När Jörg Haider för en massa år sedan fick stora valframgångar i Österrike lät inte reaktionerna vänta. Flera EU-länder reagerade skarpt och man fick på allvar se att unionen har en form av informell disciplinering av medlemmar. Bra så länge det är demokrati, öppenhet och frihet man värnar.
Den senaste tiden har man kunnat läsa (se ex här och här) att man i Ungern genomfört en rad lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Rasmus Fleischer har i en serie blogginlägg (här, här, och här) uppmärksammat förändringen av Ungern som pågått ett bra tag. Det är oroväckande att ett så stabilt land i Europas mitten är på väg att kraftigt försämra sitt demokratiska system.
Mönstret är likartat i flera länder: socialistpartierna har efter att ha reformerats under 90-talet och tidigt 00-talet till socialdemokratier fallit eller försvagats kraftigt. Korruptionsskandaler och avslöjanden om partitoppars förflutna i kommunistregimerna sänker helt partierna. Misstron mot politiker är såpass stor att det inte finns någon tolerans för politiker med ett nedsolkat förflutet. Nya partier skapas titt som tätt men de som främst växer till sig är populistiska nationalistpartier. Det finns få mittenpartier samt gröna eller liberaler som organiserar sig i framgångsrika partier.
Ungerska regeringspartiet Fidesz hade sin början som ett liberalt parti. Marknadsliberalt och relativt socialliberalt i en rad frågor. Samma är det med Platforma Obywatelska, det polska liberalkonservativa regeringspartiet. För att bli regeringsdugliga släpper de många liberala positioner och försöker istället bli statsbärande allmänpartier med en lätt nationalistisk touch. I samband med denna utveckling lämnar oftast många tongivande liberaler, främst journalister, och akademiker partierna. Dessa brukar i regel skapa nya partier (exempelvis PD i Polen) . De slipade taktikerna stannar i de reformerade konservativa nationalistpartierna och ideologerna lämnar partierna.
Konsekvensen i både Polen och Ungern har varit likartad. Det finns knappt någon vänsteropposition att tala om i endera land. Mittenpartierna har smält bort eller gått åt höger. Liberalerna har helt försvunnit eller uppgått i vänsterallianser. Så är fallet med polska Partia Demokratyczna samt ungerska SZDSZ (som nyligen tappade representation i parlamentet). Det liberala avantgardet samlar sällan några röster utanför storstäderna.
Idag är Ungern de facto är en enpartistat. I Polen har det gått betydligt bättre. Där kämpar två högerpartier om regeringsmakten där det som nu sitter i regeringsställning (Medborgarplattformen) är betydligt mer sympatiskt än oppositionspartiet Lag och rättvisa, ett katolskt populistparti. PO visar inga tendenser till nationalistisk ickedemokratisk lagstiftning. Men det är ändå på lång sikt oroväckande att det inte finns någon stark opposition. I Ungern finns få tecken på att en levande opposition ska kunna skapas.
Tyvärr tror jag inte att man kan hysa någon tilltro till att man i EU har tillräckligt mycket intresse och möjlighet att påverka. Kommissionen har tagit en försiktigt skeptisk inställning till medialagarna. Det krävs att man i ministerrådet på allvar lyfter fråga. Likaså kan jag instämma i att den konservativa gruppen, där både moderaterna och kristdemokraterna är representerade, på allvar behöver påverka sina partikamrater.
På samma tema: DN, DN2, Leffe45
Den senaste tiden har man kunnat läsa (se ex här och här) att man i Ungern genomfört en rad lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Rasmus Fleischer har i en serie blogginlägg (här, här, och här) uppmärksammat förändringen av Ungern som pågått ett bra tag. Det är oroväckande att ett så stabilt land i Europas mitten är på väg att kraftigt försämra sitt demokratiska system.
Mönstret är likartat i flera länder: socialistpartierna har efter att ha reformerats under 90-talet och tidigt 00-talet till socialdemokratier fallit eller försvagats kraftigt. Korruptionsskandaler och avslöjanden om partitoppars förflutna i kommunistregimerna sänker helt partierna. Misstron mot politiker är såpass stor att det inte finns någon tolerans för politiker med ett nedsolkat förflutet. Nya partier skapas titt som tätt men de som främst växer till sig är populistiska nationalistpartier. Det finns få mittenpartier samt gröna eller liberaler som organiserar sig i framgångsrika partier.
Ungerska regeringspartiet Fidesz hade sin början som ett liberalt parti. Marknadsliberalt och relativt socialliberalt i en rad frågor. Samma är det med Platforma Obywatelska, det polska liberalkonservativa regeringspartiet. För att bli regeringsdugliga släpper de många liberala positioner och försöker istället bli statsbärande allmänpartier med en lätt nationalistisk touch. I samband med denna utveckling lämnar oftast många tongivande liberaler, främst journalister, och akademiker partierna. Dessa brukar i regel skapa nya partier (exempelvis PD i Polen) . De slipade taktikerna stannar i de reformerade konservativa nationalistpartierna och ideologerna lämnar partierna.
Konsekvensen i både Polen och Ungern har varit likartad. Det finns knappt någon vänsteropposition att tala om i endera land. Mittenpartierna har smält bort eller gått åt höger. Liberalerna har helt försvunnit eller uppgått i vänsterallianser. Så är fallet med polska Partia Demokratyczna samt ungerska SZDSZ (som nyligen tappade representation i parlamentet). Det liberala avantgardet samlar sällan några röster utanför storstäderna.
Idag är Ungern de facto är en enpartistat. I Polen har det gått betydligt bättre. Där kämpar två högerpartier om regeringsmakten där det som nu sitter i regeringsställning (Medborgarplattformen) är betydligt mer sympatiskt än oppositionspartiet Lag och rättvisa, ett katolskt populistparti. PO visar inga tendenser till nationalistisk ickedemokratisk lagstiftning. Men det är ändå på lång sikt oroväckande att det inte finns någon stark opposition. I Ungern finns få tecken på att en levande opposition ska kunna skapas.
Tyvärr tror jag inte att man kan hysa någon tilltro till att man i EU har tillräckligt mycket intresse och möjlighet att påverka. Kommissionen har tagit en försiktigt skeptisk inställning till medialagarna. Det krävs att man i ministerrådet på allvar lyfter fråga. Likaså kan jag instämma i att den konservativa gruppen, där både moderaterna och kristdemokraterna är representerade, på allvar behöver påverka sina partikamrater.
På samma tema: DN, DN2, Leffe45