Ännu en valrörelse med SD i centrum

Då befann vi oss ännu i en valrörelse som handlade om Europapolitik. Förlåt nej. Så var vi ännu i en valrörelse som handlade om ett parti och ett parti enbart, Sverigedemokraterna. Det är det tredje valet i ordningen som helt domineras av detta parti.

Runt 2009/2010 när jag var ordförande för LUF minns jag att jag satte samman en rad utbildningsmaterial internt över hur vi skulle möta SD i debatter, deras åsikter och de frågor som skulle uppkomma. Min förhoppning då var vi kunde visa för elever och studenter att vi var förberedda och klarade av att ta debatten mot SD.

Stämningen i samhällsdebatten under 09/10 var stundtals tragikomisk. Partiledare efter partiledare trodde att de med blotta blicken kunde döda Åkesson i tv-sofforna. I mindre skala återupprepades detta i många skoldebatter. Om motdebattörerna ens behagade att dyka upp. 

På vissa platser i Skåne under valet 2010 bojkottade de rödgröna debatterna och SSU önskade få någon tramsig protestskrivelse uppläst av moderatorn. Publiken då? De var i överväldigande majoritet emot SD men verkade hysa förhoppningen att de andra partierna skulle göra sitt jobb och inte spela viktiga samt von oben.

Detta är mitt bestående intryck. Det finns en ganska liten grupp med människor som är övertygade om att bojkotter, protester som överträffar varandra och indignation är ett effektivt politiskt verktyg. Min förhoppning efter valrörelserna 2009/2010 var att man påläst och torrt utan fanfarer kunde bemöta och argumentera med SD. Visa för åskådare att man kunde ställa ett genomtänkt försvar för ett öppet och liberalt samhälle på fötterna. Det var vad jag själv försökte göra genom att ta ett antal debatter mot SD-politiker.

Målet för mig var att denna högst ordinära metod skulle förta lite av spänningen kring uppstickaren och därmed förskjuta tillbaka uppmärksamheten till de viktiga konfliktfrågorna i svensk politik.

Den förhoppningen hyste jag en bit in på mandatperioden. Tyvärr har inte mycket hänt sedan dessa. Vissa av SD:s motståndare verkar fortfarande tro det finns någon sorts samband mellan intensitet av deras förlöjligande, hån, högljuddhet och minskat stöd för samma parti.

De föregående fyra åren har präglats av upprepningar. Samma klick av patosdrypande människor tror att det är någon sorts demokratisk allmosa att visa finger till SD och upprepa hur dumma de är. Det kan inte vara något annat än politisk narcissism på hög nivå då effekten på väljarkåren tycks vara obefintlig. Möjligen gynnar det rentav SD på marginalen.

Det finns två faktorer som gör att ett parti som SD har någon sorts varaktig attraktionskraft hos väljarna. Det ena är att deras frågor (eller partiet, och därigenom frågorna) hamnar i rampljuset. Det andra är att partiet upplevs som en viktig motpart till alla andra.

Låt mig upprepa: SD bibehåller sin relevans genom uppmärksamheten, att deras frågor görs centrala och upplevelsen att de är den viktigaste motparten i svensk politik.

Protesterna mot SD under denna valrörelse skulle man nästan kunna tro är arrangerade av SD:s riksdagskansli. De självförhärligande människorna som tror de gör något för den goda saken levererar upprepade framsidor i tidningarna där sverigedemokrater gör ledsna hundansikten och beklagar sig över hur deras möten förhindras. Och det som kunde bli ensamma, blåsiga och högst ordinära torgmöten för de närmast sörjande blir riksnyheter. 

Vilken pr-kupp. Och inte vilken riksnyhet som helst! Vanliga personer som inte tar ledigt för att ropa saker åt partiföreträdare ser att här finns ett parti som motarbetas på ett helt unikt sätt. Istället för att förpassas till marginalen får SD spela huvudrollsinnehavare, gång på gång.

De senaste fyra åren i svensk politik skulle man kunna tro handlade om två block: SD och de andra. Ett parti som inte fått igenom en enda fråga (knappast heller kommunalt) under innevarande mandatperiod och inte kommer få igenom en enda fråga under nästa mandatperiod har fått sätta tonen för svensk politik. Åtta år av symbolpolitik alltså.

Och det är inte bara den praktiskt tillämpade politiken som präglats av SD. Samhällsdebatten har på så många sätt anpassats, radikaliserats och förvrängs av SD:s närvaro i riksdagen. Frågor vars skärningspunkt ligger på axeln vänster/höger har fått stå åt sidan. Istället har identitetspolitik fått vind i seglen. SD får sätta tonen för dramaturgin och alla följer med.

De som säger sig vara SD största fiender har ofrivilligt blivit den främsta garanten för att SD hålls relevanta, fräscha och prioriterade för etablissemangskritikern. De har fått den gyllene positionen som många partiforskare hävdar är ett av de högerextrema partiernas framgångsrecept: den självklara motpolen i ett politiskt system.

Årets europavalrörelse påminner tragiskt nog om föregående valrörelser. Detta trots att SD i mätningar ligger en bra bit under de siffror de får i mätningarna inför riksdagsvalet. Deras centrala position förstärks dessutom av det ofta (felaktigt) upprepade påståendet att det är de högerextrema som är huvudmotståndare i årets val.

Sällan har ett så litet och obetydligt parti så många att tacka för så mycket.