsom ett alltför "främmande inslag" i vår rättskultur, men som finns i flera jämförbara stater. Med en författningsdomstol förenklas den enskildes invändningar genom att innehållet i en lagstiftning kan anmälas dit för granskning. I vårt system - med dess konkreta normkontrol - måste kränkningen kunna hänföras till en viss situation som blir föremål för prövning i en vanlig domstol - eller undantagsvis i en förvaltningsmyndighet" (s 164 Statsrättens grunder, andra utgåvan)
I den utredning som Integritetsskyddskommittén gjorde och som presenterades i januari 2008 löser man till viss del det första problemet. Det andra problemet är dock inte avhjälpt. Vänsterpartisten Alice Åström illustrerar det tydligt i en intervju med Advokatsamfundet,
"Grundlagen är inte starkare än de politiker som har att förvalta den. Lagstiftning i alla ära, men om politiker väljer att bortse från integriteten och låter andra intressen väga över har man inte uppnått så mycket ändå"
Avsaknaden av en författningsdomstol kan - oavsett ny skrivning i RF - komma att bli helt tandlös eftersom grundlagens styrka bestäms av politikerna,
"När man studerar nu gällande författning bör man vara medveten om de säregna svenska traditioner som kommit att prägla utformningen av RF [Regeringsformen, min anm]. Under tiden 1921-1974 innehades regeringsmakten nästan oavbrutet av ett enda parti - socialdemokratiska arbetarpartiet - varför en socialdemokratisk ideologi naturligen kom till uttryck i statsrätten. Detta innebar bl.a en viss skepsis mot fri och rättigheter, domstolskontroll och lagprövning. " (s. 17 - Statsrättens grunder, andra utgåvan)
Vi kan klämma in en rad nya skrivelser i vår författning. Det kommer inte ändra svensk tradition och praxis när det kommer till efterföljandet av dessa skrivelser. Vad vi behöver är en stark författningsdomstol som tydligt kan kontrollera politikerna. I synnerhet när det kommer till integritetsfrågorna är det uppenbart att tolkningarna som politiker gör av RF snabbt glidit utför.
Om man under början av 2000-talet befann sig någonstans i tonåren och kanske läste en dagstidning eller såg på nyheterna kunde man inte undgå den lätt apokalyptiska stämningen under alla politiska toppmöten. Den nya multipolära världsordningen som ersatte motsatsförhållandet och den bipolära världsordningen mellan USA/Sovjet föll inte alla i smaken. I synnerhet inte när det visade sig att såväl demokratier som diktaturer satte sig ner och skulle förhandla fram frihandelsavtal. Under början av 00-talet tog en ny politisk vänstervåg form.
I samklang med de enorma protesterna och den "nya" rörelsen kom givetvis en våg av musik. Det ska sägas att mycket av musiken rent formmässigt var gammal skåpmat: reggae, olika varianter av hiphop samt fusioner mellan electronica och punk. Exempel på det sista exemplet kommer i form av Atari teenage riot som 1999 (fäst er inte vid årtalet!) fick för en revolutionär det gyllene tillfället att tonsätta en kravall - ett kännetecken för det tidiga 00-talet,
Move! I shout it out loud! / Were radical and were proud of it... /Change the things - together we stand and load the gun and make em swing! /Love is a wonderful thing - a secret - a game /And I sing the song of freedom to hate! /Try to think international! (text från "Destroy 2000 years of culture")
Till ATR kan även Asian dub foundation räknas. Låten Fortress Europe från skivan Enemy of the enemy (2003) fångar på ett bra sätt den känsla som präglade demonstrationerna i Göteborg 2001,
"People caught up in red tape nightmare / Break out of the detention centres /Cut the wires and tear up the vouchers / People get ready it's time to wake up /Tear down the walls of Fortress Europe".
Låtarna jag länkar här är inget specifikt 00-tals fenomen, redan tio år tidigare pysslade artister som Jello Biafra (Dead Kennedys) och Consolidated med liknande stilar och åsikter. Gemensamt för banden är alla att de sökte quick fixes på alla världens orättvisor. Att bli klok på en ny världsordning är ingen liten uppgift och till viss del spelade de här banden en roll att försöka omformulera problemen och lösningarna.
Märkligt nog förändrades lite i världsbilden mellan 1990 och 2003, USA och de multinationella företagen fortsatte spela rollen som bovar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Motståndaren utpekades som globaliserad och därför måste motståndet vara globalt löd mottot. Detta knyter på något sätt samman säcken för det tidiga 2000-talet "nya" motstånd underifrån. Antonio Negri - av vissa ansedd som en Marx för 2000-talet menade i en intervju med New Statesman att,
"The protesters at Seattle are not unsympathetic. They don't stand for anything. They don't have a programme. But what is important is that they have found a space for a different politics - a global politics."
En rörelse som faktiskt innehöll ett par spännande element (kampen mot nationalstatens gränser och stödet till demokratiska gräsrotsrörelser i ex Sydamerika) blev snabbt så uppblåst och självgod att allt mellan Michael Moorska konspirationsteorier till besinningslöst hat mot EU samsades. Möjligen är det så att det enda varaktiga (och kanske positiva) från denna korta period är att politisk aktivism på ett nytt sätt blev global som Negri säger.
Naomi Klein som slog igenom 2001 med No Logo har fortsatt att proklamera sanningen om den nyliberela världsordningen (vissa fiender försvinner aldrig), senast med "Chockdoktrinen". Den sista en bra sammanfattning av den kritik som förekom bland demonstranterna. Sedan början av det kaotiska 00-talet har dock mycket förändrats. Numera hålls politiska toppmöten på tryggt avstånd från presumtiva manifestationer och kravaller. För vissa av oss som då var tonåringar var kravallerna i Göteborg, Genua och Seattle en vattendelare. Man blev medveten om de globala perspektiven men insåg samtidigt att den nyfunna revolutionsromantiken var ganska unken. Motståndet blev till slut så ofokuserat att det enda som återstod var ordet motstånd. Mot vad? Tja, allt som den rådande maktordningen stod för. Den brokiga folkrörelse som var aktiv under tidigt 00-tal i Sverige har sedan dess minskat sin intensitet utåt. Nerbrända bilar, maskerade proffsligister med Leninflaggor blev hastigt det enda man associerade med rörelsen.
Skriver idag en krönika i Sundsvalls Tidning om 70-årsdagen av den Tyska invasionen av Polen:
Den största symboliska tyngden låg just i att både Rysslands och Tysklands ledare närvarade och höll tal. Man kan dra slutsatsen att den här uppvisningen av solidaritet inför historiens mest brutala och fruktansvärda krig är en form av bokslut. För vad som krävdes för ett gemensamt bokslut var att både Ryssland och Tyskland tillsammans erkände skulden i den beryktade Molotov-Ribbentroppakten. En pakt som 1939 delade upp Polen, ett land som historiskt har styckats många gånger av sina mäktiga grannar.
I föregående inlägg kritiserade jag skattestödet till Dirty Diaries och pedagogiskt nog har vi här ännu ett exempel på när det kan gå fel. Forum för levande historia har nyligen presenterat en ny utställning, "Middag med Pol-Pot".
Givetvis är det viktigt att kommunismens utspårade historia inte glöms bort. Massmorden i Kambodja och det ideologiskt motiverade stålbadet som Kambodjas folk upplevde är ett exempel på detta. I den lysande filmen från forum för Levande historia hånas Jan Myrdals röda naivitet inför Pol-Pots massmord. Uppsåtet är givetvis bra. Formen för det hela är dessvärre olycklig. För att kritiken mot kommunismens förespråkare i Sverige ska göras trovärdig måste den ske från ickestatligt håll. Det är helt enkelt för viktigt för att göras till en partipolitiskt eller statligt kopplad fråga.
Vid flera tillfällen har SVT kantrat i sin skildring av Kuba och Castros regim. Diskussionen om pressstödet tangerar även frågan: ska vi ha statligt understödd politisk opinionsbildning? Om man enas om det (vilket inte är helt ovanligt) uppstår givetvis frågan om hur detta ska balanseras. Varannan till vänstern och varannan till högern?
Jan Myrdals politiska haverism kan utan problem belysas av övriga sansade människor i offentligheten. Det behövs inga skattepengar till. Framförallt rimmar det illa med den liberala kritiken mot statligt understödd vänsterpropaganda. Rätt ska vara rätt, oavsett vem det gynnar för tillfället.
"Det här är definitivt en samhällsfråga. Porrindustrin letar sig in i våra fantasier, den får killar att längta efter analsex och kvinnor att skaffa silikonbröst för att vara mer estetiskt tilltalande. Behovet av motbilder är desperat och därför är det värt att bekosta en sådan här film med skattepengar" Britt-Marie Trensmar, konstnär
Det var längesedan någon så kärnfullt sammanfattade problemet med statligt kulturstöd i dess olika former.
Det är varje vuxen människas fulla frihet att konsumera eller avstå från pornografi. Varje vuxen porrkonsument står det dessutom helt fritt att välja efter egen smak och tycke. Likt all annan konsumtion besitter man ett stycke konsumentmakt.
Britt-Marie säger att "behovet av motbilder" är desperat. Frågan är då vilken människosyn hon egentligen har? Kan inte vuxna människor självständigt förhålla sig till roller och ideal? Vems ansvar är det att ge en välbalanserad och fri syn på sexualitet egentligen?
Frågan är dessutom om de med "dålig" syn på sexualitet, eller de vars syn på sexualitet i störst grad är påverkad av mainstreamporr är de personer man kommer åt med en statligt understödd porrfilm.
Vuxna människor är inte elever i statens informella skola. Som vuxen förväntar man sig inte bli moraliskt eller ideologiskt uppläxad om man inte uttryckligen ber om det och sätter sig i ett klassrum. Det är definitivt inte en statlig kärnfråga att med hjälp av skattemedel premiera den ena eller andra synen på sexualitet.
Flera debattörermissar poängen. Givetvis är det bra om porren nyanseras, får fler motbilder och kan tillfredställa alla dess konsumenter. Men det är bara att sätta igång. Om man öppnar upp för statlig opinionsbildning från ett håll får man även vänta sig statlig opinionsbildning från ett annat håll. Kristdemokratisk porr någon?
Docent Anders Gerdmar svarar genomtänkt på min newsmillartikel om Boströmaffären,
"Vi får inte underskatta den antisemitiska potentialen som fortfarande finns och hur lätt det är att aktivera gamla stereotyper. Därför är den delning som Cwejman talar om önskvärd, som förhindrar att man blandar samman israelkritik och kritik av judar för att de är judar. Men så länge stereotyperna kring judar lever är Cwejmans önskan nog tyvärr utopisk. För inte minst media upprätthåller stereotyperna, även när man inte gör så grova kopplingar kopplingar som Aftonbladet."
Hans invändning mot min lätt idealistiska önskan om att frikoppla det judiska från Israeldebatten är helt korrekt. Kanske är det omöjligt och eventuellt är både västerlandets uråldriga antisemitism tillsammans med den muslimska världens nyvunna dito alltför starka.
Den generation av musikintresserade som vuxit upp under 2000-talet har haft en fördel över föregående generationer. När man fortfarande under 1990-talet var tvungen att gräva i vinylbackar för att hitta obskyra sjutummare eller beställa böcker från skumma postorderbutiker för att läsa om punkens historia är hela musikvärlden numera ett par klickningar bort. 80/90-talisterna kan vara minst lika inlästa på märkliga dubstilar som en gammal skivnördslegend.
Kanske har just detta inneburit att så många musikgenrer har smällts ihop och förnyats. Alltifrån postpunk, disco, detroithouse, krautrock, country och synthpop har manglats och kombinerats i märkliga konstellationer. En anledning kan vara att dagens musikkonsumenter och producenter har nästintill obegränsad tillgång till musikhistorian. Kanske är detta något som har kännetecknat vårat 00-tal: total tillgång, transparens och nedbrytandet av alla musikaliska barriärer. Även musikens kulturella subkulturer blandas ihop mer även om det är en mer tveksam slutats.
Varför inte börja en serie om 00-talet zeitgeist med en låt som faktiskt handlar om just 00-talet. LCD Soundsystem som började spela 2002 har med låten Losing my edge på ett smart sätt fångat känslan av den nya generationen av musikkännare:
"But I'm losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent. And they're actually really, really nice /I'm losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978. I'm losing my edge."
Häng med i min lista över 00-talets absoluta guldstunder på Spotify och YouTube
Guteland och SSU efterlyser att EU ska kunna använda sin röst för att bedriva en aktiv utrikespolitik, då är det mycket märkligt att man motsätter sig ett fördrag som faktiskt inför en gemensam möjlighet för EU att agera utrikespolitiskt och därmed sätta mer enig press på exempelvis den iranska regimen (Europaportalen 090831). Att arbeta sig bort från den nationalstatliga utrikespolitiken med Lissabonfördraget som första steg är endast positivt.
Förhoppningsvis kommer ett svar som utvecklar kritiken mot det demokratiska underskottet.
Det är inte långt kvar innan 00-talet är över och ersätts med 01-talet, på något sätt känns inte de här binära talen så tillfredsställande att uttala som 80-talet eller 90-talet. Varje årtionde brukar i efterhand analyseras sönder och samman och ges någon form av sammanhängande beskrivning.
70-talet var fyllt av glitter och fula skor, Thatcher, oljekriser och Punk. Allt var frid och fröjd och sen kom nyliberalism och karg musik som speglade tidsandan. Under 80-talet hade vi yuppies och yta, allt genuint byts bort mot billiga digitalsyntar och till slut föll alla världens planekonomier samman. Det här var alltså oerhört korta beskrivningar, men till slut har vi inte mycket mer än vissa namn, adjektiv och korta nyckelord för att beskriva ett årtioende, om ens det. Hur många kan beskriva 1830-talets tidsanda?
Jag ska här på bloggen göra ett litet försök att en gång om veckan lägga upp en låt som på något sätt kanske har speglat eller speglar vårat 00-tal, det årtionde som har varit och alltjämt är min generations ungdomstid (jag är 80-talist, född i mitten av årtiondet). Det kommer spreta som bara den i vissa fall helt personliga upplevelser av årtiondet (det privata är politiskt!). I vissa fall blir det mer politiskt, i andra fall mindre. Förhoppningsvis kommer de flesta inläggen att bli multimediala genom de tidtypiska verktygen Spotify och Youtube. Vi får se hur det går. Tips är givetvis välkomna.
Maria Schottenius och Åsa Linbeborg kommenterar domen mot Anna Odell. Från många håll har man förstått att rättegången i själva verket symboliserade ett slag mot konsten och kulturen. Det här är en ganska märklig slutsats. Rättegången visar med all önskvärd tydlighet att alla är lika inför lagen och oavsett ett brotts bevekelsegrunder (konst eller journalistik) är det handlingen som är det centrala. Undantag kan inte göras för några grupper i samhället.
Civil olydnad och att medvetet bryta mot lagar för att kämpa för något man anser rättfärdigt eller viktigt är en oerhört komplicerad fråga. Fallet Odell är kanske inte det bästa sättet att initiera en sådan diskussion. En viktig princip är att man måste vara beredd att möta konsekvenserna av sitt handlande, oavsett hur fel man anser rättsväsendets perspektiv vara. Att vara konstnär, aktivist eller journalist innebär att man tar risker för att avslöja och synliggöra sådant som inte alltid är helt uppenbart eller salongsfähigt att protestera mot.
Konsten och konstnärerna är en integral del av samhället och just av den anledningen måste deras handlingar bedömas enligt samma måttstockar som alla andra människor. När nu kulturskribenter efterlyser något annat är det inget att annat än pläderingar för att göra konstnärer till något speciellt kast av människor, en lätt vindpust av snobberi sveper in över kulturredaktionerna anar man. Lindeborg drar dock en halvordentlig slutsats:
"Bemötandet av Okänd kvinna visar att dialektiken mellan konst och samhälle är bortvittrad. "
Delvis korrekt men det är inte bemötandet som är misslyckat i den eftersökta dialektiken mellan samhälle som konst som är skyldig utan främst Odells misslyckadande med att belysa något av värde. I våras gjorde jag en jämförelse mellan Anna Odell och en liknande händelse för över hundra år sedan när journalisten Nelly Bly fejkade depression för att göra ett reportage inifrån ett mentalsjukhus för kvinnor. Ett reportage som i sig var ett brott men som skapade en oerhört viktig debatt som resulterade i positiva förändringar för patienter i psykvården.
