En av de absolut mest minnesvärda delarna i Sven-Erik Larssons fina Bertil Ohlinbiografin är brevväxlingen mellan Eli Hekscher och Bertil Ohlin. Hekscher som var professor i nationalekonomi och som drog in Ohlin i det akademiska (han blev sedermera också professor i samma ämne) var besviken på Ohlin när denne gav sig in i politiken och kompromissade med den klassiska liberalismen. Det är på samma gång rörande men också skarpa brev som utväxlades.
Varför är denna brevväxling intressant idag? Jo den påminner om hur länge diskussionen mellan socialliberaler och klassiska liberaler pågått. Jag använder hellre begreppet "klassisk liberal" än "nyliberal" eftersom det senare numera enbart är en lite nedlåtande omskrivning av det första. Ohlins och Hekschers politiska och ekonomiska diskussioner påminner så väl om de diskussioner som fortfarande uppstår på Folkpartiets landsmöten. Hur stor roll ska staten ha? Hur ska välfärden och arbetsmarknaden utformas etc..
Diskussionen de senaste veckorna om centerpartiets partiprogram har egentligen varit två separata diskussioner. Dels har det existerat en mycket blygsam diskussion om de så oerhört omtalade förslagen. För och emot, ni vet, klassik politisk polemik. Sen har det pågått en enorm metadebatt om att principer är för fjortisar, huruvida allt är timbros fel, om nyliberala maktövertaganden och lite annat. De senare kategorin har helt dominerat nyhetsflödet och som alltid i dessa sammanhang har den sensationella biten fått huvudrollen.
Centerns "kris" är alltså att några inom partiet har skrivit lite vågade och mer principiellt liberala förslag som troligtvis ändå kommer kompromissas bort på en stämma? Har något allvarligt hänt med takhöjden i svensk politik under vintern? Eller har nyhetstorkan varit så gigantisk att man i sann Wag the dog anda varit tvungen att skapa en kris?
Jag är lite perplex inför diskussionen. Det som nu tröskas och misshandlas i alla landets tidningar är alltså ett förslag till partiprogram som sedan kommer att behandlas på en stämma av ombuden. Där kommer det säkert att sablas, trimmas och förändras. Vissa delar kanske försvinner, andra består. Är det inte detta vi vill av partipolitiken, att idéer stöts och blöts och att de genom demokratiska processer mejslas ut?
Nettoförslagen är i regel alltid kompromisser. Det är snarast ett sundhetstecken att det finns mer radikala falanger som kämpar för vissa förslag som därefter modifieras av de mer försiktiga elementen. Detta är min erfarenhet efter sju år i Folkpartiet.
Varför framställs en politisk diskussion som en kris eller katastrof? Alternativet njugg konsensus är knappast något vi behöver mer av i svensk politik. Hur många fritänkande personer med ett politiskt intresse lockas av partipolitiken när de märker att det inte bara är politiker som kölhalas utan även ansatser till samtal om något annat än cykelbanor?
Debatten mellan socialliberaler och klassiska liberaler kommer alltid vara en diskussion om vad som får bäst effekter, om principer bör vara vägledande eller pragmatism ska vara det. Det är återkommande frågor i den liberala idédebatten. De flesta liberala partier är redan idag kompromisser mellan dessa två liberala idétraditioner.
Alltså: Varför är det en nyhet att liberaler tycker olika och har mage att visa detta i partiprogramsarbetet?