Om Israel kan alla gasta sig hesa, det är ju verkligen inget nytt. Inte heller är det alltid konstigt eller fel, den israeliska regimen och militären har för vana att försättas och försätta sig i knepiga situationer. Den senaste är synnerligen obehaglig, om något gott kan komma av det som hänt så är det att blockaden hävs. Samtidigt är den av yttersta vikt att Hamas inte tillåts attackera Israel. Det är väldigt svårt att vara israelvän idag, likaså är det svårt att vara hoppfull om någon bestående fred.
Men nivån på upprördheten och perspektiven som följer är intressanta på ett obehagligt sätt. Ilmar Reepalu, en politiker med så unkna värderingar att jag önskar hans exil fick häromdagen frågan om både Israel och Iran. Konstrasten i svaren är slående och pedagogisk för att förklara hur vänstern tänker när det kommer till Israel (och resten),
Två fel gör inte ett rätt. Att peka på denna urskiljning gör inte den israeliska statsmaktens brott mindre, det är inte min avsikt. Jag vill peka ut problemet som finns med den selektiva perceptionen som är en integral del av vår kollektiva massmediala hysteri. Det är inget svenskt fenomen, inte ens ett europeiskt fenomen. Men vad det gör är att förvrida prioriteringar och förpassa många konflikter och tragedier till glömskans land.
När massakrerna i Sri Lanka var aktuella då var det tyst. Det numera väldigt intensiva gerillakriget som maoistgerillan i Indien för är det tyst om. Inbördeskriget i Tchad är det lika tyst om. FARC-gerillans kidnappningar och mord är det inte tyst om, där uttrycker vänsterpartister som Dror Feiler (som åkte med Ship to Gaza) tvärtom öppet stöd för gerillan. Antalet dödsoffer i alla dessa konflikter räknas i tusental. Vi ska inte syssla med matematisk rättvisa, fler dödsoffer är inte allt. Men det är talande för hur hela landets media och bloggosfär rasar när det är tyst andra dagar.
Det är inte bara vänstern som är medskyldig till tystnaden. Som Nathan Shachar påpekade i Axess nyligen så är alla konflikter politiserade och anpassade till den inrikespolitiska kontexten. I vänsterns världsbild är en konflikt bara intressant om imperialistiska krafter finns inblandade.
Utrikespolitiska konflikter blir alltid sätt att bekräfta den egna världsbilden och önskningarna. Israel har sedan 1967 inte varit vänsterns favorit, israel blev en del i kalla krigets imperielogik och har haft den rollen sedan dess. Att påpeka att Israel alltid mäts enligt andra måttstockar är inte längre kontroversiellt. Se bara på antalet resolutioner i FN:s generalförsamling, vilket annat land belönas med sådan uppmärksamhet?
Genom att analysera våra reaktioner på utrikespolitiska händelser lär vi kanske mer om oss själva än om själva konflikten vi kommenterar. Vi ska inte uppröras mindre över bordningen utanför Gaza men vi ska försöka komma ihåg vilka som glöms bort i en värld som inte kretsar kring den judiska staten och dess palestinska grannar.
Än en gång, ont om kloka och sansade i det ämnet. Däremot är Tokmoderaten läsvärd.
På samma tema: Andrea Doria, Altenberg, Svensson, EX, EX2, EX3, EX4, DN, DN2, DN3, DN4, Hökmark, Kent Persson, Sydsvenskan 2, SVD, SVD2, Helena Duroj, Tianmi, Deepedition, AB, GP, GP2, Badlands Hyena, Jakob Nyström, Altenberg2, Bjärnegård.
Men nivån på upprördheten och perspektiven som följer är intressanta på ett obehagligt sätt. Ilmar Reepalu, en politiker med så unkna värderingar att jag önskar hans exil fick häromdagen frågan om både Israel och Iran. Konstrasten i svaren är slående och pedagogisk för att förklara hur vänstern tänker när det kommer till Israel (och resten),
Den här israeliska regeringen är den mest högerextrema, sade Reepalu (s)Förra veckan diskuterades de amerikanska baserna i världen. Vänstern hade inget emot att kräva deras nedmontering. När Nordkorea kort därefter hotar med öppet krig efter att själva sänkt ett sydkoreanskt fartyg då är det tyst. När Reepalu får frågor om Israel då kan man knappt få tyst på honom, när det kommer till Iran så hasplar han ur sig något fluffigt.
Har du några åsikter om Iran?
- Iran, nej jag har inga åsikter, jag hoppas att Iran kan bli en del av en värld som kan leva i fred.
Två fel gör inte ett rätt. Att peka på denna urskiljning gör inte den israeliska statsmaktens brott mindre, det är inte min avsikt. Jag vill peka ut problemet som finns med den selektiva perceptionen som är en integral del av vår kollektiva massmediala hysteri. Det är inget svenskt fenomen, inte ens ett europeiskt fenomen. Men vad det gör är att förvrida prioriteringar och förpassa många konflikter och tragedier till glömskans land.
När massakrerna i Sri Lanka var aktuella då var det tyst. Det numera väldigt intensiva gerillakriget som maoistgerillan i Indien för är det tyst om. Inbördeskriget i Tchad är det lika tyst om. FARC-gerillans kidnappningar och mord är det inte tyst om, där uttrycker vänsterpartister som Dror Feiler (som åkte med Ship to Gaza) tvärtom öppet stöd för gerillan. Antalet dödsoffer i alla dessa konflikter räknas i tusental. Vi ska inte syssla med matematisk rättvisa, fler dödsoffer är inte allt. Men det är talande för hur hela landets media och bloggosfär rasar när det är tyst andra dagar.
Det är inte bara vänstern som är medskyldig till tystnaden. Som Nathan Shachar påpekade i Axess nyligen så är alla konflikter politiserade och anpassade till den inrikespolitiska kontexten. I vänsterns världsbild är en konflikt bara intressant om imperialistiska krafter finns inblandade.
Utrikespolitiska konflikter blir alltid sätt att bekräfta den egna världsbilden och önskningarna. Israel har sedan 1967 inte varit vänsterns favorit, israel blev en del i kalla krigets imperielogik och har haft den rollen sedan dess. Att påpeka att Israel alltid mäts enligt andra måttstockar är inte längre kontroversiellt. Se bara på antalet resolutioner i FN:s generalförsamling, vilket annat land belönas med sådan uppmärksamhet?
Genom att analysera våra reaktioner på utrikespolitiska händelser lär vi kanske mer om oss själva än om själva konflikten vi kommenterar. Vi ska inte uppröras mindre över bordningen utanför Gaza men vi ska försöka komma ihåg vilka som glöms bort i en värld som inte kretsar kring den judiska staten och dess palestinska grannar.
Än en gång, ont om kloka och sansade i det ämnet. Däremot är Tokmoderaten läsvärd.
På samma tema: Andrea Doria, Altenberg, Svensson, EX, EX2, EX3, EX4, DN, DN2, DN3, DN4, Hökmark, Kent Persson, Sydsvenskan 2, SVD, SVD2, Helena Duroj, Tianmi, Deepedition, AB, GP, GP2, Badlands Hyena, Jakob Nyström, Altenberg2, Bjärnegård.