Erik Helmersson, ledarskribent på Dagens Nyheter lyfter med anledning av dagens omtalade artikel av Bengt Ohlsson en intressant fråga på Twitter. Den lyder: "Varför ÄR egentligen så många kulturmänniskor vänster? Undrar inte retoriskt, har grubblat sen evighet. Vad är det direkta sambandet?"
På Twitter går att svara fragmentariskt men jag utvecklar gärna mitt svar till Helmersson. Jag tar mig friheten att spekulera vilt och med ganska stora penseldrag, kanske träffar jag rätt med något.
Svaret kan nog härledas till den förändring som skedde under början av 1800-talet och som pågick fram till 1968. Sedan dess lever vi i svallvågorna av denna epok. När allt kommer omkring lever vi fortfarande i konsekvenserna av Franska revolutionen. När den mångåriga kinesiska premiärministern och militärhjälten Zhou Enlai fick frågan om konsekvenserna av revolutionen 1789 lär han ha sagt "För tidigt att säga". Det är mycket vi inte förstått än, allra minst hur omfattande revolutionen förändrade världen.
Under stora delar av 1800-talet kopplades politiken och kulturen i regel samman med nationalismen och liberalismen, i en ofta bekväm parrelation. Samhällsengagemang, radikalism och förändring av samhället i revolutionens spår gjordes med liberal och nationalistisk retorik. Ta exempelvis revolutionsåret 1848, där enades liberaler och nationalister tillsammans med både författare och poeter för det nationella självbestämmande. Tidigare hade exempelvis Byron och Shelley engagerat sig för Greklands självständighet. Man kan dra paralleller till 1950-1960-talets avkolonisering som även rönte stort stöd i just kulturkretsar och bland intellektuella.
När den europeiska liberalismen totalt imploderade i samband med första världskriget ersattes dess radikala och omstörtande funktion med något annat. Detta annat var ett sammelsurium av olika typer av socialism och fascism. 20-talets kulturella och politiska avantgarde var inte liberaler, de representerade ju sin tids ancien régime, en ironi som inte undgick någon. Som en reaktion på socialismens framväxande självförtroende kom givetvis en motreaktion. Spanska inbördeskriget är ett exempel på en konflikt där dess två rörelser störtade mot varandra. Kriget engagerade idealister från hela världen (på båda sidor bör man komma ihåg). Den republikanska sidan fick ett enormt stöd från kulturarbetare och intellektuella världen över. Kulturen hade i och med socialismen politiserats och mobiliserats för den stora sakens skull.
Kultursektorn som under sekelskiftet inte sällan var liberal, eller i varje fall liberalt präglad, började sakteliga ersättas med modernismens diverse uttryck. Den ryska och italienska futurismen var tätt sammanknutna med den politiska förändringen. Borgerlig dekadens, reaktionärer och trötta förvaltande liberala statsmän ersattes med den nya tidens vitalitet. Italien är ett bra exempel på detta. Sällan har liberaler ansetts så passé och handlingsförlamade som under det italienska 20-talet då kulturen och politiken fick en nytändning genom teknologisk utveckling, idéer om massamhället och nationalismens vitalitet. Än så länge handlade det inte bara om en vänsterdominans av kulturen, även den nyväckta nationalismen spelade en stor roll.
Kriget utraderade givetvis nästan alla spår av fascistisk eller nationalsocialistisk kultursyn. Men den sovjetiska drömmen fanns kvar och mängden intellektuella, konstnärer och tidningsmän som tydde sig till Sovjet falnade knappast efter kriget. Snarare tvärtom. Därtill fick socialismen nya dimensioner när non aligned states (neutrala stater) skapade en socialistisk tredje väg med länder som Jugoslavien i spetsen. Avkoloniseringen gjorde sitt. Man vände taggarna mot det imperiella förflutna och valde olika versioner av nationalism kombinerat med socialism. Indiens Jawaharlal Nehru och Baathpartiet i den arabiska delen av världen sågs som progressiva, självständiga rörelser. Ofta påhejade av sin tids vänsterintellektuella. Kulturen skulle lyftas från sin västerländska och kristna homogenitet till något bredare.
Kulturarbetarna var ju tvungna att tillhöra avantgardet, den sköna nya värld som skulle byggas i ruinerna av nazismen. Olika röda ideologiska inriktningar var de egentliga enda svaren, den tidigare borgerligheten hade ju enbart skapat förutsättningarna för fascismen och nazismen menade man. Eftersom anledningarna till båda krigen sågs i 10-talets imperialism och i 30-talets enorma ekonomiska kriser, som båda skylldes på de tidigare liberalerna, kunde premiärministrar som Attle i Storbritannien och Erlander i Sverige bygga varianter på planhushållningssamhällen utan någon egentlig motkraft. I en sådan anda skapades självklart en röd dominans. Frågan var inte om man var för eller emot någon form av rättvisa utan vilken typ av röd rättvisa: marxist-leninistisk, socialdemokratisk eller maoistisk. I dessa samhällen skapade även socialdemokratin förutsättningar för en kultur finansierad av det offentliga, borta var sekelskiftets mecenater och ofta ickepolitiska inställning till kulturen. Politiken politiserade kulturen och konsekvensen blev därefter. Denna utveckling av kulturen löpte parallellt med förändringen av utbildningsväsendet, den s.k "långa marschen genom institutionerna" som den tyska studentledaren Dutschke talade om.
Där det i Sovjetunionen utgick dekret om att kulturen skulle vara socialrealistisk och innehålla en självklar klassdimension existerade det i västs kulturkretsar ett mode om att den nya, samhällsengagerade konsten och kulturen naturligtvis måste innehålla sociala rättviseaspekter. I Sovjet gick formandet av kulturen för det politiska syftet så långt att man avrättade ett stort antal namnkunniga kulturarbetare under "De mördade poeternas natt".
Man kontrasterade sig inom socialismens olika grupperingar mot den småborgerliga, repressiva borgerliga kulturen som både stod bakom imperialism, kapitalism och stagnation. Den politiska gjordes vänster a priori. Vi glömmer lätt att den i huvudsak bipolära världsordningen delade upp allt, inklusive kulturen - att inte ta ställning i en så viktig samhällsförändring var märkligt. Ett intressant inlägg i den frågan var Eyvind Johnsons Vårtal till studenterna. Även Leonard Cohen uttryckte syrligt men träffsäkert det val som vänsterns intellektuella gjorde på 60-talet.
Mycket har självklart hänt sedan 60-talet och början av 70-talet, tack och lov. Jag menar inte att det handlar om någon total vänsterdominans. Helmerssons fråga bär ändå på en stor del sanning. Men främst är det sanning för Västeuropa och den anglosaxiska världen, den del av världen där man vänt sig emot sitt eget förflutna och alla de orätter som man säger sig ansvara för. Annorlunda är det med kultursektorn och de intellektuella i många prokommunistiska länder. Det var 1900-talets första hälft som på ojämförbart sätt politiserade kulturen. Spåren av dessa är många och tar sig än idag uttryck i delar av kultursektorn politiska färg. Det är kanske med detta i bakhuvudet inte konstigt att det som associeras med "samhällsengagerad" och "politisk" konst per definition är vänster. Andra ideologier och idéströmningar finns självklart även inom kulturen men för en mer subtil och svårdefinierad existens. Min mening är inte att de inte existerar men att de inte på samma sätt är politiska som vänsterns dito.
(Jag har tidigare skrivit om ämnet kultur och politik, då främst i samband med musik och kultur: här, här, här, här och här.)
På Twitter går att svara fragmentariskt men jag utvecklar gärna mitt svar till Helmersson. Jag tar mig friheten att spekulera vilt och med ganska stora penseldrag, kanske träffar jag rätt med något.
Svaret kan nog härledas till den förändring som skedde under början av 1800-talet och som pågick fram till 1968. Sedan dess lever vi i svallvågorna av denna epok. När allt kommer omkring lever vi fortfarande i konsekvenserna av Franska revolutionen. När den mångåriga kinesiska premiärministern och militärhjälten Zhou Enlai fick frågan om konsekvenserna av revolutionen 1789 lär han ha sagt "För tidigt att säga". Det är mycket vi inte förstått än, allra minst hur omfattande revolutionen förändrade världen.
Under stora delar av 1800-talet kopplades politiken och kulturen i regel samman med nationalismen och liberalismen, i en ofta bekväm parrelation. Samhällsengagemang, radikalism och förändring av samhället i revolutionens spår gjordes med liberal och nationalistisk retorik. Ta exempelvis revolutionsåret 1848, där enades liberaler och nationalister tillsammans med både författare och poeter för det nationella självbestämmande. Tidigare hade exempelvis Byron och Shelley engagerat sig för Greklands självständighet. Man kan dra paralleller till 1950-1960-talets avkolonisering som även rönte stort stöd i just kulturkretsar och bland intellektuella.
När den europeiska liberalismen totalt imploderade i samband med första världskriget ersattes dess radikala och omstörtande funktion med något annat. Detta annat var ett sammelsurium av olika typer av socialism och fascism. 20-talets kulturella och politiska avantgarde var inte liberaler, de representerade ju sin tids ancien régime, en ironi som inte undgick någon. Som en reaktion på socialismens framväxande självförtroende kom givetvis en motreaktion. Spanska inbördeskriget är ett exempel på en konflikt där dess två rörelser störtade mot varandra. Kriget engagerade idealister från hela världen (på båda sidor bör man komma ihåg). Den republikanska sidan fick ett enormt stöd från kulturarbetare och intellektuella världen över. Kulturen hade i och med socialismen politiserats och mobiliserats för den stora sakens skull.
Kultursektorn som under sekelskiftet inte sällan var liberal, eller i varje fall liberalt präglad, började sakteliga ersättas med modernismens diverse uttryck. Den ryska och italienska futurismen var tätt sammanknutna med den politiska förändringen. Borgerlig dekadens, reaktionärer och trötta förvaltande liberala statsmän ersattes med den nya tidens vitalitet. Italien är ett bra exempel på detta. Sällan har liberaler ansetts så passé och handlingsförlamade som under det italienska 20-talet då kulturen och politiken fick en nytändning genom teknologisk utveckling, idéer om massamhället och nationalismens vitalitet. Än så länge handlade det inte bara om en vänsterdominans av kulturen, även den nyväckta nationalismen spelade en stor roll.
Kriget utraderade givetvis nästan alla spår av fascistisk eller nationalsocialistisk kultursyn. Men den sovjetiska drömmen fanns kvar och mängden intellektuella, konstnärer och tidningsmän som tydde sig till Sovjet falnade knappast efter kriget. Snarare tvärtom. Därtill fick socialismen nya dimensioner när non aligned states (neutrala stater) skapade en socialistisk tredje väg med länder som Jugoslavien i spetsen. Avkoloniseringen gjorde sitt. Man vände taggarna mot det imperiella förflutna och valde olika versioner av nationalism kombinerat med socialism. Indiens Jawaharlal Nehru och Baathpartiet i den arabiska delen av världen sågs som progressiva, självständiga rörelser. Ofta påhejade av sin tids vänsterintellektuella. Kulturen skulle lyftas från sin västerländska och kristna homogenitet till något bredare.
Kulturarbetarna var ju tvungna att tillhöra avantgardet, den sköna nya värld som skulle byggas i ruinerna av nazismen. Olika röda ideologiska inriktningar var de egentliga enda svaren, den tidigare borgerligheten hade ju enbart skapat förutsättningarna för fascismen och nazismen menade man. Eftersom anledningarna till båda krigen sågs i 10-talets imperialism och i 30-talets enorma ekonomiska kriser, som båda skylldes på de tidigare liberalerna, kunde premiärministrar som Attle i Storbritannien och Erlander i Sverige bygga varianter på planhushållningssamhällen utan någon egentlig motkraft. I en sådan anda skapades självklart en röd dominans. Frågan var inte om man var för eller emot någon form av rättvisa utan vilken typ av röd rättvisa: marxist-leninistisk, socialdemokratisk eller maoistisk. I dessa samhällen skapade även socialdemokratin förutsättningar för en kultur finansierad av det offentliga, borta var sekelskiftets mecenater och ofta ickepolitiska inställning till kulturen. Politiken politiserade kulturen och konsekvensen blev därefter. Denna utveckling av kulturen löpte parallellt med förändringen av utbildningsväsendet, den s.k "långa marschen genom institutionerna" som den tyska studentledaren Dutschke talade om.
Där det i Sovjetunionen utgick dekret om att kulturen skulle vara socialrealistisk och innehålla en självklar klassdimension existerade det i västs kulturkretsar ett mode om att den nya, samhällsengagerade konsten och kulturen naturligtvis måste innehålla sociala rättviseaspekter. I Sovjet gick formandet av kulturen för det politiska syftet så långt att man avrättade ett stort antal namnkunniga kulturarbetare under "De mördade poeternas natt".
Man kontrasterade sig inom socialismens olika grupperingar mot den småborgerliga, repressiva borgerliga kulturen som både stod bakom imperialism, kapitalism och stagnation. Den politiska gjordes vänster a priori. Vi glömmer lätt att den i huvudsak bipolära världsordningen delade upp allt, inklusive kulturen - att inte ta ställning i en så viktig samhällsförändring var märkligt. Ett intressant inlägg i den frågan var Eyvind Johnsons Vårtal till studenterna. Även Leonard Cohen uttryckte syrligt men träffsäkert det val som vänsterns intellektuella gjorde på 60-talet.
Mycket har självklart hänt sedan 60-talet och början av 70-talet, tack och lov. Jag menar inte att det handlar om någon total vänsterdominans. Helmerssons fråga bär ändå på en stor del sanning. Men främst är det sanning för Västeuropa och den anglosaxiska världen, den del av världen där man vänt sig emot sitt eget förflutna och alla de orätter som man säger sig ansvara för. Annorlunda är det med kultursektorn och de intellektuella i många prokommunistiska länder. Det var 1900-talets första hälft som på ojämförbart sätt politiserade kulturen. Spåren av dessa är många och tar sig än idag uttryck i delar av kultursektorn politiska färg. Det är kanske med detta i bakhuvudet inte konstigt att det som associeras med "samhällsengagerad" och "politisk" konst per definition är vänster. Andra ideologier och idéströmningar finns självklart även inom kulturen men för en mer subtil och svårdefinierad existens. Min mening är inte att de inte existerar men att de inte på samma sätt är politiska som vänsterns dito.
(Jag har tidigare skrivit om ämnet kultur och politik, då främst i samband med musik och kultur: här, här, här, här och här.)