Årsdagen av murens fall framkallar hos de flesta en bra känsla: det är 20 år sedan Europa återförenades, 20 år sedan Östeuropa släpptes från kommunistiskt och planekonomiskt fångenskap. Men vissa röster på vänsterkanten ger fortfarande uttryck för förvirring och missnöje,"Människor kan köpa vad som inte fanns förut, kan läsa en ocensurerad tidning på morgonen och har pass som gör att de kan resa vart de vill. Men hur fria har de blivit, till exempel i Lettland? Den gamla fruktan var att hemliga polisen skulle komma på natten och hämta dem. Den nya fruktan handlar om gigantiska bolån som ska betalas och till synes stabila jobb som kan försvinna."
Björn Elmbrant och personer som Johan Ehrenberg (ETC) tycker att det demokratiska och marknadsekonomiska system som kom efter kommunismen var lika illa, om inte sämre än kommunismen. Jämna plågor med andra ord. Människor i östeuropa verkar inte lika skeptiska.
Hos vänstern diskuterar man sällan Östeuropa, det är helt enkelt obehagligt att behöva konfronteras med den del av Europa man så länge förvägrade öppna gränser, marknadsekonomi och vars frihet man ansåg komplex och invecklad. Utvecklingen som lett fram till ökad levnadsstandard, bättre infrastruktur, fri press, öppna gränser, maktdelning, parlamentarism och en rad andra reformer är man inte så intresserad av att uppmärksamma.
När man väl talar om östeuropa nöjer man sig med att slarvigt använda orden "chockterapi"och "nyliberalism"ad nauseum som om det vore det enda som hände post 1989. Det är en illa dold bitterhet som uttrycks. Jag skrev om detta för ett par år sedan efter en debatt mellan Johan Norberg och Johan Ehrenberg.
Även Åsa Lindeborg på Aftonbladet tar läsaren på en sentimental resa genom vänsterns prekära situation. Även om hon understryker vänsterns efterklokhet (Sovjet var kanske inte så peachy ändå) visar hennes artikel att det tog obehagligt lång tid innan man nådde någon form av klarhet,
"Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman."
Närmare bestämt nådde Lindeborg klarhet när muren föll. Symboliken är nästan övertydlig men tyvärr en obehaglig repris som upprepas. Man väljer att inte inse systemets brister innan elfte timmen. Och när den tiden kom 1989 skyndade Europas kommunistpartier till partihögkvarteren och suddade bort ordet kommunist från partibeteckningarna.
(Se även Johan Ingerö och Fredrik Segerfeldt)