Har med intresse följt de olika vändorna hos vänsterdebattörer kring årsdagen av murens fall.Jonas Sjöstedt, ett framtida partiledarnamn för VP skriver på sin blogg följande:
"Problemet var ju bara att den form av socialism som fanns i länderna saknade det viktigaste – demokrati – och därmed inte var värd att försvara. När muren föll reagerade KUare väldigt olika, en del med förvirring, andra bara med glädje. Vi var många som trodde att dörren nu skulle öppnas för demokratisk socialism, i efterhand framstår det förstås som en naiv förhoppning. Istället blev det kapitalism, ofta av det mer brutala slaget."
Grundproblemet kvarstår med Sjöstedt. Han menar att det fanns ett demokratiskt motstånd mot att stödja de östeuropeiska regimerna. Men man ska komma ihåg att denna tudelning endast delade upp kommunisterna i två läger:
Den ena såg inga problem med Sovjetkommunismen och dess avarter i Östeuropa eftersom de enträget menade att dessa länder var höjden av demokrati då de var "ekonomiskt" demokratiska.
Den andra (Sjöstedt) menade att ett mått av västerländsk demokrati (fria val, parlamentarism, maktdelning, rättssäkerhet, pressfrihet) behövdes. Inget dock sagt om den ekonomiska friheten för människor. Att fritt bilda företag, handla och resa över gränserna, fri prissättning etc ingick aldrig i den demokratiska socialismens omsorg om Östeuropa.
Man missar med andra ord helt att kampen för demokrati i Östeuropa gick hand i hand med kampen för ekonomisk frihet i linje med västeuropeiska system. Kommunisterna, oavsett falang var endast beredda att stödja en villkorad frihet. Dessutom verkar de nu bara beklaga sig över att man i Östeuropa nu har fria marknader.
Även Natalia Kazmierska på Expressen uttrycker en liknande märklig missunnsamhet över firandet,
"Problemet är att det finns de som får städa upp i bråten när festen är slut. Politiska och marknadsliberala kaos som Östeuropa gått igenom efter Kalla krigets slut liknar inte direkt något varmt och lyckligt frihetsparadis: det är samhällen där människor går under."
Det är givetvis ingen som har förnekat att övergången från kommunistisk planekonomi varit svår. I många länder tog det närmare 10 år innan BNP nått de nivåer man hade innan kommunismen fall. Men vad hade man förväntad sig i övergången från ett stelbent, stagnant och oerhört fattigt system till ett marknadsekonomiskt? Vad hade man föredragit - och framförallt, varför låtsas man om som om den enda förändring som ägde rum var en ekonomisk sådan?
Än en gång stirrar sig svenska skribenter blinda på den högst naturliga kris som ägde rum efter planekonomins avskaffande (och som i många fall motverkades inom ett decennium) och ignorerar helt det faktum att människorna i Östeuropa för första gången kunde resa fritt, uttrycka sig fritt, organisera sig i fack och föreningsliv utan restriktioner, konsumera utan begränsningar samt etablera sig i den privata sektorn.
Ibland skymmer den ideologiska enögdheten verkligheten ganska kraftigt, den svenska vänstern visar det föredömligt.