Denna essä kommer inom kort publiceras i en antologi som trycks av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Essän är baserad på ett kort föredrag jag höll på samma tema. Hela antologin kommer snart finnas tillgänglig här.
-
Politiker ska stå för idéer
Rubriken till denna text kan låta
banal. Givetvis ska politiker stå för idéer, vad ska de annars göra? Men som
med mycket annat som rör politiken är det inte enkelt. Det har flera orsaker
som jag tänker utveckla på de kommande sidorna.
Under tre rubriker kommer jag att
diskutera de omständigheter som möjliggör eller försvårar för politiker att
vara idéburna och principiella: ekonomiskt, ideologiskt och
socialt oberoende. De tre områdena bestämmer
i vilken utsträckning politiker kan agera autonomt och ideologiskt i
dagspolitiken.
Slutsatsen är egentligen enkel.
Det hör till partiers själva natur att skapa negativa incitamentsstrukturer som
inte alltid främjar en idérik utveckling. Vad menar jag då med det tillkrånglade ordet ”incitamentsstrukturer”?
Partier är hierarkiska
organisationer. De har styrelser på olika nivåer, nationella, regionala och
lokala. De består av heltidspolitiker, anställda tjänstemän, fritidspolitiker
och enskilda medlemmar. Dessa bildar tillsammans arbetande och sociala
gemenskaper. De har oftast en gemensam syn på partiets historiska förflutna,
partiets roll i samtiden och drömmar om framtida framgångar. På många sätt
liknar denna gemenskap de egenskaper som utmärker en nation: en föreställd, men
för medlemmarna, högst verklig och viktig föreställd gemenskap.
Väl inne i en gemenskap vill man,
så länge deltagandet upplevs som meningsfullt, stanna. Det skapas en väv av
relationer, både praktiska i form av lojaliteter mellan arbetsgivare och
arbetstagare, men även privata relationer mellan partimedlemmar. Partier har
ofta möten och träffar på helger och kvällar som kräver tid av partimedlemmen
på tider då annat socialt umgänge äger rum.
Partimedlemskapet riskerar att
premiera konformism framför ideologisk kunskap, lojalitet framför
sanningssägande, sammanhållning framför individualism. Det är inte alltid
säkert att balansakterna kantrar, men avvägningarna de ställer politiker inför
bör man vara medveten om för att förstå vilka dilemman politiker lever med.
Ekonomiskt oberoende
Många politiskt aktiva har en
lång tid inom partiet som oftast började med ett par år i ett ungdomsförbund.
Ungdomsförbundstiden är ofta intensiv och rolig Ofta så intensiv att många svenska
politiker på höga positioner inte avslutat sina studier. Att vara aktiv i ett
ungdomsförbund på hög nivå innebär tämligen att man tidigt i livet antingen är
förtroendevald på heltid, eller anställd som tjänsteman. För en person i de
sena tonåren är detta självklart lockande. I många fall är det även en rik
erfarenhet som många jämnåriga saknar, kanske i synnerhet studiekamraterna som
harvar med böcker istället för att vara ute på fältet.
Att i unga år ansvara över en
organisation med flera tusen medlemmar, ordentliga tillgångar och medialt
utrymme är en speciell erfarenhet. Det är heller inte märkligt att lockelsen är
stor när man nått toppen i ungdomsförbundet, att leta sig vidare i
moderpartiet.
Men ett liv där partiet på något
sätt utgjort basen för ens inkomster kan givetvis skapa en osund
beroendeställning. Om möjligheterna till inkomst är begränsade, eller i
jämförelse, lägre utanför än innanför partiet, då ökar incitamenten att stanna
som avlönad eller förtroendevald inom partiet. Låt oss kontrastera detta med
den amerikanska politikerns villkor. Den amerikanska politiken är betydligt
mindre partibaserad. Visserligen existerar ett par partier som utgör basen i
politiken men det är de enskilda kandidaterna och deras fristående kampanjer
som är medlet med vilket enskilda politiker får politiska förtroendeposter. De
donationer som krävs för att synas i press och medier blir helt avgörande för
lyckade kampanjer. Inte sällan knyter kandidater exempelvis sig till vissa
fackföreningar, företag eller inflytelserika privatpersoner. Väl på
förtroendeposten blir det därför centralt att inte bryta med donatorerna för
att bli återvald.
Incitamentsstrukturen för den
amerikanske politikern är uppenbar: eftersom donationer är avgörande för
framgångsrika kampanjer är det nödvändigt att lyssna på donatorerna för att
upprepa bragden. I det svenska fallet är incitamentet att dels hålla
partikamraterna nöjda (för att åter hamna på valbar plats på listorna inför
valet) samt givetvis väljarna. Men det första ledet är avgörande. En svensk
politikers potential att bli återvald handlar mindre om pengar från
lobbygrupper och mer om den interna partikulturen. Det finns självklart
fördelar och nackdelar med båda system. Det amerikanska systemet premierar fler
personval och större spridning av kandidaters åsikter och ideologiska
positioner.
Det svenska systemet skapar en
mer uniform och förutsägbar partilinje som partiföreträdare i allt väsentligt
måste följa. Det amerikanska systemet är mer spretigt och kopplat till externa
aktörer, det svenska mer partianknutet. Eftersom de etablerade svenska partierna
dessutom uppbär statligt stöd är beroendet av externa donatorer relativt litet.
Ideologiskt oberoende
En politiker som inte är ideologiskt
skolad kommer aldrig att kunna navigera i den skog av praktisk politik som den
tillämpade politiken utgör. En sådan politiker kommer att vara lättviktig och
snabbrörlig, tidsbunden och lättpåverkad. En politiker som inte förstår sitt
partis ideologiska grund saknar dessutom förmågan att härleda positioner och
förslag till ideologiska utgångspunkter. Risken är då att lätt påverkas utan
att vara medveten om det.
Mycket politik är sådan att
ideologiska vägval och dilemman knappt förekommer. Hur stor ideologisk kunskap
krävs för att avgöra väg och vattenfrågor i en kommun? Vem använder Marx eller
Mill för att förstå detaljplaners utformning i en kommun? Men den ideologiska
grundplåten agerar som en subtil kompass som alltid existerar i bakgrunden. Den
är dessutom helt nödvändig för att politiker ska kunna ha några visioner som
sträcker sig bortom de rent vardagliga, ofta reaktiva, politiska situationer
som uppstår.
En ideologisk ryggrad är lite som
en konstitution är för ett land: ett rättesnöre. Förändringen kräver tid och
ideologin, likt konstitutionen, är tänkt att vara varaktig och appliceras på
många politiska spörsmål och diskussioner.
Ett exempel på ideologisk svaghet
inom borgerligheten, när detta skrivs, är den lätthet med vilken man accepterar
tal om kvotering. Äganderätten görs sekundär när politiker har hittat goda
ändamål såsom jämställdhet i bolagsstyrelser. Motsättningen mellan principer
och ändamål, ett evigt politiskt dilemma, tycks helt frånvarande hos politiker
som representerar borgerliga partier med uttalade ideologiska grunder.
Det ideologiska oberoendet är
inte direkt förbundet med partiernas utformning. Det finns såväl ideologiskt
renläriga som vanliga tjänstemannapolitiker i partierna. Men den viktigaste
påverkan partierna har på ideologierna är att hålla den underställda partilinjen.
Partier nyttjar ideologiska system, men de är inte beroende av dem. Alla som
följt politiken under någon tid inser att ideologier brukas fläckvis, antingen
som retoriska slagträn eller som välbehövligt understöd i centrala
konfliktfrågor. Politiker som besitter en ideologisk grundkunskap kan avgöra
när det är acceptabelt att göra kompromisser och när de ideologiska principerna
måste bekräftas.
Socialt oberoende
Partimedlemskap är väldigt sällan
enbart en fråga om ett arbete som börjar på morgonen och tar slut på
eftermiddagen. För många är det en livsstil. En livsstil som skiljer sig ifrån
många andra. Partimedlemskapet är en gemensam ödesgemenskap. Alla
partimedlemmar med stora delar av sina liv investerade i partiet upplever en
kollektiv och privat förlust när det går dåligt för partiet. Samtidigt är
euforin genuint kollektiv när det går bra för partiet.
Ett vanligt år som partimedlem
kantas av helgaktiviteter. För en förtroendevald eller anställd kan stora delar
av våren och hösten upptas av helgkonferenser, utbildningar och partiträffar.
Eftersom många medlemmar inte är heltidsarbetande politiker placeras dessa
träffar på helger. Vilket naturligtvis innebär att partimedlemmen inte umgås med
sin familj eller vänner utanför politiken. Det sociala samkvämet avgränsas till
andra partimedlemmar. En fördel med detta är att de förstår vilken uppoffring
ett aktivt partimedlemskap kan innebära. Således blir partimedlemskapet allt
viktigare med tiden när sociala band är fullt utvecklade och det sociala livet
utanför partiet begränsats.
Detta får konsekvensen att
helgträffarna och konferenserna kan kännas som släktträffar. Man stöter på
avlägsna kusiner från olika landsändar som man är sammanväxta med genom en
gemensam historia och partimedlemskapet. Det är en varm gemenskap. Lojalitet och
delade uppfattningar samt ett gemensamt mål skapar en känsla som närmast kan
liknas vid ett familjeföretag eller ett arméförband. Det är nödvändigt för att
partiet ska hålla ihop och vara enigt. Men nackdelen är att partimedlemmen
efter en period riskerar att knyta alltför mycket av livet och de sociala
relationerna till personer och nätverk inom partiet. Och vem vill bryta med eller
gå i opposition mot det som utgör en så pass stor del av ens liv?
Att vara helt beroende av ett
socialt liv inom partiet skapar också en oerhört hög social kostnad i de fall
då partimedlemmen väljer att gå emot partiet i viktiga politiska eller
organisatoriska frågor. Att bli utstött eller hamna på kant med gamla kamrater
är plågsamt.
Läsaren kan tycka att jag mest
ser partimedlemskapet och det politiska arbetet som besvärligt, skadligt och
problematiskt. Så är det givetvis inte. Annars hade jag inte ägnat en stor del
av mitt åt politiskt arbete inom ramen för ett parti. Eller njutit av det till
den grad att jag försakat familj, vänner och intressen för att delta i
partiarbete långt mer än vad förtroendeplatsen eller tjänstens omfattning krävt
av mig.
I skrivande stund är jag ledamot
i ett riksdagspartis partistyrelse. Dessutom har jag en bakgrund både som
politisk tjänsteman i ungdomsförbundet och ordförande för samma ungdomsförbund.
Däremellan har jag haft en rad andra partipolitiska förtroendeuppdrag. Livet
inom ett parti är för mig både mycket kärt och meningsfullt, men erfarenheten
av detta liv har även gett mig vissa värdefulla insikter.
Det är snarare för att jag inser
partiernas centrala roll för den parlamentariska demokratin som jag menar att
det är viktigt att partier, som organisationer, inser sina begränsningar. Den
första och viktigaste insikten är att partiernas ofta isolerande
organisatoriska struktur gör kanaler för idéutveckling och idéproduktion
nödvändiga.
Man måste förstå att många av de
egenskaper som gör partierna till självförsörjande autonoma öar i det
offentliga livet krävs för att hålla samman grupper av
människor med motstridiga intressen, viljor och personligheter. Men denna
struktur får även den olyckliga konsekvensen att många fritänkande, oberoende
och självständiga personer skyr partilivet. Denna motsättning mellan
individualisterna och de som totalt accepterar partilinjen har skördat många
offer. Personer som hade kunnat stå för en balanserad linje har istället valt
att ställa sig utanför partierna. De
tror inte att balansakten kan genomföras.
Politiker måste sträva efter
intellektuell oberoende för att kunna säga något som inte enbart är en
upprepning av partilinjen. Politikern som bara är ett kommunicerande kärl för
partilinjen gör med sin person ingen skillnad och tillför inget nytt. Däremot
är politikern som polemiserar och går i opposition utvecklande för
partiet. Det är dessa nya idéer i
kombination med en fungerande partilinje som utvecklar vitala partier. Politiker
som ”står för idéer” är inte bara frifräsande individualister som kastat av sig
den partipolitiska organisationens ok. Det är politiker som inser balansen
mellan behovet av gemensamma linjer och individualism.