Den arabiska våren riskerar, liksom alla frihetsrörelser och uppror, att förenklas och idealiseras till vad betraktaren önskar. Under våren var många, från vänster till höger övertygade om att en bred demokratisk revolution stod för dörren. Men den arabiska våren kan inte förstås enbart som en demokratirörelse, utan inrymmer också en mängd andra dimensioner. Olika intressen, såväl religiösa som stambaserade spelar sina roller. Alla dessa strävar åt olika håll och de är inte alltid nödvändigtvis demokratiska.
Därför är det så oerhört viktigt att Europa och västvärlden visar på en förändrad inställning till sina forna diktaturpolare. Istället för att sälja vapen och understödja den minst dåliga partnern (oftast korrupta militärer) bör stöd skänkas direkt till moderata demokrater med tydliga målsättningar för fri och rättigheter. Genom att visa vilka partners man främst tänker sig samarbeta med skickar man en signal att man inte har glömt visa att man värderar demokratin.
Men demokrati är inte bara en valteknisk procedur, d.v.s. att gå till valurnorna och rösta. Demokrati är även respekt för oliktänkande, kvinnors, minoriteters och homosexuellas friheter och rättigheter. Det existerar inte en arabisk och en europeisk demokrati – den är en, odelbar och bör vara likvärdig världen över. Tyvärr finns det en fara att de som nu utvecklas blir stympade demokratier.
Det är oroväckande att det nu bara är männen som syns på gatorna i Kairo. Även de våldsamma och ofta dödliga attackerna mot landets kristna koptiska befolkning är ett tecken på att Egypten håller på att gå helt fel öde till mötes. Som kontrast kan vi se på Tunisien. Nyligen genomfördes det första parlamentsvalet sedan diktatorn Ben Alis avgång. Valet beskrivs överlag som en framgång för demokratiska principer – även om såväl fuskanklagelser såväl som protester förekommit. Utvecklingen är skakig.
Något som den arabiska våren visat oss är att väl avgränsade militära aktioner har varit helt avgörande för att störta Ghadaffi. Där har den internationella närvaron varit helt nödvändig. Medan arabförbundet stumt tittat på var det NATO som grep in och säkrade störtandet av Ghadaffi. Detta ska vi inte glömma. Det finns inget egenvärde med militära interventioner. Men när diktatorer inte går av egen fri vilja och hotar sina befolkningar med vapen då är det världssamfundets ansvar att ingripa. Därför måste vi komma ihåg att den arabiska våren inte är över på långa vägar.
Nordafrikas och mellanösterns sak är även vår. Det kan ingen förneka i den globala tidsålder där länders säkerhet, ekonomi och folk är sammanlänkade. Om vi verkligen vill ha stabila, demokratiska länder som grannar måste Sverige spela en än mer aktiv roll. Påtryckningar, hjälp till frihetsrörelser och en vilja att visa att vi ser vad som händer måste nu fortsätta. Det viktigaste stegen mot demokrati ligger fortfarande framför människorna i Nordafrika och mellanöstern.
Samtidigt släpper LUF en rapport som används i vår helårskampanj om demokrati och diktatur. I kampanjen uppmärksammar vi strävan efter demokrati och kampen mot diktatur. Läs gärna hela här.