Följande stycke (från en intervju i ETC) hoppas jag kommer förekomma i framtida sociologiska läroböcker om det tidiga 2000-talets mest uttjatade fenomen: medelklassens dåliga samvete.
Lina Thomsgård reflekterar över att nästan alla intervjuer hon gjort den senaste tiden ägt rum i kvarteren häromkring eftersom journalisterna som föreslagit mötesplats antingen bor eller jobbar här. Jag frågar var hon själv bor. Också i Hornstull. Jag säger att jag blir socialt deprimerad i Hornstull eftersom det är så segregerat. Hon håller med. Sedan talar vi en stund om att det är lätt att klaga över segregation när man själv bor mitt i stan, men att ingen av oss i realiteten skulle vara beredda att flytta till en förort långt utanför centrum.
Hur ska segregationen lösas då, med tvång?
– Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt. Om någon säger: ”nu förbjuder vi kött och smågodis”, då säger jag: ”Kör! Perfekt!”. Min disciplin är så dålig så det vore jättebra för mina tänder. Det skulle bli lite tråkigare fredagskvällar, men sedan, när det väl införts ...
Skulle det inte kännas annorlunda när tvången och förbuden väl kom tror du?
– Det kan jag inte svara på, det är hypotetiskt, men jag tror att jag är väldigt utopiskt lagd för jag går igång på idén att tvingas flytta. Jag kan intellektuellt förstå principen om det fria valet, men jag kan inte känna det. Jag skulle behöva att något togs ifrån mig som verkligen betydde något i så fall. Men så länge samhällsbygget handlar om solidaritet och jämlikhet och man är så himla priviligierad som jag och många andra är, då kan jag nog inte komma på en enda sak.
Logiken Thomsgård ger uttryck för är som följer: problem såsom diskriminering, segregation, fattigdom, resursslöseri är strukturella, alltså måste även lösningarna vara på strukturella och på systemnivå. Att Thomsgård bor i Hornstull är ett strukturellt problem och ska alltså lösas på lagstiftningsnivå, helst med hjälp av tvång.
Ironin är att Thomsgård grundade rättviseförmedlingen som syftar till att lyfta fram kvinnor i en rad olika publika och jobbrelaterade sammanhang. En verksamhet som tycks vara antitesen till att det behövs lagstiftning för att driva fram allt det man tycker är gott.
Intervjun med Thomsgård är ett utmärkt exempel på att de flesta människor, även medialt omtyckta aktivister, lever och agerar efter eget tycke och smak. Har de råd att bo centralt och fint kommer de göra det. Som de flesta andra som har möjligheten.
Det är av samma skäl som de flesta socialister inte tvekar att sätta sina barn i friskolor eller konsumera tjänster som är led i avreglerade marknader. Eller produkter som är en konsekvens av kapitalackumulation, globalisering och intensiv resursutvinning. Den poserande hållningen att "jag skulle ge upp allt om man bara lagstiftade bort allt!" kostar absolut inget. Vinsten är den moraliskt oklanderliga positionen: äta och behålla kakan.
Det är inget som förhindrar Thomsgård från att flytta till en Stockholmsförort för att minska segregationen. Hon skulle säkert spara massa pengar på det. Och journalisterna som intervjuar henne får ta tunnelbanan några hållplatser, eller kanske flytta med så de slipper bo så nära sina hatobjekt bekvämligheten och urbaniteten.
Det är inget som förhindrar Thomsgård från att flytta till en Stockholmsförort för att minska segregationen. Hon skulle säkert spara massa pengar på det. Och journalisterna som intervjuar henne får ta tunnelbanan några hållplatser, eller kanske flytta med så de slipper bo så nära sina hatobjekt bekvämligheten och urbaniteten.
Det går inte att förhindra människor, varken Thomsgård eller någon annan, från att gilla lika och bo där man tycker det är fint. Vill man bryta upp städernas segregation kan man prompt släppa poserandet och fantasierna om tvång. Det finns en rad högst realistiska reformer inom områden som stadsplanering, plan och byggnadslagen, hyresregleringen som skulle underlätta rörlighet inom staden.
Vad vi istället får är en oroad vänster som tyst behåller sina privilegier (reglerade hyror, strikt reglerad byggprocess, kommunalt planmonopol) och istället sätter handen för pannan och klagar över att den inte är disciplinerad nog att flytta till förorten. Sluta tjata om att det är så jobbigt med homogenitet. Erkänn att ni tycker om att bo i kvartersstad med bra krogar och vackra hus och spela inte så oroade. Är ni på riktigt oroade över segregationen är det dags att sluta att kokettera med faktumet att er egen bostadsadress spelar någon roll.
Vad vi istället får är en oroad vänster som tyst behåller sina privilegier (reglerade hyror, strikt reglerad byggprocess, kommunalt planmonopol) och istället sätter handen för pannan och klagar över att den inte är disciplinerad nog att flytta till förorten. Sluta tjata om att det är så jobbigt med homogenitet. Erkänn att ni tycker om att bo i kvartersstad med bra krogar och vackra hus och spela inte så oroade. Är ni på riktigt oroade över segregationen är det dags att sluta att kokettera med faktumet att er egen bostadsadress spelar någon roll.
På 1970-talet hade ändå de kommunistiska partierna vett nog att uppmana sina medlemmar att utbilda sig till arbetaryrken och träda ned från medelklassens ombonade verklighet. Dagens vänster nöjer sig med lite dåligt samvete och att förstrött klaga över den moderna världens bekvämligheter. Det är, om man tänker efter, en strålande utveckling! Från systemkritisk revolutionär vänster till ett samtida dito som mätt rapar från sitt Södermalm. Den första med oroväckande potential att ställa samhället på ända till en vänster som knappt orkar flytta några hållplatser.