Skriver med anledning av debatten (här, här och här) om Pim Fortuyn i Folkpartiets tidning "NU":
Under den senaste tiden har den nederländske politikern Pim Fortuyn diskuterats flitigt i Sverige. Svenska kritiker av Fortuyn, från vänster till höger, utmålar honom ofta som rasist och extremnationalist. Men i Sverige existerar även stöd och beundran för Fortuyns politiska livsverk. Philip Wendahl (aktiv i liberal mångfald) argumenterar i en artikel på Newsmill (14/1) att Folkpartiet borde gå i Fortuyns fortspår. Var Fortuyn och hans parti Lijst Pim Fortuyn missförstådda liberaler eller främlingsfientliga nationalister?
Flera nederländska statsvetare, exempelvis Han Dorussen, har pekat på att även om LPF inte var ett traditionellt nationalistparti valde man att adressera många av de policyområden som nationalister tidigare koncentrerat sig på. Tjitske Akkerman vid Amsterdams universitet undersökte den liberala paradoxen hos LPF. Hennes slutsats är att en enkel kategorisering av Fortuyn inte låter sig göras. Samtidigt menar hon att Fortuyn varken var renodlat liberal eller extremnationalist. Akkerman menar att LPF kännetecknades av en "rädslans liberalism". En liberalism som snabbt använder sig av populistisk och främlingsfientlig retorik för att få igenom restriktiv invandringspolitik. Liberala drag användes främst för att bredda väljarbasen och inte placera sig i den politiska periferin.
Fortuyn var tydlig med sin essentialistiska inställning till islam. Religionen utmålades som statisk och omöjlig att modifiera. Slutsatsen var att muslimer per definition sågs som bärare av islams enhetliga och fundamentalistiska budskap. En utveckling av islam i liberal riktning, eller rentav en europeisk islam, fanns inte i hans föreställningsvärld. I sak skiljer sig inte denna position från Jimmie Åkessons. Fortuyns syn på Islam fick följden att han förordade totalstopp av invandring av muslimer.
LPF kännetecknades av civil eller patriotisk (värde-) nationalism och inte biologisk eller etniskt präglad nationalism. Detta är en utveckling många partier med rötterna inom den nationalistiska rörelsen haft under senare år i Europa. Denna ”nya” nationalism framhäver vissa civila värden som högstående och landsspecifika. Invandrare beskrivs ofta som fast i främmande värden och kulturegenskaper.
Fortuyns liberalism gjorde anspråk på att mänskliga rättigheter skulle vara nationellt specifika istället för universella. ”Den andre” ansågs kroniskt inkapabel att anpassa sig till liberala värden. Han motsatte sig den internationella kampen för demokrati och spridandet av liberala värderingar. I detta ingick hans motstånd mot internationell rätt och internationella domstolar. Han motsatte sig även kriget i Irak och Afghanistan och förhöll sig skeptisk till att demokrati och frihet passade alla kulturer. Fortuyn var i högsta grad en kulturrelativist och själva antitesen till en liberal med universalistiska anspråk. Hans position var nationell och främlingsfientlig istället för gränslös och öppen. I Fortuyns politik fanns ingen ansats att som Wendahl skriver ”integrera invandrarna i de mänskliga rättigheternas globala gemenskap” – Fortuyns kulturrelativism såg inget hopp för muslimer eller främmande kulturer. En förhoppning är att Fortuyns belackare i framtiden kritiserar honom av rätt anledningar. Samtidigt bör hans supporters tänka efter ordentligt innan de upphöjer honom till skyarna.