2011-09-27

Använd konsumentmakten

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min inställning till GMO-grödor. Det är min övertygelse att vi måste bli betydligt bättre på att hushålla med jordens resurser och den odlingsmark till har tillgänglig, att då har ett storskaligt och industriellt jordbruk som även är hållbart på längre sikt är helt självklart.

Vi kommer bli fler på jorden innan befolkningsutvecklingen planar ut, vilket den kommer göra som en konsekvens av exempelvis ökad utbildningsnivå för kvinnor (en av få demografiska sanningar som finns). Målet måste vara att få ut mer mat från den odlingen vi redan har. Detta kräver att vi tänker om i hur vi odlar och på vilka villkor vi gör det. Att gå ner till en småskalig nivå är inte ett alternativ om hela världen ska vara mätt.

Men samtidigt måste vi som konsumenter tänka till om vår del i det hela. Att exempelvis minska på köttätandet är en del i att se till att vi bättre använder de jordbruksarealer som finns. Odlingar är betydligt mer effektiva än betesmark och vi får färre utsläpp som en konsekvens. Som konsument i Sverige är det lätt att gå över till mat som är vegetarisk och vegansk, det ska egentligen inte behöva vara så svårt. Ett tips på hur man kan göra är att läsa Pinto Magasin, de har väldigt behändiga guider till restauranger med veganmat samt recept och annat. Det är betydligt lättare att få en hållbar produktion av grödor än vad det är av kött.

Äter man exempelvis mycket fisk kan det vara bra att kolla upp Naturskyddsföreningens guide till fisksorter som är hotade. Att faktiskt prata med ägaren av det lokala sushihaket och efterfråga fisk som är hållbart fiskad är ett bra sätt att påverka direkt. Genom efterfrågan eller stödköp kan man göra en hel del för att påverka trender och marknader. Det krävs ofta inte mycket för att ta en omväg till ett ställe som man vet undviker rödlistade fisksorter. Tyvärr är det enligt en nyligen utförd undersökning illa ställt med sushiställen och deras omsorg om fiskebestånden. En guide med vilka ställen som faktiskt har ett hållbart utbud vore väldigt bra.

Konsumentinflytande behöver inte vara så komplicerat. Om man som liberal menar att marknadslösningar måste vara en del i miljöarbetet så är det bara att sätta igång. I Sverige är vi oerhört köpstarka jämfört med många andra länder och det måste användas på något sätt. Det räcker inte med fagra ord om marknadens under, se till och använd konsumentmakten aktivt.

Om ingångslöner i långtidsutredningen

I långtidsutredningen av den svenska arbetsmarknaden kan man i delen om den svenska lönebildningen skriven av professor Nils Gottfries läsa följande om ingångslöner:
Ett annat förslag för att ge svaga grupper tillträde till jobben är att låta nyanställda personer jobba till lägre lön och därmed betala sin egen upplärningskostnad. Man kan tänka sig att nyanställa personer kan anställas till 70 procent av den normala lönen i ett eller ett par år. Lägre lön kan vara kopplad till provanställning men behöver inte vara det. Detta har dubbla fördelar. Dels blir det lättare för personer med svaga meriter att konkurrera. Dels kommer företagen att vara mindre bekymrade att förlora folk då de nyanställda betalar sin upplärningskostnad. Ett problem med denna typ av kontrakt är att de redan anställda kan riskera att bli utbytta mot billiga nyanställda. Ett starkt fack borde dock kunna övervaka att systemet inte missbrukas.
Det finns alltså både fördelar och faror med längre ingångslöner. Nackdelen kan vara att det påverkar situationen för de redan anställda, en situation som redan idag uppstår på vissa arbetsplatser där anställda från bemanningsföretag kan vara billigare och ersätter fast anställda. Detta borde kunna undvikas och den potentiella vinster att få in personer med svag anknytning till arbetsmarknaden måste stå i första rummet. De som förfasar sig över förslaget med lägre ingångslöner förenas i den tomhet på alternativa förslag som kan lösa problemen.

2011-09-26

Sälj ut kärnkraften!

Carl Nettelblad, LUF:s miljöpolitiska talesperson skriver klokt på Brännpunkt om staten och ägandet av kärnkraftverken:
Tanken med energiöverenskommelsen var också att låta marknaden finna villkoren. Det är omöjligt när hårda konkurrenter tillsammans bildar monopol för just detta kraftslag. Det är också omöjligt eftersom Vattenfall som statligt bolag delvis är bakbundet, när signalerna om att staten inte ska driva kärnkraft har varit tydliga. Det är givetvis ett problem att svenska folket tillsammans äger kärnkraft och kolkraft i andra länder, men problemet blir än större när man är en dominerande aktör på samma marknad som ägaren bestämmer villkoren för.
Läs gärna hela.

Att bryta ungdomsarbetslösheten

Under ett antal år har LUF arbetat för att få Folkpartiet att anamma en ny sorts arbetsmarknadspolitik. Den svenska arbetsmarknaden som för tillsvidareanställda främst baserats på anställningstrygghet har skapat ett system av insiders och outsiders. Av dessa outsiders har främst invandrare och ungdomar varit dominerade grupper.

Det är nu glädjande att Folkpartiet har insett att den sammanpressade lönestrukturen i Sverige gör att lönekarriärer sällan sker. Man går in på en nivå och stannar på den. Kostnaderna för nyanställning är stora och risktagande med anställningar premieras inte. Man vågar helt enkelt inte chansa på att anställda någon som är ung när det är exakt samma lön för en äldre och mer erfaren potentiell anställd.

I en ekonomi som alltmer (i städerna) kretsar kring tjänsteyrken blir socialt kapital och erfarenhet helt centrala för att kunna få anställning. Då är det självklart att invandrare och unga får det svårare. Att för unga skapa en möjlighet att komma in på lägre lön genom exempelvis lärlingsavtal är ett bra steg för att se till att unga får in en fot på arbetsmarknaden. Det är bättre att komma in på lägre lön än att helt ställas utanför arbetsmarknaden.

Men kom ihåg att detta är ett av väldigt många förändringar som behöver göras på arbetsmarknaden. Att många anställda (även deltid och projektanställda) idag står utanför a-kassan är ett stort problem, likaså att det är svårt med matchning på arbetsmarknaden. Arbetsrätten behöver förändras samt möjligheterna till individuella avtal. Möjligheterna till olika typer av avtal är en bra början för att förändra ungas möjligheter på arbetsmarknaden men det är långtifrån det enda som bör och kan göras.

Det känns tråkigt att moderaterna via Tomas Tobé svarar med ett ickesvar.

Ett vårtal av Eyvind Johnson

Med anledning av min Op-Ed i svenskan fick jag ett antal syrliga kommenterar om att jag hyser en svartvit världsbild och/eller är helt dum i huvudet. Självklart är jag inte enig med dessa kritiker. Däremot har jag alltid varit av åsikten att det är bättre att vara korkad och ha polariserande åsikter men ha helt rätt.

En läsare som kontaktade mig rekommenderade mig att läsa Eyvind Johnsons vårtal till studenterna från 1951. Det slår mig att inte mycket har förändrats. Sverige står på något sätt stilla i tiden, därför känns Johnsons ord mer aktuella än någonsin:
Man kan säga vad som helst om Amerika tämligen ostraffat, men till sist kommer man fram till, att USA:s styrka är den för närvarande enda fullviktiga garanten för vår egen trygghet. Om Amerika är starkt - och med Amerika Västeuropa - betyder det för oss här, att vi ännu har möjligheten till vårt folks självbestämmanderätt kvar. Ifall den styrkan mattas eller drar sig tillbaka i isolationism återstår oss det andra: att omfattas av, pressas in i en östlig världs intressen, att bli provinsen eller guvernementet Sverige i protektoratet Europa. Förebilden är de så kallade folkdemokratierna med så kallade folkdomstolar, inför vilka själva tanken på västerländsk demokrati betraktas som ett grovt brott, som lands- och statsfientlig verksamhet, värd dödsstraff.

Bilden kan tyckas schematisk och onyanserad men den är inte gjord av drivande rök; den speglar aktuell europeisk verklighet. I den strid om Europas öde, som också vi har en känning av, deltar med eller mot sin vilja, direkt eller indirekt de intellektuella, universitetens, skolornas, forskarsalarnas folk. Det gäller ju inte endast den rättvisa fördelningen av bröder utan också möjligheten att sprida oförfalskad kunskap öppet; det gäller forskningens, diktens, konstens, pressens frihet, folkets rätt att välja bland många partier och religioner, hela det andliga livets frihet.

Många har redan valt den västerländska sidan just därför att Västerlandet, med alla sina uppenbara fel, mer än andra system rymmer möjligheterna att på ett förnuftigt sätt göra världen bättre och samtidigt tar hänsyn till individerna.

Andra har valt motsatta sidan. De anser att världen kan räddas och tryggas bara under Sovjetrysslands ledning och att en visserligen smärtsam men, som de tror, engångsinflation i människoblod är nödvändig för att klara den räddningen och tryggheten. De anser att man måste tysta oppositionen mot det nya världsväldet med slavläger och hastig utrotning av opponenter och att enda metoden är enpartisystem, partiskolor. De är troende eller förbittrat, hatfullt maktlystna: rörelsen i deras själar liknar ofta den som fanns i nazisternas, i de hitlertrognas.

Så finns en tredje kategori intellektuella: de som inte tar klar ställning. Oftast kallar de sig fredsvänner. De kritiserar starkt USA och Storbritannien. De talar om negerlynchningarna - med rätta! - men sällan eller aldrig om de östliga koncentrationslägren och folkdomstolarnas avrättningsverksamhet. De vänder sig mot Atlantpakten, som de anser hota Ryssland, men inte mot de starka östliga och asiatiska allianser, som möjligen kan hota Europa. De yttrar sig med nästan kinesiska ord om Koreakriget och talar med nästan ryska uttryck om den fascistiska anglo-amerikanska rustningskapitalistiska reaktionen och den dollarköpta demokratin, som i sitt enorma profitbegär har överfallit och ödelägger Nordkorea. De talar om hur välordnat lyckligt och fredskärt allt är i Sovjetunionen, som de ibland har besökt som hedrade gäster, ibland bara beundrat på avstånd. De deltar i och yttrar sig frimodigt på så kallade fredskongresser, skriver på stockholmsappeller och talar om hur den amerikanska - aldrig den ryska - atombomben hotar att förgöra kvinnor och barn. Slutligen skäller de lite på USA och England - men de tar inte ställning, de är neutrala fredsvänner.
Konflikterna är nya, krigen annorlunda men vissa konstanter finns alltid kvar. Den tredje positionen, de som inte tar ställning och med frenesi alltid väljer att spotta på USA först kommer alltid finnas kvar. Sovjetkommunismen är död och begraven sedan tjugo år, det innebär inte att den i någon form inte kommer komma tillbaka. De som längtar till kollektivisering, planekonomi och kapitalismen död försvinner inte. I synnerhet inte i dessa tider. Läs gärna hela Johnsons tal här.

2011-09-21

Arbetskraftsinvandring vs asylsökande

Har missat ett replikskifte som äger rum på utmärkta Sverige Resurser, en typ av debattforum för integrationsfrågor. I nämnda replikskifte svarar Peter Hojem och Karin Zelano på Thaher Pelaseyeds kritik mot arbetskraftsinvandring:
Argumentet att en ökad arbetsmarknadsinvandring sker på bekostnad av en generös asylpolitik saknar logik. Invandringen är inte ett nollsummespel där grupper står mot varandra. En human asylpolitik kan gå hand i hand med en effektiv arbetskraftsinvandring. Tvärtom har studier från exempelvis Kanada visat hur en generös arbetskraftsinvandring tenderar att skapa en ”spill over”- effekt i form av positiva attityder gentemot utrikes födda generellt hos den inrikes födda delen av befolkningen. Det gynnar även asylinvandrares integration i samhället och på arbetsmarknaden.
Läs gärna hela här.

Svar till Haldesten (GP) om skademinimering

Maria Haldesten, skriver på GP:s ledarsida om cannabisdebatten. Jag vill passa på att bemöta några påståenden som görs i texten där jag nämns vid ett tillfälle:
Ett moget förslag, med de utsattas perspektiv i fokus, sade Adam Cwejman ordföranden för LUF, i Drugnews, om kongressbeslutet om legalisering av cannabis. Meningsfränder i CUF framhöll nyligen i SvD att cannabis är ofarlig för vuxna och varken skapar våld eller brott.Det är en sanning med modifikation. Drograttfylla är ett allvarligt brott. Och även om de flesta blir slöa av cannabis, kan drogen utlösa psykoser hos känsliga personer. Att cannabis skulle vara en harmlös drog som enbart gör brukaren lugn och glad är en myt.
Nu argumenterar Haldesten troligtvis främst mot CUF-medlemmarna som skrev på SvD men jag blir ogärna sammankopplad med argumentet om att cannabis skulle vara ofarligt. Alla droger, inklusive cannabis, är i någon mån och i synnerhet i kombination med fel personer och fel sammanhang farliga, det gäller inte minst alkohol som skapar enorma problem för vissa medan andra konsumerar drogen utan större problem. Men jag har heller aldrig argumenterat för skadereduktion med hänvisning till huruvida en drog är farlig eller inte. Med det kriteriet borde ett par nu illegala droger legaliseras samtidigt som exempelvis cigaretter och alkohol förbjuds omedelbart.

Istället baserar sig min argumentation främst på vad jag ser som de möjligheter som finns att minska skadorna på individer och samhällen, inte minst i samhällen utanför det svenska som främst agerar producentländer av diverse droger. Min förståelse av narkotikapolitiken är global i avseendet att jag både ser en säkerhetspolitisk dimension (skrev om det här) men även en främst inrikesfokuserad socialpolitisk dimension. Maria skriver:
Detta avskräcker dock inte dem som ivrar för en legalisering. De menar att en sådan åtgärd skulle vara ”skadereducerande”. Och när någon påpekar att ungas missbruk riskerar att öka ännu mer om drogen stämplas som socialt acceptabel, hänvisar man till ”det goda exemplet Portugal” – trots viss osäkerhet i statistiken därifrån.

Inte enbart Portugal. Det finns gott om exempel som visar att ökad tillgänglighet inte nödvändigtvis ökar konsumtionen, Nederländerna är ett exempel, Portugal är ett exempel i vissa segment av befolkningen. Ökad konsumtion är inte heller alltid förenat med större skador på individer och samhälle, något sådant samband påvisas heller inte i artikeln av Haldesten. Exemplet Portugal visar exempelvis att man ha lägre nivåer av konsumtion av flera droger, detta även efter avkriminaliseringen.

Risken att konsumtionen ökar finns helt oavsett om en drog är avkriminaliserad eller legaliserad, den svenska konsumtionen har i vissa ålderskategorier ökat väldigt mycket. Likaså har vi exempelvis en mycket hög mortalitet bland tunga narkomaner, trots mycket repressiv narkotikapolitik. Det är därför vanskligt att som Haldesten gör sätta upp något förenklade kausala samband. Det är just insikten att det saknas stöd för att en drogs legala status påverkas skadan på människor och samhället som gör att vissa nu ser till skademinimeringspolitik som ett sätt att lösa problemen med missbruk i samhället. Maria fortsätter:

I Portugal avkriminaliserades bruket i syfte att komma åt allvarliga problem med tyngre missbruk och omfattande spridning av HIV. Men det är inte detsamma som legalisering! Förbudet kvarstår och den som avslöjas med cannabis ställs inför ett slags social domstol.

Tyvärr beskriver Haldesten Portugal alltför lätt här. Man ska komma ihåg att man i Portugal avkriminaliserade cannabis, en drog som näppeligen är sammankopplad med injektionsmissbruk som då leder till HIV-spridning. Portugals avkriminalisering syftade till att helt lägga om narkotikapolitiken från att vara en polisiär rättsfråga till att handla om socialpolitik och minskade av narkotikamissbruket. Detta gäller alla delar av den förda narkotikapolitiken.

Vad Haldesten inte berör med ett ord är argumenten för en legalisering som är en fråga separerad från fallet Portugal. Avkriminalisering är främst en fråga för konsument och mottagarländerna, legalisering syftar i främsta hand till att minska problemen i producentländerna. Nu är det kanske lite äpplen och päron, dessa problem, men man ska ha klart för sig att problemen i producentländerna är mångfalt värre än i konsumentländerna. Att Mexiko föräras med special report efter special report i Economist om hur allvarlig situationen är i landet med nästintill öppet krig mellan knarkligor visar på problemets allvar. Det närmsta exemplet vi har i dagens mottagarländer är situationen under förbudstiden i USA som ledde till en liknande situation med den vi idag ser i Mexiko och Colombia. För den som på allvar söker förståelse för legaliseringsargumenten rekommenderar jag att vidare läsa om debatten i Mexiko. Det finns oerhört mycket på temat och en början är att läsa den konservativa expresidenten Vicente Foxs uttalanden på området. Maria fortsätter:

En färsk utvärdering av EU-organet, European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, visar att Portugal sannolikt inte funnit någon dundermedicin, att landets drogproblem är fortsatt omfattande och att utvecklingen inte skiljer sig nämnvärt från andra EU-länders.

Låt oss ta en titt på vad rapporten säger:
The third and final aspect that has been clarified in this paper is that Portugal’s drug policy — as with all other national drug policies — is unlikely to be a ‘magic bullet’. The country still has high levels of problem drug use and HIV infection, and does not show specific developments in its drug situation that would clearly distinguish it from other European countries that have a different policy. Portugal has, however, developed a policy that appears internally consistent and that tries to respond to drug problems in a pragmatic and innovative way. This is not always the case in modern drug policy. While individual elements of the drug policy and their implementation might suggest a more critical discussion is needed, it appears that Portugal has attempted to develop a transparent, coherent and well-structured policy. The changes that were made in Portugal provide an interesting before-and-after study on the possible effects of decriminalisation, as the drug prevalence rates have not confirmed the theory that decriminalisation, or a less punitive approach, leads to increased use (min fetstil)
Nej, avkriminalisering är inte en magisk lösning på narkotikaproblemen. Det har jag heller aldrig påstått. Emellertid menar jag att det i nuläget är den minst dåliga lösningen för att handskas med de allvarliga problem som finns. Vidare menas i rapporten som Haldesten hänvisar till att det finns visst stöd för att situationen har blivit bättre men att det givetvis inte är någon dramatisk förändring:
An internal evaluation, relying on the work of 10 thematic expert commissions thatcovered the main areas of the 2005–08 Action Plan, concluded in 2009 that 86.8 % of the actions set out in the Horizon 2008 plan had been implemented and that 17 of its 19 identified results had been attained. The only results that were not considered to have been attained were in the areas of legal framework review and supply reduction (IDT, I.P., 2009). The evaluation also mentioned that most drug-related indicators in Portugal showed an improving drug situation over the period 2004–07. However, as is often the case with evaluations of national drug strategies and action plans, the wider European and international trends were not considered. A final external evaluation of both action plans and of the overall National Plan 2005–12 will be carried out in 2012.
Haldesten skriver även att "utvecklingen inte skiljer sig nämnvärt från andra EU-länders", i studien som Haldesten hänvisar till kan man läsa att:
Portugal’s drug situation is characterised by a level of drug use in the general population that is, on the whole, below the European average and much lower than its only European neighbour, Spain. For example, last-year cannabis use among young adults aged 15–34 was 6.7 % in 2007, about half the current European average of 12.1 %. Surveys of children aged15–16 also reported one of the lowest lifetime prevalence of cannabis use in Western Europe (13 %). The Portuguese figure for last-year cocaine use among 15- to 34-year-olds was 1.2 % in 2007 compared to an estimated current average of 2.1 % for the EU and Norway.
Om det ens finns svagt stöd för att man kommit underfund med det tunga missbruket och dessutom håller stabila nivåer av bruk och missbruk så ser jag det som svårt att avskriva försöken som Haldesten försöker göra i sin artikel.

Frågar man dessutom de som är ansvariga för att göra studier över situationen i Portugal, i det här fallet Joao Goulao, ordförande för Portugals institut för narkotikafrågor och narkotikamissbruk, (och de som bidrar med underlaget till EMCDDA:s rapport som citeras ovan) låter det på följande sätt:
There is no doubt that the phenomenon of addiction is in decline in Portugal
Goulao kommenterade även nivån av missbrukare i landet
The number of addicts considered ”problematic” – those who repeatedly use "hard" drugs and intravenous users – had fallen by half since the early 1990s, when the figure was estimated at around 100 000 people, /../ This development can not only be attributed to decriminalisation but to a confluence of treatment and risk reduction policies.
Nej, ingen magisk kula, men troligtvis den minst dåliga lösningen för att komma närmare minskade skador på individer och samhället. Om den gyllene regeln är "do no harm" så verkar det som om något positivt ändå hänt i Portugal.

Moralisk konkurs med traditioner

Skrev i söndags en Op-ed i Svenska dagbladet om USA och rollen som stormakt:
Men innebär stödet till världens mäktigaste demokrati ett stöd för allt landet företagit sig? Nej. Men jämställandet mellan USA och vår tids största despoter har varit ett uttryck för en obehaglig historielöshet. Att miljoner européer sökt trygghet och frihet i USA är inte bara en del av det historiska förflutna. Även dagens europeiska dissidenter finner trygghet i USA. När Europa skamfullt nog inte förmådde skydda Ayaan Hirsi Ali hittade hon en säker hemstad i den amerikanska huvudstaden. Samma gäller för författaren Salman Rushdie. De få europeiska judar som bor kvar i Europa är alla medvetna om att USA är en fristad ifall antisemitismen ökar. USA fortsätter vara landet som symboliserar frihet från förtryck.
Läs gärna hela!

2011-09-12

Om SAAB och staten

Skriver på Svt Debatt om situationen för SAAB och regeringens roll:
Från offentligt håll måste det vara helt avgörande att man för en ansvarsfull industripolitik som har de anställda i första hand, där kommer den statliga lönegarantin in. Men därutöver måste man komma ihåg att det inte är ansvarsfull industripolitik att plöja ner miljarder i verksamheter som inte är lönsamma eller har varit det på lång tid. Detta har vi sett tidigare och är ett populistiskt sätt att försöka rädda en verksamhet på skattebetalarnas bekostnad. Från vänster har det vid flera tillfällen hörts klagomål om att regeringen gör för lite och definitivt försent. Gemensamt för mycket av den kritiken är att den inte presenterat något hållbart alternativförslag på SAAB-krisen. Eftersom lönegarantier och omställningspengar redan finns undrar man vad det då handlar om för stöd?
Läs gärna hela här.

Situationen i Egypten

Via Inslag hittar jag till en skrämmande rapport av Human Rights Watch som beskriver läget i Egypten efter vårens revolution och störtande av Hosni Mubarak:
Since it took over patrolling the streets from the police on January 28, 2011, Egypt’s military has arrested almost 12,000 civilians and brought them before military tribunals, Human Rights Watch said today. This is more than the total number of civilians who faced military trials during the 30-year rule of Hosni Mubarak and undermines Egypt’s move from dictatorship to democratic rule, Human Rights Watch said.
Från en militärdiktatur med ett ansikte, Mubaraks, har nu landet förvandlats till en militärdiktatur utan ett ansikte. Övergången till demokrati verkar helt ha stannat upp. Kanske blir det rentav svårare att göra sig av med denna militärdiktatur eftersom målet är oklart och proteströrelsen tappat momentum efter våren.

Egypten verkar tyvärr inte kunna genomföra en övergång likt den som ägde rum i Östeuropa under 90-talet. Däremot verkar de farhågor som bland annat jag hade om att islamister skulle ha en stor roll i övergången än så länge inte besannats. Det finns dock exempel (som jag skrivit om här) på flera håll i Egypten som visar att muslimska brödraskapet och än värre, Salafisterna tar kommandot. Situationen för Kopterna i Egypten är allvarlig och militären gör inte saker bättre.

Det är viktigt att världens ögon nu inte försvinner från Egypten, arbetet med demokratiseringen är långtifrån avklarat. Det vore en enorm otjänst gentemot alla de som önskar sig demokrati att tro att det har påbörjats en vettig process för frihet.

2011-09-09

Om samhällskritisk musik

Skrivet i senaste numret av Axess om samhällskritisk musik och då med det Slovenska bandet Laibach som exempel:
Den samhällskritiska musiken i många länder med en anglosaxisk popkultur är präglad av en uttjatad och banal maktkritik. Vänstertrubadurernas reptrick är att reproducera bilden av den eviga kampen mot staten och kapitalet. Politisk musik reduceras till ett gäng hobbymarxister med gitarrer. Hos Laibach och Heartfield finns istället en intressant typ av samhällsskildrande musik och kultur som utmanar och avslöjar. Deras tekniker och idéer kan lätt kopieras. Idag är Laibach ett gäng trötta farbröder som vanemässigt turnerar runt i världen med sina uniformer och teutoniska stålrytmer. Men under en lång tid erbjöd bandet och NSK-kollektivet runt dem en öppning till en typ av musik som lyfte det politiska innehållet bortom den banala samhällskritiken. Musik kan och bör vara en viktig och relevant del av den samhällsskildrande kulturen.
Läs gärna hela. På samma tema rekommenderas Martin Halldins artikel och sverigeexklusiva intervju i ETC. För den som vill veta mer om Laibach om musikens roll i det kommunistiska Balkan rekommenderas Alexei Monroes bok Interrogation Machine.

Efter att jag hade länkat till min artikel uppstod på Twitter en kort och relativt meningslös diskussion på Twitter. Martin Aagård, kulturredaktör på Aftonbladet förklarade att han ansåg Laibach ointressanta samt att Punk gjort det där mycket bättre.

Givetvis svarade jag honom men diskussionen är knappast värd att återberätta. En lustig detalj i sammanhanget är att Aagård är medlem av Doktor Kosmos, själva sinnebilden för den typen av banal maktkritik som jag beskriver i min artikel.

2011-09-06

Inför primärval i Folkpartiet!

Skriver idag på DN Debatt tillsammans med folkpartiets oppositionsborgarråd i Norrköping Mathias Sundin om primärval i Folkpartiet. Den senaste tidens partiledarbyten i flera partier har föredömligt föregåtts av öppna processer. Det är väldigt positivt. Ett problem är att systemen för valen fortfarande är ålderdomliga och det främst är en informell förändring som skett. Jag och Mathias föreslår ett system som liknar det man har i USA med primärval. Det skulle öka intresset för politiken och göra partierna mer levande. Jag hoppas verkligen att Folkpartiet föregår med gott exempel. Förlaget ligget även som motion till folkpartiets landsmöte som äger rum i oktober:
Förslagsvis genomförs ett sådant här val första gången i Folkpartiet ett år efter nästa riksdagsval och partiledaren utses på en mandatperiod om fyra år. Detta skapar en valkampanj inom partiet. Kandidaterna kommer åka runt i landet och presentera sina idéer och visioner. Länsförbunden och kommunföreningarna kommer att ordna debatter. Medlemmarna kommer att fråga ut kandidaterna om vad de tycker om FRA-lagen, föräldraförsäkringen och värnskatten. Att vinna provvalen i länsförbunden kommer att bli avgörande för att kunna bli partiledare.

Debatt med Olle Schmidt om euron

Debatterade igår euron med Olle Schmidt i Studio ett. Hela debatten kan man lyssna igenom här.

Min utgångspunkt är egentligen väldigt enkel. Jag är en varm anhängare av Europasamarbetet - det var en av anledningarna att jag valde LUF och Folkpartiet som liberal. Jag ser flera liberala poänger med eurosamarbetet. Om både euron och EU ska kunna överleva och fungera på lång sikt ser jag det som en hållbar lösning att man skapar en exitstrategi. Det är inte omöjligt att vissa länder kan gå ut och komma tillbaka till euron på inte alltför lång tid. Som en del har sagt så kan eurozonens periferi behöva ett par sabbatsår.

Jag är övertygad att om man som Olle Schmidt enträget tror att avsaknaden av en exitstrategi är den mest Europavänliga så misstar man sig grovt. Konsekvensen kan bli den motsatta mot ens intentioner. Jag hoppas som EU-vän därför verkligen att Folkpartiet inser detta. Är man liberal och värnar unionens framtid är det dags att man börjar vara klok och tänka långsiktigt. Att invänta okontrollerade statsbankrutter eller införa en exitstrategi för kontrollerade utträden ur valutaunionen är tyvärr ett val mellan två tråkiga och komplicerade vägar, men där en exitstrategi faktiskt kommer kunna rädda euron - och därmed EU - på lång sikt.

Schmidts argument i debatten igår kan kokas ner till a) uteslutning eller frivilligt utträde kan skapa en negativ dominoeffekt som gör att fler träder ur och att det blir ekonomisk oro b) det saknas stöd för utträdet i både Grekland och bland andra i Europa.

Därutöver har jag fortfarande inte från Schmidt hört någon trovärdig lösning på problemet om hur Grekland ska kunna uppnå konkurrenskraft inom euron. Inte heller något svar på de problem som uppstår om situationen för Grekland kvarstår som den är idag.

Jag bemötte redan i debatten vissa av dessa påståenden men tidsbrist gör givetvis att man inte kan bemöta alla påståenden. Jag kommer därför gå igenom dem här.

a) Att ställa krav är att bry sig är en gammal folkpartistisk devis. Jag tycker att vi även ska upprätthålla den i Eu-sammanhang. Det är tydligt att Grekland gick med i euron med hjälp av fusk. En stor del av de krav som man skulle vara tvungen att nå var man tvungen att kringgå genom att skicka in siffror som inte stämde. Att ha ett samarbete där fusk främjas skapar inget förtroende för samarbetet på lång sikt. Även som befintliga medlemmar måste man följa reglerna, det måste vara grunden för samarbetet. Att vara solidarisk, som Schmidt nämnde i debatten, är inte att inte ställa krav eller undvika att upprätthålla regler utan det omvända. Ett starkare och mer välfungerande eurosamarbeta stärker även möjligheterna för andra länder att senare gå med. Chanserna att Sverige går med minskar till noll i takt med att samarbetets trovärdighet minskar. En dominoeffekt är den verkliga risken om vi inte ställer krav och skapar möjligheter till utträde. Jag är också rädd för en dominoeffekt men då främst om vi går på Schmidts linje.

b) Schmidt nämnde Angela Merkel som ett exempel på de som menar att euron nu borde hålla ihop. Därutöver menade han att den grekiska premiärministern även inte ville träda ur euron. Det senare påståendet skulle jag gärna vilja läsa mer om. Man kan i dagarna läsa att var fjärde grek vill lämna samarbetet, det är alltså fler greker som vill lämna euron än svenskar som vill införa den. Vad gäller Merkel är det självklart att hon efter alla diskussioner om stödpaket inte ens kan antyda att en annan riktning är möjlig. Men om man frågar de som utan reservationer kan kommentera frågan ser det hela annorlunda ut.

Frank Schäffler, tysk parlamentariker för FDP, medlem i finansutskottet och partiets expert på finanspolitiska frågor kommenterade vad som skulle hända ifall exempelvis Grekland lämnade euron:
Das ist nicht der Untergang des Euros, sondern es rettet den Euro (Det är inte eurons undergång, det är dess räddning)
Richard Baldwin, professor i internationell ekonomi vid Graduate Institute i Genève, policy director på Centre for Economic Policy Research (CEPR) och tidigare ansvarig för centrets forskning inom internationell handel menar även att exitstrategi är det minst dåliga:
Absent this, Europe is probably in for a recession the size of the one it suffered in 2008-2009. Even then, the core euro zone will stay together, but things might get so horrible for Greece that the economic disaster caused by exiting would be better than the disaster of staying in.
European Economic Advisory Group (EEAG) skrev i sin årliga rapport (EEAG (2011) The EEAG Report on the European Economy, "A New Crisis Mechanism for the Euro Area", CESifo, pp. 82-83) om den ekonomiska utvecklingen i Europa att:
The Maastricht Treaty and the Stability and Growth Pact centred around the idea that there would be no bailout and that surveillance and numerical rules could be enforced with pecuniary sanctions to prevent fiscal crises altogether. This approach failed entirely. There was a bailout, and despite 68 violations, sanctions were never imposed. Despite or because of this frustrating outcome, the euro area has to try again, and now harder than before to overcome the deficiencies. A new Stability and Growth Pact should provide tougher and more rigorous government debt constraints, and in our judgement the proposals of the Van Rompuy Commission are worth pursuing. Some of the measures advocated by the Van Rompuy Commission had indeed already been proposed by the EEAG in an earlier report. Our suggestions for a revised Pact still hold.

• In case all the above assistance and control systems fail and insolvency looms, the country in question may be asked to leave the euro area by a majority of the euro-area members.
• A voluntary exit from the euro area must be possible at any time.
Michael Pettis, senior associate på tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace och finansprofessor menar i två uttalanden (här och här) att utträde kan minimera riskerna för eurosamarbetet:
Since I don't expect this sentiment to change in the next few years, I can't see much of an alternative for peripheral European countries to abandoning the euro or otherwise intervening in trade in such a way to make a mockery of the euro and of the concept of an economically unified Europe. If we don't get fiscal union in the next two to three years the euro zone cannot continue to exist.
samt
There are largely two ways forward for much of peripheral Europe. One involves high unemployment, economic contraction, and wage and price deflation stretching out for many years. The other involves debt restructuring, and perhaps temporarily abandoning the euro, with significant principal reduction.
Wilhelm Hankel, professor emeritus i nationalekonomi vid University of Frankfurt/Main, Wilhelm Nölling, professor i nationalekonomi vid University of Hamburg, Karl Albrecht Schachtschneider, professor emeritus i juridik vid University of Erlangen-Nuernberg och Joachim Starbatty, professor emeritus i nationalekonomi vid University of Tuebingen skrev i en debattartikel i Financial Times att:
Since it entered the euro area in 2001, Greece has sacrificed competitiveness and amassed enormous trade deficits. Theoretically, to make up the economic ground lost in less than a decade, the Greeks would need to devalue by 40 per cent. But in a monetary union, that is impossible.

There is no shortage of proposals to help the Greeks, including assistance from other eurozone governments – a move that would contravene the “no bail-out” rule enshrined in the treaty setting up monetary union. There is, sadly, only one way to escape this vicious circle. The Greeks will have to leave the euro, recreate the drachma and re-enter the still-existing exchange rate mechanism of the European Monetary System, the so-called ERM-II, which they departed in 2001

/…/

So the Greeks have no way out but through the exit door. Restoring the drachma at a lower exchange rate would help exports and lift revenues from tourism. It would also send a message to other countries that they have to take serious steps to avoid landing in a similar predicament. Loss of confidence in Greek economics imperils all of Europe. Removing Greece from the euro provides a way of preventing a drama from becoming a tragedy – and of ensuring the survival of monetary union.
Sir Martin Jacomb, tidigare director på Bank of England och styrelseordförande för investmentbolaget Share plc menar att utträde är ett bra sätt för att återfå konkurrenskraft:
Greece cannot earn its way out of this mess. Its adoption of the euro made it uncompetitive and, so long as the euro remains its currency, this state of affairs will go on.This outcome was predictable – and was predicted as inevitable by some of us a dozen years ago when the euro was first introduced. These warnings were ignored. The euro gave the peripheral countries a standard of living above their earning power and, at the same time, took away their ability to correct this by devaluation.

/…/

Regaining competitiveness is bound (as it always does) to involve a temporary reduction of labour costs and living standards and, in practice, the only way this can be done with relative harmony is through devaluation. We ourselves in the UK have been reminded of this very recently. As our own currency has depreciated over the recent past, we have regained competitiveness. Accordingly, unattractive, expensive and messy though this is, dismantling the euro is the least woeful course of action. Otherwise social as well as economic trouble lies ahead and the economic future of the EU itself will be threatened.
Det är tydligt att framstående ekonomer och tankesmedjor som sett utvecklingen över ett längre perspektiv faktiskt är relativt eniga om att ett utträde, frivilligt eller med hjälp av tvång är det bästa för både euron och europasamarbetet på lång sikt. Det finns många fler som är av den här åsikten. Dessa ovan är ett litet axplock av alla de ekonomer som ser en fara för eurosamarbetet som man fortsätter som man gör idag.

Jag hoppas verkligen att Olle Schmidt och Folkpartiet tänker om. Vi är och bör fortsätta vara riksdagens mest EU-vänliga parti och vi måste vissa att vi även är det mest kloka partiet i frågan. Europas framtid kräver en exitstrategi för eurozonen.

2011-09-05

Folkpartiet om euron

Svenska Dagbladet tillfrågade efter min artikel på Brännpunkt om euron och exitmöjligheter Jan Björklund, EU-ministern och europaparlamentarikern Olle Schmidt om deras inställning till min position. Svaren är sparsmakade och lite magra, förutom Olle Schmidts som jag besvarar nedan.

Svenska Dagbladet kallar det en internstrid. Jag menar ändå att i grunden har vi samma mål, dvs ett starkt och välfungerande EU-samarbete. Däremot är vi inte ense om hur detta mål ska nås.

[Olle Schmidt] ”Om det är något Grekland vill så är det att vara kvar. Det är deras livlina”

Det är fler greker som vill lämna eurosamarbetet än svenskar som vill ansluta sig till det. Om man invänder mot en exitstrategi med argumentet att grekerna vill vara kvar verkar det mycket märkligt att verka för ett svenskt införande av euron. Att det skulle vara en livlina att vara kvar i valutaunionen är svårt att se. Livlinan är ju snarare att man lämnar euron för att kunna återfå konkurrenskraft och skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

All hjälp som ges till Grekland idag kommer att kunna göras även om landet inte längre skulle ha euro. Realistiskt sett kommer Grekland troligen att kunna kräva mer omfattande hjälp än idag mot att man lämnar valutaunionen, så om det på något sätt skulle vara en livlina att vara kvar i eurozonen blir livlinan bättre av att ett ordnat utträde.

[Olle Schmidt] ”Jag är lite oroad över den här diskussionen [om exitstrategi]. Om den framsägs av ledande politiker så går räntorna i taket ytterligare och omöjliggör en reformering.”

Vilken reformering? Nedskärningar? Höjd pensionsålder? Höjda skatter? Vilken reformering är idag möjlig som omöjliggörs genom att utträde ur valutaunionen? Och på vilket sätt skulle den stärka den ekonomiska tillväxten så pass mycket som krävs för att periferin ska komma ikapp de andra euroländerna?

Euron har inneburit ökad köpkraft och ökat välstånd för länder såsom Grekland och Portugal, men denna välståndsökning har inte finansierats genom motsvarande produktionsökningar, utan genom underskott och lån. Hur menar de som litar på Grekland och Portugal att man ska öka produktionen tillräckligt? Genom nedskärningar? Fler lån? Ännu en EU-strategi för tillväxt och forskning?

Statsskulderna i Frankrike och Tyskland tickar uppåt. Spekulationer råder kring huruvida Frankrike kommer att få sänkt kreditbetyg eller inte. Om inte eurozonens perifera länder börjar gå med överskott kommer pengarna i kärnländerna att ta slut. Då kommer länder som lever i ekonomiskt beroende att okontrollerat ställa in betalningar och därmed gå i konkurs. Att länder då inte skulle kunna tvingas ut ur valutasamarbetet vore högst förbluffande.

En exitstrategi skulle då som nu uppfattas som en metod för att göra valutaunionen starkare och det är ju just för att valutaunionen ska överleva som en sådan strategi känns logisk.

[Harry Flam] ”Om ett land kan gå ur kan andra också göra det. Det skapar osäkerhet kring länder i farozonen.”

Det finns två aspekter kring detta. Den första är att om euroländer skulle okontrollerat gå i konkurs – vilket idag inte ter sig alltför osannolikt – skulle det skapa dominoeffekter av sällan skådat slag. Ibland är man tvungen att välja mellan två mindre aptitliga förslag, då får man välja det som är minst dåligt.

Den andra aspekten gäller det incitament till ökad skötsel som en exitstrategi skapar för de perifera länderna. Om de inte vill tvingas lämna eurozonen så kommer de behöva genomgå ännu mer omfattande reformer, vilket därför kan bidra till ökad säkerhet snarare än osäkerhet för länderna i farozonen.

Låt Grekland lämna euron!

Skrev i lördagens SvD om Grekland och eurosamarbetet. Om man vill värna EU och euron är det dags att det finns en möjlighet att kasta ut länder som inte sköter sig samt skapa en frivillig exitmöjlighet:
En exitstrategi kan alltså vara skillnaden mellan ett utträde under ordnade former eller plötslig konkurs, kaotiskt utträde och panik på marknaden som följd. Den som är för euron borde vara för en exitstrategi. En del uträkningar som gjorts uppskattar att Grekland skulle behöva en devalvering motsvarande 40 procent för att bli konkurrenskraftigt. Detta skulle kunna vara möjligt om man återgick till att ha en egen valuta. En exitstrategi handlar inte bara om eurozonens bästa och att skapa en stark valuta-union, utan också om vad som förmodligen är bäst för de sydeuropeiska länderna med en ohållbar ekonomisk utveckling.
På samma tema: FP Sollentuna, DHE, Hans Åberg, Skattepolitik & samhällsfilosofi.