Broderskapsrörelsen yrar

Peter Weiderud, ordförande för Broderskapsrörelsen skrev häromveckan om Sabunis förslag om att kartlägga religiösa extremister. Artikeln tåls att läsas ett par gånger för det är inte helt tydligt vad Weiderud vill få sagt, förutom en del floskler och den mycket oväntade (?) slutsatsen att det handlar om främlingsfientlighet. Jag svarar på Newsmill:

Processen med att sudda ut gränsen mellan muslimer, personer med bakgrund i muslimska länder och rena islamister har ansvariga i flera läger. Peter Weiderud har anslutit sig till den skara människor som inte annat kan göra än att börja skriva om mångkulturalism så fort frågan om religiös extremism kommer upp (Newsmill 15/2).

Kritiken riktas mot regeringens förslag där man kan läsa följande:

"Säkerhetspolisen har de senaste åren pekat på att personer som är bosatta i Sverige har rest utomlands för att delta i terroristträning och olagliga våldshandlingar i konfliktområden. I Säkerhetspolisens årsrapport 2008 uppges resor för att delta i träningsläger i konfliktområden vara ett växande problem. Enligt Säkerhetspolisen har rekryteringen för att åka i väg till strid eller få träning till terror ökat de senaste åren även om det allmänna stödet har gått ned de senaste åren. Regeringen behöver nu en nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ger därför Säkerhetspolisen i uppdrag att sammanställa en rapport om detta i Sverige."

Ett reellt problem bemöts nyktert och sakligt. Weideruds reaktion är varken eller. Istället för att diskutera sakfrågan lyckas han i en serie insinuationer helt missa målet. Weiderud vill inte att diskussionen "blir del av politiska utspel". Men frågan om religiös extremism är en högst relevant och allvarlig fråga i Europa idag, inte minst i Sverige. Det finns tydliga bevis på att terrorism har finansierats från Sverige och att personer med Svenskt medborgarskap har varit aktiva i fundamentalistiska organisationer.

Är inte det anledning nog för att SÄPO ska skaffa sig en helhetsbild av problematiken? Det går inte att vifta bort viktiga preventiva åtgärder med hänvisning till att det handlar om "utspel". Snarare är det Weiderud som genom att hänvisa till SD och valet gör sig skyldig till en olycklig "politisering" av frågan. Om en tydlig problembild finns då finns är det på sin plats att man kartlägger den religiösa extremismen i Sverige. Givetvis är det på sin plats att oskyldiga inte anklagas, och att godtycklighet inte förekommer. Genom god kunskap och förståelse för religion går det att urskilja extremism från normal religionsutövning. Sådan förståelse når man aldrig aldrig om man inte söker en ordentlig inblick i extremismen. Vad är det för fel på kunskap helt plötsligt? Och vill inte Weiderud bekämpa den religiösa extremismen?

Med Weideruds främsta misstag är inte att anklaga regeringen. Genom att orera om hur mångkulturella samhällen bör fungera suddar han sakta men säkert bort den gräns som faktiskt måste upprättas mellan religiöst utövande och fanatism. Att uppdra SÄPO att kartlägga religiöst motiverade extremister är inte en fråga om vardaglig religionsutövning. Det är denna viktiga gräns Weiderud värnar men som han river i förbifarten. Han skjuter över målet när han försöker inskärpa att det handlar om "lyhördhet" inför varandras riter. Nej, detta är en fråga om religiös extremism och terroristverksamhet och bör hållas på behörigt avstånd från allt vad vardagligt religionsutövande är.

Weiderud fortsätter med att ställa frågan "för vad är det som är militant eller extremt". För de flesta inklusive SÄPO och regeringen tordde detta vara väldigt tydligt. Man specificerar det även i det pressmeddelande som gick ut i samband med presentationen. Varför måste då Weiderud försöka göra frågan grumlig? Finansiering av terroristnätverk, medlemsvärvning till extremistnätverk och deltagande i konfliktzoner utomlands är ganska svårt att blanda ihop med församlingsverksamhet.

Genom att helt explicit koppla samman Sabunis utspel med Sverigedemokraterna och mena på att utspelet är rent instrumentellt och populistiskt (muslimer är en hävstång i valrörelsen tydligen) lyckas alltså Weiderud med två saker: helt förbigå förslagets syfte, koppla samman frågan om Sveriges muslimer med Sveriges religiösa extremister. Detta är mycket olyckligt eftersom bland det viktigaste vi kan göra för alla vanliga muslimer och deras rätt att utöva sin religion är att just motverka extremism och militant islamism.

God svenskhet är ett viktigt projekt

Skriver på Sourze om Svenskheten och samhällsnormer:

Patrik Forshage, skribent på nöjesguiden, skrev indignerat 2006, att nu har riksdagens mest rasistiska parti tagit plats i regeringen. Vilket parti syftade han på? Folkpartiet. Språktestförslaget föll inte i god jord bland tyckare i Sverige. Ordet rasist användes och devalverades i rask takt. Jag har aldrig varit en vän av språktestet, det är knepigt att utforma och förutsätter en jämn utbildningsnivå på personer som gör testet. Men syftet med förslaget var gott; strävan efter att alla i samhället - oavsett tidigare bakgrund - gjordes del av offentligheten och samhällslivet.

En globaliserad värld med stor rörlighet utmanar nationalstatens gamla sammanhållning. Den sammanhållningen bestod av ett språk, ett folk , en religion. 2000-talets Sverige ser annorlunda ut, vare sig vi vill det eller inte. Att vrida tillbaka klockan låter sig inte göras. I brist på nationella eller kulturella markörer som håller samman ett land i en globaliserad värld behövs en ersättning. Demokratin behöver det. Som liberal tror jag på ett ganska tungt lager som skapar gemenskap. Det är inte önskvärt att lagstifta om smak och värderingar. Däremot är det viktigt att goda svenska samhällsnormer, som jämställdhet, likhet inför lagen och tolerans, framhävs. Tillhörigheten till en god svenskhet måste föras fram som ett värdefullt projekt.

Jag inser att det finns en mångfald av värderingar och kulturella uttryck i Sverige. Jag inser även att sättet att se på svenskhet skiljer sig åt oerhört mycket, baserat på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör och bakgrund man har. Just av den anledningen är det så viktigt att vi hittar den minsta gemensamma nämnaren. Segregationen i Sverige har gått för långt. Den ekonomiska och fysiska segregationen är det första ledet. När inte längre människor i vissa delar av Sverige uppfattar sig som delar av det svenska samhället, den svenska offentligheten - då har vi ett problem. Men utanförskap är inte reserverat för personer med utländsk härkomst. Alltför ofta glöms klass, både kulturell och ekonomisk bort. Vi har stirrat oss blinda på "invandraren" - det stora kollektivet - och missat att de finns invandrade grupper som är mer inkluderade i samhällslivet än många grupper som länge befunnit sig i samhällets utmarker.

Att förbjuda burkor och uppröras över människors privata värderingar hjälper oss inte att hitta en viktig medborgerlig gemenskap. För det behövs. Politiken ska inte peta i människors vanor eller värderingar men politiken måste sträva efter att framhäva och uppvärdera goda samhällsnormer. Som medborgare är vi alla formellt sammanknutna, men känner vi det på en informell nivå? Gemenskap i mångfald är inte en tom floskel, det är ett avgörande dilemma som måste lösas. Det är inte nödvändigtvis politikernas uppdrag. Den gamla debatten om svenskhet, samhällsnormer och medborgarskap genererade direkt Forshagereaktionen. Förhoppningsvis kan vi skapa en debatt om de här frågorna, som inte straffar ut sig innan den har börjat.

Folkpartiet och drogtester, dålig kombination

Torkild Strandberg, FP kommunalråd från Landskrona har förordat slumpmässiga drogtester i kommunens skolor. Jag, Linda Nordlund (vice i LUF) samt Jessica Presits skrev på Sydsvenskan om detta korkade förslag:

När skall Folkpartiets företrädare inse att värnandet av individens integritet måste vara överordnat kortsiktiga lösningar?Torkild Strandberg, folkpartistiskt kommunalråd i Landskrona och ledamot av partistyrelsen, föreslår frivilliga drogtester av elever i kommunen. Skolverket har sagt ifrån och menar att Strandberg prioriterar kommunens intressen framför elevers integritet. Trots detta envisas Strandberg med att idén är bra.

De allra flesta elever har varken använt droger eller befinner sig i riskzonen. Ändå kräver Strandberg att alla skall omfattas av det slumpmässiga testet.Kränkande är att man gör kroppsliga ingrepp mot en hel grupp, utan att någon misstanke föreligger. I Strandbergs Landskrona är alla elever misstänkta tills motsatsen bevisats.

Det är ett obehagligt synsätt. Den som tackar nej till de frivilliga drogtesterna riskerar att utpekas som missbrukare. Följden blir att man förlorar både föräldrarnas och skolpersonalens tillit.Enligt en utredning leder grupptryck till att vårdpersonal inte upplever sig ha ett val vid frivilliga drogtester, även om inga sanktioner väntar den som säger nej.

Strandberg tycks mena att skolungdomar skall klara av att göra fria val i en situation där vuxna bevisligen inte vågar göra det. Eleverna befinner sig i en beroendeställning gentemot skolan och kan därför inte säga nej.

Vi hoppas att Strandbergs inställning är uttryck för naivitet och inte för en cynisk människosyn ovärdig Folkpartiet.Vi motsätter oss inte att skolorna verkar för att minska drogberoende. Det är den enkla lösningen vi vänder oss emot. Skolvården som blir ansvarig för drogtesterna riskerar att tappa elevernas förtroende. Skolorna sköter sitt arbete mot missbruk bäst genom information och upplysning.

Skolläkaren och skolsköterskan har rätt att drogtesta elever som misstänks missbruka narkotika. Det behövs för att fånga upp dem som är på väg att hamna snett. Stärkta elevhälsoteam som erbjuder både psykisk och somatisk hjälp är en långt bättre lösning än slumpmässiga urinkontroller. Det må vara praktiskt för politiker med moralpanik att passa på att drogtesta när man ändå har ungdomarna samlade i ett klassrum, men det bör inte vara skolans uppgift.

Det är alarmerande att en framstående politiker som Torkild Strandberg så förhastat är beredd att kompromissa med elevers grundlagsstadgade rättigheter. Vi i Liberala ungdomsförbundet är tacksamma för att byråkraterna på Skolverket tar våra grundlagar på större allvar. Frågan om Folkpartiet också gör det är än så länge obesvarad. Jan Björklund bör ta avstånd från Torkild Strandbergs utspel om partiet skall ha något som helst förtroende i integritetsfrågan.

-

Sveriges radio uppmärksammade artikeln.

Se även: Gabriellas blogg, Apelsineld, Liberati, Amanda Brihed, Lars-Erik.

Fortuyn, liberal eller extremnationalist?

Skriver med anledning av debatten (här, här och här) om Pim Fortuyn i Folkpartiets tidning "NU":

Under den senaste tiden har den nederländske politikern Pim Fortuyn diskuterats flitigt i Sverige. Svenska kritiker av Fortuyn, från vänster till höger, utmålar honom ofta som rasist och extremnationalist. Men i Sverige existerar även stöd och beundran för Fortuyns politiska livsverk. Philip Wendahl (aktiv i liberal mångfald) argumenterar i en artikel på Newsmill (14/1) att Folkpartiet borde gå i Fortuyns fortspår. Var Fortuyn och hans parti Lijst Pim Fortuyn missförstådda liberaler eller främlingsfientliga nationalister?

Flera nederländska statsvetare, exempelvis Han Dorussen, har pekat på att även om LPF inte var ett traditionellt nationalistparti valde man att adressera många av de policyområden som nationalister tidigare koncentrerat sig på. Tjitske Akkerman vid Amsterdams universitet undersökte den liberala paradoxen hos LPF. Hennes slutsats är att en enkel kategorisering av Fortuyn inte låter sig göras. Samtidigt menar hon att Fortuyn varken var renodlat liberal eller extremnationalist. Akkerman menar att LPF kännetecknades av en "rädslans liberalism". En liberalism som snabbt använder sig av populistisk och främlingsfientlig retorik för att få igenom restriktiv invandringspolitik. Liberala drag användes främst för att bredda väljarbasen och inte placera sig i den politiska periferin.

Fortuyn var tydlig med sin essentialistiska inställning till islam. Religionen utmålades som statisk och omöjlig att modifiera. Slutsatsen var att muslimer per definition sågs som bärare av islams enhetliga och fundamentalistiska budskap. En utveckling av islam i liberal riktning, eller rentav en europeisk islam, fanns inte i hans föreställningsvärld. I sak skiljer sig inte denna position från Jimmie Åkessons. Fortuyns syn på Islam fick följden att han förordade totalstopp av invandring av muslimer.

LPF kännetecknades av civil eller patriotisk (värde-) nationalism och inte biologisk eller etniskt präglad nationalism. Detta är en utveckling många partier med rötterna inom den nationalistiska rörelsen haft under senare år i Europa. Denna ”nya” nationalism framhäver vissa civila värden som högstående och landsspecifika. Invandrare beskrivs ofta som fast i främmande värden och kulturegenskaper.

Fortuyns liberalism gjorde anspråk på att mänskliga rättigheter skulle vara nationellt specifika istället för universella. ”Den andre” ansågs kroniskt inkapabel att anpassa sig till liberala värden. Han motsatte sig den internationella kampen för demokrati och spridandet av liberala värderingar. I detta ingick hans motstånd mot internationell rätt och internationella domstolar. Han motsatte sig även kriget i Irak och Afghanistan och förhöll sig skeptisk till att demokrati och frihet passade alla kulturer. Fortuyn var i högsta grad en kulturrelativist och själva antitesen till en liberal med universalistiska anspråk. Hans position var nationell och främlingsfientlig istället för gränslös och öppen. I Fortuyns politik fanns ingen ansats att som Wendahl skriver ”integrera invandrarna i de mänskliga rättigheternas globala gemenskap” – Fortuyns kulturrelativism såg inget hopp för muslimer eller främmande kulturer. En förhoppning är att Fortuyns belackare i framtiden kritiserar honom av rätt anledningar. Samtidigt bör hans supporters tänka efter ordentligt innan de upphöjer honom till skyarna.

Genusväldet och den kassa musiken

Häromdagen skrev Strage om borgerlighetens kassa musiksmak. Jag kommenterade snabbt och länkade till några av de artiklar jag skrivit om musik och politik. Som ett brev på posten kommer denna video. Tanja Bergqvist som skapar halmgubbar i en industriell skala på sin Axesskrönikeplats har gjort en video om genusväldet. Nog för att jag ofta instämmer i kritiken mot den alltför breda acceptans av vissa genusteorier men nu går det utför.

När jag ser "Genusväldet" kommer jag osökt att tänka på det amerikanska bandet "Consolidated", en vänsterversion av Bergqvist och Matte-Matik. Hos Consolidated handlade det om att köra ner ett fördummat postkolonialt perspektiv i halsen på åhöraren under väldigt pinsamma former. Musiken var i alla fall något att ha,



Med "Genusväldet" blir kritiken av den stora fienden (genusmaffian osv) parodisk och inte seriös. Det finns anledning att diskutera hur en akademisk disciplin påverkar samhället och hur samhällets institutioner applicerar teorierna. Videon gör nog att obstinata antifeminister får sig ett gott skratt men inte mycket mer. Jo, det bekräftar tesen om att borgerligheten har trist musiksmak och är tvungen att låta som Landser för att få fram ett budskap på putslustigt manér.

Se även Weimers och Copyriot

Hoppas Birgitta uppvärderar det europeiska perspektivet!

Oerhört kul att Birgitta Ohlsson utnämns till EU-minister. Tyvärr är det väldigt kort om tid att göra något men förhoppningsvis kan Ohlsson kasta något ljus på kopplingen Sverige - EU. En koppling som i vår lilla ankdamm till politiska värld ofta hamnar i skymundan. Detta är i grunden både olyckligt och provinsiellt. Vårat alltför nationella perspektiv får ofta genomslag i hur man talar om säkerhetspolitik och miljö. Klarar vi inte av att se det europeiska perspektivet som det tydligaste för långsiktig politisk förändring kommer vi att harva på i periferin och fortsätta vara irrelevanta för allt annat än vad som händer i Stockholm med omnejd.

Lycka till Birgitta!

Se även SVD, AB, DN och Seved Monke, Rasmus, Altenberg.

Lag mot burka fel väg att gå

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om Burkadebatten. Min slutsats är att även om burkan inte är en symbol för något bra är lagstiftning och tvång fel väg att gå.

-

När till slut sammanfattningarna över 00-talet börjar avta kan man se att ett par teman har dominerat: Religionen och dess roll i samhället och kollisionen mellan kulturer i Europa. Inget tyder på att det kommande årtiondet kommer sakna dessa teman.

Flera exempel finns som anknyter till Burkan. I Frankrike röstar man i dagarna igenom ett förbud mot burkor på offentlig plats. I Danmark stöds ett förslag om förbud mot burkor av de Konservativa tillsammans med Dansk Folkeparti. Liknande tongångar kan man höra i Sverige. Centerpartister i Stockholm motionerade i höstas om förbud mot burkor på offentlig plats. Även Reinfeldt uttalade sig vagt i en debatt om huruvida burkor bör accepteras i Sverige.

I Frankrike menade president Sarkozy att burkan är ett tecken på underkastelse och fängslande av kvinnor och hör alltså inte hemma i det franska samhället. Tanken är att ett förbud mot symbolen för detta förtryck kommer åtgärda själva förtrycket. Troligtvis är detta inte bara en naiv inställning utan även destruktiv sådan.

En liberal offentlighet måste ge människor möjligheten att välja hur de vill uttrycka sin kultur och religion. Men gränsdragningar måste finnas. Barn, kvinnor och män måste ha möjligheten att lämna förtryckande församlingar, sekter och familjer. Det är en god balans mellan skydd för individens självbestämmande och religionsfriheten som måste känneteckna ett fungerande samhälle.

Att inskränka människors självbestämmande kan aldrig accepteras med hänvisning till religion, tradition och kultur. Men inte heller kan staten förbjuda vuxna människor att fatta beslut om sina liv som inte ligger i linje med majoritetssamhällets önskningar. Är tanken att vi ska förbjuda andra ”avvikande” klädkoder? Det öppnar upp för en diskussion om exempelvis subkulturers kläder.

Därtill liknar vi genom brukandet av tvång mer och mer de kulturer och samhällen som inte skriver under på individens frihet. Att skapa en inverterad variant av den muslimska världens intolerans mot västerländsk klädkod vore inte bara tragiskt utan även misslyckat. I slutändan kommer det med största säkerhet bara fördjupa klyftan som existerar mellan väst och islam. Detta innebär inte att man behöver förhålla sig okritiskt till religiösa uttryck, däremot får man tänka efter om tvång är vägen framåt.

Det går inte att förneka att de olika varianterna av slöjan i sig är en av religionens kontrollmekanismer över människan och hennes sexualitet. Det går inte heller att förneka att det finns upplysta, välintegrerade kvinnor under burkorna. Avvisar vi burkan med lagstiftning finns risken att vi även stöter bort en rad människor som mest av allt behöver befinna sig i samhället och inte utanför. Min förhoppning är att vi inte går den franska vägen. Tvång och förbud kan verka lockande, en snabblösning. Men det kommer inte lösa problemet med religions roll i samhället.

Se även (Expressen 2, GP, SVD, AB, UNT och Roger Haddad, Jonas Morian, Niklas Frykman.

Därför säger vi nej till ekologismen!

Idag publiceras min och Alexander Bards artikel om ekologismen. Versionen är kraftigt nerkortad och något redigerad. Artikeln framstår nog mer som en pik mot Miljöpartiet än en generell varning för ekologismens tankegods och konsekvenser.

Här nedan den fullständiga versionen.

-

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism - senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar - då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet. Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna - som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk - som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet - moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Adam Cwejman (ordförande, LUF)
Alexander Bard (grundare, Liberati)

-

Se även Rejdnell och Liberati

Öppnare politik, ja tack!

Folkpartiet i Stockholms stad lägger ut sitt programförslag på internet så att alla som vill kan vara med och tycka till. Det är alltså inte bara medlemmar som får vara med utan utan vem som helst med internetuppkoppling. Det känns som en bra idé.

Här hittar du programmet

Liknande initiativ har tagits av FP Göteborg. Detta är oerhört bra och om det marknadsförs på rätt sätt finns det en chans att den politiska processen öppnas upp. Det är knappast någon som dyker upp på öppna möten arrangerade av kommuner och partier, några får entusiaster. Med denna öppning finns även möjligheten för dem med tidsbrist att göra inspel och ge förslag.