Chavez och media

Skriver i Norrköpingstidningar om Chavezregimens fortsatta attacker mot landets media, såväl oppositionellt orienterade som oberoende ickestatliga aktörer.

Mitt under den mediala sommartorkan i Sverige slinker nyheten om att Hugo Chavez, av vänstern bejublad president i Venezuela, nu bestämt sig för att stänga ett stort antal radiokanaler. Dessutom lägger regimen stark press på den privata tv-kanalen Globovision som är den huvudsakliga ickestatliga rikstäckande tv-kanalen efter att RCTV stängdes ner häromåret.

"Vad vi ser nu är den mest genomgripande anfallet på yttrandefriheten i Venezuela sen Hugo Chavez kom till makten" säger Jose Miguel Vivanco, Sydamerikachef för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) till Latin American Herald Tribune (01/08). Även reportrar utan gränser riktar skarp kritik mot regimen som ställer frågan om det överhuvudtaget går att kritisera regimen och dess politik utan att stängas ner eller trakasseras.

Tidigare har Chavezregimen fått omfattande kritik från både Amnesty och HRW för den systematiska nermonteringen av oberoende medier och rättsväsendet som äger rum i Venezuela. Nyheten är i sig inte förvånande.

34 radiostationer har alltså stängts ner av regimen och Chavez försvarar det hela med orden: "Detta är rättsskipning. Vi har återtagit ett antal olagliga radiosändare, så att folket - inte borgarna - kan kontrollera dem" (DN 03/08). I sann socialistisk nyspråksanda vänder Chavez kväsandet av fria medier till en seger för folket.

Denna retorik har kommit att bli vardag i Venezuela där liknande attacker alltjämt rättfärdigas med hänvisning till att revolutionen ska genomföras och att motstånd endast är tecken på att den gamla borgerliga ordningen stretar emot. Det har sen början av Chavezregimens tillträde 1998 varit tydligt att man inte tolererar oberoende röster och att oppositionellt arbete hastigt stämplas som förräderi eller kollaboration med påstått imperialistiska eller kapitalistiska krafter. Paralleller kan dras till Iran där all form av motstånd snabbt kopplas till USA, Israel eller Europa.

I den demokratiska västvärlden har man från vänsterhåll upphetsat följt utvecklingen i Venezuela med förhoppningen att det man ser är "2000-talets socialism". Det är inte klandervärt att uppmärksamma och uppmuntra sociala reformer i ett land som Venezuela där djup orättvisa och förtryck varit vardag länge. Det är dock viktigt att med öppna ögon bevaka hur regimen faktiskt arbetar, verkar och genomför förändringen. Vägen till helvetet kantas av goda intentioner som man brukar säga.

För var är vänsterns apologeter nu? I Sverige har både ledande vänsterpartister och socialdemokrater öppet gett stöd till regimen utan att problematisera de allt oftare förekommande attackerna mot landets redan svaga demokratiska institutioner. Delar av den svenska vänstern har än en gång gjort misstaget att liera sig med och understödja en regim med bristande respekt för demokratiska principer.

Ska det behövas ännu en misslyckad socialistisk utopi innan man lär sig? Faktum är att det finns resonliga, demokratiska vänsterledare i Sydamerika som Luiz Inácio Lula da Silva i Brasilien och Michelle Bachelet i Chile, trots detta är det personkulten kring Chavez och den medföljande regimen det som verkar locka mest. Vissa verkar aldrig lära sig.