Folk och Försvar lider mot sitt slut och jag deltog för ett par timmar sedan i ett segment som behandlade Lissabonfördraget och Europeisk säkerhetspolitik.
Mitt anförande, som följs av Charlie Weimers går att se på Bambuser (42 minuter in i klippet)
Mitt anförande behandlade främst kopplingen mellan solidaritetsförklaringen - både den svenska men även den i Lissabonfördraget - och hur det kan fungera (eller inte) i praktiken:
- Lissabonfördraget är ett steg framåt för Europeiskt säkerhetssamarbete. Det finns ökade möjligheter att samarbeta, koordinera och utveckla gemensamma insatser främst när det kommer till katastrofhjälp.
- Även om Lissabonfördraget skapar en solidaritetsklausul för medlemsstaterna finns det en tydlig reservation. Länder med "särskilda" omständigheter som medlemskap i NATO eller alliansfrihet kan undantas från reglerna.
- Med detta i bakhuvudet blir det tydligt att exempelvis en rödgrön regering troligtvis inte skulle bistå en baltstat som blir anfallen. Urban Ahlin (S) var under söndagen på FoF tydlig med att Sverige inte på något sätt kommer hjälpa till. Inte ens mellanlandningar för NATO-flyg skulle vara välkommet.
- Det handlar alltså mycket om solidaritet i teorin men knappast i praktiken. Detta är säkert med de rödgröna vid makten, med alliansen kan det vara på annat sätt (Folkpartiet kan förhoppningsvis vara en garant). Diskussionen som Ahlin deltog i kändes mest som Frankrike och Storbrittanien som 1939 diskuterade hur stödet till Polen skulle se ut. Vi vet mycket väl om resultatet.
- Detta återaktualiserar Folkpartiets krav på ett NATO-inträde. Genom att se Europas misslyckanden på Balkan och i Kosovo på 90-talet kan vi förstå vidden av den handlingsförlamning som Europa drabbas av. Förvisso har Europa skärpt sig, fredsbevarade uppdrag i Kosovo och Tchad är bra exempel. Bättre sent än aldrig kanske.
Se även Mark Klamberg, Charlie Weimers, Wisemans Wisdom, Försvarsbloggen
I media, DN, SVD, UNT, Expressen
Mitt anförande, som följs av Charlie Weimers går att se på Bambuser (42 minuter in i klippet)
Mitt anförande behandlade främst kopplingen mellan solidaritetsförklaringen - både den svenska men även den i Lissabonfördraget - och hur det kan fungera (eller inte) i praktiken:
- Lissabonfördraget är ett steg framåt för Europeiskt säkerhetssamarbete. Det finns ökade möjligheter att samarbeta, koordinera och utveckla gemensamma insatser främst när det kommer till katastrofhjälp.
- Även om Lissabonfördraget skapar en solidaritetsklausul för medlemsstaterna finns det en tydlig reservation. Länder med "särskilda" omständigheter som medlemskap i NATO eller alliansfrihet kan undantas från reglerna.
- Med detta i bakhuvudet blir det tydligt att exempelvis en rödgrön regering troligtvis inte skulle bistå en baltstat som blir anfallen. Urban Ahlin (S) var under söndagen på FoF tydlig med att Sverige inte på något sätt kommer hjälpa till. Inte ens mellanlandningar för NATO-flyg skulle vara välkommet.
- Det handlar alltså mycket om solidaritet i teorin men knappast i praktiken. Detta är säkert med de rödgröna vid makten, med alliansen kan det vara på annat sätt (Folkpartiet kan förhoppningsvis vara en garant). Diskussionen som Ahlin deltog i kändes mest som Frankrike och Storbrittanien som 1939 diskuterade hur stödet till Polen skulle se ut. Vi vet mycket väl om resultatet.
- Detta återaktualiserar Folkpartiets krav på ett NATO-inträde. Genom att se Europas misslyckanden på Balkan och i Kosovo på 90-talet kan vi förstå vidden av den handlingsförlamning som Europa drabbas av. Förvisso har Europa skärpt sig, fredsbevarade uppdrag i Kosovo och Tchad är bra exempel. Bättre sent än aldrig kanske.
Se även Mark Klamberg, Charlie Weimers, Wisemans Wisdom, Försvarsbloggen
I media, DN, SVD, UNT, Expressen