Maria Haldesten,
skriver på GP:s ledarsida om cannabisdebatten. Jag vill passa på att bemöta några påståenden som görs i texten där jag nämns vid ett tillfälle:
Ett moget förslag, med de utsattas perspektiv i fokus, sade Adam Cwejman ordföranden för LUF, i Drugnews, om kongressbeslutet om legalisering av cannabis. Meningsfränder i CUF framhöll nyligen i SvD att cannabis är ofarlig för vuxna och varken skapar våld eller brott.Det är en sanning med modifikation. Drograttfylla är ett allvarligt brott. Och även om de flesta blir slöa av cannabis, kan drogen utlösa psykoser hos känsliga personer. Att cannabis skulle vara en harmlös drog som enbart gör brukaren lugn och glad är en myt.
Nu argumenterar Haldesten troligtvis främst mot CUF-medlemmarna som skrev på SvD men jag blir ogärna sammankopplad med argumentet om att cannabis skulle vara ofarligt. Alla droger, inklusive cannabis, är i någon mån och i synnerhet i kombination med fel personer och fel sammanhang farliga, det gäller inte minst alkohol som skapar enorma problem för vissa medan andra konsumerar drogen utan större problem. Men jag har heller aldrig argumenterat för skadereduktion med hänvisning till huruvida en drog är farlig eller inte. Med det kriteriet borde ett par nu illegala droger legaliseras samtidigt som exempelvis cigaretter och alkohol förbjuds omedelbart.
Istället baserar sig min argumentation främst på vad jag ser som de möjligheter som finns att minska skadorna på individer och samhällen, inte minst i samhällen utanför det svenska som främst agerar producentländer av diverse droger. Min förståelse av narkotikapolitiken är global i avseendet att jag både ser en säkerhetspolitisk dimension (skrev om det
här) men även en främst inrikesfokuserad socialpolitisk dimension. Maria skriver:
Detta avskräcker dock inte dem som ivrar för en legalisering. De menar att en sådan åtgärd skulle vara ”skadereducerande”. Och när någon påpekar att ungas missbruk riskerar att öka ännu mer om drogen stämplas som socialt acceptabel, hänvisar man till ”det goda exemplet Portugal” – trots viss osäkerhet i statistiken därifrån.
Inte enbart Portugal. Det finns gott om exempel som visar att ökad tillgänglighet inte nödvändigtvis ökar konsumtionen, Nederländerna är ett exempel, Portugal är ett exempel i vissa segment av befolkningen. Ökad konsumtion är inte heller alltid förenat med större skador på individer och samhälle, något sådant samband påvisas heller inte i artikeln av Haldesten. Exemplet Portugal visar exempelvis att man ha lägre nivåer av konsumtion av flera droger, detta även efter avkriminaliseringen.
Risken att konsumtionen ökar finns helt oavsett om en drog är avkriminaliserad eller legaliserad, den svenska konsumtionen har i vissa ålderskategorier ökat väldigt mycket. Likaså har vi exempelvis en mycket hög mortalitet bland tunga narkomaner, trots mycket repressiv narkotikapolitik. Det är därför vanskligt att som Haldesten gör sätta upp något förenklade kausala samband. Det är just insikten att det saknas stöd för att en drogs legala status påverkas skadan på människor och samhället som gör att vissa nu ser till skademinimeringspolitik som ett sätt att lösa problemen med missbruk i samhället. Maria fortsätter:
I Portugal avkriminaliserades bruket i syfte att komma åt allvarliga problem med tyngre missbruk och omfattande spridning av HIV. Men det är inte detsamma som legalisering! Förbudet kvarstår och den som avslöjas med cannabis ställs inför ett slags social domstol.
Tyvärr beskriver Haldesten Portugal alltför lätt här. Man ska komma ihåg att man i Portugal avkriminaliserade cannabis, en drog som näppeligen är sammankopplad med injektionsmissbruk som då leder till HIV-spridning. Portugals avkriminalisering syftade till att helt lägga om narkotikapolitiken från att vara en polisiär rättsfråga till att handla om socialpolitik och minskade av narkotikamissbruket. Detta gäller alla delar av den förda narkotikapolitiken.
Vad Haldesten inte berör med ett ord är argumenten för en legalisering som är en fråga separerad från fallet Portugal. Avkriminalisering är främst en fråga för konsument och mottagarländerna, legalisering syftar i främsta hand till att minska problemen i producentländerna. Nu är det kanske lite äpplen och päron, dessa problem, men man ska ha klart för sig att problemen i producentländerna är mångfalt värre än i konsumentländerna. Att Mexiko föräras med special report efter special report i Economist om hur allvarlig situationen är i landet med nästintill öppet krig mellan knarkligor visar på problemets allvar. Det närmsta exemplet vi har i dagens mottagarländer är situationen under förbudstiden i USA som ledde till en liknande situation med den vi idag ser i Mexiko och Colombia. För den som på allvar söker förståelse för legaliseringsargumenten rekommenderar jag att vidare läsa om debatten i Mexiko. Det finns oerhört mycket på temat och en början är att läsa den konservativa expresidenten Vicente Foxs uttalanden på området. Maria fortsätter:
En färsk utvärdering av EU-organet, European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, visar att Portugal sannolikt inte funnit någon dundermedicin, att landets drogproblem är fortsatt omfattande och att utvecklingen inte skiljer sig nämnvärt från andra EU-länders.
Låt oss ta en titt på vad
rapporten säger:
The third and final aspect that has been clarified in this paper is that Portugal’s drug policy — as with all other national drug policies — is unlikely to be a ‘magic bullet’. The country still has high levels of problem drug use and HIV infection, and does not show specific developments in its drug situation that would clearly distinguish it from other European countries that have a different policy. Portugal has, however, developed a policy that appears internally consistent and that tries to respond to drug problems in a pragmatic and innovative way. This is not always the case in modern drug policy. While individual elements of the drug policy and their implementation might suggest a more critical discussion is needed, it appears that Portugal has attempted to develop a transparent, coherent and well-structured policy. The changes that were made in Portugal provide an interesting before-and-after study on the possible effects of decriminalisation, as the drug prevalence rates have not confirmed the theory that decriminalisation, or a less punitive approach, leads to increased use (min fetstil)
Nej, avkriminalisering är inte en magisk lösning på narkotikaproblemen. Det har jag heller aldrig påstått. Emellertid menar jag att det i nuläget är den minst dåliga lösningen för att handskas med de allvarliga problem som finns. Vidare menas i rapporten som Haldesten hänvisar till att det finns visst stöd för att situationen har blivit bättre men att det givetvis inte är någon dramatisk förändring:
An internal evaluation, relying on the work of 10 thematic expert commissions thatcovered the main areas of the 2005–08 Action Plan, concluded in 2009 that 86.8 % of the actions set out in the Horizon 2008 plan had been implemented and that 17 of its 19 identified results had been attained. The only results that were not considered to have been attained were in the areas of legal framework review and supply reduction (IDT, I.P., 2009). The evaluation also mentioned that most drug-related indicators in Portugal showed an improving drug situation over the period 2004–07. However, as is often the case with evaluations of national drug strategies and action plans, the wider European and international trends were not considered. A final external evaluation of both action plans and of the overall National Plan 2005–12 will be carried out in 2012.
Haldesten skriver även att "utvecklingen inte skiljer sig nämnvärt från andra EU-länders", i studien som Haldesten hänvisar till kan man läsa att:
Portugal’s drug situation is characterised by a level of drug use in the general population that is, on the whole, below the European average and much lower than its only European neighbour, Spain. For example, last-year cannabis use among young adults aged 15–34 was 6.7 % in 2007, about half the current European average of 12.1 %. Surveys of children aged15–16 also reported one of the lowest lifetime prevalence of cannabis use in Western Europe (13 %). The Portuguese figure for last-year cocaine use among 15- to 34-year-olds was 1.2 % in 2007 compared to an estimated current average of 2.1 % for the EU and Norway.
Om det ens finns svagt stöd för att man kommit underfund med det tunga missbruket och dessutom håller stabila nivåer av bruk och missbruk så ser jag det som svårt att avskriva försöken som Haldesten försöker göra i sin artikel.
Frågar man dessutom de som är ansvariga för att göra studier över situationen i Portugal, i det här fallet Joao Goulao, ordförande för Portugals institut för narkotikafrågor och narkotikamissbruk, (och de som bidrar med underlaget till EMCDDA:s rapport som citeras ovan) låter det på följande sätt:
There is no doubt that the phenomenon of addiction is in decline in Portugal
Goulao kommenterade även nivån av missbrukare i landet
The number of addicts considered ”problematic” – those who repeatedly use "hard" drugs and intravenous users – had fallen by half since the early 1990s, when the figure was estimated at around 100 000 people, /../ This development can not only be attributed to decriminalisation but to a confluence of treatment and risk reduction policies.
Nej, ingen magisk kula, men troligtvis den minst dåliga lösningen för att komma närmare minskade skador på individer och samhället. Om den gyllene regeln är "do no harm" så verkar det som om något positivt ändå hänt i Portugal.