Debatterade igår euron med Olle Schmidt i Studio ett. Hela debatten kan man lyssna igenom här.
Min utgångspunkt är egentligen väldigt enkel. Jag är en varm anhängare av Europasamarbetet - det var en av anledningarna att jag valde LUF och Folkpartiet som liberal. Jag ser flera liberala poänger med eurosamarbetet. Om både euron och EU ska kunna överleva och fungera på lång sikt ser jag det som en hållbar lösning att man skapar en exitstrategi. Det är inte omöjligt att vissa länder kan gå ut och komma tillbaka till euron på inte alltför lång tid. Som en del har sagt så kan eurozonens periferi behöva ett par sabbatsår.
Jag är övertygad att om man som Olle Schmidt enträget tror att avsaknaden av en exitstrategi är den mest Europavänliga så misstar man sig grovt. Konsekvensen kan bli den motsatta mot ens intentioner. Jag hoppas som EU-vän därför verkligen att Folkpartiet inser detta. Är man liberal och värnar unionens framtid är det dags att man börjar vara klok och tänka långsiktigt. Att invänta okontrollerade statsbankrutter eller införa en exitstrategi för kontrollerade utträden ur valutaunionen är tyvärr ett val mellan två tråkiga och komplicerade vägar, men där en exitstrategi faktiskt kommer kunna rädda euron - och därmed EU - på lång sikt.
Schmidts argument i debatten igår kan kokas ner till a) uteslutning eller frivilligt utträde kan skapa en negativ dominoeffekt som gör att fler träder ur och att det blir ekonomisk oro b) det saknas stöd för utträdet i både Grekland och bland andra i Europa.
Därutöver har jag fortfarande inte från Schmidt hört någon trovärdig lösning på problemet om hur Grekland ska kunna uppnå konkurrenskraft inom euron. Inte heller något svar på de problem som uppstår om situationen för Grekland kvarstår som den är idag.
Jag bemötte redan i debatten vissa av dessa påståenden men tidsbrist gör givetvis att man inte kan bemöta alla påståenden. Jag kommer därför gå igenom dem här.
a) Att ställa krav är att bry sig är en gammal folkpartistisk devis. Jag tycker att vi även ska upprätthålla den i Eu-sammanhang. Det är tydligt att Grekland gick med i euron med hjälp av fusk. En stor del av de krav som man skulle vara tvungen att nå var man tvungen att kringgå genom att skicka in siffror som inte stämde. Att ha ett samarbete där fusk främjas skapar inget förtroende för samarbetet på lång sikt. Även som befintliga medlemmar måste man följa reglerna, det måste vara grunden för samarbetet. Att vara solidarisk, som Schmidt nämnde i debatten, är inte att inte ställa krav eller undvika att upprätthålla regler utan det omvända. Ett starkare och mer välfungerande eurosamarbeta stärker även möjligheterna för andra länder att senare gå med. Chanserna att Sverige går med minskar till noll i takt med att samarbetets trovärdighet minskar. En dominoeffekt är den verkliga risken om vi inte ställer krav och skapar möjligheter till utträde. Jag är också rädd för en dominoeffekt men då främst om vi går på Schmidts linje.
b) Schmidt nämnde Angela Merkel som ett exempel på de som menar att euron nu borde hålla ihop. Därutöver menade han att den grekiska premiärministern även inte ville träda ur euron. Det senare påståendet skulle jag gärna vilja läsa mer om. Man kan i dagarna läsa att var fjärde grek vill lämna samarbetet, det är alltså fler greker som vill lämna euron än svenskar som vill införa den. Vad gäller Merkel är det självklart att hon efter alla diskussioner om stödpaket inte ens kan antyda att en annan riktning är möjlig. Men om man frågar de som utan reservationer kan kommentera frågan ser det hela annorlunda ut.
Frank Schäffler, tysk parlamentariker för FDP, medlem i finansutskottet och partiets expert på finanspolitiska frågor kommenterade vad som skulle hända ifall exempelvis Grekland lämnade euron:
Jag hoppas verkligen att Olle Schmidt och Folkpartiet tänker om. Vi är och bör fortsätta vara riksdagens mest EU-vänliga parti och vi måste vissa att vi även är det mest kloka partiet i frågan. Europas framtid kräver en exitstrategi för eurozonen.
Min utgångspunkt är egentligen väldigt enkel. Jag är en varm anhängare av Europasamarbetet - det var en av anledningarna att jag valde LUF och Folkpartiet som liberal. Jag ser flera liberala poänger med eurosamarbetet. Om både euron och EU ska kunna överleva och fungera på lång sikt ser jag det som en hållbar lösning att man skapar en exitstrategi. Det är inte omöjligt att vissa länder kan gå ut och komma tillbaka till euron på inte alltför lång tid. Som en del har sagt så kan eurozonens periferi behöva ett par sabbatsår.
Jag är övertygad att om man som Olle Schmidt enträget tror att avsaknaden av en exitstrategi är den mest Europavänliga så misstar man sig grovt. Konsekvensen kan bli den motsatta mot ens intentioner. Jag hoppas som EU-vän därför verkligen att Folkpartiet inser detta. Är man liberal och värnar unionens framtid är det dags att man börjar vara klok och tänka långsiktigt. Att invänta okontrollerade statsbankrutter eller införa en exitstrategi för kontrollerade utträden ur valutaunionen är tyvärr ett val mellan två tråkiga och komplicerade vägar, men där en exitstrategi faktiskt kommer kunna rädda euron - och därmed EU - på lång sikt.
Schmidts argument i debatten igår kan kokas ner till a) uteslutning eller frivilligt utträde kan skapa en negativ dominoeffekt som gör att fler träder ur och att det blir ekonomisk oro b) det saknas stöd för utträdet i både Grekland och bland andra i Europa.
Därutöver har jag fortfarande inte från Schmidt hört någon trovärdig lösning på problemet om hur Grekland ska kunna uppnå konkurrenskraft inom euron. Inte heller något svar på de problem som uppstår om situationen för Grekland kvarstår som den är idag.
Jag bemötte redan i debatten vissa av dessa påståenden men tidsbrist gör givetvis att man inte kan bemöta alla påståenden. Jag kommer därför gå igenom dem här.
a) Att ställa krav är att bry sig är en gammal folkpartistisk devis. Jag tycker att vi även ska upprätthålla den i Eu-sammanhang. Det är tydligt att Grekland gick med i euron med hjälp av fusk. En stor del av de krav som man skulle vara tvungen att nå var man tvungen att kringgå genom att skicka in siffror som inte stämde. Att ha ett samarbete där fusk främjas skapar inget förtroende för samarbetet på lång sikt. Även som befintliga medlemmar måste man följa reglerna, det måste vara grunden för samarbetet. Att vara solidarisk, som Schmidt nämnde i debatten, är inte att inte ställa krav eller undvika att upprätthålla regler utan det omvända. Ett starkare och mer välfungerande eurosamarbeta stärker även möjligheterna för andra länder att senare gå med. Chanserna att Sverige går med minskar till noll i takt med att samarbetets trovärdighet minskar. En dominoeffekt är den verkliga risken om vi inte ställer krav och skapar möjligheter till utträde. Jag är också rädd för en dominoeffekt men då främst om vi går på Schmidts linje.
b) Schmidt nämnde Angela Merkel som ett exempel på de som menar att euron nu borde hålla ihop. Därutöver menade han att den grekiska premiärministern även inte ville träda ur euron. Det senare påståendet skulle jag gärna vilja läsa mer om. Man kan i dagarna läsa att var fjärde grek vill lämna samarbetet, det är alltså fler greker som vill lämna euron än svenskar som vill införa den. Vad gäller Merkel är det självklart att hon efter alla diskussioner om stödpaket inte ens kan antyda att en annan riktning är möjlig. Men om man frågar de som utan reservationer kan kommentera frågan ser det hela annorlunda ut.
Frank Schäffler, tysk parlamentariker för FDP, medlem i finansutskottet och partiets expert på finanspolitiska frågor kommenterade vad som skulle hända ifall exempelvis Grekland lämnade euron:
Das ist nicht der Untergang des Euros, sondern es rettet den Euro (Det är inte eurons undergång, det är dess räddning)Richard Baldwin, professor i internationell ekonomi vid Graduate Institute i Genève, policy director på Centre for Economic Policy Research (CEPR) och tidigare ansvarig för centrets forskning inom internationell handel menar även att exitstrategi är det minst dåliga:
Absent this, Europe is probably in for a recession the size of the one it suffered in 2008-2009. Even then, the core euro zone will stay together, but things might get so horrible for Greece that the economic disaster caused by exiting would be better than the disaster of staying in.European Economic Advisory Group (EEAG) skrev i sin årliga rapport (EEAG (2011) The EEAG Report on the European Economy, "A New Crisis Mechanism for the Euro Area", CESifo, pp. 82-83) om den ekonomiska utvecklingen i Europa att:
The Maastricht Treaty and the Stability and Growth Pact centred around the idea that there would be no bailout and that surveillance and numerical rules could be enforced with pecuniary sanctions to prevent fiscal crises altogether. This approach failed entirely. There was a bailout, and despite 68 violations, sanctions were never imposed. Despite or because of this frustrating outcome, the euro area has to try again, and now harder than before to overcome the deficiencies. A new Stability and Growth Pact should provide tougher and more rigorous government debt constraints, and in our judgement the proposals of the Van Rompuy Commission are worth pursuing. Some of the measures advocated by the Van Rompuy Commission had indeed already been proposed by the EEAG in an earlier report. Our suggestions for a revised Pact still hold.Michael Pettis, senior associate på tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace och finansprofessor menar i två uttalanden (här och här) att utträde kan minimera riskerna för eurosamarbetet:
• In case all the above assistance and control systems fail and insolvency looms, the country in question may be asked to leave the euro area by a majority of the euro-area members.
• A voluntary exit from the euro area must be possible at any time.
Since I don't expect this sentiment to change in the next few years, I can't see much of an alternative for peripheral European countries to abandoning the euro or otherwise intervening in trade in such a way to make a mockery of the euro and of the concept of an economically unified Europe. If we don't get fiscal union in the next two to three years the euro zone cannot continue to exist.samt
There are largely two ways forward for much of peripheral Europe. One involves high unemployment, economic contraction, and wage and price deflation stretching out for many years. The other involves debt restructuring, and perhaps temporarily abandoning the euro, with significant principal reduction.Wilhelm Hankel, professor emeritus i nationalekonomi vid University of Frankfurt/Main, Wilhelm Nölling, professor i nationalekonomi vid University of Hamburg, Karl Albrecht Schachtschneider, professor emeritus i juridik vid University of Erlangen-Nuernberg och Joachim Starbatty, professor emeritus i nationalekonomi vid University of Tuebingen skrev i en debattartikel i Financial Times att:
Since it entered the euro area in 2001, Greece has sacrificed competitiveness and amassed enormous trade deficits. Theoretically, to make up the economic ground lost in less than a decade, the Greeks would need to devalue by 40 per cent. But in a monetary union, that is impossible.Sir Martin Jacomb, tidigare director på Bank of England och styrelseordförande för investmentbolaget Share plc menar att utträde är ett bra sätt för att återfå konkurrenskraft:
There is no shortage of proposals to help the Greeks, including assistance from other eurozone governments – a move that would contravene the “no bail-out” rule enshrined in the treaty setting up monetary union. There is, sadly, only one way to escape this vicious circle. The Greeks will have to leave the euro, recreate the drachma and re-enter the still-existing exchange rate mechanism of the European Monetary System, the so-called ERM-II, which they departed in 2001
/…/
So the Greeks have no way out but through the exit door. Restoring the drachma at a lower exchange rate would help exports and lift revenues from tourism. It would also send a message to other countries that they have to take serious steps to avoid landing in a similar predicament. Loss of confidence in Greek economics imperils all of Europe. Removing Greece from the euro provides a way of preventing a drama from becoming a tragedy – and of ensuring the survival of monetary union.
Greece cannot earn its way out of this mess. Its adoption of the euro made it uncompetitive and, so long as the euro remains its currency, this state of affairs will go on.This outcome was predictable – and was predicted as inevitable by some of us a dozen years ago when the euro was first introduced. These warnings were ignored. The euro gave the peripheral countries a standard of living above their earning power and, at the same time, took away their ability to correct this by devaluation.Det är tydligt att framstående ekonomer och tankesmedjor som sett utvecklingen över ett längre perspektiv faktiskt är relativt eniga om att ett utträde, frivilligt eller med hjälp av tvång är det bästa för både euron och europasamarbetet på lång sikt. Det finns många fler som är av den här åsikten. Dessa ovan är ett litet axplock av alla de ekonomer som ser en fara för eurosamarbetet som man fortsätter som man gör idag.
/…/
Regaining competitiveness is bound (as it always does) to involve a temporary reduction of labour costs and living standards and, in practice, the only way this can be done with relative harmony is through devaluation. We ourselves in the UK have been reminded of this very recently. As our own currency has depreciated over the recent past, we have regained competitiveness. Accordingly, unattractive, expensive and messy though this is, dismantling the euro is the least woeful course of action. Otherwise social as well as economic trouble lies ahead and the economic future of the EU itself will be threatened.
Jag hoppas verkligen att Olle Schmidt och Folkpartiet tänker om. Vi är och bör fortsätta vara riksdagens mest EU-vänliga parti och vi måste vissa att vi även är det mest kloka partiet i frågan. Europas framtid kräver en exitstrategi för eurozonen.