2014-04-14

Greider om Ukraina: inte lika illa som Linderborg, men nästan.

Vad är den främsta skillnaden mellan Ukraina och Polen? Utöver helt uppenbara saker som deras geografiska placering, språk, historia och framförallt tid som självständigt land förenar mycket dem. De var båda under lång tid helt dominerade av Sovjetunionen. Polen som på pappret självständigt land, Ukraina som en Sovjetisk delrepublik. 

Men sedan 1990-talet har otroligt mycket hänt. Under början av detta decennium var Ukrainas ekonomi större än Polens. Idag är Polens ekonomi mer än dubbelt så stor som Ukrainas. En utveckling som inneburit enormt mycket för polackers livsvillkor och möjligheter.

Göran Greider skriver idag Dalademokraten något som enklast kan beskrivas som en utveckling av kålsuparteorin: Ukraina är klämt mellan två politiska intressesfärer, Ryssland och EU och båda dessa sfärer utövar negativa påtryckningar på landet. 

Visst, erkänner Greider, Ryssland har ju faktiskt ockuperat delar av landet och har ett finger med i spelet när beväpnade grupper ockuperar offentliga byggnader i östra Ukraina. Men i praktiken gör Ryssland samma sak som EU: kämpar om Ukraina som en geopolitisk spelbricka.

Enligt denna kålsuparteorins premisser är det alltså ingen större (praktisk) skillnad på att ockupera och utpressa landet eller att söka få landet att på frivillig väg skriva under ett associationsavtal som öppnar upp för handel och politiskt samarbete. 

Som en något udda komponent i denna kålsuparteori väljer Greider att skriva om EU:s okänslighet inför ukrainarnas "östliga hemhörighet":
Men jag menar att det är uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EUs intressesfär. Det är okänsligt därför att en betydande del av Ukrainas befolkning snarare känner sig ha en östlig hemhörighet.
Ukrainarna är inte gjorda av porslin och det finns ingen mystisk "östlig hemhörighet" som skulle fördärva ukrainarna eller kränka deras slaviska hjärtan. Det är denna typ av språkbruk som den ryske filosofen Alexander Dugin och exempelvis nationalbolsjeviker brukar sig av för att markera distans mellan Östeuropa och Västeuropa. 

Givetvis finns inget nollsummespel mellan att öppna upp sig mot EU, dessa marknader och politiska samarbeten, och att samarbeta, handla och samverka med Ryssland. Sådan nollsummespelsretorik får troligtvis bara medhåll från Kreml, inte från ukrainarna själva.

Ukrainarna är like lite som någon annan dömda till ett nollsummespel mellan regionala identiteter. Valet av denna vinkeln för att påtala EU:s "okänslighet" är precis det en Dugin eller varför inte en Huntington skulle göra för att döma ukrainarna till en regionalpolitisk fångenskap.

Vad Ukraina saknat som Polackerna nu i mer än ett decennium tagit för givet är tillgången till den europeiska kontinentens politiska och ekonomiska utveckling. Möjligheten att arbeta och röra sig fritt i Europa.

Det Greider syftar på när han skriver om EU:s "okänsliga" inkorporering i "EU:s intressesfär" är inget annat än delaktighet i en politisk och ekonomisk gemenskap (nåväl, en liten bit av den) som skulle öppna upp Ukraina för ett Europa som har haft en enormt positiv inverkan på de andra länder som har ett förflutet som sovjetiska vasaller.

Vad Greider och även Linderborg ger uttryck för är en oroväckande flathet inför den radikala skillnad i utveckling som ägt rum mellan länder som Polen och Ukraina. Likställandet av EU och Ryssland är en stark lampa som lyser upp Greiders ideologiska hemvist, men det skymmer sikten för den verklighet som idag skiljer Ukraina från just Polen: ekonomisk utveckling, minskad korruption och mer öppenhet.

Greider kanske kan tjäna som föredöme för Linderborg i hur han förhåller sig till den ukrainska regeringens inställning till de högerextrema: det är ett olöst problem som inte kan ignoreras, inte ett sätt att avfärda Majdanprotesterna. Men när han anklagar Bildt för "retorik från kalla krigets dagar" och några minuter innan det skriver om hur EU är okänsligt inför "östlig hemhörighet" undrar man vem som är mest fast i 1900-talet.