Man behöver inte använda samma ord som fienden för att bli kritiserad, ibland räcker det med att man använder ord på samma sätt som fienden.
Denna logiska tankevurpa är det senaste tricket i följetongen "Guilt by association: 1001 sätt att smutskasta Folkpartiet", nu senast uppdaterad av Rabiatfeminism.
Nämnda bloggare har hakat upp sig på att Sabuni använder ordet "enklavisering" och jämför med Jimmie Åkessons användning av ordet "oikofob":
Men allvarligt: ordet enklavisering är en snäll omskrivning av ordet "balkanisering", ett begrepp som lite slarvigt använts för att beskriva etnisk segregation, separatism och etniska konflikter. Båda orden har använts - dock sparsamt - i den akademiska litteraturen som rör nationalism, etniska konflikter, nationalstaten och det multikulturella samhället.
Att ordet använts av någon vars åsikter Rabiatfeminism inte sammanfaller med kan knappast ogiltigförklara ordet. Med den inställningen kan vi ganska snabbt kassera hela vårt ordförråd.
Det är inte heller orimligt att nya forskningsfält och områden behöver nya ord för att beskriva vissa fenomen. Mig veterligen saknas det bra begrepp för att beskriva etnisk splittring och isolation inom en nationalstat.
Men det räcker inte med att man använder fel ord enligt Rabiatfeminism. Använder man sig av ovanliga ord så har man säkert något att dölja:
Har Rabiatfeminism någonsin lyssnat på en genusskolad vänsterpartist? Eller en postmodernistiskt lagd Zizek-fan som dekonstruerar det kapitalistiska samhället? Nej, troligtvis inte. Då skulle hon inse att det emellanåt händer att politiker och debattörer använder ord som inte används i dagligt tal.
För övrigt har inte Åkesson hittat på ordet "Oikofob". Det är ett begrepp den konservative filosofen Roger Scruton myntade. Det händer emellanåt att forskare och debattörer myntar ord. Det är ingen konspiration, jag lovar.
Det här inläggets främsta syfte är inte att kritisera en - för att uttryck det milt - tom analys. Snarare vill jag kasta ljus på ett ganska vanligt fenomen: kampen om orden. Både vad gäller ords betydelse och vem som får använda sig av dem.
Den första diskussionen, om ordens betydelse är högst rimlig. Det är givetvis både nyttigt och intressant att diskutera validiteten i olika klassbegrepp, politiska ord som utanförskap eller diverse andra samhällsrelaterade ord. Man kan anlägga ett maktperspektiv, en lingvistisk analys eller någon annan språkanalys. Inget av det finns dock i Rabiatfeminismtexten.
Däremot blir det obehagligt om vi i det politiska samtalet misstänkliggör, förlöjligar eller buntar samman politiska motståndare baserat på vilka ord de använder. Om man ogiltigförklarar motståndarens ord då kan man lättare avfärda eller helt ignorera analysen som orden bygger upp. Det är betydligt enklare än att faktiskt diskutera sakfrågan, något som Rabiatfeminism helt undviker.
Denna logiska tankevurpa är det senaste tricket i följetongen "Guilt by association: 1001 sätt att smutskasta Folkpartiet", nu senast uppdaterad av Rabiatfeminism.
Nämnda bloggare har hakat upp sig på att Sabuni använder ordet "enklavisering" och jämför med Jimmie Åkessons användning av ordet "oikofob":
När man googlar ordet kommer inte, som brukligt, Wikipedia upp med en förklaring. I stället är det, precis som med ordet oikofob, ett antal högerbloggare/ledarskribenter, vissa brunare än andra, som dyker upp med varningstexter om att enklavisering seriously can damage our nation-state.Rabiatfeminism case är enkelt: enklavisering är ett sällsynt ord, likaså oikofob. Både FP och SD använder sällsynta ord. Connect the dots people!
Men allvarligt: ordet enklavisering är en snäll omskrivning av ordet "balkanisering", ett begrepp som lite slarvigt använts för att beskriva etnisk segregation, separatism och etniska konflikter. Båda orden har använts - dock sparsamt - i den akademiska litteraturen som rör nationalism, etniska konflikter, nationalstaten och det multikulturella samhället.
Att ordet använts av någon vars åsikter Rabiatfeminism inte sammanfaller med kan knappast ogiltigförklara ordet. Med den inställningen kan vi ganska snabbt kassera hela vårt ordförråd.
Det är inte heller orimligt att nya forskningsfält och områden behöver nya ord för att beskriva vissa fenomen. Mig veterligen saknas det bra begrepp för att beskriva etnisk splittring och isolation inom en nationalstat.
Men det räcker inte med att man använder fel ord enligt Rabiatfeminism. Använder man sig av ovanliga ord så har man säkert något att dölja:
Frågan är dock varför man som SD och FP använder sig av ord som knappt används i dagligt tal.Att politiker skulle använda sig av ord som inte används i dagligt tal, helt otroligt. Att just SD och FP tyder uppenbarligen på en hemlig koppling.
Har Rabiatfeminism någonsin lyssnat på en genusskolad vänsterpartist? Eller en postmodernistiskt lagd Zizek-fan som dekonstruerar det kapitalistiska samhället? Nej, troligtvis inte. Då skulle hon inse att det emellanåt händer att politiker och debattörer använder ord som inte används i dagligt tal.
För övrigt har inte Åkesson hittat på ordet "Oikofob". Det är ett begrepp den konservative filosofen Roger Scruton myntade. Det händer emellanåt att forskare och debattörer myntar ord. Det är ingen konspiration, jag lovar.
Det här inläggets främsta syfte är inte att kritisera en - för att uttryck det milt - tom analys. Snarare vill jag kasta ljus på ett ganska vanligt fenomen: kampen om orden. Både vad gäller ords betydelse och vem som får använda sig av dem.
Den första diskussionen, om ordens betydelse är högst rimlig. Det är givetvis både nyttigt och intressant att diskutera validiteten i olika klassbegrepp, politiska ord som utanförskap eller diverse andra samhällsrelaterade ord. Man kan anlägga ett maktperspektiv, en lingvistisk analys eller någon annan språkanalys. Inget av det finns dock i Rabiatfeminismtexten.
Däremot blir det obehagligt om vi i det politiska samtalet misstänkliggör, förlöjligar eller buntar samman politiska motståndare baserat på vilka ord de använder. Om man ogiltigförklarar motståndarens ord då kan man lättare avfärda eller helt ignorera analysen som orden bygger upp. Det är betydligt enklare än att faktiskt diskutera sakfrågan, något som Rabiatfeminism helt undviker.