På välfärdsområdet blandas flosklerna med rent korkade och skadliga förslag. Man vill ”föra en kamp mot klyftorna” i ett land med en av världens mest sammanpressade inkomststrukturer. Sjukförsäkringen ska vara ”anständig” (140 förtidspensionerade om dagen, som under regeringen Persson, i världens friskaste land – är det vad man menar är anständigt?).
Ett tydligt besked under presskonferensen är att gräddfilerna i vården ska tas bort, och man ska inte längre kunna köpa sig förbi köerna i vården med en privat sjukförsäkring. Detta trots att förekomsten av privata försäkringar snarare är ett tecken på att vården inte fungerar som den ska. De gör att vårdens resurser utnyttjas effektivare. I de rödgrönas värld är det viktigare att alla står i samma kö, än att köerna kortas. Antalet närakuter ska ökas, meddelar man. Samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna i Stockholm vårdvalet, som just har ökat antalet vårdinrättningar kraftigt. Man vill också riva upp lagen om etablering för vårdbolag. Alltså: Valfrihet är bra - så länge det är staten som väljer åt dig.
I skolan vill man öka lärartätheten. Samtidigt kritiserar man regeringen för dess förslag på skolreformer och förändringen av lärarutbildningen. Om det idag är ungefär en sökande per plats, och intagningspoängen är så låga, hur klokt är det då att vilja anställa 6 000 nya lärare? Det ser fint ut på papperet, men vad svenska skolan behöver är kvalitet. Det är uppenbart att väljarna, med rätta, har betydligt större förtroende för Alliansen än de rödgröna i denna avgörande fråga.
40 000 nya bostäder om året ska byggas om de rödgröna vinner valet. Det verkar som att de hämtar sin inspiration från något som börjar på ”miljon” och slutar på ”programmet”. Återigen hemfaller man åt planekonomiskt tänkande. Men vad bostadsmarknaden behöver är färre regleringar, inte fler. Den måste bli friare, inte mer kontrollerad. Lindrigare byggkrav och mer marknadsmässiga hyror är vägen att gå, vilket Oslo är ett bra exempel på.
Trots att klimatområdet lyfts fram som ett av de tre viktigaste är det inte mycket till förslag som Maria Wetterstrand redovisar. Sverige bör förespråka att EU:s utsläpp av växthusgaser sänks med 30 procent till 2020, oavsett vad övriga länder gör. Lite märkligt är att kravet kommer från ett parti som vill gå ur EU och ett annat som knappast uppskattar att vara med. Hon klagar på regeringen för att Sverige riskerar att halka efter i klimatarbetet. Här är det tydligt vilket block som för en realistisk politik, både vad gäller energi och klimat. Kärnkraften står för nästan hälften av elproduktionen och dess klimatpåverkande utsläpp är försumbara. Med de rödgrönas politik kommer vi om några år vara tvungna att importera rysk gas eller tyskt brunkol.
Statsvetaren Jenny Madestam beskrev inför presskonferensen de rödgrönas läge som att ”vinna eller försvinna”. Det märktes att partiledarna och språkrören var mycket pressade. Stämningen var inte särskilt god, och irritationen var märkbar när det var dags för frågor. För de som hade hoppats på något kraftfullt som hade kunnat vända de rödgrönas nedåtgående trend blev det en besvikelse.
De rödgrönas valmanifest känns lika häftigt som Marx uttryck ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” - vilket Mona Sahlin reciterade i början av presentationen. Det vill säga inte särskilt häftigt alls.
På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Annie Johansson, Makthavare, Den hälsosamme ekomisten, Magnus Andersson, Pophöger, Pär Gustafsson, Christer Nylander.