Det plågar mig djupt att behöva skriva det här inlägget. Mest för att jag tillsammans med mina arbetskamrater så raskt ryckts iväg ifrån vår långa sjurättersfrukost. Ni vet hur det är inom den svenska borgerligheten, när vi inte förtrycker arbetarklassen äter vi belugakaviar på Bath Oliverkex och badar i ljummen champagne.
Erik Bengtzboe, ordförande i MUF är förbannad på ett ord, "borgerlig". Som enligt honom signalerar några av de aktiviteter jag beskrev ovan. I Bengtzboes soppa kokar just nu två ingredienser: den marxistiska definitionen av "Bourgeoisie" samt nidbilden av denna samhällsklass. Men ord, likt politiska rörelser (vilket Bengtzboe säkert vet något om), förändras. Vad ordet idag betyder och hur det används borde inte undgå Bengtzboe, speciellt eftersom jag vet att han öppnar Svenska Dagbladet då och då.
Därför förvånas jag över att artikeln i DN Debatt är skriven som om han inte läst PJ Anders Linders långa serie om borgerligheten i Sverige. En serie artiklar som behandlade allt möjligt, men som framförallt visade på hur mycket som
ryms inom det enorma paraply detta begrepp skapar. Men Bengtzboe befinner sig i en parallell politisk samhällsdebatt när han skriver: "Att vara borgerlig eller borgerlighet som koncept
handlar om en identitet och har nödvändigtvis inte en politisk
koppling". Vem eller vad är det han skriver om? Män med cylinderhattar som röker cigarr?
Bengtzboe fäktar i luften. Vad han egentligen verkar mena
är att han inte gillar bilden av borgerliga partier som överklassens
särintresse, en verklighetsuppfattning han köpt fullt ut eftersom han gör allt för att förflytta sig från riddarhuset till köksbordet. I detta ärende (om det verkligen är det) är han inte ensam.
Även jag är övertygad om att partier inte bör vara
särintresserepresentanter eller upplevas som sådana. Men eftersom Bengtzboe (två gånger!) skriver: "Våra lösningar på samhällsproblemen ska hämtas ur de liberala och konservativa idétraditionerna" så undrar jag vad han egentligen kritiserar. Han skriver inte om ideologi och inte om politik utan - och det här börjar bli allt vanligare i samhällsdebatten - en känsla! Orden staplas på varandra men bildar inget konstruktivt, istället signalerar de en vag upplevelse av att det där ordet, borgerlig, inte är något att ha.
Kort och konkret menar jag att "borgerligheten" beskriver den breda allians av liberaler och konservativa i Sverige vars minsta gemensamma nämnare är att de önskar förändra landet i en frihetlig inriktning. De kommer inte alltid överens men förenas i övertygelsen att politisk styrning inte är ett självändamål och att socialdemokratins långa maktinnehav inte varit av godo för Sverige. Ickesocialister med andra ord.
Jag påstår mig inte äga en exakt definition, säg vem som har de i dessa språkligt postmoderna tider. Men om man som jag tror att borgerlig i främsta hand handlar om politik, politiska allianser, partipolitiskt samarbete och inte pärlhalsband och parodiska nidbilder av högerpolitiker då blir Bengtzboes artikel i DN förvirrande. Vem är det han diskuterar med eller mot?
Att fäkta mot ett begrepp vars innebörd man inte ens förmår förklara på en helsida i DN Debatt ger ingenting. Det förvirrar och undergräver sitt syfte: att utveckla våra "liberala och konservativa idéer". Och det smärtar mig dubbelt att behöva säga det, för jag vet att jag och Bengtzboe är på samma sida i den svenska politiken. Istället för att ägna sig åt menlöst positionerande borde Bengtzboe, som ju är en klok och bra politiker, att konkret uppmana sitt moderparti att genomföra de reformer han tycker utvecklar landet i en god riktning. Det finns betydligt mer ambulerande ärenden att hantera än att bikta sig på DN Debatt: sysselsättningsproblemen bland unga, regeringens passiva reformpolitik, företagens villkor och integrationspolitiska utmaningar.