Bail-outs, så funkar det.

Uppsnappat av Memex 1.1 (ursprungligen i Financial Times):

The rain beats down on a small Irish town. The streets are deserted. Times are tough. Everyone is in debt and living on credit. A rich German arrives at the local hotel, asks to view its rooms, and puts on the desk a €100 note. The owner gives him a bunch of keys and he goes off for an inspection.

As soon as he has gone upstairs, the hotelier grabs the note and runs next door to pay his debt to the butcher. The butcher hurries down the street to pay what he owes to his feed merchant. The merchant heads for the pub and uses the note to pay his bar bill. The publican slips the note to the local hooker who’s been offering her services on credit. She rushes to the hotel to pay what she owes for room hire. As she puts the €100 note on the counter, the German appears, says the rooms are unsuitable, picks up his €100 note and leaves town.

No one did any work. No one earned anything. Everyone is out of debt. Everyone is feeling better. And that is how a bail-out works.

Tipstack till Jimmy

Hotet från extremismen

Skrev igår på SVT Debatt replik på Jimmie Åkessons DN Debatt artikel om hotet från islamismen:

Men det finns knappast någon som trivialiserar hotet från islamismen, än mindre den våldsbejakande organiserade delen. Tvärtom, vill vi i Alliansen bekämpa den, såväl som andra former av extremism. Vi vill stå upp för de demokratiska och öppna värderingar som hör hemma i Sverige och det är knappast någon nyhet. Åkessons sparkar upp en öppen dörr och borde inse att han är irrelevant.

Replik på Newsmillartikeln

Skrev tidigare idag på Newsmill om assimilation, integration och frågan om den borgerliga integrationsdebatten. Det har nu inkommit en form av replik på mitt inlägg. Istället för att försöka skriva på Newsmill igen är det klokare att svara här. Inlägget är skrivet av Charlie Levin, Folkpartist från Skåne. En rad påståenden i hans inlägg är värda att citera och bemöta i sak.

I början av inlägget skriver Levin:

För många svenska utgör Alliansen ett stabilt mittenalternativ mellan Sveriges två extrema parter i integration och invandring där miljö och vänsterpartiet står i ena ringhörnan och sverigedemokraterna i det andra. Ur ett realpolitiskt perspektiv blir alltså LUF:s krav på Folkpartiet att sätta sig i knäet på de rödgröna något av en dödskyss.

Här åsyftas med största säkerhet LUF:s flyktingpolitik, vilket med de flesta mått mätt (i synnerhet borgerliga) går ett par steg längre än snittet. Det kan man ha delade åsikter om, däremot betvivlar jag att det är en "dödskyss", även inom alliansen finns utrymme för flera sätt att se på migrationspolitikens mål och fundament.

Så långt enbart invändningar gällandes migrationspolitiken, rakt och tydligt. Därefter blir det tyvärr mindre tydligt:

Det som oroar mig i Cwejmans artikel är passagerna när han snuddar vid det centrala i en integrations eller assimilationsprocess, de normativa värdefrågorna. I sin iver att svära sig fri från fördomar och främlingsrädsla tillskriver Cwejman själv grupper kollektiva särdrag, han väljer bara att gömma dem bakom epitetet som kulturella eller religiösa. När det gäller harmlösa särdrag som vi alla på olika sätt är präglade av har jag aldrig hört någon i den svenska debatten gå till angrep om detta. Jag har aldrig heller noterat att någon driver kollektiva krav på att alla ska vara blåögda, dansa små grodorna eller äta julskinka.

Märk väl att jag ingenstans i min artikel tillskriver någon grupp "kollektiva särdrag". Jag menar att det är viktigt att skilja på samhällsnormer å ena sidan samt värderingar, kulturella praktiker, religiösa praktiker som inte inkräktar på det förstnämnda. Till skillnad från Levin är jag inte så säker på att alla gör den åtskillnaden, därför är det viktigt att påpeka. Enligt min mening gjorde utredaren Erik Amnå ett berömvärt jobb i sin utredning av vad som bör finnas i en medborgarskapskurs. Om detta har jag skrivit här och här.

Levin fortsätter:

Däremot pågår en debatt om att inte göra undantag för kvinnomisshandel, våld eller förtryck under kulturella och religiösa förtecken. Jag ber på förhand om ursäkt till Adam Cwejman om han noterat något jag under mina 3 år som aktiv i integrationsdebatten i svensk debatt missat - men i annat fall vill jag gärna att han konkretiserar vilka kollektiva religiösa och kulturella särdrag han avser att någon avkräver idag? Den abosluta huvuddelen i debatten handlar om hedersrelaterat våld och kvinnor och barns ställning i en socioreligiös miljö. Där har LUF varit allt annat än drivande i att stödja och opinionsbilda.

Vad Levin, något omständligt, verkar insinuera är att det inte är någon idé att från min sida att skilja på det som bör vara gemensamt från det självklara: att ingen avkrävs "dansa små grodorna". Så är det givetvis inte. Men min målsättning är att något ska uppvärderas, dvs medborgarskapet och svenskheten, då krävs att man är tydlig med sina avgränsningar. Att tala om gemenskap, svenskhet och medborgerlig patriotism kräver att man från liberalt håll är tydlig med vad man menar. Levin, som partikamrat, tar jag för givet ska förstå skillnaden mellan offentliga samhällsnormer och privata kulturella praktiker som ingen gör skada. Emellertid är detta ingen okomplicerad fråga och därför är det klokt att vara tydlig.

Att Levin anser att LUF inte har varit drivande i frågan om "hedersrelaterat våld och kvinnor och barns ställning i en socioreligiös miljö" får stå för honom. Vi är mer än tydliga med att vi aldrig accepterar någon form av frihetsinskränkningar med hänvisningar till kultur eller religion. Det finns en rad andra frågor där vi inte är "drivande", det gör oss inte medskyldiga till att motarbeta något. Tyvärr får man säga att LUF inte heller är drivande i klimatdebatten, det gör oss inte motståndare till strävan efter en bra miljöpolitik.

Levin fortsätter i frågan om välfärdsstaten kontra rörligheten:

Vidare konstaterar Cjewman att välfärdstaten är om inte död så kraftigt försvagad. Sverige är en av världens i särklass största, svällande och mest generösa välfärdsstater. Med med kraven på fri invandring är det visserligen både illusionsbefriat och ärligt av Cjewman att samtidigt slå fast att välfärden måste avvecklas för att visionen om en gränslös värld ska infinna sig.

Det är förvisso sant att den svenska offentliga sektorn idag är en rekordstor del av BNP, likaså att socialförsäkringar nått rekordhöjder som del av statsbudgeten. Vad som åsyftas här främst är att välfärdsstaten i praktiken inte står i proportion till dess mål och inte heller kommer kunna göra det. Att nå välfärd är inte förbehållet en stor välfärdsstat och därför menar jag att vi måste se bortom dess misslyckanden för att förbättra samhället och ekonomin. Sedan får man självklart ta konsekvenserna av en strävan efter fri rörlighet. En in och utförsäkring av migranter ur socialförsäkringssystemet måste anpassa sig efter verkligheten.

Att peka ut paradoxen som finns mellan att ha fri rörlighet och en välfärdsstat modell Ohly är givetvis bra, men något av en självklarhet. Men sedan snurrar Levin till det:

Det är en vacker tanke men LUF och Cjewmans position möter även här på verklighetspatrullen. Få svenskar är intresserade av att lägga ner välfärdssamhället och leva i ett nyliberalt önskesamhälle. I de fall de åtminstone snuddat vid att existera, som i Chile under Chicagoboys-eran har resultaten inte varit till sin fördel.

Chile befann sig aldrig i något "nyliberalt önskesamhälle", de snuddade inte ens vid det (om någon nu kan definiera detta samhälle?). Levin upprepar en gammal klyscha om att det skulle skett någon form av nyliberal era i Chile eller att Chicago Boys skulle varit avgörande. Oavsett så är det egentligen ett irrelevant påpekande, LUF förespråkar inte ett avskaffande av välfärdsstaten lika lite som vi förespråkar öppna gränser imorgon. Levin fäktar i luften i ytterligare ett långt stycke men det är i sak endast en upprepning av ovan citerade stycken.

Men Cwejman bör faktiskt ställas till svars för vilka särdrag han anser att man ska "få behålla" och vilka som ska avkrävas? Min erfarenhet är att det går helt utmärkt att ha en stenhård hållning gentemot våld och förtryck i invandrargrupper. Men det kräver att man är väldigt säker på vem man själv är.

Levin bör läsa noggrannare innan han kritiserar mig. Jag kan vara behjälplig genom att länka till något av de inlägg där jag tydligt definierar vad det är för "särdrag" (i form av kulturella, religiösa, nationella identiteter och praktiker) jag menar är förenliga (samt oförenliga) i ett fritt och öppet samhälle i kombination med en typ av medborgerlig gemenskap:

Här, här, här, här, här, här och här

I korthet: alla kulturella praktiker som förnekar individer deras autonomi i någon mån bör ej accepteras. I klartext innebär det att alla kulturella eller religiösa praktiker som inskränker människors möjligheter att förverkliga sig, skaffa en utbildning, fatta självständiga beslut om sitt kärleksliv och målsättningar inte bör accepteras i ett fritt och öppet samhälle. Kort och gott ska medborgerliga friheter omfatta alla, oavsett bakgrund. Hur Levin ens kan få för sig att jag skulle tro motsatsen eller kompromissa med denna position är för mig ett mysterium.

Levin avslutar:

Politiker ska förhålla sig neutralt till människors privatliv och istället fokusera sina ansträngningar på att konsekvent föra en agenda som gynnar de verkligt utsatta. Blir Adam Cwejman tydligare i de här frågorna och lyckas anknyta till bredare grupper har både han och organisationen han företräder mycket att vinna.

Med den avslutningen undrar jag på allvar till vem det är han replikerar. Jag har alltid varit tydlig med att jag är en motståndare till normativ multikulturalism. Jag har aldrig ursäktat religiöst eller kulturellt motiverat våld mot någon individ med hänvisning till kulturell autonomi. Jag gör det mer än uppenbart i alla inlägg om integration och gemenskap att jag ser en tydlig gräns mellan samhällsnormer som bör omfatta alla i samhället och som ska garantera varenda individs friheter och rättigheter, utan undantag. Samtidigt bör denna samhällsgemenskap inte utesluta en kulturell mångfald, så länge denna inte innebär någon typ av förtryck.

En sak är säker: Levin har läst min artikel. Däremot är jag osäker på att min poäng har uppfattats.

Assimilation, till vilken grad?

Skriver idag ett längre inlägg i debatten om assimilation kontra integration. Lite splittrade idéer om vart integrationspolitiken bör ta vägen och vart debatten om det gemensamma i Sverige:

Vad bör då målet för en liberal vara idag? Nationalstatens förestående död är kraftigt överdriven, likaså välfärdsstatens. Men båda är kraftigt förändrade och till viss del försvagade. Eftersom båda har tjänat syftet som enande och meningsbärande fundament för samhället infinner sig nu frågan om vad som skapar gemenskap och social tillit i samhället. För liberaler är inte den homogena nationen ett gångbart eller ens realistiskt alternativ, inte heller är en tvådimensionell klassanalys tillräcklig. I sökandet efter något som lämpar sig för den globala eran måste vi söka oss efter gemenskap på annat håll.

I samma debatt har Charlie Weimers, Ivar Arpi, Markus Uvell, Alice Teodorescu, och Andreas Johansson Heinö skrivit klokt och bra.

Noterar att även Erik Almqvist bidrar med ett inlägg. Inte oväntat stället han sig positiv till assimilation. Tyvärr problematiserar han inte faktumet att alla i denna diskussion är för någon form av assimilation, ingen är emot det.

Det är graden av assimilation och frågan om vad som bör vara gemensamt och vad som kan och bör rymmas inom ramen för det mångkulturella som är diskussionens kärna.

Det journalistiska filtret

Bra reflektion av Apelsineld över Tunisienrapporteringen och frågan om vad svenska journalister sätter fokus på:

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Fridolin med snömos

Missa inte Dick Erixons sågning av Gustav Fridolins grovt pretentiösa DN-debatt artikel:

Karl Staaffs agenda rycks alltså helt ur sitt sammanhang och blir därför grovt förvrängt. Fridolin vill ha ännu mer av statliga trygghetssystem och därmed ännu mindre utrymme för människornas frihet. Den ska begränsas till möjlighet att med mössan i hand "ge" sina idéer till Fridolin .

Se även Johan Pehrsson och Nina Larsson som klokt replikerar Fridolin.

Om utvisningarna

Verkar finnas en uppfattning att avgångskravet på Billström enbart handlar om det som avslöjades i wikileaksläckan. Utvecklar på Newsmill varför det i själva verket är perifert i sammanhanget:

Senast valde Tobias Billström att stödja tvångsavvisning av kristna irakiska flyktingar trots att UNHCR, Europadomstolen, den irakiska regeringen och människorättsorganisationer som Amnesty menar att det inte går att garantera deras säkerhet i Irak. Våldet mot de kristna irakierna har trappats upp det senaste året. Den 31 oktober dödas över 40 kristna irakier i en terrorattack mot en kyrka i Bagdad. Kristna utsätts dagligen för hot och trakasserier.

Samtal med Kenan Malik

Ett artikeltips i lite märkligt format, nämligen ett samtal mellan författaren Kenan Malik och den slovenske konservativa politikern Fero Sebej om multikulturalism, väldigt bra läsning:

Western governments did not set out to create a segregated society. Most politicians set out with the best of intentions to combat racism. But at the same time, we have to say that the multicultural policies were flawed from the very beginning: it wasn't as if this was a good set of policies that somehow eroded over time. The fact is that it was a lot easier to combat racism by saying to people "go on, follow your own values, cultures, lifestyles, beliefs, we will fund your festival, your dance troupe, your cultural centre"... we used to call it the "saree, samosa and steel band brigade".

Klokt om både multikulturalismens politiska misslyckande men även samhällets förändring.

Dags att Billström avgår

Idag kräver vi i Liberala ungdomsförbundet att Tobias Billström avgår. Pressmeddelandet lyder:

De senaste dagarnas turbulens om vad Tobias Billström sa eller inte sa 2007 är talande i sig själv. Problemet är att detta är toppen på isberget. Tobias Billström har sedan han tillträdde 2006 konsekvent fortsatt den linje som grundlades av socialdemokraterna, med stöd av moderaterna. Flyktingpolitiken har präglats av en restriktiv och inhuman moderat linje.

• Tobias Billström väljer att stöda tvångsavvisning av kristna irakiska flyktingar trots att Amnesty, UNHCR, Europadomstolen och den irakiska regeringen alla menar att det inte går att garantera deras säkerhet i Irak. Våldet mot denna grupp har trappats upp. Att fortsätta med deporteringarna är inte värdigt Sverige. Förtroendet är förbrukat – Billström måste avgå! säger Adam Cwejman, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet.

Under en längre tid har man talat om förhållandena för asylsökande i Grekland, både vad gäller levnadsförhållanden och den totala avsaknaden av en rättssäker prövning av rätten till asyl. Efter lång tid enades EU-länderna om att inte tillämpa återsändande av asylsökande till Grekland på grund av detta. Under hela hanteringen av denna fråga var den svenska regeringen, företrädd av Tobias Billström, passiv. Nu riskerar samma sak att upprepas med Malta.

• Om Irak var Billströms enda snedtramp vore det illa nog, men exemplen är fler. Under hans ledning har Migrationsverket skickat tillbaka ensamkommande flyktingbarn till Malta som första asylland. Detta har skett trots att åtskilliga rapporter har visat att barnen som skickas tillbaka hålls i fängelseliknande läger. Billström har det yttersta ansvaret för detta och måste avgå, fortsätter Adam Cwejman.

Billström gömmer sig ofta bakom formuleringar om individuell prövning och rättssäkerhet, när det i själva verket handlar om ett utbrett godtycke. Trots att alla EU-medborgare har rätt att uppehålla sig i övriga länder i 90 dagar skickades romer förra året till Rumänien på lösa grunder.

• I den här frågan handlar det inte bara om politik. Tobias Billströms personliga uttalanden om romer i Sverige i juli 2010 var djupt fördomsfulla. Fri rörlighet blir en rättighet för vissa medborgare, medan den förvägras andra. Det är ett synsätt som strider mot själva Europatanken. Vi hoppas att Fredrik Reinfeldt tar tillfället i akt att inte bara byta minister, utan även förändra den moderata politiken i grunden, avslutar Cwejman.

Den framtida liberala idédebatten

Sanna Rayman sammanfattar i SVD bra huvudpoängerna från seminariet jag och Magnus Andersson deltog i förra veckan om sammanslagning mellan Centern och Folkpartiet:

Det är nog sant. Även jag har avfärdat frågan helt enkelt eftersom det inte är troligt att C och FP slår sina påsar ihop inom överskådlig tid. Ett tänkbart scenario är kanske att något av partierna åker ur riksdagen och uppgår i det andra, men utan sådan yttre påverkan ska vi nog räkna med en långsammare process.

För den som vill se hela seminariet så är det bara att gå vidare till denna länk.

Jag tänker fortsätta den debatten som har uppstått. Som jag ser det finns det från liberalt perspektiv ett par viktiga frågor att diskutera:

1) Finns det ett egenvärde av flera partier som identifierar sig som liberala?

2) Fungerar den nuvarande uppdelningen för att formulera liberala politiska förslag effektivt?

3) Vad bör framtida liberal politik inrikta sig på, både innanför och utanför de etablerade riksdagspartierna?

4) Vad saknas i den svenska liberalismen idag inom partiväsendet?

5) Saknas det något i den "borgerliga" idédebatt som Svenska Dagbladet initierat, behövs ett alternativ till denna, kanske även med andra svar?

6) Vilken framtida väg bör Folkpartiet ta givet att vi kan komma fram till några av svaren på frågorna ovan.

Återkommer med förslag på svar för dessa.

Visa ditt ansikte, borgerliga rasist!

Att insinuera skuld och koppling till suspekta element är troligtvis en av de fegaste formerna av debatteknik. I brist på konkreta argument och en stringent kritik finns för den desperata debattören en utväg: skrämma motståndaren, och alla som kan tänkas vara intresserade, genom att insinuera att det finns en koppling till aktörer som är skamfilade.

Senast ut med denna typ av teknik är Lisa Bjurwald som på DN:s ledarsida först sammanfattar Andreas Johansson Heinös timbrorapport om integrationsdebatten i Europa. Hennes kritik slutade med att hon störde sig på användningen av ordet "assimilation". Efter ett inlägg från Johansson Heinö (ej på nätet) verkar hon bemödat sig att läsa mer än titel och inledning, hon har även hittat ett citat. Vad hon helt vägrat göra är att förstå innehållet eller syftet med rapporten. Bjurwald skriver:

Hans rapport för Timbro är skriven med skygglappar, den rasistiskt utspårade franska diskussionen om nationella värderingar beskrivs i positiva ordalag.

Därefter ger hon ett exempel på ett citat som hon menar inte kommenteras av Johansson Heinö, detta menar hon är någon form av snedsteg. Man får förmoda att Johansson Heinö implicit måste sympatisera med alla citerade källor han inte explicit tar avstånd från. Med den logiken måste väldigt få texter enligt Bjurwald vara rumsrena. För den som faktiskt läser hela stycket på sidan 34 i rapporten förstår man att Johansson Heinö inte försöker smyga igenom Caldwells åsikter (som han citerar), han citerar dem helt enkelt.

Kritiken är tom, insinuant och bygger på guilt by association. Om Johansson Heinös studie kan kopplas samman med en rasistisk diskurs då blir automatiskt studiens slutsatser eller borgerliga och liberala idéer i integrationsfrågan ointressanta. Debattens gränser upprättas innan debatten ens har börjat. Bjurwald väljer istället för att diskutera frågan i sak att sätta upp (för att citera Gardell) kunskapsregimens gränser. Bjurwald avslutar:

Jag valde dock att lyfta fram något större: de strömningar som märks inte bara i denna rapport, utan i vissa borgerliga kretsar.

Fienden är aldrig uttalad, den passerar bara likt ett spöke i ögonvrån och kan inte naglas ner. Problemet Bjurwald nu har är att hon faktiskt tillåtit sig att vara specifik och peka ut ett konkret exempel på dessa "strömningar".

Att felaktigt anklaga någon för rasism (eller legitimerande av rasism) bör man inte lättvindigt komma undan med. Att diskutera integrationspolitikens språk och målsättningar är inte att köpa rasistiska problemformuleringar. Genom att försöka kväva en viktig borgerlig idédebatt i sin linda visar tyvärr DN:s ledarsida att man inte är intresserad av att delta, endast köra på "shame and blame". Ohederligt och framförallt antiintellektuellt.

På samma tema: Apelsineld, Axessbloggen, Kamferdroppar, Johansson Heinö.

Utmanande dumt

Om någon, mot all förmodan, missat hovrättens dom mot fotbollspelarens Magnus Hedman så läs:

Hovrätten framhåller att det inte bevisats att Magnus Hedman betalat några pengar men anser ändå, till skillnad mot tingsrätten, att han måste ha förstått att de kvinnor som följde med till lägenheten var prostituerade. Kvinnorna hade utmanande klädsel, sminkning och talade engelska med kraftig brytning. Enligt domstolen borde Hedman ha insett att kvinnorna kunde vara betalda eskortflickor.

Kvinnor som har "utmanande", hur sådan nu definieras, klädsel och råkar vara sminkade samt bryta på ett främmande språk bör akta sig. De kan av det svenska rättsväsendet definieras som prostituerade. Män och kvinnor som skulle få för sig att spendera en natt med en av dessa utmanande klädda utrikiska damer bör också akta sig.

"Vägra kallas hora" får en ny innebörd när det svenska rättsväsendet ger sig in i leken.

Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt

Det viktigaste inlägget i den liberala och konservativa idédebatten det här året har troligtvis redan gjorts. Rapporten "Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt" av Andreas Johansson Heinö är väl värd en genomläsning.

Rapporten är gjord på uppdrag av Timbro och visar att de på allvar vill ge sig in i debatten om det multikulturella samhället. Med tanke på Markus Uvells bakgrund (han skrev Folkhemspopulismen) så kan man vara säker på att det här inte är sista gången Timbro initierar och ger sig in i debatten om integrationspolitiken.

Förhoppningsvis kan rapporten öppna upp en dörr bortom dagens syn på integrationspolitiken som politiskt redskap och vad det är vi faktiskt förväntar oss av invandrare, invandring och våra politiska medel.

Kommer återkomma till det här temat ingående i ett senare inlägg. Så länge är de värt att ta en titt på det Timbroseminarium som ägde rum i samband med lanseringen av rapporten.

Muslimer som kollektiv i integrationsministerns ögon

Missförstå mig inte nu. Jag är mycket glad att Erik Ullenhag tar tydlig ställning i frågan om kollektivt skuldbeläggande. Gårdagens artikel är tydlig och lämnar inte så mycket tvivel till var integrationsministern står.

Men det finns ett par problem med artikeln.

Vilka är dessa "muslimska företrädare" han talar om? Vem företräder muslimer? Hur många av dem? Vilket är detta kollektiv inom vårat land som kan avgränsas och ges ett par företrädare - säkerligen i form av religiösa eller kulturella föreningar. Ingen talar med "Svenska företrädare" i Sverige när det sker en kris eller liknande.

Erik Ullenhag gör tyvärr samma sak som när han välvilligt åkte ner till Malmö efter mordförsöken och mordet utförda av galningen Mangs. Han ville så väl men genom sin välvillighet lyckades han stjälpa sitt syfte, jag utvecklade i en Expressenartikel varför.

Nu är Ullenhags syfte att muslimer inte kollektivt skuldbeläggs eller kollektiviseras ur ett negativt perspektiv. Han lyckas ändå genom att "bjuda in muslimska företrädare" bygga upp ett kollektiv, avgränsa det och tydligt förklara att muslimer är en grupp som man kommunicerar med genom vissa företrädare.

I förlängningen kommer vissa då att förstärka sin position som representanter och företrädare för kollektivet. Det finns uppenbarligen något att tjäna här, både i inflytande och makt. Dessa företrädare kommer givetvis att vilja betraktas som företrädare för så många som möjligt. Indirekt tar man ifrån rösten från alla de människor som har muslimsk bakgrund i någon form men som inte vill bli företrädda av någon annan än sig själva. Lika lite som muslimer kan bli kollektivt sårade (Se Broderskapsrörelsen) kan personer med muslimsk bakgrund bli kollektivt representerade.

Givetvis skapar det här en situation där vissa grupper då gärna säger sig tala för alla eller nästan alla muslimer. Problemet är att en organisation endast kan företräda de medlemmar som frivilligt gått med i organisationen. Det finns säkerligen en rad svenskar med muslimsk bakgrund som inte vill ha något att göra med dessa "muslimska företrädare", ändå görs dessa företrädare och språkrör till talespersoner för ett större kollektiv.

Man kanske kan tro att det är väl petigt av mig att invända mot Ullenhags uppenbarligen goda syfte. Det är emellertid ett allvarligt problem att Ullenhag med ett så tydligt syfte ändå fäller sig själv. Om man inte vill att muslimer ska behandlas som ett kollektiv då får man se till att man själv inte är medhjälpare till precis detta.

På samma tema: Judit Burda & Bengt Held

Att motarbeta hatet

Niklas Orrenius fortsätter att vara en av sveriges just nu viktigaste journalister. Hans senaste reportage är, tyvärr får man väl säga, lika deprimerande som det förra:

Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”? Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum. En gång vänder hon sig om: – Jag är precis som era mammor! ropar hon. Men de slutar inte.

Fördelen med hans två senaste reportage, det förra om rabbinen Kesselman i Malmö, är hur han tar enskilda människoöden och faktiskt sätter upp en spegel till landet Sverige. Det är det samhälle vi nu lever i där man som såväl jude eller muslim i vissa områden inte kan leva utan att trakasseras eller förföljas. Det är en verklighet som vi har kommit att bli alltmer vana vid, som kanske gjort oss mer avtrubbade.

Tyvärr får man säga att Sverige inte är isolerat från den utveckling andra delar har gått till mötes. Främlingsfientlighet och nationalism av den värsta sorten - om de legitimeras i det offentliga rummet - sipprar ner till skolor och arbetsplatser.

Men problemet finns på många platser i Sverige, det handlar inte enbart om sura rasister som sitter och häckar i kommentatorsfälten. Hatet mot judar finns i områden dominerade av personer med bakgrund i mellanöstern. Hatet mot muslimer i områden dominerade av kristna och i samhället generellt. I mångt och mycket har konflikter "importerats" till Sverige och blandats upp med rasism och främlingsfientlighet som redan existerar.

Samtidigt kan det vara svårt att mäta främlingsfientlighet och rasism, ibland finns en koppling till migration och invandring, ibland inte. I en artikel på Fores migrationsinfo kan man se att inställningen till invandring och mångfald är ganska stabil. Det handlar således inte alltid om invandringen i sig.

Till viss del handlar det säkert om att främlingsfientligheten alltid funnits där men inte alltid haft möjlighet att få utlopp. I klartext: det är först under de senaste decennierna som vi i Sverige haft stora synliga grupper av personer med annan religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Kanske är det ett tragiskt normaltillstånd varje land blir vare när det blir multikulturellt.

Självfallet innebär inte det att man ska acceptera främlingsfientligheten. Genom utbildning, upplysning och en offentlighet som sakligt och tydligt tar ställning för mot hat och främlingsfientlighet kommer man en bit på vägen. Det räcker emellertid inte. Jag gillar det Malyum säger:

Jag har både en stark muslimsk identitet och en stark svensk identitet. Jag känner stor lojalitet med Sverige. Det här landet öppnade sina armar för oss.

Någonstans i de orden ligger mycket av svaret. Vi kan inte bestämma människors identitet och självuppfattning, det är inte heller önskvärt. Men vi måste ta fasta på det gemensamma, medborgarskapet - vad det innebär att bo i ett land tillsammans. Mångfald i sig är inte tillräckligt svar, idén om smältdegeln är förstås en del av identiteten (se på USA ex) men det kan inte vara allt.

Främlingsfientligheten måste byggas bort genom gemensamma institutioner: utbildningsväsendet, offentligheten, arbetsplatsen och de samhällsnormer som vi ser som goda och allmängiltiga för alla i Sverige. Sega, långsamma och tråkiga svar men det som oftast stämmer. Det är svårt att hata när man delar allt.

En liberal vision för C+Fp

Artikeln som publicerades i Liberal Debatt (ej på nätet) är nu utökad och publicerad på Newsmill. Jag och Magnus Andersson argumenterar för ett samgående mellan C och Fp, men framförallt efterlyfter vi liberala mål i politiken:

Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle. När man nu brett diskuterar borgerlighetens framtid så är det just "borgerlighet" man diskuterar, inte en liberal idé om samhället. Här menar vi att något saknas och att både C och FP bör ta sig en allvarlig tankeställare om hur de ser sig själva i svensk politik om 20 år, men framförallt, vilket samhälle de vill se om 20 år.

DN och SVT-text har uppmärksammat artikel. I SVT-artikeln finns även kommentarer från både Ulf Bjereld och Nina Larsson:

Det är ju alltid bra att reflektera över sitt parti och andra men jag ser inget behov av att slå ihop Centern och Folkpartiet. Trenden går väl snarare åt motsatt håll, att väljarna vill ha fler alternativ och fler nyanser i politiken

Längre kommentar från Nina Larsson finns här.

Vilket var ett ganska väntat (dvs diplomatiskt) svar från vår partisekreterare Nina Larsson. Jag förstår att hon måste ha den linjen. Samtidigt måste jag säga att jag är lite besviken att man inte vågar röra om i den partipolitiska grytan. Tryggheten sitter starkt.

På samma tema: Karl Malmqvist, Svensk historia, Tv4, SVD, Emil Källström, Johan Hedin, GP, Nyhetspressen (med märklig bild på mig och Magnus), Hela Gotland, Christian Ottosson, Nyheter24, Andreas Froby, Hanna Wagenius.

Apoteken och verkligheten

Det har gått ett år sedan avskaffandet av apoteksmonopolet och avregleringen av marknaden. Innan avskaffandet hörde man inte sällan diverse skrämselpropaganda om vad som skulle hända efter avregleringen. Apotekarna skulle bli dumma och okunniga, hälften av apoteken stänga och antibiotika säljas till reapriser.

Nu med ett år i backspegeln skulle man kanske kunna tro att den värsta skrämselpropagandan mött den där skoningslösa grindvakten för sanningen: verkligheten.

Men nej, för några dagar sedan blev jag via Twitter och Markus Bohlin, ledarskribent på Sundsvalls Tidning uppmärksammad på ett inlägg av vänsterpartisten Annika Burman som handlar om avregleringens konsekvenser. Jag skriver idag krönika i samma tidning och svarar där Burman:

Burman skriver genom ett ideologiskt filter, oförmögen att se verkligheten. Avregleringen av apoteksnäringen har inte öppnat helvetets portar, inte heller har antalet apotek blivit färre, öppettiderna sämre eller personalens kunskap mindre omfattande. De farhågor som fanns har kommit på skam.

På samma tema: DN & SVD

Libertarianism i USA

Intressant artikel i New York magazine om libertarianismen i USA idag:

Libertarianism is far from synonymous with the tea party, but the tea party is the closest thing to a mass libertarian movement in recent memory. Tea-partyers surveyed by Cato split down the middle between social conservatives and social liberals, making half of them traditional Republicans and half libertarians. But the fact that the tea party organizes around fiscal issues alone—smaller government, lower taxes—gives the movement libertarian cred. Its members speak the language, too, waving Gadsden flags, quoting Hayek, and carrying signs that say WHO IS JOHN GALT?—a reference to the hero of the Ayn Rand book Atlas Shrugged.

Om yttrandefriheten

Jonathan Rauch - FIRE's CFN 2010 from FIRE on Vimeo.

Jonathan Rauch talar fantastiskt väl om yttrandefriheten. Det är dock inte en repris på samma gamla argument. Rauch tar upp ett intressant fall om hat mot homosexuella på universitetet och på vilket sätt det inte kunde undantas från den akademiska friheten.

Föreläsningen är inte minst aktuell vad gäller kombinationen religion och yttrandefrihet, en fråga som inte direkt har slutat vara brännande het. I synnerhet inte sedan den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm tydligt deklarerade att ett land som tillåter Lars Vilks bör straffas.

Ännu mer om FP+C

Väldigt många har nu skrivit om möjligheterna med att C och FP ska gå ihop, en intressant fråga som engagerar många. Alla är inte positiva men det finns ett stort intresse. I stort sett varenda större ledarsida har berört frågan. Många påminner givetvis om att det inte är en ny fråga, mycket har inte heller tillkommit i debatten.

I VLT drar man lite om historien bakom tidigare försök till samgående, alla har stupat av olika anledningar. Partitraditioner verkar vara den bidragande orsaken. Frågan är om de är lika starka idag, i synnerhet bland ungdomsförbundens medlemmar. Norrtäljetidningen ser ingen poäng med samgåendet.

Mer om samma tema: Filip Wästberg, Trelleborgs Allehanda, Dalarnas Tidning, Sydsvenskan, Mikael Sundling, Norpan, Södermanlands Nyheter,

Mest ingående, och hittills också flest nya perspektiv bidrar Ola Nordebo, Västerbottenskuriren med (läs hela!):

För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.

Seminarium om sammanslagning

Bertil Ohlininstitutet, som var tidigt ute och redan i sin valanalys för FP föreslog en sammanslagning med C har nu tagit initiativ till ett seminarium om framtiden för den liberala rörelsen och C och FP:s eventuella samgående. Medverkande är jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF, moderator är Sofia Nerbrand, ordförande i Ohlininstitutet:

Både Folkpartiets och Centerns företrädare kallar sig liberaler och talar på ungefär samma sätt om företagande, marknadsekonomi och individens roll i samhället. Samtidigt är det allt fler väljare som inte ser någon tydlig skiljelinje mellan de båda partierna. Dessutom hörs nu allt fler röster som vill slå ihop partierna. Är det dags att fundera på ett samarbete – eller rent av ett samgående – för att förstärka liberalismen i Sverige?

Ohlininstitutet och Liberal Debatt bjuder in till ett lunchseminarium med Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Andersson och Cwejman skriver tillsammans i det nya numret av Liberal Debatt om att deras moderpartier bör omfamna varandra.

Tid: 12.00 - 13.00 den 13 januari

Från 11.30 serveras en lunchmacka till självkostnadspris. Uppge vid anmälan om du vill beställa en macka!

Plats: Ingenjörshuset Citykonferensen, Malmskillnadsgatan 46 (T-Hötorget)

Välkommen!

Anmälan: kansliet@ohlininstitutet.org

Svårt att komma ifrån en torsdag? Följ diskussionen på Ohlininstitutets sida på Bambuser

Mer om FP+C

Ett antal andra har skrivit om sammanslagning mellan C och FP, bland annat GP:s ledarredaktion:

Svårigheten att slå samman två sedan länge etablerade partier skall dock inte underskattas. Det som i förstone kan tyckas som självklara effektivitets- och resursvinster kan efterhand gå förlorat i revirstrider och kulturkrockar. Frågan är väl också om det är den rätta tidpunkten just nu för de båda partierna att lägga resurser på ett så kraftkrävande projekt som en sammanslagning. Snarare är både Centern och Folkpartiet i behov av ett inre idéarbete de närmaste åren. För FP:s del har klokt nog beslut fattas om att arbeta fram ett helt nytt partiprogram och Centern har en del att fundera över efter höstens val.

Även Joakim Holmertz (FP) skriver om frågan, här och här, intressant är att han diskuterar de tekniska frågorna kring valsamverkan.

Sebastian Hallén (FP) skriver även om frågan:

Ska man slå samman Centerpartiet och Folkpartiet så får det inte vara i avsikt att driva mittenpolitik, utan för att driva en spetsig liberal politik. Moderaterna och Socialdemokraterna kan idag båda klassas som mittenpartier, och utrymmet för ytterligare ett parti där är starkt begränsat. Jag har för avsikt att påverka Folkpartiet i en liberalare ekonomisk och social riktning de kommande åren, och om jag ser att Centerpartiet fortsätter på sin inslagna väg ökar givetvis möjligheten för ett samgående på sikt.

Och Niklas Frykman (FP) verkar försiktigt positiv:

Det finns självklart praktiska problem som ältats in absurdum, men jag bedömer dem inte som oöverstigliga. Organisationer har slagits ihop tidigare och det finns specialisthjälp att tillgå. Det lär heller inte ske över en natt utan vara en process som tar ett antal år att genomföra. För övrigt så bildades Folkpartiet en gång 1934 genom en sammanslagning.

Tyvärr ingen från Centern som skrivit om frågan, om jag inte missat någon? Kanske en slump eller så är intresset större från FP-håll att diskutera frågan.

Se även SVD:s ledarsida som skrivit om sammanslagningsidéerna.

Demokratin i Ungern

När Jörg Haider för en massa år sedan fick stora valframgångar i Österrike lät inte reaktionerna vänta. Flera EU-länder reagerade skarpt och man fick på allvar se att unionen har en form av informell disciplinering av medlemmar. Bra så länge det är demokrati, öppenhet och frihet man värnar.

Den senaste tiden har man kunnat läsa (se ex här och här) att man i Ungern genomfört en rad lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Rasmus Fleischer har i en serie blogginlägg (här, här, och här) uppmärksammat förändringen av Ungern som pågått ett bra tag. Det är oroväckande att ett så stabilt land i Europas mitten är på väg att kraftigt försämra sitt demokratiska system.

Mönstret är likartat i flera länder: socialistpartierna har efter att ha reformerats under 90-talet och tidigt 00-talet till socialdemokratier fallit eller försvagats kraftigt. Korruptionsskandaler och avslöjanden om partitoppars förflutna i kommunistregimerna sänker helt partierna. Misstron mot politiker är såpass stor att det inte finns någon tolerans för politiker med ett nedsolkat förflutet. Nya partier skapas titt som tätt men de som främst växer till sig är populistiska nationalistpartier. Det finns få mittenpartier samt gröna eller liberaler som organiserar sig i framgångsrika partier.

Ungerska regeringspartiet Fidesz hade sin början som ett liberalt parti. Marknadsliberalt och relativt socialliberalt i en rad frågor. Samma är det med Platforma Obywatelska, det polska liberalkonservativa regeringspartiet. För att bli regeringsdugliga släpper de många liberala positioner och försöker istället bli statsbärande allmänpartier med en lätt nationalistisk touch. I samband med denna utveckling lämnar oftast många tongivande liberaler, främst journalister, och akademiker partierna. Dessa brukar i regel skapa nya partier (exempelvis PD i Polen) . De slipade taktikerna stannar i de reformerade konservativa nationalistpartierna och ideologerna lämnar partierna.

Konsekvensen i både Polen och Ungern har varit likartad. Det finns knappt någon vänsteropposition att tala om i endera land. Mittenpartierna har smält bort eller gått åt höger. Liberalerna har helt försvunnit eller uppgått i vänsterallianser. Så är fallet med polska Partia Demokratyczna samt ungerska SZDSZ (som nyligen tappade representation i parlamentet). Det liberala avantgardet samlar sällan några röster utanför storstäderna.

Idag är Ungern de facto är en enpartistat. I Polen har det gått betydligt bättre. Där kämpar två högerpartier om regeringsmakten där det som nu sitter i regeringsställning (Medborgarplattformen) är betydligt mer sympatiskt än oppositionspartiet Lag och rättvisa, ett katolskt populistparti. PO visar inga tendenser till nationalistisk ickedemokratisk lagstiftning. Men det är ändå på lång sikt oroväckande att det inte finns någon stark opposition. I Ungern finns få tecken på att en levande opposition ska kunna skapas.

Tyvärr tror jag inte att man kan hysa någon tilltro till att man i EU har tillräckligt mycket intresse och möjlighet att påverka. Kommissionen har tagit en försiktigt skeptisk inställning till medialagarna. Det krävs att man i ministerrådet på allvar lyfter fråga. Likaså kan jag instämma i att den konservativa gruppen, där både moderaterna och kristdemokraterna är representerade, på allvar behöver påverka sina partikamrater.

På samma tema: DN, DN2, Leffe45

C+FP=Sant?

Missa inte senaste numret av Liberal Debatt, där skriver jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF om sammanslagningen (ej på nätet) av Centerpartiet och Folkpartiet. En fråga som känns aktuell, inte minst sedan man läst att opinionssiffrorna för Centerpartiet är allt annat än positiva.

Carl Lagerqvist, chefsredaktör skriver:

Ibland påstås det att Moderaterna mer liknar ett företag än ett politiskt parti. VD:n pekar ut färdriktningen och medarbetarna rättar in sig i ledet. Samma liknelse kan inte göras om Centerpartiet och Folkpartiet. Båda är sprungna ur Folkrörelsesverige. Det är också det främsta argumentet för att inte skapa ett allomfattande alliansparti. Det behövs en rörelse som står upp för liberalismen alldeles oavsett vad som för tillfället rör sig i huvudet på den sittande partiledaren. Sverige behöver Centerliberalerna.

Min mening är att det behövs ett starkt liberalt parti som kan utmana alla oliberala politiska inriktningar i landet, må det komma från vänster eller höger. Det finns verkligen inget egenvärde att hålla ihop alliansen i vått och torrt.

Det centrala är att en liberal politik förs, inte nödvändigtvis allianspolitik. Om sveriges liberaler, oavsett om de befinner sig i C,FP,M,MP,KD,S inser detta då förstår de att partikonstellationer inte är det viktiga utan idéerna. Det finns en rad argument för att slå ihop C och FP, läs LD för att hitta några av dessa.

Klokt vore att vi påbörjar den här debatten nu och inte om tre år. Därför välkomnar jag alla inlägg på det här temat. Bör vi slå samman partierna? Varför? Varför inte? Vilka problem har liberala partier i alliansen? Gemensamma listor? Valsamverkan? Hur skulle ett gemensamt parti se ut?

Ping: Johan Hedin, Ankarsjö, Magnus Andersson, Broman, Hanna Wagenius, Pär Gustafsson, Erik Svansbo, Andreas Froby, Mark Klamberg, Martina Lind, Karl Malmqvist, Annie Johansson, Rasmus Jonlund, Sebastian Hallén, Niklas Frykman, Mattias Sundin, Lakes Lakonismer, Elias Giertz.

Både Bawar Ismail och S-bloggen Röda Berget skriver bra om frågan, Även GP:s ledarsida uppmärksammar Liberal debatts temanummer. På samma tema: Anders G. Johansson & Every kinda people. Se även Ohlininstitutets eftervalsanalys för FP, där argumenterar de för samgående mellan partierna.