Om samhällskritisk musik

Skrivet i senaste numret av Axess om samhällskritisk musik och då med det Slovenska bandet Laibach som exempel:

Den samhällskritiska musiken i många länder med en anglosaxisk popkultur är präglad av en uttjatad och banal maktkritik. Vänstertrubadurernas reptrick är att reproducera bilden av den eviga kampen mot staten och kapitalet. Politisk musik reduceras till ett gäng hobbymarxister med gitarrer. Hos Laibach och Heartfield finns istället en intressant typ av samhällsskildrande musik och kultur som utmanar och avslöjar. Deras tekniker och idéer kan lätt kopieras. Idag är Laibach ett gäng trötta farbröder som vanemässigt turnerar runt i världen med sina uniformer och teutoniska stålrytmer. Men under en lång tid erbjöd bandet och NSK-kollektivet runt dem en öppning till en typ av musik som lyfte det politiska innehållet bortom den banala samhällskritiken. Musik kan och bör vara en viktig och relevant del av den samhällsskildrande kulturen.

Läs gärna hela. På samma tema rekommenderas Martin Halldins artikel och sverigeexklusiva intervju i ETC. För den som vill veta mer om Laibach om musikens roll i det kommunistiska Balkan rekommenderas Alexei Monroes bok Interrogation Machine.

Efter att jag hade länkat till min artikel uppstod på Twitter en kort och relativt meningslös diskussion på Twitter. Martin Aagård, kulturredaktör på Aftonbladet förklarade att han ansåg Laibach ointressanta samt att Punk gjort det där mycket bättre.

Givetvis svarade jag honom men diskussionen är knappast värd att återberätta. En lustig detalj i sammanhanget är att Aagård är medlem av Doktor Kosmos, själva sinnebilden för den typen av banal maktkritik som jag beskriver i min artikel.