För några år sedan var jag orolig att både den svenska och europeiska debatten kring multikulturalism och integration höll på att dö ut. Rädslan för att associeras med extrema nationalister kombinerat med rädslan för att trampa på känsliga tår skapade en form av självcensur. Den rädslan existerar fortfarande i stor utsträckning och en av de vanligaste fenomenen i debatten är inte sakdiskussioner utan rena häxprocesser där debattörer anklagas för det ena eller det andra.
Nåväl.
Debatten om multikulturalism och identitetspolitik har inte försvunnit bort från den svenska offentligheten. Tvärtom. Både på bloggar och i tidningar som Axess har debatten blivit alltmer intensiv. Detta utan att någon fiskar i "grumliga vatten" eller flörtar med nationalism eller främlingsfientlighet. Jag betraktar här SD:s repetitiva mässande i frågan som väsensskilt.
Ett dagsaktuellt exempel på att debatten finns på alla nivåer är Nyamko Sabunis artikel på Brännpunkt:
Passande nog har Sakine Madons skrivit en text för Ohlininstitutet med titeln "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Finns att hämta här). Johansson-Heinö har redan hunnit med en recension som både ger ros och ris. Mitt eget intryck är att det inte finns så mycket att hämta i en analys av svenska partier om analysmaterialet är officiella programförklaringar och rapporter.
Kanske är det - som Madon antyder i slutet på rapporten - i kommunpolitiken man kan hitta konkreta exempel på identitetspolitik. Oavsett så är rapporten läsvärd och nödvändig för den svenska offentligheten som först nu på allvar börjar diskutera multikulturalism och identitetspolitik. Kanske är det även en vettig lärdom för Sabuni att inte bara stirra på det egna departementet utan även vad som händer på kommunal nivå när det kommer till identitetspolitik.
En genomläsning av Kenan Maliks "From Fatwa To Jihad: The Rushdie Affair And Its Legacy" ger stöd för den tesen om lokalpolitikens ansvar för identitetspolitiken. Kanske är det inte alltid partiers ideologiska position som avgör identitetspolitikens utformning utan en generell samhällstendens som avspeglas i kommunpolitikens pragmatiska förhållningssätt. Jag ser även lite spår av Maliks resonemang i Sabunis text.
Till slut: Missa inte heller Li Jansson och Stefan Fölsters rapport "Självmål i sysselsättningspolitiken – Så leder ett sämre företagsklimat till utanförskap och främlingsfientlighet", den finns för nerladdning här. Rapporten konstaterar, inte helt oväntat, att ett vitalt företagsklimat är centralt för att lösa integrationsproblem. Speciellt vissa mindre kommuner har lyckats riktigt bra med integrationen.
På samma tema: Integrationsbloggen, Niklas Hellgren, Expressen, Axessbloggen, Aquerette.
Nåväl.
Debatten om multikulturalism och identitetspolitik har inte försvunnit bort från den svenska offentligheten. Tvärtom. Både på bloggar och i tidningar som Axess har debatten blivit alltmer intensiv. Detta utan att någon fiskar i "grumliga vatten" eller flörtar med nationalism eller främlingsfientlighet. Jag betraktar här SD:s repetitiva mässande i frågan som väsensskilt.
Ett dagsaktuellt exempel på att debatten finns på alla nivåer är Nyamko Sabunis artikel på Brännpunkt:
Den stora faran med identitetspolitiken är att den permanentar gamla etniska och religiösa konflikter och skapar nya. Den skapar ett samhälle av etniska och religiösa enklaver. Den andra vägen, som jag förespråkar, är att samhället tydligt tar ställning för rättigheter och skyldigheter som utgår från individen, inte grupper.Sabuni menar även helt öppet att stöd till etniska och religiösa grupper är en form av identitetspolitik och att där finns utrymme för "städning". Det vore givetvis väldigt spännande att höra hur man städar där. Genom att ta upp den frågan så adresserar hon indirekt det problem som finns när det offentliga endast ger stöd till vissa grupper, talar med vissa ledare och därmed skänker legitimitet till vissa som säger sig företräda en hel grupp.
Passande nog har Sakine Madons skrivit en text för Ohlininstitutet med titeln "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Finns att hämta här). Johansson-Heinö har redan hunnit med en recension som både ger ros och ris. Mitt eget intryck är att det inte finns så mycket att hämta i en analys av svenska partier om analysmaterialet är officiella programförklaringar och rapporter.
Kanske är det - som Madon antyder i slutet på rapporten - i kommunpolitiken man kan hitta konkreta exempel på identitetspolitik. Oavsett så är rapporten läsvärd och nödvändig för den svenska offentligheten som först nu på allvar börjar diskutera multikulturalism och identitetspolitik. Kanske är det även en vettig lärdom för Sabuni att inte bara stirra på det egna departementet utan även vad som händer på kommunal nivå när det kommer till identitetspolitik.
En genomläsning av Kenan Maliks "From Fatwa To Jihad: The Rushdie Affair And Its Legacy" ger stöd för den tesen om lokalpolitikens ansvar för identitetspolitiken. Kanske är det inte alltid partiers ideologiska position som avgör identitetspolitikens utformning utan en generell samhällstendens som avspeglas i kommunpolitikens pragmatiska förhållningssätt. Jag ser även lite spår av Maliks resonemang i Sabunis text.
Till slut: Missa inte heller Li Jansson och Stefan Fölsters rapport "Självmål i sysselsättningspolitiken – Så leder ett sämre företagsklimat till utanförskap och främlingsfientlighet", den finns för nerladdning här. Rapporten konstaterar, inte helt oväntat, att ett vitalt företagsklimat är centralt för att lösa integrationsproblem. Speciellt vissa mindre kommuner har lyckats riktigt bra med integrationen.
På samma tema: Integrationsbloggen, Niklas Hellgren, Expressen, Axessbloggen, Aquerette.