Knappt tre veckor före valet presenterar den rödgröna oppositionen sitt valmanifest. Mona Sahlin inleder presskonferensen med att gång på gång betona vikten av jämlikhet i samhället. Enligt henne är det just jämlikheten som gjort Sverige så rikt och framgångsrikt under 1900-talet. Det är det som ”byggt välfärdslandet Sverige”. Hon berättar också om de tre frågor som de rödgröna prioriterar särskilt: jobben, välfärden och klimatet. Varje parti får med sin hjärtefråga i manifestet.
Vad är det då oppositionen har att erbjuda väljarna? (Mona Sahlin kallar faktiskt manifestet ”ett rödgrönt erbjudande”). Det är mycket floskler och saker som låter fint, men det riktigt intressanta är vilka skarpa krav trion har. Om vi tar den första prioriterade frågan, jobben, vill man som mest omfattande förslag skapa 100 000 nya jobb och utbildnings- och praktikplatser. Man kunde tro att AMS-politik av gammalt snitt var daterad, men tydligen inte. I stället för en politik för fler nya och växande företag, och därmed fler riktiga jobb, tar man till den stora planekonomiska släggan. Ett bekvämt sätt att dölja arbetslösheten, men något som tar resurser från det som borde prioriteras.
De rödgröna (eller snarare Miljöpartiet) ska ha beröm för att de vill halvera restaurangmomsen, vilket skulle skapa jobb i en bransch där särskilt många invandrare och ungdomar arbetar. Berömvärt är också förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag. Samtidigt rimmar det mycket illa med att man vill avskaffa Rut-avdraget av rent ideologiska skäl, trots att det ger liknande positiva effekter. Uppenbart är att de rödgröna vägrar inse att stelheten på svensk arbetsmarknad missgynnar vissa grupper starkt. Lars Ohly vill ytterligare stärka det redan mycket starka anställningsskyddet med dess utträngningseffekter.
Bland de mer kostsamma förslagen finns en 100-miljarderssatsning på järnvägsnätet samt satsningar på höghastighetsbanor. Peter Eriksson säger att ”det finns inget egenvärde med att vi ska köra med långsamma tåg”. Inte heller finns det något egenvärde med snabbtåg, om det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Sådana investeringar ryms knappast inom budgetramarna.
Förmögenhetsskatten, eller ”skatt på förmögna” ska återinföras, av ren och skär populism får man anta. Forskningen var enig om att skatten var skadlig för svensk ekonomi, och därför avskaffades den. Den drog in små summor till statskassan, samtidigt som många gånger fler investeringsvilligt kapital drevs ur landet. Det vill de rödgröna tillbaka till.
På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Pophöger, Magnus Andersson, Annie Johansson, Den hälsosamme ekomisten, Makthavare, Pär Gustafsson, Christer Nylander.