I Israel har tongivande politiker som utrikesministern Avigdor Lieberman och försvarsministern Ehud Barak gått ut och kraftigt fördömt Donald Broströms artikel i Aftonbladet om påstådda organstölder. Lieberman liknande den svenska regeringens inaktivitet vid Sveriges neutralitet under andra världskriget. Kommentaren slår nästan alla rekord i kategorin "jubelidiot genom felriktad historisk parallell". Under torsdagskvällen krävde även Lieberman att utrikesminister Bildt officiellt skulle fördöma artikeln från regeringens håll.Önskvärt vore givetvis att den svenska regeringen förhöll sig neutral i alla pressfrågor. Det ska inte vara regeringens roll att tvinga eller styra fram en för den de mellanstatliga relationerna bekväm eller tillrättalagd linje från pressen. Oavsett om det handlar om spekulativa artiklar i Aftonbladet eller provokativa satirteckningspubliceringar hos SD-kuriren.
Själva artikeln är nästintill ointressant för sammanhanget. Artikelförfattaren Boström menar själv i Aftonbladet (20/8) att han inte har några bevis för organstölderna, däremot flertal vittnesmål. Ganska lösa grunder med andra ord och man undrar vilket nyhetsvärde artikeln har annat än att den är, tja, provocerande. Tveksamt är alltså om anklagelserna stämmer och ska några slutsatser dras är det givetvis passande med betydligt mer grävande journalistik än vad Broström lyckades prestera.
Det riktigt allvarliga i sammanhanget är ändå att israeliska politiker gör den svenska regeringen ansvarig och skyldig att agera när det kommer till vad en enstaka journalist skriver. Det tyder på en mycket märklig inställning till både press och yttrandefrihet. Om nu en enstaka spekulativ artikel är så upprörande måste givetvis den enda sunda reaktionen vara att sansat och metodiskt visa på felaktigheter eller rakt av ignorera. För tillfället uppfattas den israeliska regeringen som lika goda kålsupare som de arabiska stater vilkas ambassadörer krävde audiens och ursäkt från Danmarks statsminister ett par år tillbaka.
En tidning kan man alltid ignorera, likaså en journalist som sprider lösa anklagelser omkring sig. Det blir alltid svårare att ignorera en statsmakt som gör skräpjournalistisk till en nationell angelägenhet. Förhoppningsvis bemöts Lieberman artigt med orden att den fria pressen inte är en fråga för mellanstatliga relationer.