Som jag skrivit tidigare är en av anledningarna att jag bloggar lite mer sporadiskt att jag skriver på en bok om rasism, främlingsfientlighet och kvotering. En artikel publicerad på Nyheter 24 gav mig en del idéer att skriva om. Men eftersom texter ofta är en färskvara kan det vara på sin plats att skriva om frågan nu.
Chefredaktören för Nyheter 24, Ehsan Fadakar har i en
artikel gått igenom representationen av ”icke-vita”, ”flyktingar” och ”invandrare” på ledarsidorna och bland bloggare och krönikörer på de större svenska dagstidningarna och kvällstidningarna. Hans syfte är gott men jag menar att han använder ett problematiskt grepp för att bryta ner en förmodat rasistisk eller stängd struktur.
Kategoriseringen som Fadakar gör har i sig flera inbyggda problem. Fadakar missar ett antal personer som antingen har namn som inte kan härledas till utlandet, har bakgrund som inte klassas som invandrare nog, eller personer som han av någon anledning helt missar. Stort fokus läggs på om skribenter är ”vita” eller inte. Underförstått menar exempelvis Fadakar att DN vars ledarredaktör, Peter Wolodarski vars föräldrar är födda i utlandet, inte kvalar in i den diffusa ”ickesvenska” kategorin. De tre kategoriseringarna överlappar varandra i artikeln och används ambivalent. Den huvudsakliga motsättningen som Fadakar målar upp är mellan ”vita” och ”invandrare”
I själva kategoriseringen skapas helt nya avgränsningar mellan människor. En motsättning som möjligen inte existerar skapas, de som enligt denna avgränsning kan inordnas i ”icke-vit”, ”flykting” eller ”invandrare” ställs obönhörligt mot ett homogent vitt kollektiv. Vad är då Fadakars motivering till varför det är ett problem att personer som faller in i dessa kategorier saknas på de svenska ledarsidorna? I slutet av artikeln förklarar han: ”Menar de sex stora tidningarna att invandrare inte har något att säga om det Sverige de ser? Inte har några historier att dela med andra? Hur ska man annars tolka att alla som hörs, syns och dikterar är svenskar, med inga som helst erfarenheter av hur det är att vara en flykting.”
Invandrare förmodas kunna berätta en berättelse, om hur det är att vara flykting och utifrån ett specifikt invandrarperspektiv. Berättelser som i övrigt antas saknas på ledarsidorna. Denna berättelse förutsätts med Fadakars logik vara inbyggd i själva rollen som flykting eller barn till flyktingar tros ha. Även de som inte känner att deras bakgrund spelar någon roll i deras yrkesliv får med Fadakars målsättning incitament att differentiera sig, framhäva egenskaper och erfarenheter av instrumentella skäl, dvs. för att fylla en kvot av erfarenheter.
Den tragiska konsekvensen av detta handlande blir att personer med utrikesbakgrund tvingas in i en förväntning där just deras utländska bakgrund förväntas spela en stor roll. Andra erfarenheter eller kunskaper nedgraderas som sekundära. Tragiskt är detta eftersom det är precis det som tidigare uteslöt dem ur de stängda strukturerna, dvs. att utländsk bakgrund spelade rollen som det som uteslöt.
Jag vill med kritiken mot Fadakar inte förneka att det existerar makthierarkier, nepotism och en slutenhet inom etablerade arbetsmarknadsområden, däribland redaktioner på tidningar. Det finns definitivt anledning att många redaktioner ser över hur de rekryterar och om det finns en slutenhet i såväl öppen som stängd rekrytering. Men om problemet är att det inte är öppet eller meritokratiskt nog då kan knappast lösningen vara att en lösning baserad på en essentiell natur (dvs. att man är född in i en roll som exempelvis barn till flyktingar som inte går att påverka). En typ av implicit rasism som säkerligen existerar ersätts med en annan. Låsningen blir därefter dubbel för de personer som är utrikesfödda eller barn till utrikesfödda. De är ofta uteslutna på grund av sin oföränderliga bakgrund och ska nu ta plats främst på premissen att deras egenskap saknas.
Richard T Ford beskriver i
Racial Culture: a critique vad Fadakar i all välmening ägnar sig åt: ”Multiculturalists have been right to argue that pressure to assimilate can be a mechanism of oppression. But they have largely failed to see that the oppressive machinery that produces assimilationism also contains and relies on the opposite – the discourse of cultural difference – and therefore cannot effectively be resisted by simple opposition. The attempt to run from compulsory assimilation toward recognition of difference delivers us all the more firmly into the grasp of a racism that always includes both.” Vad Ford menar är att själva kritiken mot den slutna och homogena uteslutande strukturen traderar de essentiella drag som anses oönskade. Du utesluts för att du är invandrare och ska nu framhäva ditt invandrarskap för att komma in. I båda fallen saknas den meritokrati som behöver vara lösningen.
Det är egentligen tråkigt att Ehsan Fadakar faller på eget grepp. Han är en duktig skribent och har ett nobelt och gott syfte. Men åberopandet av Aftonbladets kampanj ”vi gillar olika” innebär precis det, ”olika” – även personer med utrikesbakgrund är olika, har olika motiv, mål, bakgrund och erfarenheter. Vissa tar stor styrka därifrån, andra tänker knappt på det. En öppning av slutna strukturer baserade på en känsla av det bekanta kan inte brytas ner med en enkel vädjan att ”den andra” får tas plats. En pliktskyldigt ditsatt invandrare som förväntas fylla en roll, en kvot är inte ett nedbrytande av något destruktivt, det är en bekväm form av antirasism som i själva verket bekräftar den enfaldiga kategorisering som är rasismens nakna logik.
