Under kommunisttiden fanns det i östblockets inrikespolitiska debatt ett väldigt vanligt knep för att desarmera oppositionen: Som svar på klagomål från oppositionella inom och utanför landet svarade man med påståendet att väst gör sig skillnad till betydligt värre övertramp.
På kritiken mot den avsaknad av demokratiska val i Polen svarade man med att hävda att ens konstitution var vida överlägsen och mer demokratisk än den amerikanska, som ju i praktiken bara resulterade i två partier. Medan den polska demokratin var total och representanter från hela folket bestämde. Påstod man.
Alla visste att det handlade om två i grunden olika system där det östeuropeiska enbart på pappret var världens mest demokratiska. Det västerländska var sannerligen inte perfekt, långt ifrån. Men det fanns en fundamental skillnad avseende rättssäkerhet, demokrati och friheten i offentligheten.
Men taktiken att relativisera motståndet i diktaturer genom att hänvisa till spegelbilder i Västeuropa har kvarstått. Den användes som sagt i Östeuropa, fortsatte i Västtyskland bland annat av röda arméfraktionen och har senast idag bubblat upp i Svenska Dagbladet av alla platser.
Andres Lokko skriver att det ryska punkbandet Pussy Riot är uttryck för samma frustration som gav upphov till kravallerna i London under 2011. Lokko antyder även att reaktionen på Pussy Riot och kravallerna är likartad i båda länder.
Liknande tankegångar kunde man höra medan den arabiska våren nådde sitt crescendo. Då hördes röster på exempelvis Aftonbladet kultur som ville jämföra demonstrationerna i Västeuropa (Occupy Wall Street) med de i arabvärlden.
Liknelsen är lockande och i grunden väldigt listig. Eftersom demokratiaktivister i Moskva och Kairo kämpar med att helt förändra sitt samhälle i grunden nyttjar man opportunistiskt deras systemkritik för att låna trovärdighet till sin egen antikapitalistiska systemkritik. Man inordnar motståndet mot regimer i djupt antidemokratiska länder i sitt eget revolutionära system.
Men jämförelsen är perverst cynisk och självförhärligande. För genom liknelsen relativiserar man och tunnar ut den i grunden oerhört viktiga demokratikampen i många länder. Man lånar till sin länstolsaktivism en gnutta verklighetsanknytning som man själv saknar.
Det finns nog ingen som är mer tacksam för Lokkos artikel än den ryska regimen. Den kan då, sådär lite avslappnat, säga: självklart kan detta straff tyckas hårt, men faktum är att vi bara gör samma sak som de gör i väst mot fridstörare. De har sina bråkstakar, vi har våra, vad är skillnaden?
Nyttiga idioter kallades de som under Sovjeteran från publicistiskt håll skänkte intellektuell strålglans åt det kommunistiska projektet, då skedde det högst medvetet. Till Lokkos försvar ska man ändå säga att han verkar göra det omedvetet. Alltid något.