Skriver på Sourze om Svenskheten och samhällsnormer:Patrik Forshage, skribent på nöjesguiden, skrev indignerat 2006, att nu har riksdagens mest rasistiska parti tagit plats i regeringen. Vilket parti syftade han på? Folkpartiet. Språktestförslaget föll inte i god jord bland tyckare i Sverige. Ordet rasist användes och devalverades i rask takt. Jag har aldrig varit en vän av språktestet, det är knepigt att utforma och förutsätter en jämn utbildningsnivå på personer som gör testet. Men syftet med förslaget var gott; strävan efter att alla i samhället - oavsett tidigare bakgrund - gjordes del av offentligheten och samhällslivet.
En globaliserad värld med stor rörlighet utmanar nationalstatens gamla sammanhållning. Den sammanhållningen bestod av ett språk, ett folk , en religion. 2000-talets Sverige ser annorlunda ut, vare sig vi vill det eller inte. Att vrida tillbaka klockan låter sig inte göras. I brist på nationella eller kulturella markörer som håller samman ett land i en globaliserad värld behövs en ersättning. Demokratin behöver det. Som liberal tror jag på ett ganska tungt lager som skapar gemenskap. Det är inte önskvärt att lagstifta om smak och värderingar. Däremot är det viktigt att goda svenska samhällsnormer, som jämställdhet, likhet inför lagen och tolerans, framhävs. Tillhörigheten till en god svenskhet måste föras fram som ett värdefullt projekt.
Jag inser att det finns en mångfald av värderingar och kulturella uttryck i Sverige. Jag inser även att sättet att se på svenskhet skiljer sig åt oerhört mycket, baserat på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör och bakgrund man har. Just av den anledningen är det så viktigt att vi hittar den minsta gemensamma nämnaren. Segregationen i Sverige har gått för långt. Den ekonomiska och fysiska segregationen är det första ledet. När inte längre människor i vissa delar av Sverige uppfattar sig som delar av det svenska samhället, den svenska offentligheten - då har vi ett problem. Men utanförskap är inte reserverat för personer med utländsk härkomst. Alltför ofta glöms klass, både kulturell och ekonomisk bort. Vi har stirrat oss blinda på "invandraren" - det stora kollektivet - och missat att de finns invandrade grupper som är mer inkluderade i samhällslivet än många grupper som länge befunnit sig i samhällets utmarker.
Att förbjuda burkor och uppröras över människors privata värderingar hjälper oss inte att hitta en viktig medborgerlig gemenskap. För det behövs. Politiken ska inte peta i människors vanor eller värderingar men politiken måste sträva efter att framhäva och uppvärdera goda samhällsnormer. Som medborgare är vi alla formellt sammanknutna, men känner vi det på en informell nivå? Gemenskap i mångfald är inte en tom floskel, det är ett avgörande dilemma som måste lösas. Det är inte nödvändigtvis politikernas uppdrag. Den gamla debatten om svenskhet, samhällsnormer och medborgarskap genererade direkt Forshagereaktionen. Förhoppningsvis kan vi skapa en debatt om de här frågorna, som inte straffar ut sig innan den har börjat.